Canceled
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 augusti 2023
Regi Oskar Mellander
I rollerna Vincent Grahl, Fanny Klefelt, Klas Wiljergård, William Wasberg, Felicia Kartal, Annica Liljeblad
En historia vi sett i otaliga skräckfilmer: några entusiaster beger sig till en övergiven herrgård långt ut i skogen för att få kontakt med spöken. Trots att den är skapad av svenskar och jag gärna vill hylla den måste jag erkänna att den var rätt långtråkig och inte alls särskilt skrämmande. Fast den underhållande biten är skildringen av influenser Alex som utan att tveka kan bokstavligen gå över lik för att få massor av tittare och klick.
Spökjägarna i Youtube-kanalen Gone Ghosting har tappat sin sponsor och är på väg till konkurs då det avslöjats att de hela tiden fejkat sina paranormala möten. Ledaren för gruppen. Alex, är dock en person som inte ger sig. Han tar med sitt stukade team till herrgården som sedan länge varit igenbommat på grund av skrämmande händelser hemsökt huset för länge sedan och gjort att huset stått obebott. Flera hundra år tidigare har herrgårdens ägare förlorat sin fru och sitt barn. Frun dog i barnsäng och barnet överlevde inte. Herrgårdens ägare ska då ha utfört ritualer för att få sin fru tillbaka från de döda. Men frågan är vad det var som han lockade fram.
Nu har Alex bestämt att de ska ta sig in dit och ha kameror på hela tiden för att hitta något som kan ge dem tittare tillbaka. Det underhållande med filmen är gruppens ledare, Alex, som är en riktig lurifax. Att det som händer inte är fejk utan något långt utanför deras kontroll, det är väl mer än förutsägbart.
Filmen är inspelad i matta färger, nästan svartvit film där övriga färger är mycket svaga. Meningen är förstås att ge oss känslan av verklighet, att det är sådant som människor kan spela in med sina mobiler. Men, suck, det mest spännande var ljudet som kraftfullt strök under när det är tänkt vara läskigt. Fast ljudets effekt har inte någon större påverkan på helheten. Tyvärr var det ofta långsamt och gäsp-framkallande. Det var också lväl mycket som var för orealistiskt. Självklart kan en film ha orealistiska drag. Skräckfilm i synnerhet är oftast tänkt vara underhållande samtidigt som det är är olidligt läskigt och givetvis inte särskilt realistiskt. Men inom en films gränser ska innehållet ha sin realism. Jag kan inte säga mer om det, för att inte spoila handlingen.
Några detaljer är ändå nytänkande och skiljer sig från mängden av skräckfilmer. Det så kallade mediet, Katta, är inte särskilt duktigt utan en bluff, till skillnad från många andra skräckfilmer med liknande tema där mediet ofta skildras som seriös, som i Conjuring-filmerna och Insidious-serien.
Sensmoralen i filmen är ett råd, tänker jag som säger att det är rädslan som det onda lever på. Det kan säga en hel del om genren skräckfilm. I och för sig behöver en film inte ha någon sensmoral. Den kan vara till enbart för att vara underhållande, även om det är med skräck. Men för mig var denna mer seg än engagerande eller spännande. Det ironiska är filmens roligaste del: influencer som är redo att bluffa och gå över lik – där både filmens regissör Oskar Mellander som tidigare har gjort ”Andra sidan” och producent Joakim Lundell gjort Spökjakt, två program som på sitt sätt är just kommersialisering av andevärlden där människor ska bli skrämda.