• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Kyssen

27 september, 2023 by Rosemari Södergren

Kyssen
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Bille August
Skådespelare Esben Smed, Clara Rosager, Lars Mikkelsen, David Dencik

En välgjord film om kärlek med stora hinder. En annorlunda kärleksfilm som överraskar och inget är förutsägbart. Den danske regissören Bille August som 1988 vann Oscar för bästa utländska film, för Pelle Erövraren, har gjort stor succé i Danmark med denna film. En berättelse om hur fördomar bygger murar kring människor och hindrar medkänsla, samhörighet, lojalitet och kärlek. När regler och ära går före det mänskliga.

Handlingen utspelas vid tiden för första världskriget utbrott. Huvudpersonen är en ung man, Anton, vars far övergav familjen när han var liten och därför har vuxit upp med fattiga omständigheter med sin mamma och med en skam som klistrats på både honom, hans mamma och övriga släkten. Släktens heder är nedsolkat på grund av att hans pappa övergav sin familj.

Anton har nu fått chansen att återupprätta familjens heder då han fått en plats på en officersutbildning inom kavalleriet. Han är plikttrogen, snabbtänkt och är omtyckt av sina kurskamrater trots att han inte är lika välbärgad och rik som de övriga.

En dag när han är ute på träning med sin trupp möter han en äldre herre som fastnat i leran med sin bil. Anton ser till att hjälpa mannen att få loss bilden. Mannen är baron på ett närliggande slott och tackar för hjälpen genom att bjuda in Anton till slottet. Det är bal och baronen har en mycket vacker dotter, Edith. Anton bjuder upp henne men till sin förskräckelse upptäcker han att hon är skadad och inte kan röra benen. Efter en olycka som barn har hon blivit lam. Men den pinsamma situationen vänds till en djup vänskap då han blir inbjudan på te hos Edith och hennes kusin, som hjälper till på slottet.

Filmen är oerhört välgjord med många känslofyllda foton och talande miljöer från kavalleriet och tiden vid första världskrigets utbrott. Någon annat hade jag inte väntat mig när Bille August är regissör.

Det är en berättelse om hur svårt det är att våga bryta strukturer och förväntningar och krav från konservativa ideal. Om fördomar som förtrycker, om den lilla människan som är tyngd av krav och regler. Om hur svårt det kan vara att våga bryta mot omgivningens förutfattade meningar. Kanske sitter dessa blockeringar mest inom den enskilde individen?

Anledningen till att den inte får ännu högre betyg beror bland annat på att det finns delar av berättelsen som jag har lite svårt att se som realistiska. Edith är trots allt arvtagerska till en titel och stor förmögenhet. Jag har lite svårt att tro på att inte flera unga lycksökare skulle stå i kö för att få gifta sig.

Filmen bygger på en romanen Hjärtats oro av österrikaren Stefan Zweig. Hans litterära skatt har resulterat i över etthundra filmatiseringar för film och tv, bland annat ”Mary Queen of Scots”, ”The Grand Budapest Hotel” och ”Schack”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bille August, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Joyland – en unik film om kamp för rätten att vara individ i ett patriarkat

27 september, 2023 by Rosemari Södergren

Joyland
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 september 2023
Regi Saim Sadiq

När kultur, oavsett om det är film eller litteratur eller teater eller bild, är som starkast är när de för in oss i en värld, eller samhälle, eller in i människors känslor och tankar – till miljöer och situationer som vi antingen kan känna igen oss i eller någon plats eller situation som vi aldrig varit i och förmodligen aldrig kommer till. När kulturen gör båda delarna: både får oss att känna igen saker i våra liv och samtidigt får vi uppleva andras liv och tankar – då är det nog kulturens främsta gåva till oss människor. Det gör denna unika film från Pakistan som har fått tjugo internationella priser och blev shortlisted till Oscars i kategorin Bästa internationella film.

Vi får följa familjen Rana i Pakistan. En äldre far, två vuxna söner och deras fruar, som bor tillsammans. De är muslimer men till skillnad från i Iran kan kvinnorna gå utan att vara täckta av någon form av slöja. Kvinnorna har också viss frihet, men det är fortfarande männen som styr och då framför allt den gamle mannen. Som tvåa i att ha rätten att bestämma kommer den äldste sonen. Den äldste sonen och hans fru får sitt tredje barn i början av filmen. Det är ytterligare an flicka, vilket för med sig viss besvikelse, även om de inte visar det tydligt.

Yngste sonen Haider har varit utan jobb i flera år och hjälper därför till hemma med allt tillsammans med sin brors fru. Haiders fru har ett jobb som hon trivs mycket med. Då får plötsligt Haider ett jobb och livet förändras för familjen på flera sätt. Haiders fru tvingas att sluta jobba för att hjälpa till hemma. Det är mycket som ska skötas om: den gamla pappan och barnen. Det är ett samhälle där det inte tycks finnas dagis och de äldre bor hemma med familjerna. Haiders fru mår inte bra av att inte få jobba. Hon har dock ingen talan. Den gamla mannen bestämmer som en patriark.

Haiders jobb vänder upp och ner på mycket, framför för honom själv. Jobbet han fått är som dansare på en burlesk teater med erotisk dans. Han är bakgrundsdansare åt Bibi, en trans-kvinna som är showens fixstjärna. Haider blir upp över öronen förälskade i Bibi och hen låter honom komma nära. De inleder en nära relation. Allt detta måste ske i hemlighet. Ingen granne till familjen får ens ana var Haider jobbar. Att han dessutom har en förhållande med en transperson samtidigt som han är gift får inte på något sätt komma fram.

Det är en mörk film där mycket ger mig en klaustrofobisk känsla, de är alla så fastbundna vid alla traditioner. Allt är reglerat, där är så många murar och regler för hur de ska leva och det är viktigt att inte ge grannar något att skvallra om. Det handlar om familjens heder.

Filmdistributören skriver.
Joyland är en varm kärleksfilm från långfilmsdebuterande regissören Saim Sadiq. På grund av sitt tema har den skapat viss kontrovers i hemlandet. Men publiken har tagit Joyland till sina hjärtan både i Pakistan på de många festivaler där den visats.

Jag skriver inte riktigt under på att det är en varm kärleksfilm. Haider är en fascinerande ung man som ger så mycket kärlek till alla och som tycks vara varm med barnen och helt utan prestige. Men Bibi är ingen enkel person att vara tillsammans med och det är svårt att beskriva hen som varm eller kärleksfull, snarare rätt utnyttjande.

Där där ingen större utveckling av karaktärerna under berättelsen, men så är livet ibland. Det gör inte filmen sämre. Anledningen till att filmen inte får ännu högre betyg är två skäl:
där är konstiga hopp i handlingen av och till som när en person sticker till flygplatsen och det verkar som att personen tänker fly, men plötsligt i nästa scen är den personen åter i familjens hägn. Det andra skälet är att många scener är inspelade i näst-intill mörker, det kan vara svårt att se vad som sker ibland.

Men det är en unik film som för oss in i en miljö där traditioner möter nya livsstilar och berättelsen känns äkta och går inte att se oberörd. Det går inte att se filmen utan att fälla någon tår. Det är en film som gör oss uppmärksammade på osynliga regler i våra liv och en resa in i en helt annan miljö än vår egen. En stark och djupt berörande film om kamp för rätten att vara individuell i ett begränsande patriarkat. En kamp som kan ta tid och bara är möjlig att genomföra med små steg i taget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pakistan

Filmrecension: The Creator

27 september, 2023 by Elis Holmström

The Creator
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 september
Regi Gareth Edwards

Regissören Gareth Edwards karriär har varit en märklig historia. Från den såsiga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makalösa Rogue One har det varit svårt att förstå Edwards som regissör. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karriären. Skulle nästa film vara en fortsättningen på triumfen från 2016 eller en regression? Svaret är blandat, Edwards har dock börjat hitta en distinkt identitet som borde göra hans mest hängivna fans hoppfulla för framtiden.

Rogue One var en estetiskt fantastisk film, innehållandes en unik atmosfär som inte fångats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspråket och sättet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna står sig som bland det bästa Star Wars någonsin bjudit på. Det sylvassa och något hotfull utseendet är tillbaka denna gång och ger flera vinkningar till slaget på planeten Scarif. Ännu en gång har vi att göra med spektakulär komposition och ett foto som lyckas vara intimt men också storslaget då det behövs.

Scenografiskt hittar också The Creator hem genom att låna från Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det är strömlinjeformade fordon, byggnader som stöpts i arkitektonisk brutalism och en värld där slitaget är påtagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skaparglädje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga är avsevärd. Edwards bär med sig samma oskyldighet och ofiltrerade glädje som då barn leker med sina favoritleksaker och iscensätter egna berättelser och världar. Många gånger är detta som att träda in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum där affischer på actionhjältar tapetserar väggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.

Det finns också en ådra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen för mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte är helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter är uppenbart, det gäller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent berättarmässiga. Den oerhört stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten känns igen från James Camerons största och mest magnifika filmer. Tankarna dras många gånger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hjärtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och förtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomgått någon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska skådespelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, förblir karaktärerna aningen stela och ointressanta.

Strukturellt är filmen oftast förbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med jättelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och hållet stryper filmens tempo. Utöver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, förvisso behöver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som lämnar publiken i andnöd. Men de gånger det görs försök att skapa nervpirrande action är slutresultatet endast godkänt, långtifrån episkt. Dock skall det poängteras att flertalet actionscener känns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pompösa alster.

För att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter är tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens största styrkor har varit att skapa oerhört kraftfulla allegorier med vår egen värld. Möjligheterna är vidöppna men Edwards väljer istället att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, något som inte känns särskilt innovativt eller spännande med tanke på oroligheterna i världen just nu. Dessutom känns slutet långtifrån särskilt genomtänkt, snarare som en förhastad och ganska klumpig kompromiss som försöker injicera forcerad action med tafatta försök att vrida om tårkanalen.

Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regissör är svårt. The Creator är en oerhört ambitiös och visuellt kreativ skapelse, det är en film som sällan produceras i en tid då filmbolag söker efter säkerhet i etablerade och populära varumärken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards vågat ta än mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett storögt hyllningsbrev till forna mästare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Smart manus, vidunderlig scenografi och eminent ensemble problematiserar klassisk hjältemyt – Robin Hood Forever And Ever på Backa Teater

24 september, 2023 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henriksson

Av: Hanna Nygren (idé och koncept tillsammans med Carolin Oredsson och Toni Tora Botvid)

Regi: Carolin Oredsson

Scenograf & kostymör: Toni Tora Botwid

Koreograf: Rebecca Evanne (slagsmålskoreograf: Miriam Schön Raagaard)

Kompositör: Kristina Issa

Sångtexter: Hanna Nygren (Låt oss se Kristina Issa)

Ljusdesign: Jenny W Fogelberg

Ljuddesign: Jesper Lindell

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Karin Andersson, Eleftheria Gerofoka, Ulf Rönnerstrand, Anna Harling, Kristina Issa (sång tll eget ackompanjemang), Emelie Strömberg, Kjell Wilhelmsen, Magnus Hulth (praktikant) och Josse Matson (praktikant)

Urpremiär: 22/9 2023 / från 10 år

Spelas till och med 7/12 i Backa Teater Lindholmen på Hisingen

Legenden om Robin Hood och hans stråtrövare omnämns första gången på 1300-talet. Under århundranden genomgår myten framställd i skrift och omsjungen i ballader kontinuerligt förändringar. I modern tid finns en flora av filmer och tv-serier att tillgå. Den ädle fredlöse rövaren vars kumpaner, enligt senare historieskrivning, bestjäl de rika för att ge deras överflöd till de fattiga gör sig ju påmind varje julafton i teverutan. På Backa Teater alluderas mycket fyndigt på den tecknade filmens klimax då små säckar med guld vinschas ner från tornet. I en mycket lyckad allåldersföreställning används litterära legenden som en utgångspunkt. Blir navet i ett äventyr med överraskande vändningar. Parallellt förs en diskussion om samhällets utformning, inklusive maktförhållanden och motstånd. Den uppfriskande anrättningen kryddas med nyskrivna sånger.

Symtomatiskt att anslaget förmedlas i sann pluralistisk anda av ett nästan uteslutande kvinnligt team i låt säga yngre medelålder, några som genom sin oberoende hållning ger publiken ”food för thought”. Hanna Nygren som skrev den underhållande fast utflippade musikalen med Bob Hund (ett favoritband), lyckas i avsevärt större utsträckning sy ihop säcken på Backa Teater. Inte utan att man undrar hur de gått till väga. Har man läst in sig, sett filmer eller intervjuat för att realisera sin vision?

I ett mångskiktade verk får 68-rörelsens dogmatism sina fiskar varma, när sagans enkla lösningar kolliderar med en komplex verklighet. Idag genomsyras tyvärr politisk debatt, mainstream-media, vårt utbildningssystem och även kulturinstitutioner av de enkla lösningar och i praktiken populism, istället för förutsättningslös problembeskrivning. När drastiskt långsiktiga åtgärder krävs genereras istället förödande polarisering.. Godhetssignalerande vars retorik ofta slår över i storslagna klichéer sätts i Robin Hood Forever And Ever under lupp. Självklart undrar man hur mellanstadieelever avkodar intrigen, vad de tar med sig.

Publiken bjuds på många skratt, beroende på målgrupp skrattas det antagligen åt olika situationer. Blir roligt redan i öppningsscenen när godhjärtade outlaws försöker optimera sättet att lansera sig, pitcha sin affärsmodell. ”Vi rånar med stil!” Robin Hood och hans drabanter inte är några muntra män, även om de försöker gaska upp sig och hålla samman slits de isär. Att de inte gör skäl för epitet ”muntra män” påpekas också flitigt av kvinnorna i gänget. Sekvenser som antingen kan te sig lite läskiga eller dråpliga och sorgliga finns förstås i detta intelligenta manus. Med pilbågar som vapen rånas två förmodade välbärgade joggare, två kvinnor som reagerar med vrede snarare än rädsla. Duon organiserar en motståndsrörelse, vars kamp efter att trädavverkning upptäckts, övergår till att kämpa för den rödmålade Sherwood-skogen. Allianser och konflikter driver berättelsen, till och med fighting-scener förekommer (utan att skildras explicit brutalt).

Så väl kostymdesign som scenografi har avsevärda kvalitéer, tillför en fantasieggande dimension. Rövarna kamperar i en rymlig koja i fonden strax under taket. Den exceptionella takhöjden utnyttjas föredömligt. Flera gånger kommer skådespelarna tätt inpå publiken, rusar upp i läktarens trappor. På gradängens platå finns nämligen ett korvstånd. Här sköter en fryntlig figur ruljangsen spelad med komisk bravur av Kjell Wilhelmsen på bred göteborgska.

Pjäsen utspelas under cirka 75 minuter. Fast den fylls av nerv, substans och skoj, är det rimligt att anta att vissa utläggningar går över huvudet på eleverna. Men lyckligtvis förekommer inga längre uppstannande episoder, passager vilka kan misstänkas få dem att tycka att det annars så fartfyllda berättandet går på tomgång.

Ulf Rönnerstrand har senaste åren blommat ut till en karaktärsskådespelare av rang. Intonationen i repliker, tajmingen och förmågan att finstilt uttrycka sårbarhet och tvivel gör honom till en idealisk huvudrollsinnehavare. Robin Hoods sidekick gestaltas med charmfull frenesi av Magnus Hulth, genom att nutida digitala uppfinningar barnen är förtrogna med, finurligt vävs in. Marion, mer missnöjd än tindrande, förkroppsligas fascinerande av veteranen Emelie Strömberg, en av rebellerna som minst en gång kallar till krismöte och dessutom får ett sammanbrott.. Karin Andersson och Anna Harlings rollfigurer turas om att ifrågasätta sin ideologi. Ingjuta hopp och förhålla sig till ny verklighet. Folket representerat av rånoffren vi lider med , får anledning att flytta fokus, begrundar svåröverblickbara konsekvenser, De framställs med auktoritet av Josse Matsson i par med Eleftheria Gerofoka. Scenerna pendlar emellan gemensam jädrar anamma-inställning och en uppgivenhet inför det omöjliga i att lösa all världens problem. Vikten av att försöka göra skillnad poängteras!

Mest att bestyra har Kjell Wilhelmsen. Briljerar som jovialisk gatuköksföreständare av den gamla stammen, med sitt begränsade utbud. Dyker därtill upp som Broder Tuck jobbandes på Skatteverket, vilket inte är helt friktionsfritt. Påminner om tidvis uppblossande diskussion om svikna ideal. Vidare förklarar han i egenskap av skogsavverkare vem/ vilka som bestämmer. Vilka äger våra tillgångar, (fondsparare etc.)? Texten läggs ut om utsugare på ett sätt som ekar av lika delar träffsäkra iakttagelser som naiv marxistisk historieskrivning.

Vuxna kan roas av en ständigt pågående ironisk hållning, medan barnen antagligen följer med mer direkt i handlingen, fattar sympati för olika varelser, tar ställning. Ett huvudstråk angeläget för all publik rör detta med att engagera sig och bilda gräsrotsrörelser. Indirekt finns Greta-generationen och militanta miljöaktivister med i form av trädkramare. Frågan om medborgargarden och samhällets tillkortakommande mot våldsbrott poppar upp, hamnar därefter i periferin. Pjäsen är så sensationellt smart och utmärkt framförd, att man skulle vilja återvända,. tillgodogöra sig fler infallsvinklar.

Musiken präglar, förstärker känslorna som uppstår.. Dels syntetiska klangerna som hörs i högtalarna, dels ödsligt framtonade sånger draperade i moll framförda av Kristina Issa (också skådespelare i synt-androgyn mundering) till eget ackompanjemang på key-tar och harpa. Hon har skrivit all musik plus texten till Låt oss se. Övriga texter kommer från Hanna Nygren. Mysig popdänga av Wham förekommer också. Ett sceniskt verk riktat till en ung publik lyder under en ofrånkomlig dramaturgi. Vill därför hinta om att slutet är extra minnesvärt, innehåller en lysande refräng om att leta efter vad som kan få oss att växa.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Vegetarianen – visuellt mästerverk men hemsk, mörk och utan hopp

24 september, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Vegetarianen
Av Han Kang
Översättning Eva Johansson
Dramatisering Lucas Svensson
Regi Beata Gårdeler
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Video Fredrik Wentzel
Ljus Erik Berglund
Ljud Robin Auoja
Peruk och maks Thea Holmberg Kristensen, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Anneli Dufva
Medverkande Karin Franz Körlof, Otto Hargne, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Lotta Tejle, Mats Blomgren, Erik Svedberg-Zelman och Dylan Kjellin/Konstantin Demirel som pojken
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 23 september 2023

Vegetarianen är en hemsk berättelse. Den är mörk och dyster och utan hopp, ger inga svar eller förslag på lösningar. Boken av Han Kan som föreställningen bygger bara är skrämmande. Föreställningen tar ett stor kliv till in i mörkret och fick mig att må illa. Men ensemblen och alla i föreställningens team gör ett superskicklig arbete. Skådespelarna är så skickliga och jag är på djupet imponerad av hur bland annat Karin Franz Körlof och Rebecka Hemse tar sig genom dessa utmanande scener. Det är enastående insatser av skådespelarna. Av samtliga. Scenografin med murar på sidorna och väggar med plast mellan människorna stryker under hur ensamma människorna är, att där finns ingen äkta kommunikation mellan dem, de är alla var och en ensamma och kan inte öppna sig för varandra. Filmat material av den Guldbaggebelönade filmfotografen Fredrik Wenzel (från filmer som Triangle of Sadness, The Square och Turist) förstärker handlingen.


I centrum för berättelsen står en ung kvinna som plötsligt slutar att äta kött. Ingen förstår varför och hennes enda förklaring är att hon hade en dröm. Alla i omgivningen blir oerhört provocerade av hennes val och ingenstans är det någon som erbjuder henne något vegetariskt att äta. Det är skrämmande skildring av strukturer i samhället där inget oliktänkande accepteras. Det finns flera olika tolkningar av hennes beslut. Det är en skildring av maktstrukturer, socialt tvång och ofrihet. Hennes vägran att äta kött är dock bara början på hennes väg bort från tillhörigheten med andra människor. Hon vägrar äta och hon vill bara vara ett träd, hon vill ingå i naturen och slutar prata.

Det visuella är så perfekt med alla delar, ljud, ljus, scenografi, filmklipp. att det gör föreställningen näst intill outhärdlig. Boken är också hemsk men den är upp till oss själva att se bilderna i vårt inre. Nu ser vi misshandeln, övergreppen och den totala övergivenheten och missförstånden på scen. Det är kompromisslöst genomfört och det gör ont att se.

Jag har väldigt svårt att ta till mig vad föreställningen vill säga eller att se att den är aktuell i vårt samhälle. Kultur både får och ska provocera – men att förmedla ett budskap att bli vegetarian för med sig risk att bli anorektiker, det känns väldigt konstigt. Eller att visa att den som blir svårt sjuk i anorexia har en grym pappa som plågar djur? Om jag hade haft ett barn som var sjuk i anorexia skulle jag bli fruktansvärt ledsen om jag såg denna föreställning.
Har vi inte kommit längre än så? Måste den som fått ett barn som har anorexia skuldbeläggas ännu mer?

Föreställningen är ett visuellt mästerverk men handlingen förmedlar ett budskap som gör ont och får mig att må illa. Den är mörk, hemsk och ger inget hopp.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik, Vegetarianen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Sida 271
  • Sida 272
  • Sida 273
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in