• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tankar om The Society of the Spectacle – den gör mig kluven

29 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Society of the Spectacle
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson
Medverkande Frida Beckman, Mikkel Bolt Rasmussen, Valerie Kyeyune Backström, Jyoti Mistry, Andreas Malm, Stellan Vinthagen

Klimatet havererar, demokratin är på nedgång och glappet mellan de fattiga och rika bara ökar. Varför gör vi inte uppror? Det är temat för frågan som denna film tar upp. Den väcker otroligt många tankar men den är också i hög grad en predikan, ja en order om vad vi ska tycka och tänka och göra. Den är så långt ifrån en öppen diskussion det går att komma.

Ett huvudtema genom filmen är att dagens religion, eller som jag vill uttrycka det: dagens styrande ideologi, är kapitalismens nästa steg, att konsumtionen är ideologin och vi alla, var och är handelsvaror. En riktigt nattsvart, skrämmande scen är kvinnan som först blivit känd på sociala medier genom bilder där hon filtrerat sitt utseende men nu gör kosmetiska operationer där hon får precis det utseende hon marknadsfört sig med, uppbyggt på filtrering. Det gör ont i mig denna fixering vid utseende. Men när då programledaren och flera av de andra experterna ser lika tillrättalagda ut får jag en besk bismak i såväl mun som i hela mig.

Att det finns problem, stora problem i vår värld och vårt samhälle, det tror jag många håller ed både filmskaparna och mig om. Filmskaparna har utgått från Guy Debords profetiska kultbok La Société du Spectacle för att visa upp tragiska och sorgliga situationer och människor i dagens värld. Bland annat har de hittar extremt skrämmande klipp från Youtube.

Filmens budskap är att idag är det viktigare hur vi presenterar oss, hur vi framstället oss med bilder och filmklipp är vad som är verkligheten. Ett talande klipp är där de visar en protestmarsch med världens makthavare som demonstrerar för Charles Hebdo och mot förtrycket av yttrandefrihet. Det smaklösa är ju att bland alla dessa makthavare går representanter för nationer som Saudiarabien som inte har yttrandefrihet och ingen fri press.

Det är många olika scener, starka scenen som sätter igång många tankar. Den starkaste scenen som får mig att gråta är när vi ser miljoner kycklingar kläckas på en fabrik och de lever en helt syntetisk värld, aldrig utomhus, bara ihopklämda i industrin och sedan mördas på löpande band, Kan vi inte förbjuda och stoppa industriell massdödande av kycklingar? NU.

Svaret filmen ger är: Sluta vara en individ – Organisera dig. Det enda sättet att förändra världen enligt filmens skapare, är att organisera sig. Men det finns en stor fallgrop i det svaret. Det blir alltid några ledare för de som är organiserade. En organisation är människor som organiserat sig. Varje organisation har ledare av något slag, annars skulle de inte kunna samverka mot något mål utan springa åt olika håll. Någon måste alltid sätta schema, datum, se till att saker genomförs. Och dessa ledare är människor. Och människor är kapabla till mycket, speciellt när alla ska följa en bestämt tolkning av vad som är rätt och fel. Hur det kan gå finns många exempel på genom mänsklighetens historia.

Regissörerna har valt att laborera med bilderna, att leka med fotot och utmana oss. De har i nästan alla intervju-delar (och de är många) valt att ha närbild på ansiktet på Roxy Farhat. Varför? Vill de provocera? Eller vill de visa hur vacker hon är? Intervjudelarna är väldigt många och det består av att det är några som är experter ska förklara allt för oss. De skriver oss på näsan allt, det är rena föreläsningen. Ja ännu mer: det är predikningar.

Ja filmen har ett gott syfte. Och den stör oss i vår bekvämlighet. Det är givetvis vad filmskaparna vill. I dagens samhälle, eller rättare sagt: i de länder som styrs av den västerländska konsumtions-ideologin, har vi blivit passiviserade genom välfärd. Som en romersk kejsare sade redan för flera tusen år sedan: Ge folket bröd och skådespel och du kan styra.
Så är det. Till viss del. Problemet är att lösningen aldrig är enkel och frågan är om det ens finns någon lösning.

Hur som helst: filmen sätter igång många tankar och bör ge upphov till många diskussioner. Det är ett gott syfte. Det jag misstänker är att just de personer som själva har mer makt kommer att hylla filmen, för de ser en väg att behålla eller öka makten.

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension: The Society of the Spectacle, Klimatutmaningen

Publikrekord för Stockholm Jazzfestival 2023 – nedslag från andra helgen del I

28 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Leo Ahmed – Ralph Towner & Norma Winstone

13-22/10 2023

293 konserter på 80 scener

Bestämde mig i år för att åka med MTRX för att vara med på ett hörn av festivalen sista helgen. Att välorganiserade Trollhättan-festival denna gången hoppades över, berodde huvudsakligen på att jag ville få höra hur Ralph Towner kan låta live. Det är ett mödosamt pusslande att göra ett personligt schema. Några av variablerna är logistik (scenerna är väldigt utspridda), preferenser, oundvikliga krockar i programmet och nödvändiga pauser för att kunna äta på krogen utan stress. I lugn och ro besöktes Riche som uppfyllde beteckningen exklusiv matkultur samt vackert belägna Waldemarsudde, vars utställningar fördjupade bilden av Ernst Josephsson jämte att Prins Eugenes egna samling lyftes fram. Rekommenderas!

Den totala publiksiffran hamnade på över 30 000, vilket är en rekordnotering för en festival som arrangerats i drygt tio år under höstfagra årstiden. Har bevistat evenemanget som press sedan 2014 minus första pandemiåret Vädermässigt visade sig inte huvudstaden välkomnande under senare delen av lördagen, något som kompenserades av vänlig atmosfär och fint arrangerade konserter. Trevlig bonus för egen del är möjligheten att uppleva ställen jag inte tidigare satt min fot i, till exempel nya Cirkus. Kommer framgå av svepet (dessutom skickat 2 separata recensioner till JAZZ/ Orkesterjournalen) att jag var nöjd och ibland begeistrad över livemusiken, bortsett från en spektakulär tillställning på Nalen.,

BRITTA VIRVES TRIO 20/10 på Eatery i Barkaby blev första anhalt. Krångligt att ta sig hit där det var premiär för livemusik på kvarterskrogen. Definitivt mödan värd, då den unga pianotrion vars sound jag är förtrogen med, sprider ett tonspråk med avsevärd substans, ofta med anmärkningsvärd skönhet. Deras Grammy-nominerade debut Juniper rönte berättigad uppmärksamhet härom året. Genombrottet beror på bärkraftiga original av svensk-estniska Virves jämte den kemi som alstras inom trion. Låtarna beskrivs som antingen drömska eller utrustade med groove. Bill Evans och Jan Johansson utgör i mina öron gångbara riktmärken, även om pianotrion odlar en egen stil. Medlemmarna i trion tillhör kategorin landets jazzelit.

Vi fick veta att trumslagare Jonas Bäckman engagerats för 18(!) gig under festivalen. I pausen berättade basisten Jon Henriksson för mig att han varit i princip lika strängt sysselsatt. Har senaste åren flitigt hört trions medlemmar var för sig live och på skiva i såväl renommerade storband som lika välklingande små enheter inklusive Jon Henrikssons releasespelning. Merparten av trions låtar hördes på Unity precis innan man skulle in i studion hos Nilento.

Hann njuta av första set tillsammans med närmare ett hundratal personer. Var så gott som fullsatt. Melankolisk melodi med dramatisk påbyggnad inleder, speglar vår osäkra tillvaro. Flera låtar är sinnrikt konstruerade genom att de efterhand ändrar skepnad. Ibland bryts melodiska mönstret när uppflammande sjok tar över. I Downtown och Rush Hour kan en betagande Shai Maestro-vibe skönjas. Sist nämnda låt innehåller pregnant feature på kontrabas av Henriksson. Extravaganta balladen Saaremaa kännetecknas av Virves vackra anslag, kontinuerligt ökande intensitet samt ett angenämt makligt tempo. Följs underhållande upp med aviga rytmer där batterist Bäckman demonstrerar sina färdigheter. Trion sticker plötsligt iväg, virtuost musicerande idkas när kvinnan uppväxt på ö i Estland dekorerar temat. Hör en dovare klang från trummorna när redskap byts och prisade trumkometen tar påpassligt chansen att glänsa i solo. I nya Bravery tas ett attraktivt, rullande groove fram som Virves styr upp. Pulserar subtilt och kraftfullt om vartannat. Låtar och framförande trollbinder i ett ljuvligt första set. Frustrerande att jag behövde lämna för att hinna fram till nästa inplanerade konsert.

foto Leo Ahmed

RALPH TOWNER / NORMA WINSTONE på Skeppsholmen i Eric Ericsonhallen stod näst på tur. Exklusiv spelning av en amerikansk legendar med en otroligt omfattande katalog i ryggen tillsammans med en stilbildande röstkonstnär från London. Båda är 80+ och den klassiskt skolade gitarristen var något skraltig. Hans fingrar fick tydligen kämpa med ackorden före paus, något jag inte märkte. Att mästerlige musikern grymtar till ibland relaterade jag till en exalterad sinnesstämning. Separat recension skickades till JAZZ/ Orkesterjournalen. Inskränker mig därför till några sammanfattande reflektioner.

Berördes i ungefär lika hög grad som jag hade hoppats av utsökt nyanserad kammarjazz. Blev en naken, fängslande och meditativ stund! För mig som identifierar Winstones europeiskt doftande idiom, trots att jag sällan lyssnat helhjärtat på den, överraskades jag positivt av tillgängligheten i hennes intonation. Och det blev varken abstrakt eller esoteriskt som jag befarade. Ljudet i den avkristnade kyrkan med sin exceptionellt höga kupol, ombesörjdes av Faschings berömde ljudtekniker. Förvisso noteras superb akustik, men hade bespetsat mig på mer av klanglig resonans. Tonen från honom var istället tämligen distinkt, aningen torr. Var uppskattningsvis knappt halvbesatt i den stämningsfullt belysta Eric Ericsonhallen. Stående ovationer efter utannonserade sista låt renderade i ett fritt hållet, orepeterat och mycket kreativt extranummer. Lämnade med en varm känsla i kroppen.

foto Jonatan Fast

Under lördagen 21/10 företas resa med gröna linjen till BAS i Bandhagen. Studion som är hemvist för djärva jazzmusiker med experimentell dragning anordnar under festivaldagarna intima konserter. Har besökt den trevliga studion flera gånger. På programmet under två timmar inklusive paus står projektet JOHAN BERKE UPSTAIRS FIVE PLAYS WEATHER REPORT. Fakta och funderingar kring konserten kommer förhoppningsvis publiceras på hemsidan hos Orkesterjournalen, varför jag nöjer mig med en utvärdering plus relevant info.

Själva förutsättningen kittlar, att bitvis experimentellt inriktade jazzmusiker kommer samman för att röra sig inuti och utanför det ramverk, som härstammar från kompositörer verksamma i giganterna WR. Jag äger förstås några av deras främsta suggestiva verk, såg den klassiska sättningen på Scandinavium 1979. I bandledarens team på Bandhagen Art Studio finns uppseendeväckande nog, varken någon som försöker axla Joe Zawinuls roll eller oförliknelige geniet Jaco Pastorius. Repertoaren med omstöpta favoritlåtar och rariteter exekveras infallsrikt och spänstigt under ledning av Johan Berke av ett meriterat gäng. Det består av tre erfarna blåsare i form av trumpetaren Niklas Barnö, Fredrik Nordström på tenor- och barytonsax samt Alberto Pinton på klarinetter, baryton- och sopransaxofon. Rytmsektionen utgörs av kontrabasist Robert Erlandsson och konstellationens ankare Fredrik Rundqvist bakom trummorna. Fäste mig vid åtskilliga inspirerade insatser från blåssektion som utmanar, präglad av självklar auktoritet. Utser ändå formationens drivande batterist till konsertens ”mvp”.

foto Dan Backman

Avlägger i regnoväder premiärbesök på fashionabla Nya Cirkus för att lyssna på konsert döpt till BLOSSOM DEAREST hopsatt av AMANDA GINSBURG & LOVISA JENNERVALL. ackompanjerar skönsjungande paret gör en delikat musicerande pianotrio under ledning av Carl Bagge, vars lika delikata rytmsektion består av kontrabasisten Ilaria Capalboi jämte trumslagaren Edvin Fridolfsson (ingår i Ellas Kapell tillsammans med Jennervall). Har hört den i Stockholm bosatta duktiga italienskan ett par gånger live, medan övriga uppräknade recenserats flera gånger live och på skiva, Har skrivit uppskattande om skivor med Carl Bagge, Amanda Ginsburg, Lovisa Jennervall samt Ellas Kapell som ju frontas av sist nämnda vokalist. Sångerskorna har bland annat vunnit dubbla Grammis (Amanda) och Gyllene Skivans läsaromröstning (Lovisa med EK). Före 70-minuters tributen träffade jag för första gången den kände kollegan Dan Backman och efteråt Carl Bagge, vars insats jag berömde.

Repertoaren utgörs av pärlor signerade eller förknippade med Bloosom Dearie (1924-2009), som likt Shirley Horn tillhör kategorin sjungande stjärnor jag borde ha lyssnat på i större utsträckning. Pianisten och låtskrivaren kännetecknas av sin flickaktigt ljusa röst. Att vokalisterna födda samma år gått samman i denna trevliga tribut, beror förstås på att deras stämmor är idealiska för att tolka förlagan. Olika uttryck som snyggt överlappar och samstämmigt fördjupar ett typiskt tonfall. Interpreterna framträder ömsom gemensamt, ömsom uppdelade. Man sätter igång gemensamt genom att elegant ta sig an tidlös hit där John Lennon adresseras, växlas över till svenska översättningen från Hasse & Tage. Kuriöst nog inspelad med Monica Z och Lars Bagge, Carls pappa. Make Some Magic innefattar såväl basfeature som scat. Strålande smakprov på hur det lät på debuten från 1957 ges i välkänd standard om våren.

bild från Lovisa Jennervalls facebook – foto Hans Jacob Nilsen (från konsert 2022)

I glimtar berättas upplysande om artisten varvid hyllningsobjektet beskrivs som busig. Lekfulla inslag vävs sålunda in, överväger istället för stramhet trots att musikerna ägnar sig år notläsning. Sångarparet som stundtals hänger sig åt raffinerade duetter avslöjar att de umgås privat och att projektet växt fram under flera år. Slår mig mitt i programmet att det är ytterst sällan Ginsburg live hörs på engelska, vilket förstås förlöper oklanderligt. Utan ambitionen att blända oss utvinner pianotrion med Carl Bagge i framkant förväntad behaglig och underfundig harmonik. Med viss reservation för lågt mixad bas kunde fördelaktig akustik registreras. Blir förtjust i en omdömesgillt komponerad tribut fri från svackor. Sjungs och spelas ljuvligt, puttrande finstilta tongångar varvas med klös.

Vad bör ytterligare lyftas fram? Jo, anslaget från samtliga i balladen Saving My Feelings For You, sammansvetsade pianotrions broderande i sticket på I´m Hip i arrangemang av Carl Bagge, dynamiske Fridolfssons sprudlande solo, hur galant svårsjungna Now At Last behandlas av Jennervall, hur synkade sångerskorna är i enligt dem själva gulliga A Doodlin´Song, Bagges effektfulla löpningar, passionerade intonation från Ginsburg i hitten I Like You, You´re Nice, gemensamma vokala bedriften i musikalmelodin Put On A Happy Face samt hur härligt man triggar varandra i bluesigt snärtigt extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: The Killer superbt foto, tight regi och påtaglig spänning – men ytligt

28 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Fincher, Fassbender, Filmkritik, The Killer

Teaterkritik: Pappas födelsedag – smart skrivet nutida kammardrama med värme, humor och träffsäker dialog

27 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Pappas födelsedag
Av Alejandro Leiva Wenger
Regi Frida Röhl
Scenografi, kostym Charlotta Nylund
Peruk, mask Mimmi Lindell, Freja Stige
Ljus Carina Backman
Musik Joel Hammad Magnusson
Premiär på Dramaten 26 oktober 2023
Medverkande Ana Gil Di Melo Nacimento, Cécar Sarachu, David Fukamachi Regnfors, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Sanna Sundqvist,

När Alejandro Leiva Wengers pjäs Pappas födelsedag har premiär denna höstkväll i Sverige är det 50 år sedan juntan störtade president Salvador Allende. Wenger kom till Sverige som nioåring och har själv barn idag. Men i en DN-intervju inför premiären säger han att det chilenska spelar mindre roll i pjäsen. Den var också färdig redan före pandemin. Det rör sig om en familj – som alltid när han skriver – och denna gång om dolda hemligheter, såsom försvunna personers öden. För mig är det första gången jag ser ett verk av Wenger.

Handlingen kretsar kring tre vuxna syskon som samlas för att fira sin fars födelsedag. Pappan – som ensam uppfostrat barnen i det nya landet – har överlevt tortyr. Denna födelsedag upplever de att han beter sig lite extra märkligt. Han yrar om en hemlig gäst och en stol syns vid bordet. Förvirrat säger han att han träffat barnens mamma, men alla barn vet att hon försvann när de var mycket små. Barnen – vars minnen är vaga – har skilda versioner av hur allt gick till.

Innan pjäsens huvudscen avtäcks möter vi hastigt storasyster Marta, som också är konstnär. Det är innan hennes nya pojkvän dyker upp. Videon som visar Marta vid ett skrivbord – är ganska närgången och projiceras på en tunn ridå som senare rivs ner. Deras liv blir som en zoom-ruta mot publiken där skådespelarnas ansiktsuttryck tydligt kommer fram. Ana Gil Di Melo Nacimento gestaltar en trovärdig saklig storasyster med ett akademiskt sanningssökande som konstnär. Men varför har hon vågat så öppet skildra sin familj i sitt senaste konstverk, var det att gå över gränsen eller? Frågan hänger i luften i parets dialog, men får inget svar. En feministisk hint glimmar till när pojkvännen, levande och humoristiskt skildrad av Omid Khansari, syns komma in och störa henne mitt i arbetet. Vi ser henne besväras, men inte protestera. Han är ju man.

Därefter dras den flortunna ridån bort och allt utspelar sig i pappans vardagsrum. Att det är César Sarachu som är navet – som med värme och komisk träffsäkerhet gestaltar den något förvirrade pappan – bär hem mycket av föreställningen. Runt honom tvingas de anhöriga – trots mycket olika perspektiv – agera såsom det är möjligt i den lite skruvade familjesituationen. Att det är hans födelsedag tar alla hänsyn till. Lillasystern i familjen blir i Sanna Sundqvist tolkning ömsint och levande. I sin New Age- aktiga, men inkännande foliehatt-inställning till verkligheten är hon en total kontrast till storasyster. Den trassliga skyddsdräkten mot elektrisk strålning blir en varm kärleksgåva. Hur de pratar förbi varandra med skilda inställningar till vetenskap är en fröjd att se. Men frågan är vem som segrar.

Vartefter ökar oklarheterna när fadern plötsligt irrar ut – och Kristina Törnqvists kvinnogestalt träder in. Törnqvists stabila rolltolkning bär fram repliker som vrider familjens verklighet ett varv extra. Men pjäsens övergripande tema kring trauma ryms mot slutet i monologen som familjens unga – ganska uppenbart psykiskt störda granne – håller. Det är den unge mannen som har problem med att tala logiskt och klart – mycket balanserat spelad av David Fukamachi Regnfors – som på ett genialiskt sätt tar till orda. Han mumlar om ”en kula”, och pekar på kroppen. Kulan ”går inte att beskriva i ord” – men den förde honom samman med fadern och så blev han en nära vän till familjen. Här känns en fin koppling till det kända att det är från galningar och barn vi får höra det mest sanna.

Pablo Levia Wenger (släkting till Alejandro?) spelar den lite buffliga sonen i familjen som tidigare sysslat med något fuffens. Initialt bär han en hemlig väska in på scenen. I denna förenas minnet av mor, möjlig kriminalitet, men sedan något mycket mänskligt och förenande.

När spelet är slut går mina tankar både till Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött och till Molières komedi Tartuffe. Värmd av föreställningens ordglädje och träffsäkra dialoger är det empatin och nutidskänslan samt överraskande och smarta vändningar i kompositionen som givit intryck. Det är en svart komedi som både underhåller och har djup.

Välskriven som ett klassiskt kammardrama med utmejslade karaktärer lär vi känna en familj. Även om handlingen dråpligt förs fram med finesser och humor anas deras mörka förflutna. Språkets roll hos exilchilenare – vikten av att behärska svenska såväl som modersmålet spanska – kommer med. Missförstånd kring ord blir roliga att ta del av – men vi känner samtidigt hur deras identitet påverkas av förbistringen. Men det mer övergripande temat är ur ett medmänskligt perspektiv – vad ett upplevt trauma gör med en familj. Vi ser de anhöriga ta extra hänsyn till sin pappa som i en lite galen karusell. Sanningssökande och tillfällig efterlängtad glädje – verkar ställas mot varandra. Är det så noga med ärligheten eller duger de sidor de orkar visa för varandra?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Filmrecension: Miraklet i Gullspång – stående ovationer

25 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Miraklet i Gullspång
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Maria Fredriksson

Wow. Stående ovationer. Vilken debutfilm regissör Maria Fredriksson har åstadkommit. En dokumentär som är som en thriller, en nagelbitare, en betraktelse över livets gåtor. En film om hemligheter och om tillhörighet och familjeliv. Och hur har regissören fått alla dessa äldre kvinnor att medverka?

Två äldre kvinnor som är systrar var på nöjesfältet Skara sommarland och förlustade sig. Den ena bor i Nordnorge och den andra i Sverige, i Gullspång. Systern från Norge skadade sig på nöjesfältet och måste stanna kvar ett tag i Gullspång. Då systrarna är religiösa på ett speciellt vis tolkade det händelserna som att systern som bor i Norge kanske skulle köpa en lägenhet eller ett hus i Gullspång.

När de tittade på en lägenhet som var till salu fanns där tre tavlor i köket som de två systrarna tolkade som ett tecken att det var just den lägenheten de skulle köpa. När de var hos mäklaren för att göra klar köpet och träffade kvinnan som sålde lägenheten fick de en chock. Kvinnan var en exakt kopia av deras äldre syster som dött trettio år tidigare i något som sades vara ett självmord. Hur kan den döda systern har en exakt kopia?

Detta blev starten på en lång kedja av händelser, DNA-prover, polisutredningar och släktträffar och gräl och mycket, mycket mer.

Dokumentären är helt fantastisk. Välgjort foto. Berättelsen är spännande, fascinerande och tankeväckande. Och överraskande. Jag kan inte skriva på mycket om handlingen för den måste ses. Filmen väcker många frågor kring vad som är viktigast: blodsband eller miljö och vem är ärlig och vem ljuger? Under ytan bubblar också teman som klassfrågor, religion och hur polisen undersöker dödsfall. En del svar får vi nog hitta på själva.

Hur kunde regissören få alla dessa kvinnor i sjuttio års-åldern och uppåt och alla deras släktingar att ställa upp och avslöja så mycket om sig själva? Starkt, skickligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 260
  • Sida 261
  • Sida 262
  • Sida 263
  • Sida 264
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in