• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

23 januari, 2024 by Martin Moberg

(Karlskronarevyn 2024 ”Korsdrag”)

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Karlskronarevyn, Korsdrag, Kulturbloggen, nyårsrevy, Sanna Ekman, Teaterrecension

Filmrecension: 24 timmar i New York

22 januari, 2024 by Rosemari Södergren

24 timmar i New York
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Vuk Lungulov-Klotz

Feña är en ung transperson. Han föddes som kvinna och genomgår könskorrigering, får testosteron och har opererat bort brösten. Han bor i New York och ska hämta sin pappa på flygplatsen om en dygn och dessa 24 timmar blir extremt hektiska och pressade. Han möter flera relationer från tiden innan har påbörjade sin transition. Det är uppenbart att detta påverkar honom och han misstolkar och tror att allt beror på deras fördomar fast det egentligen inte alls är så.

Det börjar med att Feña är ute på nattklubb med några vänner och där upptäcker sin ex-pojkvän John. John håller distans först och berättar att enda skälet till att han är i New York beror på att hans mamma blivit svårt sjuk och han är där för att hjälpa henne. Att han är på nattklubben beror på att Johns kusin är på besök och hon fyller år och vill ha lite kul. Kusinen tycker det är kul att träff Feña som hon hört talas om. Kusinen skaffar kokain som de tre tar tillsammans. Det är alltid obehagligt med dessa reklamsnuttar för tunga droger som kokain som presenteras som något helt naturligt att inta. Hur som helst, plötsligt är kusinen helt borta från filmen och John och Feña hamnar i sängen tillsammans och har sex. Därmed måste Feña börja nästa dag med att få tag på ett dagen-efter-abort-piller.

Det är ett konstig klipp i handlingen som inte stämmer att Johns kusin bara huxflux försvinner ur handlingen, utan någon förklaring.

När Feña kommer till sin bostad står hans syster där, som han inte sett på flera år. Feña förutsätter att systern har fördomar om hans trans-utveckling. Men hon tar det hur naturligt som helst. Filmen beskrivs som att Feña möter fördomar. Men inte från ex-poskvännen eller systern i alla fall.

En situation som skulle kunna bero på fördomar är när han hämtat en lönecheck på jobbet och kvinnan i kassan på banken vägrar betala ut summan eftersom namnet på hans id-kort inte stämmer med namnet på checken. Men att banker är noga är en trygghet och en säkerhet för alla kunder. Om banker började betala ut pengar till personer som inte har id som styrker vem de är skulle ännu flera kunna utföra bedrägerier än vad som redan görs. Så det är liksom att förutsäga att bankernas kontroll har med fördomar gentemot transpersoner att göra.

I distributörens beskrivning av filmen står att Feña möter ett fördomsfullt samhälle. Njae. Mycket som händer beror ju på hans själviskhet och oförmåga att bry sig om andras känslor. Han lyssnar inte på hur John känner. Han bryr sig inte om att systern blir misshandlad av deras mamma utan han kör hem systern till mamman efter några timmar. Han lånar nyckel till en kompis lägenhet där en ensam hund finns och han bryr sig inte om att ta ut hunden på en promenad för att bli rastad. När han hämtat sin pappa på flygplatsen lämnar han honom i sin lägenhet och kör till John, ex-pojkvännen, och försöker få John i säng igen. Att hans pappa rest lång väg för att träffa honom tycks Feña inte ha förmåga att ta hänsyn till. Allt ska gå Feñas väg.

Filmen bygger på något sätt att jag som tittare ska sympatisera med Feña och tycka synd om hur han drabbas. Men det är svårt att tycka om Feña. Det är svårt att sympatisera med någon som faktiskt är så egoistisk som Feña faktiskt är. John säger att Feña är egoistisk och bara tänker på sig själv och hur synd det är om Feña. Och det är ju precis som Feña är. Jag vill kunna tycka om en films huvudkaraktär, i alla fall i en film som bygger på att man ska det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Old Oak – en lovsång till solidaritet

22 januari, 2024 by Rosemari Södergren

The Old Oak
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Regi Ken Loach

The Old Oak är en lovsång till ordet solidaritet. Ken Loach har sagt att The Old Oak blir hans sista film, efter en karriär som inleddes för över femtio år sedan. Ken Loach har vunnit flera stora priser med flera filmer men även om denna film i hör grad är sevärt räknar jag den inte bland hans allra bäst. The Old Oak är en sliten gammal pub i avfolkad nordengelsk gruvby. Ken Loach vrider och vänder på begreppet solidaritet och berättelsen ger en hel del att prata om, vilket är bra. Vi borde prata mer om solidaritet. Men samtidigt har den flera orealistiska, överdrivna scener och den skummar lite för mycket på ytan av problemen och slutet är både förutsägbart och för svårt att tro på. Men det visar att solidaritet handlar mer än ord, det handlar om konkreta handlingar.

En grupp syriska flyktingar anländer till byn. Många bybor är aggressiva och välkomnar inte flyktingarna. Byn har mycket problem redan och många fattiga familjer. När en av de som hjälper flyktingarna skänker en cykel till en av flyktingflickorna kommenterar flera av de engelska barnen att de gärna skulle haft en cykel också, men deras föräldrar har inte råd. Alla engelska barn i byn får inte ens äta sig mätta varje dag. Där sätter Ken Loach fingret på att problem, där han visar hur främlingsfientlighet kan växa fram på grund av orättvisor i det brittiska samhället.

Byn har inte mycket att erbjuda. Den enda plats som finns kvar att samlas i är puben The Old Oak. Pubägaren TJ Ballantyne (Dave Turner) blir vän med en ung flyktingkvinna Yara (Ebla Mari). Deras vänskap får ringar-på-vattnet-effekt och gör att fler bybor knyter kontakt med de syriska flyktingarna. Delvis har filmen ett tema som känns igen från till exempel boken och filmen En man som heter Ove. Fast den kändes mer trovärdig och berörde mycket mer.

Bitvis drar filmen dock in mig helt. Det känns som att jag är där, på puben. Jag känner mig som hemma och längtar tillbaka till de små pubar jag hängde på när jag bodde i England. Puben är ofta en samlingsplats i England för grannskapet. Dit går man efter träningen med sina träningskompisar, där möter man grannar och snackar. Den känslan lyckas Ken Loach förmedla mycket starkt. Även flera av människorna kändes äkta och TJ är en charmig äldre man. Yara är en framåt ung kvinna.

En av de situationer som gör att många bybor öppnar sig för de syriska flyktingarna är när Yara får kontakt med byns damfrisörska och blir ombedd att fotografera kvinnorna i frisörsalongen. Yara är en duktig fotograf och hennes foton får en viktig betydelse i filmen. Det är ganska typiskt att det är kvinnorna som först välkomnar flyktingarna

Filmen har flera budskap eller teman och speciellt två är framträdande och de förmedlar något viktigt: Genom att äta tillsammans byggs vänskapsband och att ha tillgång till kultur tillsammans öppnar vägen mellan människors hjärtan. Det finns några mycket fina scener kring dessa två teman.

Berättelsen i The Old Oak sätter fingret på flera orsaker till främlingsfientlighet och visar också att de är de fattigaste som blir utnyttjade och som ställs mot varandra.

Men det finns problemställningar som regissören tycks blunda för. Yara besöker en katedral tillsammans med TJ. Yara vandrar runt i en storslagna kyrkobyggnaden och njuter av alla intryck.
Som muslimsk kvinna får hon ju aldrig beträda det stora rummen i en moské, hon ju inte ens gå in genom samma dörr som män. Så är det i moskéer världen över, också i Sverige. Denna skillnad mellan mäns och kvinnors rättigheter och ställning berörs inte i filmen och jag har märkt att det görs nästan aldrig när det är män som har regipinnen. Är män blinda för detta? Det är lite konstigt, det är trots allt många, många kvinnor världen över som växer upp i sammanhang där de inte är jämställda med män.

Det som är lite konstigt i filmen är att i stort sett alla de syriska kvinnorna har någon form av slöja som täcker deras huvud men inte Yara. Hon är en fri kvinna. Det är lite intressant. Även om det inte på något sätt är filmens tema.

I förbifarten nämns också ett annat skrämmande fenomen som pågår världen över och där Storbritannien är hård drabbat: att stenrika multimiljarder köper fastigheter utan att rusta upp dem, utan att bry sig om de som bor där och ofta till och med låter fastigheterna stå tomma. De köper fastigheterna enbart som en investering som får stå där och bara växa i värde utan att något görs.

Filmen sätter igång många tankar och den bjuder in till ett besök i verkligheten.

Om regissören och manusförfattaren:
Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty (född 1957) är ett sammansvetsat team, som med The Old Oak gjort sin fjortonde film tillsammans. Laverty, som har en bakgrund som människorättsadvokat, kontaktade i slutet av åttiotalet Ken Loach med en manusidé som några år senare resulterade i deras första samarbete Carlas sång. Därefter kom Mitt namn är Joe och Bröd och rosor, samt Sweet Sixteen för vilken Laverty vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes. Bland deras filmer märks de båda Guldpalmsvinnarna Frihetens pris och Jag, Daniel Blake. Duon har varvat dramafilmer med komedier som Looking for Eric, Riff-Raff och Änglarnas andel. The Old Oak är sista delen i en trilogi om tillvaron i nordöstra England, som även innefattar Jag, Daniel Blake och Sorry We Missed You.
Ken Loach har bland annat belönats med två Guldpalmer i Cannes, och nyligen kunde han lägga ett Lifetime Achievement Award från Stockholm Film festival till sin prissamling.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Purpurfärgen – en lovsång till livet

18 januari, 2024 by Birgitta Komaki

Purpurfärgen
Betyg 4
Svensk premiär 19 januari 2024
Regi Blitz Bazawule

En film om systerskap i en förtryckande värld, om Celies liv och hennes medsystrars.
En musikalversion efter en roman av Alice Walker. Det här är den andra filmen som baseras på romanen. Den första filmen kom 1986 och regisserades av Steven Spielberg.

Det är 1909 i amerikanska södern, här bor Celie med sin älskade syster Nettie.
När Celie får barn lämnar hennes far bort barnen och gifter sedan bort henne med den brutale Mister. När systern blir utkörd blir Celie ensam hos sin make och lever många år med våld och förnedring. Hon har bara gud att tala med.

Svart, fattig, ful och kvinna. Män som slår, förtrycker och förnedrar.
En historia som skildrar det största eländet men också kärlek, glädje och styrka.
När sångerskan Shug Avery kommer till Celines hem blir de vänner och med hennes hjälp återfår Celie sin värdighet och glädje.

Med nästan enbart svarta skådespelare är det inte rasismen som står i blickpunkten utan den kultur där männen styr och kvinnorna står lägst i rang. De vitas förtryck visas endast genom borgmästarens fru när hon tvingar den friaste av kvinnorna att bli hembiträde.

I motsats till allt elände som skildras mer eller mindre realistiskt överträffar musik och dansnumren det mesta. Lovsånger till Herren eller Kabarenummer – alla är fantastiska. Med massor av musiknummer som är en njutning både för öron och ögon vinner skådespelarna och filmen sin publik. En lovsång till livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet – en berättelse om mycket mer än ett rockband

18 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Tove Falk Olsson

Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 januari 2024
Regi Balsam Hellström

En film om det svenska rockbandet Imperiet. För Imperiets fans är det här förstås en högt värderad försenad julklapp. Men det är mycket mer än en berättelse om några år i ett rockbands historia. Det är en berättelse om vad Sverige varit och det får oss att fundera på vad Sverige är idag. Som alla riktigt, riktigt välgjorda dokumentärer berättar det om något mer än filmens yttre handling. ”Ett hjärta är alltid rött – en film om Imperiet” handlar om Sverige, såväl om samhällsutvecklingen, politiken och om musikvärlden.

Filmens regissör, Balsam Hellström, säger i ett pressmeddelande:
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–1988 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt.

Skildringar börjar förstås med punkbandet Ebba Grön och vi får se hur Imperiet föddes ur splittringen, eller snarare vidareutvecklades. Medlemmarna i grupperna vara politiska samhällsmedvetna. Men det blev också, som så många entusiastiska unga musiker lurade på en hel del av den ersättning de borde fått. De blev också utnyttjade av politiker. För många punk- och rock-band som poppade upp i kölvattnet efter band som Hoola Bandoola och Nationalteatern var det självklart att ta ställning i politik, framför allt världspolitiken.

Stämningen var till och med så politisk att Imperiet fick kritik av andra vänstergrupper när de gjorde låtar som sålde bra.

Denna dokumentär berättar mycket om musikindustrin, om kulturen och dess förhållande till samhället och politiken. Men jag funderar på det där med regeln om armlängds avstånd mellan politiker och musiker/kulturarbetare, som varit på tapeten i svenska medier en hel del. När Imperiet åkte på turné till Mexico, Kuba och Nicaragua var det med stöd av statsminister Olof Palmes. Det var ett samarbete, ett uppdrag, där det inte var någon armlängds avstånd. Hur fri är kulturen då? Det är inte frågor med glasklara svar.

Jag tycker filmen är helt underbar med mycket bra musik och musiker och anhöriga som berättar om sina upplevelser. Allt ger ett ärligt intryck. Thåström tycks så avslappnad och naturligt, utan stora choser. Det känns som att jag återupplever dessa år. Det är en av de starkaste och bästa dokumentärer jag sett på länge.

Fakta om regissören:
Balsam Hellström är dokumentärfilmare, regissör och TV-producent utbildad vid Dramatiska Institutet. Balsam är uppvuxen i Högdalen under punkens framväxt, intill dess nav i Rågsved. Han har arbetat nära Thåström under flera decennier och regisserat flera pris- och guldskivebelönade konsertfilmer och musikvideor med artisten.
– Att titta närmare på Imperiets historia 1983–88 ger en bild av Sveriges roll i världen. Det synliggör hur vi gått från att vara en viktig, stark global röst till försiktig och viskande. Det politiska klimatet är idag mer polariserat. Att artister engagerar sig politiskt är inte längre en norm på samma sätt, säger Balsam Hellström.

Ett hjärta är alltid rött – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Imperiet, Thåström

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in