Recension

12/8 2023

Flamingo-scenen i slottsskogen

2

Dungen var en utfyllning i festivalens line up som tillkom med kort varsel sedan Johnny Marr tvingats avboka sitt gig på grund av inställt flyg. Om inte minnet sviker har jag sett Dungen på Kulturkalaset i Göteborg och skrev om spelningen på Music & Arts 2016, definierade vad de gjorde på Skeppsholmen som en excentrisk, kul kick. Hjärnan bakom det väl valda namnet är Gustav Ejstes, son till en riksspelman. Han ingår också i Amason som undertecknad recenserade på WOW 2919. De tiotalet skivor han släppt under innevarande millenium kan nästan betraktas som soloprojekt, då han trakterar flertalet instrument själv och skriver musiken till texter på svenska.

I liveversionen ingår experimentellt inriktade gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson samt trumslagaren Johan Holmegard. Den sistnämnde känd från samarbeten med Goran Kajfes, Jonas Kullhammar, Fire Orchestra med flera. Reine Fiske har hög status som avantgardistisk soundutforskare och har varit med i sen upplaga av Träd Gräs och Stenar.

Baxnar inledningsvis över hur extremt ostyrigt det låter. Noise-anhopning i minst sagt murrigt ljud. Belackare skulle kunna utbrista ”vilket onödigt oväsen”! Således en fullkomlig antites till normalt förekommande publikfriande estetik. Dungens sound genomsyras av en psykedelisk ådra doppad i ohämmade progressive-influenser och i viss mån svensk folkmusik och i sina mest tilltalande stunder legendaren Bo Hanssons svävande sound. I längre avsnitt hörs tyvärr obefintligt av pulserande groove eller melodisk struktur, inslag jag räknat med. Ejstes sitter mest vid sitt keyboard, spelar dessutom orgel, använder tamburin och spelar allra sist på wurlitzer.

Man undrar om Dungen spontant river av vad som faller deras ledare in. Konserten ger ett splittrat intryck. Utflippat brötiga excesser kontrasteras emot rätlinjig rock och naivistiska sångtexter med ett tonfall á la Jakob Hellman. Svävande partier kränger och dar runt. Förvisso högst originellt. Kämpar med att tillgodogöra göra mig vad som massivt kommer ur högtalarna. Låter för mina öron tyvärr alltför skärande, oskarpt och mullrande. Exponeras för både bas och diskant i sina yttersta lägen. Har avgjort störst behållning av de utdragna sekvenserna på orgel, vilka kompletterar Fiskes utanför boxen-licks och dynamisk rytmsektion. I en låt ackompanjerar Dungen sig själv.

Visste sedan tidigare att Holmegard är en hörvärd trumslagare, vars kapacitet sätts på prov på ett sätt som uppskattas. Panda visar sig vara konsertens mest utkristalliserade låt, trevlig kontrast till andra tämligen otillgängliga ingredienser. Efter cirka trekvart uppstår lätt aggressivt tunggung som förnöjer. Kanske standard för Dungen, men trist att inga som helst presentationer ges. I finalen vidöppna spjäll där tätpositionen intas av påkopplad Fiske via sin pedalpark med mycket fuzz, rundgång och dylika effekter. Även om lyssningen sittandes på festivalens praktiska träläktare genomfördes delvis på uppstuds, förstod jag alltför sällan vad deras intention var och utfallet blev skralt, inte alls som på Skeppsholmen.

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

Många ingångar för en liverecension av Blur, också personliga. På 80-talet reste jag två helger till London och i samma decenniums början studerade jag i Sussex under två vårterminer. Bodde då inackorderad i familjer i och utanför Brighton. Så kunskap finns om en kultur nära oss, men ändå väsensskild genom sin klassuppdelning. Kanske var jag därför preparerad och extra mottaglig för den våg av Brit-pop som nådde sin kulmen i mitten av 90-talet. Av de ytterst få musikrelaterade t-shirts i min ägo symboliserar en av dem, just detta fenomen med porträtt på medlemmarna i Blur som omslag för ett tryck från NME. Fenomenet underblåstes ju av Oasis-brödernas verbala sluggande mot Blur. I retrospektiv kanske bra PR, men fånigt! De nio studioalbum man gjort har rönt stora försäljningsframgångar, i några fall blivit listettor. De hade ett uppehåll i sex år och Think Tank tillkom utan gitarristen Graham Coxon. Men sedan fjorton år kamperar kvartetten (live med gästmusiker/ femte medlem på keyboard) ihop. Gruppen med sina ottroligt catchiga, pampiga klassiska hits har tilldelats utmärkelsen ”Outstanding Contribution to Music”.

Under spelningen i kvällsmörkret nämnde Damon Albarn gruppens starka band till Sverige, påpekade att det var till oss de kom först när det blev tal om att turnera utomlands. Till saken hör att jag såg dem på Hultsfred 1994 och laddade då upp genom att i bilen lyssna på deras två första album. Inte osannolikt att det var den lyckliga tillställningen i Småland som gruppens frontfigur hänvisar till. Vidare lånade jag på bibliotek Alex James självbiografi om hur han testat att leva upp till rockmyten, fast lyckligtvis studsade tillbaka och kom på fötter. En underhållande inblick i glamorös tillvaro som kombinerades med helt annan sysselsättning vid sidan av rampljuset. Läste därtill i presscentret initierad krönika i GP betitlad ”Blur, Britpop och Brexit” proppad med mer eller mindre obskyra referenser. Den förberedelse som gjordes inför själva konserten inskränkte sig till att se dem på Youtube från Wembley Arena förra månaden och lyssna på intervjuer. Konserten på WOW sändes enligt uppgift live på Tv4 (i vars tält jag för övrigt stod när Håkan Hellströms skulle dra igång i regnet).

Gruppens medlemmar och i synnerhet sångaren exponeras som synes ovan, i angenäm överlag brungul färgskala på gigantiska videoskärmar. Blir inledningsvis bestört över hur basen slår igenom, vilket lyckligtvis justeras. Originellt nog kickas det inte igång med bubblande toner, utan startas upp med ballad med låtskrivaren sittandes vid elpiano.. Samma öppning som på sprillans färska skivan från vilken fem låtar hämtats. Ett album rosat av skribenter, fast ställer mig för egen del tveksam till utfomningen live.

Innan jag fördjupar mig i vad som hände på scen och bedömningen av deras förehavanden bör en avgörande plusfaktor understrykas. Blur har en enorm potential i sin låtskatt. Har släppt ett 30-tal singlar av vilka ett dussintal är härligt klatschiga alternativt stämningsfulla., vilket gett dem välförtjänt popularitet. En sådan guldgruva skapar förväntningar, även hos en skribent numera sällan engagerad i dylika tongångar. Om valda delar av låtskatten framförs i skapligt skick, berättigar det till utdelat betyg, ett förhållande att beakta. Det är lätt att gilla charmen och ambitionen hos Blur.

Låt mig resonera en smula om konstnärliga uttrycks grad av påverkan. För mig är det en avgörande skillnad på att betrakta och att vara omsluten av livemusik. Vad beträffar Blur vistades jag med några undantag i först nämnda tillstånd, varför en mer än godkänd konsert ändå innebar en smärre besvikelse. Publiken berömdes av mannen som frontar ett par gånger, fast tyckte ändå att den där explosiva tändningen infann sig vid alltför få sekvenser. Många gitarrbyten görs. Noterar att Albarn vid ett par tillfällen trakterar klaviatur och förvånansvärt ofta hänger på sig elgitarrer (spelar tydligen ett flertal instrument). Trumslagare Dave Rowntree och den gladlynte basisten Alex James uträttar vad som repats in, bidrar begåvat till helheten och har några enstaka ögonblick i framkant. Genomgående fäster man sig annars vid Graham Coxons gitarrfigurer, slingorna på keyboard och den nasala röst britpopens kungar identifieras med.

Första av många gitarrbyten sker inför Popscene, vars studsande energi renderar i ett välbehag. Bevisar att det skenbart enkelt konstruerade kan framstå som genialiskt. Fuzzigt sound inramar! I en episod spelas i medium tempo. Självlysande frontmannen i sin sportjacka plockar fram en akustisk gitarr, i ett knippe alster på raken känns det på gränsen till lojt, utan önskvärd nerv.

Första högtidsstunden vi längtat efter infaller istället när nio låtar avverkats. Blir lika upprymd som alla andra av roliga Country House åtföljd av underbara dängan Parklife, med sin oemotståndliga inbjudan till gensvar från publiken som mår hur bra som helst av att få bli deltagare i showen, viftar från sida till sida på klassiskt manér. Ett andra krön bestegs med ungefär lika mycket assistans från saliga åhörare i Boys & Girls, röjiga Advert – avsevärda adrenalinpåslaget här måste framhållas då det är atypiskt för Blur och förmodligen ett tyngre sound som är en blinkning till Nirvana – och de smäktande tonarthöjningar vilka konstituerar Song 2. Sistnämnda hit kan delvis beskrivas som en söt vaggvisa. Som vackrast, mest berörande låter det som man förutsett i Tender, levererad fristående från tidigare nämnd trippel.

Refrängen i behagligt lunkande To The End är nog deras mest ikoniska, går direkt till hjärtat, sprider en i dessa våldsamma och dystra tider underbart rogivande känsla. Här och i förmodligen lika krävande vokalt sett Song 2, visar Albarn som varit involverad i andra intressanta projekt, att hans stämma är intakt. I mina anteckningar står också att när de tar i som mest finns antydningar till grunge och att Tender framställs mer gnisslig än vad jag föreställt mig, tycks mig influerad av temat ur Twin Peaks.

LÅTLISTA: The Ballad – St. Charles Square – Popscene – Tracy Jacks – Beetlebum – Goodbue Albert – Trimm Trabb – Villa Rosie – Coffee & TV – Country House – Parklife – To The End – Barbaric – Girls & Boys – Advert – Song 2 – This Is A Low – Tender – The Narcissist – The Universal –

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

På 90-talet etablerade sig fyra svenska band av sådan dignitet att dess aura, dess lyskraft inte överträffats av senare bildade konstellationer Av dem är det bara det med den karismatiska frontfiguren som sjunger på skånska som väntar på att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame. .Syftar på melankoliskt svepande soundet hos Kent och lekfullheten i Bob Hund, där de senare blivit personliga favoriter som recenserats flera gånger senaste åren. Den andra halvan kunde genom musikalisk kvalitet och engelska texter nå framgång internationellt, inte minst i USA. Banden som avses är förstås Cardigans och Göteborgsbaserade The Soundtrack of Our Lives. De sistnämnda återförenas tillfälligt för fyra reunionspelningar efter att ha avslutat karriären för drygt ett decennium sedan.

Och de verkställer under sin tilldelade timma en härlig urladdning av hits till publikens påtagliga förtjusning på WOW. Står osedvanligt långt fram, saknar därför överblick. Men märker ändå av atmosfären. För tillgodogörandet av konserten var det ett klokt beslut, då man dras in i deras utlevande aktioner, känner sig omsluten av eklektiskt och samtidigt autentisk, riffiande rockmusik med sällsynt bärkraftiga låtbyggen. Sextetten är måna om ett både tungt och finfördelat ljud och har sett till att rätt förstärkare gör susen. Således exemplariskt ljud även om öronproppar behövs.

TSOUL gjorde sex album. Flera ytterst gedigna som, har jag för mig, framförts live var för sig på Slussens Pensionat. Har i min ägo deras debut samproducerad med Torsten Larsson. Den blev ett dundrande genombrott, ett svåröverträffat ymnigt alster belönat med Grammis och mycket högt rankad i omröstning om bästa svenska skivor i Sonic. Räknar vi bort turnéovillige Björn Olsson är det den tajta ursprungliga livesättning jag sett på Lollipop (spelade före John Fogerty), Liseberg, Falkenberg och annorstädes.

Karismatiske Ebbot Lundberg i kaftan med sångmikrofon i handen omges av växeldragande gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed, Martin Hederos på keyboard och orgel samt en enastående rytmsektion i form av basisten Kalle Gustafsson – Jenneholm jämte Fredrik Sandsten bakom trummorna. Sedan TSOUL upplöstes har samtliga varit engagerade i uppmärksammade projekt. Tilldelats priser, skapat just soundtrack, varit anställd på Göteborg & Co, skött grammofonstudio, haft tv-program, och rört sig med stor framgång i andra genrer. Klaviaturmagikern bördig från Värmland tillhör de i bandet jag träffat, senaste gången på jazzklubb i våras. Hederosgruppen belönades i år trefaldigt för sin andra jazzproduktion. Han ingår dessutom i Tonbruket, ackompanjerar Ane Brun, Sofia Karlsson med flera.

Tillbaks till Slottsskogen och WOW. Medlemmarna äntrar scen efter varandra, medvetna om egna och andras förväntningar på vad som komma skall, ger de ett lite flummigt första intryck. Skärpan infinner sig lyckligtvis omgående när rytmsektion hakar i en ösig öppning. Låter härligt larmigt i Mantra Slider. Extremt mycket positiv energi alstras. Njuter av rockiga energin, övergångarna och fräcka garneringar och hur begåvat tempon skiftas. TSOUL är ytterst kompetenta låtskrivare som vet värdet av att variera sig och få till medryckande melodier. Att det enstaka sekunder i ett par sekvenser blir osynk är oväsentligt, stör inte upplevelsen.

Bör betonas hur betydelsefulla basist och trumslagare är för soundet. Pumpande precisa basgångar i läckert återgivet ljud jämte pådrivande dynamon med sitt underhållande trumstockssnurrande fick mig att påpeka deras kvalitet för musicerande vän. Han replikerade genom att jämföra dem med rytmsektionen i Deep Purple när det begav sig. Bandet besitter överhuvudtaget en beundransvärt dynamisk ådra. I Bigtime bjuds på oemotståndlig hårdkörning och svischande stegringarna i Grand Canaria bedårar. Noterar snyggt intro av Hederos. Mitt i spelningen river man av sina snyggt uppbyggda crescendon i sin megahit Instant Reapeter ´99. Det låter lätt utflippat, ändå på något märkligt sätt sammanhållet. Melodin lyfter och svävar iväg. Det är egentligen inte någon vacker musik får ändå ilningar av lycka.

Bryr mig inte om vad Ebbot sjunger om. Antagligen en mix av filosofiskt tankegods eller bara formuleringar som passar in i texterna, .fyller i fyndiga melodier. Hans skrovliga stämma är väl varken bättre än sämre än brukligt. Den fungerar och känns synonym med detta slagkraftiga band, på motsvarande sätt som i Union Carbide. Sluddrandet emellan låtarna som innebär obefintlig hörbarhet, enda att sätta upp på minuskontot. En livefavorit är som alltid Sister Suuround. Otroligt suggestiv med rullande basgångar, förträffligt finlir från gitarristerna. Persson proper och balanserad med fräckt driv. Bärjed bitvis vilt otyglad, behöver lätta på trycket, får Ebbot att vid ett tillfälle undra vad som händer. Slår taktfast på cymbal i ett skede och försöker destruera en av sina gitarrer, möjligen influerad av Pete Townshend. Många gitarrbyten sker. Deras twin-riffande och snyggt utbroderade slingor tillhör också de obestridliga plusfaktorer som konstituerar gruppens smittsamma sound.

Hög tid att runda av recensionen. I mina anteckningar står också ”underbart beat, oemotståndligt driv, uppenbar Stooges-referens, stänk från The White Album – Martin Hederos i framkant förmedlar Ray Manzarek-vibe, gitarrister i högform, tillbakalutade fasen i Nevermore mäktig höjdpunkt man ryser av, den naket paketerade balladen The Passover som final serverar stor skönhet. När det var över blev både utövare på scen och vi mottagare rörda över vad som skett. Landar i 4:a med mycket mersmak. Detta var på den nivån man kunde begära och mer därtill. Snubblande nära högsta betyg.

LÅTLISTA: Mantra Slider – Firmanent Vacaction – Galaxy Grammophone – Grand Canaria – Bigtime – Instant Repeater ´99 – Second Life Replay – Sister Surround – 21st Century Rip Off – Broken Imaginary Time – Confrontation Camp – Nevermore – The Passover