11/8 2023
Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg
4
På 90-talet etablerade sig fyra svenska band av sådan dignitet att dess aura, dess lyskraft inte överträffats av senare bildade konstellationer Av dem är det bara det med den karismatiska frontfiguren som sjunger på skånska som väntar på att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame. .Syftar på melankoliskt svepande soundet hos Kent och lekfullheten i Bob Hund, där de senare blivit personliga favoriter som recenserats flera gånger senaste åren. Den andra halvan kunde genom musikalisk kvalitet och engelska texter nå framgång internationellt, inte minst i USA. Banden som avses är förstås Cardigans och Göteborgsbaserade The Soundtrack of Our Lives. De sistnämnda återförenas tillfälligt för fyra reunionspelningar efter att ha avslutat karriären för drygt ett decennium sedan.
Och de verkställer under sin tilldelade timma en härlig urladdning av hits till publikens påtagliga förtjusning på WOW. Står osedvanligt långt fram, saknar därför överblick. Men märker ändå av atmosfären. För tillgodogörandet av konserten var det ett klokt beslut, då man dras in i deras utlevande aktioner, känner sig omsluten av eklektiskt och samtidigt autentisk, riffiande rockmusik med sällsynt bärkraftiga låtbyggen. Sextetten är måna om ett både tungt och finfördelat ljud och har sett till att rätt förstärkare gör susen. Således exemplariskt ljud även om öronproppar behövs.
TSOUL gjorde sex album. Flera ytterst gedigna som, har jag för mig, framförts live var för sig på Slussens Pensionat. Har i min ägo deras debut samproducerad med Torsten Larsson. Den blev ett dundrande genombrott, ett svåröverträffat ymnigt alster belönat med Grammis och mycket högt rankad i omröstning om bästa svenska skivor i Sonic. Räknar vi bort turnéovillige Björn Olsson är det den tajta ursprungliga livesättning jag sett på Lollipop (spelade före John Fogerty), Liseberg, Falkenberg och annorstädes.
Karismatiske Ebbot Lundberg i kaftan med sångmikrofon i handen omges av växeldragande gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed, Martin Hederos på keyboard och orgel samt en enastående rytmsektion i form av basisten Kalle Gustafsson – Jenneholm jämte Fredrik Sandsten bakom trummorna. Sedan TSOUL upplöstes har samtliga varit engagerade i uppmärksammade projekt. Tilldelats priser, skapat just soundtrack, varit anställd på Göteborg & Co, skött grammofonstudio, haft tv-program, och rört sig med stor framgång i andra genrer. Klaviaturmagikern bördig från Värmland tillhör de i bandet jag träffat, senaste gången på jazzklubb i våras. Hederosgruppen belönades i år trefaldigt för sin andra jazzproduktion. Han ingår dessutom i Tonbruket, ackompanjerar Ane Brun, Sofia Karlsson med flera.
Tillbaks till Slottsskogen och WOW. Medlemmarna äntrar scen efter varandra, medvetna om egna och andras förväntningar på vad som komma skall, ger de ett lite flummigt första intryck. Skärpan infinner sig lyckligtvis omgående när rytmsektion hakar i en ösig öppning. Låter härligt larmigt i Mantra Slider. Extremt mycket positiv energi alstras. Njuter av rockiga energin, övergångarna och fräcka garneringar och hur begåvat tempon skiftas. TSOUL är ytterst kompetenta låtskrivare som vet värdet av att variera sig och få till medryckande melodier. Att det enstaka sekunder i ett par sekvenser blir osynk är oväsentligt, stör inte upplevelsen.
Bör betonas hur betydelsefulla basist och trumslagare är för soundet. Pumpande precisa basgångar i läckert återgivet ljud jämte pådrivande dynamon med sitt underhållande trumstockssnurrande fick mig att påpeka deras kvalitet för musicerande vän. Han replikerade genom att jämföra dem med rytmsektionen i Deep Purple när det begav sig. Bandet besitter överhuvudtaget en beundransvärt dynamisk ådra. I Bigtime bjuds på oemotståndlig hårdkörning och svischande stegringarna i Grand Canaria bedårar. Noterar snyggt intro av Hederos. Mitt i spelningen river man av sina snyggt uppbyggda crescendon i sin megahit Instant Reapeter ´99. Det låter lätt utflippat, ändå på något märkligt sätt sammanhållet. Melodin lyfter och svävar iväg. Det är egentligen inte någon vacker musik får ändå ilningar av lycka.
Bryr mig inte om vad Ebbot sjunger om. Antagligen en mix av filosofiskt tankegods eller bara formuleringar som passar in i texterna, .fyller i fyndiga melodier. Hans skrovliga stämma är väl varken bättre än sämre än brukligt. Den fungerar och känns synonym med detta slagkraftiga band, på motsvarande sätt som i Union Carbide. Sluddrandet emellan låtarna som innebär obefintlig hörbarhet, enda att sätta upp på minuskontot. En livefavorit är som alltid Sister Suuround. Otroligt suggestiv med rullande basgångar, förträffligt finlir från gitarristerna. Persson proper och balanserad med fräckt driv. Bärjed bitvis vilt otyglad, behöver lätta på trycket, får Ebbot att vid ett tillfälle undra vad som händer. Slår taktfast på cymbal i ett skede och försöker destruera en av sina gitarrer, möjligen influerad av Pete Townshend. Många gitarrbyten sker. Deras twin-riffande och snyggt utbroderade slingor tillhör också de obestridliga plusfaktorer som konstituerar gruppens smittsamma sound.
Hög tid att runda av recensionen. I mina anteckningar står också ”underbart beat, oemotståndligt driv, uppenbar Stooges-referens, stänk från The White Album – Martin Hederos i framkant förmedlar Ray Manzarek-vibe, gitarrister i högform, tillbakalutade fasen i Nevermore mäktig höjdpunkt man ryser av, den naket paketerade balladen The Passover som final serverar stor skönhet. När det var över blev både utövare på scen och vi mottagare rörda över vad som skett. Landar i 4:a med mycket mersmak. Detta var på den nivån man kunde begära och mer därtill. Snubblande nära högsta betyg.
LÅTLISTA: Mantra Slider – Firmanent Vacaction – Galaxy Grammophone – Grand Canaria – Bigtime – Instant Repeater ´99 – Second Life Replay – Sister Surround – 21st Century Rip Off – Broken Imaginary Time – Confrontation Camp – Nevermore – The Passover
