Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Drömmen om Djenné – bjuder in till tankar och känslor om livet och världen

by

Drömmen om Djenné
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Elisabet Gustafsson

Ett intressant möte mellan två kvinnor i medelåldern, två kusiner som båda går sin egen väg i livet. Filmregissören Elisabet Gustafsson söker upp sin syssling Sophie som bor i Mali, i ökenstaden Djenné där hon byggt och driver ett hotell uppbyggt av lera.

Elisabet Gustafsson började tvivla på sina livsval när hon fyllde i en undersökning hos en myndighet och såg den byråkratiska beskrivningen av henne: ”medelålders kvinna med låg inkomst”. Hon berättar i filmen att hon började fundera på vad hon gjort av sitt liv och varför. Då bestämde hon sig att kontakta sin kusin Sophie och besöka henne.

Sophie, som är svensk, levde som ung ett liv i Europas modevärld som många tyckte var glamoröst. Hon var modell och designer. Men i 50-årsåldern känner hon att hon kommer in i en återvändsgränd och ger sig av. Hon bestämmer sig för att lämna allt och hamnar i ökenstaden Djenné i Mali.

Att se miljöer från livet i Mali är mycket intressant. Det är en av filmens stora plus. Det är en miljö som inte skildras särskilt ofta.

Filmens distributör skriver om filmen:
Elisabet, som själv drabbats av tvivel i sina livsval, är nyfiken på vad som driver Sophie. I de båda kvinnornas samtal växer en samhörighet fram. Kanske är det inga stora skillnader mellan en filmregissör från Småland och en hotellägare i Mali?

En samhörighet växer fram mellan kvinnorna, men jag tycker inte riktigt det är något möte mellan de två kvinnorna som skildras. Fokuset är till nittio procent på Sophie. Vi kommer inte nära Elisabet egentligen. Dessutom när de två sitter och samtalar är det inte riktigt översvämmande med verkligheten. Det finns alltid minst en person till närvarande: någon sköter kameran som spelar in och kanske finns det dessutom en ljudtekniker.

Jag upplever ändå filmen som en ärlig skildring. Sophie visar mycket av sig själv. Hon är utan tvekan en fascinerande kvinna som jag gärna skulle träffa. Hon verkar vara en fascinerande kvinna, både stark och jordnära. Fast för mig var det jobbigt att se när det köpte en söt get som inhandlades för att bli dödad och uppäten på en stor middag. Inte kul.

Filmen utmanar också vår västerländska etik. I Mali får en man vara gift med fyra fruar. Sophie var gift med en man som hade en fru till. Det går inte riktigt ihop med att vara en självständig kvinna, å andra sidan finns det många sätt att leva på. Drömmen om Djenné är en film som bjuder in till tankar och känslor om livet och världen och gör mig nyfiken på Sophie. Den får mig som tittare att hålla ögonen öppna för det finns säkert många andra fascinerande kvinnor som vågat leva sin liv på andra sätt än alla andra. Det är filmat så att det känns som att jag är med där i Mali.

Mästerligt konceptalbum levererar patosfylld countryblues – Ridin´ av Eric Bibb

by

Omslag Jan Malmström

Eric Bibb

Ridin´

5

Inspelad i Stockholm, New York och Quebec

Mix, arrangemang och producent: Glen Scott

Repute Records

Releasedatum: 24/3 2023

Recenserade förra skivan här (4+) och sett 72-åringen på till exempel Stora Teatern, Nefertiti samt Akkurat på Södermalm. Skulle tippa på att Eric Bibb – tidigare finsk manager, numera gift med en svenska som ibland sjunger med maken och med en inom showbiz känd son – har tillbringat större delen av sitt liv i Europa och Norden. Gitarristen, sångaren och låtskrivaren har genom sin långa karriär kunnat knyt band till åtskilliga renommerade musiker, så ock på detta alldeles bedårande verk. Återkommer i ämnet. Bibb vars katalog omfattar cirka tjugofem album debuterade för drygt femtio år sedan. Att recension levereras först nu får skyllas på tidsnöd och kanske skrivkramp. Har lyssnat ett antal gånger på cd:n, blivit lika exalterad varje tillfälle. Tog mig därför till slut i kragen och plitade ner mina synpunkter.

De femton spåren utgår från oljemålningen A Ride For Liberty av Eastman Johnson från 1862. Tavlan skildrar en afrikansk-amerikansk familjs flykt undan slaveriet vid tiden för inbördeskriget. Temat är således vidriga rasismen svarta utsatts för, kampen för frigörelse där artistens låtskrivarådra rotad i bluesen utgjort själva verktyget. Sällan hörs lika angelägna och lättbegripliga texter på engelska, textrader som förmodligen bygger på såväl historiska studier som egen erfarenhet. Om de betraktas förutsättningslöst framstår entydigt kategoriska hållningen som alltför endimensionell. Finns ju minst sagt obekväma sanningar kring effekter av BLM-rörelsen vilka döljs av media. Påpekandet att nyanser saknas är inte ovidkommande, men ändå en marginell invändning! Melodier med otrolig tyngd matchas kongenialt av Eric Bibbs övertygande röst som med självklar emfas trumfar in sitt budskap. Och han sjunger lika strålande som någonsin.

I den avsevärt yngre Glen Scott ( Mary J. Blige, Craig David, Dr. Robert) har han funnit sin ideala samarbetspartner. De har arbetat tillsammans vid upprepade tillfällen med utmärkt resultat. Londonbaserade producenten och multiinstrumentalisten arrangerar varje komposition likt självlysande pärlor på ett ovärderligt halsband. Kanske en klumpig metafor, men varje låt är inte bara en del i en enhetlig formation utan en självständigt glimrande juvel. Saknar komplett lista över medverkande. Kan i alla fall meddela att den genialiske Glen Scott bland annat spelar bas, trummor, percussion, orgel, piano, syntar och ansvarat för programmering. Han tycks vara en expert på att göra rätt sorts avvägningar, få fram perfekta nyanser.

från artistens facebooksida Sheffield 6/8 2023 fotograf: Mal Whichelow

Av skivans närmast osannolika uppbåd av gäster är den allra mest kända veteranen Taj Mahal som förekommer på munspel och akustiskt gitarrspelande i svängig låt betitlad Blues Funky Lika Dat. En av Afrikas mest populära artister medverkar på ett spår. Syftar på Habib Koité från Mali som har huvudrollen i Free. Spelar ett stränginstrument som skulle kunna vara banjo. En tredje tungviktare heter Russell Malone, jazzgitarrist med hela album i eget namn och därtill flitigt anlitad av idel stora namn, exempelvis Diana Krall. Vet att jag sett honom med Ron Carter och troligen också med Dianne Reeves. Exekverar synnerligen eleganta och uttrycksfulla solon i två lysande låtar, genomsyrade av skiftande temperament.

Feature på suggestiva I Got My Own signeras den för mig obekante Amar Sundy, en fransk-algerisk gitarrist kallad för öknens bluesman. Albumet man omgående sugs in kryddas med flera duetter. En av de mest avskalade framförs ypperligt tillsammans med kanadensiske bluesgitarristen Harrison Kennedy. Sinner Man är inspelad med Eric Bibb String Band på en festival i Michigan till för bevarandet av kulturtraditioner. Ett svängigt alster pendlande emellan folk rock och gospel som läckert färgas av uppflammande extas. I låten som förgylls av medverkan från legendaren Taj Mahal sjungs med skärpa duett med Jontavious Willis. Männen dominerar fast kören består av kvinnlig auktoritet, bland andra Ida Sandlund och Ulrika Bibb. Vackert klingande uppbackning gör avtryck, särskilt i ett par duetter.

I en oavbrutet tillgänglig stil som ofta svänger kopiöst genom trollbindande estetik, hörs influenser från storheter som Ry Cooder, Richie Havens, Lightnin´Hopkins och nämnda Taj Mahal. Oemotståndliga gungande harmoniken i Tulsa Town framstår som en oförblommerad hyllning till J.J Cale, nära nog en rip off av dennes distinkta sound. En egen varm ton har karvats fram med allt större pondus sedan nya milleniet. Bortsett från två traditionella låtar emanerar allt material från Eric Bibb. Noterar för så gott som varje melodi vilken förunderlig förmåga han besitter när det gäller att skriva slagfärdiga alster. Noterar att fyra singlar från ett minst sagt helgjutet album släppts.

bild från artistens fb-sida från konsert i år i Belfast

Registrerar ödmjuk stolthet och tacksamhet grundad i kristen tro, vars musikaliska yttringar känns så enastående att Ridin´ förtjänar epitet magnum opus. I lager av skönhet och svängiga tongångar sipprar vrede fram över orättfärdigt beteende plus ren ondska. Subtila rytmer, kvidande solon i olika schatteringar från skickliga strängbändare ( eskapaderna av Amar Sundy är bara ett av flera lysande exempel) samt kraftfulla refränger utgör bärande beståndsdelar, i en konstruktion som konstant fångar mig. Enda låt som inte riktigt når upp till samma styrka, samma densitet, överraskar genom sitt intro på piano. Bibb lämnar lyssnaren med sprött gnisslande fiol-feature i Americana-tappning.

Vill verkligen betona hur osannolikt högklassig produktionen är. Sammanlagt sju(!) ljudtekniker behövdes och Jesper Wikström fungerade som exekutiv producent. Fascineras av ett tungt, stundtals avskalat sound vars ofantliga rymd är ytterligare en plusfaktor. Att en prisad akustisk gitarrist omger sig med kompletterande musiker av högsta rang, ger mig en glädje av en omfattning som inte nog kan understrykas. Har fått fram att Chuck Antony bidrar tillsammans med Staffan Astner (som jag kunnat avnjuta i alla fall två gånger med Bibb) och på slide och pedal steel en annan favorit, nämligen Ola Gustafsson vars medverkan i sig är en kvalitetsmarkör. Folkmusikgiganten Esbjörn Hazelius tillför sin unika kvalitet på cittra och fiol. Vad rutinerade Eric Bibb tillsammans med närmast surrealistiskt bra bedrifter från sina många medarbetare åstadkommit är episkt, bör rankas som ett mästerverk.

Filmrecension: En frukost på berget – duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande

by

En frukost på berget
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Éric Besnard

En extremt framgångsrik entreprenör som alltid är på språng hamnar hos en nästintill eremit som bor långt upp på berget utan elektricitet och absolut ingen Internet eller mobiltelefon. Låt dig inte luras, detta är en komedi med flera oväntade vändningar och med mer djup i sig än det kan verka inledningsvis. En rolig, mänsklig och varm berättelse med vackra naturscener och duktiga skådespelare.

Entreprenören Vincent spelas av charmiga Lambert Wilson, känd bland annat från två Matrix-filmer. Han är född i England men talar franska flytande. Han är så bra i rollen som den framgångsrika högpresterande Vincent som lever livet med högsta växel i ständig jakt efter nya utmaningar. Hans flotta, dyra bil får motorstopp på en slingrig bergväg långt bort från civilisationen. Den enstörige, oborstade och tystlåtne Pierre råkar köra förbi på motorcykel och tvingas hjälpa Vincent.

Pierre har inte verktyg för att kunna hjälpa Vincent på plats. Istället får Vincent hoppa upp bak på motorcykeln och följa med till Pierres enkla stuga långt upp på berget där han lever utan wifi och nära naturen. Pierre är fåordig medan Vincent babblar och babblar. Den supermodernt mannen möter den enkle mannen. Hmm, men fullt så enkelt är det inte. Vid en första blick är de två kanske motpoler men det finns mycket mer under ytan och allt är inte som det verkar.

Att de kan lära sig av varandra är ett ganska uppenbart tema, men det handlar om en hel annat också. Kanske filmskaparen låter filmen handla om något för många teman, men jag upplever det som charmigt. Dialogerna är för övrigt helt underbara, klassiskt enastående som de kan vara i franska filmer när de är som bäst. Två duktiga skådespelare, mäktiga naturmiljöer, en hel del att fundera kring och oerhört underhållande. En riktigt snäll och komisk feel-good-film.

Teaterkritik: Europeana – något att ta med sig och reflektera kring

by

Foto: Sören Vilks

Europeana
Av Patrik Ouředník
Bearbetning och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Musik Christian Gabel
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Charlie Åström
Ljud Johan Blixt
Peruk och mask Johan Lundström, Moa Hedberg
Dramaturg Irena Kraus
Översättning Mats Larsson
Medverkande Rakel Benér Gajdusek, David Book, Kicki Bramberg, Electra Hallman, Christoffer Lehmann, Marall Nasiri, Rebecca Plymholt, Carla Sehn, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.
Urpremiär på Stora scenen på Dramaten den 2 september 2023

Att avhandla 1900-talet, ett helt århundrade, på lite drygt två timmar är förstås en omöjlig uppgift. Det blir en snabbspolning där de flesta av oss kommer att ha synpunkter på någon som fattades eller som beskrevs mer subjektivt än objektivt. Europeana bygger på en bok av exiltjecken Patrik Ouředník som bearbetats för scen av Dramatenchefen Mattias Andersson. Jag har några ställen i föreställningen där jag definitivt tycker att det som sägs inte alls är objektivt färgat och rent av felaktigt. Men det stör inte, för föreställningen måste ändå ses som något att fundera vidare kring, något att diskutera om.

Det är en rolig föreställning där mycket händer samtidigt, det är tumultartat av och till. En till största delen ung ensemble (helt fantastiska skådespelare) med endast två äldre skådespelare, Pierre Wilkner och Kikki Bramberg (både så bra och helt rätt val) tar sig runt på scenen, dansar, byter kläder, drar barnvagn, sitter och äter, välter bord, mer mera, med mera. Jag skulle tippa att flera av de unga skådespelare knappt var födda på 1900-talet.

Det rör sig nästan hela tiden, det är aldrig stillhet. En bra symbolisk rörlig bild för livet som ju hela tiden pågår. Det är en föreställning fylld av rytm, bilder, musik och färger. En spännande del av många i denna brokiga föreställning är kläderna. Skådespelarna byter många gånger kläder och de har ofta kläder från olika tidsperioder samtidigt på scen. Det betonar att detta inte är en berättelse i tidsföljd utan en betraktelse lite på avstånd, efter att seklet passerar. Spridda minnen, tankar och åsikter. Som det står på Dramatens hemsida: >em>Ett storhetsvansinnigt försök att i en enda teaterföreställning omfatta hela Europas 1900-tal.

Ouředníks bok har iscensatts på flera teatrar runt om i Europa. Att göra teater av en bok som denna är förmodligen en större utmaning är många andra att bearbeta mer berättande romaner för scen. Ouředník har en tydlig tolkning av 1900-talets politiska historia. Han ser kommunism, fascism och religion som lika farliga för det mänskliga, att alla tre strävar efter en slag renhet som inte är mänsklig. Detta är en del av såväl boken som scenföreställning Europeana som förenklar problem och sopar bort djupet i dessa frågor. Det går mig inget, för dels är det omöjligt att sammanfatta hundra år på drygt två timmar och jag ser föreställningen som något att utgå från och sedan tänka och prata kring det.

Mattias Andersson har valt att låta en del av boken läsas högt. En skådespelare står på en ena sidan av scenen och läser högt ur boken medan andra skådespelare går över scenen eller gör något på olika håll på scenen. Vem som läser högt varierar, de byter av varandra. Det är ett stort collage och långt från traditionell teater. Det rör på sig hela tiden. Århundradet bubblar förbi, med stora och små händelser. Om barbiedockan, folkmord, kvinnors frigörelse, sextiotalets rebeller, kylskåp, världskrigen och etniska rensningar, p-pillret, dadaismen, semesterveckor. Livet och tiden är aldrig stillastående. Ibland projiceras en del meningar i stor skrift på scen för att poängtera något.

Att jag inte alls håller med om vissa åsikter som bubblar under ytan i hur en del saker tas upp är en styrka i föreställningen. Världen är mångfaldig och det är ingen vits att uppleva något på scen som vi bara håller med. Föreställningen lever vidare efteråt, inne i mina tankar, mina samtal med människor jag möter.

Regissören Mattias Andersson säger om boken som ligger till grund för föreställningen:
– Det är en text som verkar vara skriven av en historieprofessor på speed.

En subjektiv snabbspolning genom Europas 1900-tal som skulle kunna byggas på med massor mer. Det som saknas eller skulle fördjupas skulle ta många fler timmar. Och det skulle faktiskt vara väldigt spännande att se en åtta timmars föreställning om 1900-talet och då mer mer än europeisk synvinkel. Men tills dess är detta en bra start för reflektioner kring mänskligheten och varför det är så omöjligt att skapa en värld utan våld och förtryck.

Filmrecension: Doggy Style

by

Doggy Style
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 september 2023
Regi Josh Greenbaum

I en era då vissa kritiska – och mestadels menlösa, åsikter påpekat att filmmediet är tamt och bär med sig en aversion för risker, har märkligt nog komedier prövat gränserna för anständighet de senaste åren. Se bara till Blockers som gjorde publiken högröd i ansiktet i scenen då John Cena ”insöp” sprit på en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu är det ännu en gång dags för den goda smaken och anständigheten att kapitulera då regissören John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Istället för ett par familjevänliga husdjur får vi nu ett pack ovårdade, cyniska och hämningslösa hundar som – bokstavligt talat, urinerar på artighet.

Hur pass vulgär, grotesk och kolsvart får komik lov att vara ? Doggy Style prövar denna fråga till bristningsgränsen. I sina bättre stunder finns det ett underhållningsvärde i det totalt skamlösa vältrandet i svordomar, könsord och avföring. Detta finns i så stora kvantiteter att chockregissören John Waters hade varit mållös men stolt.

Att se ett par – till sitt yttre, bedårande hundar, spy ur sig glåpord och förolämpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, är en bisarr, udda och många gånger rolig upplevelse. Precis som den – många gånger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att tänja på gränserna till den grad att det inte går att undvika att skratta, ibland i ren och skär chock. Ingenting är förbjudet eller tabu, här finns skämt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldfängda debatter på TV för ett par år sedan.

Introduktionen är ett perfekt smakprov på denna besinningslösa orgie i allt som är osmakligt. Det är en kavalkad av könshumor och mörk ironi. Under startsträckan finns det en lekfullhet och energi som på ett oväntat träffsäkert sätt belyser den unika relationen hundar och människor emellan, där en kontrahent är villig att erbjuda villkorslös kärlek. Dessutom måste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie är avsevärt mer uttrycksfull, levande och trovärdig än flera aktörer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.

Men denna oväntat skarpsinniga startscen visar sig också vara kulmen vad gäller en någotsånär tillfredställande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. För trots den kompromisslösa ytan där kutym sparkas i ändan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, är saker som uppfinningsrikedom och finess lika frånvarande som en rekommendation för föräldrar att ta med sina barn på filmen i fråga. Greenbaum prövar gränserna till den nivån att publiken blir avtrubbad. Väldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tröttsamma sekvenser där det enda målet är maximalt antal svordomar och könsord per sekund. Grovhumor är fullkomligt poänglös då den överöser publiken, snart blir chockvärdet och flera komiska slutpoänger tandlösa då magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte bättre av att de digitala effekterna, som använts för att animera hundarnas munrörelser, är mediokra och många gånger distraherande. Och för en film som vill pröva gränser är innehållet och budskapet om vänskap löjligt simpelt. Här görs inga ilskna eller spydiga attacker på dagens samhälle, istället befinner sig den generella tematiken på dagisnivå, något som gör att filmen känns feg i jämförelse med den – numera, legendariska Barbie där Greta Gerwig bjöd på genialisk samhällskritik.

Jamie Foxx får den otacksamma uppgiften att bära hundhuvudet vad gäller ett horribelt slappt och monotont skådespel. I ett försök att tillföra mer av filmens eftersökta udd och smuts, gör Foxx en otroligt ihålig och stereotyp insats som hunden Bug. Bättre klarar sig Will Ferrell som förmedlar en charmig naivitet genom ett oväntat återhållsamt och kontrollerat röstskådespel.

Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och förstått vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa skämt hade det hela varit ett komiskt frivarv. Någon sådant triumf är det dock inte tal om, istället får vi bara ett fåtal rejäla sardoniska skratt som dränks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara är menlöst och monotont.