Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Orphan songs med Orphan songs – riktig äkta melankolisk indiepop

by

För ett tag sedan kom en skiva med e-posten till Kulturbloggen, ett recensionsexemplar, som mp3-filer. Jag lyssnar alltid på alla skivor jag får av skivbolag. De flesta kommer dock fortfarande som cd-skivor, men det börjar komma fler som mp3-filer att hämta hem.

Albumet heter Orhan Songs och artisten kallar sig också för Orphan Songs.

Jag fastnade direkt för första låten: ”What you want is lost”. Det är skön gitarrbaserad melankolisk indiepop. Carl-Otto Johansson, som är det riktiga namnet på musikern Orphan Songs, har en skön röst åt David Gray hållet till som ger de vemodiga texterna en filosofisk eftertänksam ton.

Jag vet inte så mycket om den här artisten, det finns lite fakta på hans hemsida:

Carl-Otto Johansson lives in Kalmar on the South-East coast of Sweden, and makes music under the name Orphan Songs. He was singer and songwriter in the Swedish indie band Eyedrop who released the critically acclaimed album ”You And Me Vs. The Machine” back in 2002 on Swedish indie Dead Frog Records. Eyedrop split up in 2005 in the early stages of recording their second album and in the aftermath of the break-up, Carl-Otto got single custody over the songs left behind – his ”Orphan Songs”.

Soon his family of melodies got bigger as he started writing new material and set out to record a solo album, a project that took years to complete. Produced in his home studio, Carl-Otto plays almost every instrument himself with occasional help from his former Eyedrop bandmates – drummer Mathias Jonsson and bassist Henrik Johansson.

Lyssna gärna på Orphan Songs på MySpace.

Sydsvenskans recensent tycker också mycket om albumet och gav betyget 4.
Här en recension hos Dagens skiva.
Recension hos Barometern.

Andra bloggar om: , , ,

Tigers Lous nya skiva "A partial print"

by

Tiger Lou gör Sverige-turné i höst, samtidigt som han har släppt ett nytt album, sitt tredje: A partial print. Tiger Lou heter egentligen Rasmus Kellerman och är född 1980 i Oxelösund. Namnet Tiger Lou kommer av karaktären Tiger Lu från filmen Fong Sai-Yuk, enligt Wikipedia.

Kellerman har själv producerat skivan, som har mixats av amerikanen Sean Beavan (Nine Inch Nails, Marilyn Manson).

Jag har inte lyssnat på jättemycket på Tiger Lou tidigare, hört några sånger då och då. Men nya skivan kan jag inte låta bli att lyssna på flera gånger varje dag. Den är mörkare än hans tidigare, tror jag. Musik som det finns mer att upptäcka i varje spår för varje lyssning, musik som växer.

Tiger Lou berättar själva om arbetet med nya skivan:

Allt började på Krausnickstraße i Berlin – någon gång under oktober 2006 – och fortsatte på Husemannstraße. Flera låtar växte fram. Några meningar. Jag spelade in demos av varenda liten idé, och nio månader senare – ungefär som att föda ett efterlängtat tredje barn – klev jag in i studion med tio färdiga låtar. Inget mer, inget mindre. Låtordningen var satt. Orden var på plats. Allt jag behövde nu var någon slags struktur – ett mentalt rutmönster att manövrera efter – för att påbörja delarnas montering. Så, en vanlig dag i studion började runt nio, tog en kort paus för lunch vid ett och avslutades mellan fem och sex. Studion: Matching Heads, dess innehavare: Rolf Klinth, min partner i musikproduktion sedan tio år tillbaka.

Tillsammans spelade vi in »A Partial Print« på ett genomsnitt av två dagar i veckan, under en period av sju månader. Vi drack inget annat än kafe, vatten och någon enstaka lättöl. Vi åt antingen italiensk, thai eller grekisk mat. Ingen av oss rökte.

Det känns också. Partial Print är ett genomarbetat album och det är inget typiskt svenskt popalbum, utan känns internationellt. Så åt de ju bara italienskt, thai eller grekiskt när det jobbade med det.


Tiger Lou på MySpace

Helsingborgs Dagblad om turnén:

När det nu drar ihop sig till turné samlar han återigen ihop Pontus Levahn, Erik Welén, Mathias Johansson och nytillskottet Johnny Karlsson för att kunna spela material från senaste plattan.

Bandet spelar pop/rock och på sina skivor spelar Rasmus nästan alla instrument själv, men på scen har han hjälp av ett liveband bestående av, förutom sig själv, Erik Welén på bas, Pontus Levahn på trummor och Mathias Johansson på gitarr.

Pressmeddelande från Newsdesk, där Tiger Lou skriver själv:

Min jakt efter en passande mixare tog oss till Los Angeles och Sean Beavan, vars tidigare verk inkluderar NIN och Marilyn Manson. Det tog honom ungefär två timmar att visa att han visste exakt hur låtarnas skulle bearbetas. Och det tog mig ungefär två timmar att falla handlöst för Laurel Canyon och dess omgivning. Efter tio dagar avslutade vi mixningen och min hjärta brast över att behöva åka hem. Mestadels eftersom det betydde att skivan var färdig. För när den väl är det – i mina ögon – dör den. Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt.

Tiger Lous Sverigeturné: 5/11 Nyköping, 6/11 Gävle, 7/11 Sundsvall, 8/11 Uppsala, 12/11 Göteborg, 13/11 Norrköping, 14/11 Linköping, 15/11 Jönköping, 19/11 Malmö, 20/11 Helsingborg, 22/11 Borås, 23/11 Stockholm,

Här en av sångerna på nya skivan: Coalitions

Relaterade artiklar:
Svenska Dagbladet
Här bloggade Kulturbloggen om nya turnén.

Recension i DN.

Andra bloggar om: , , , ,

Akustisk kväll med Blända och Hanna Liten

by


I onsdags (22:a oktober) bjöd skivbolaget Fashionpolice Records in till en akustisk kväll på Café String på Söder i Stockholm.

Lokalen är perfekt för spelningar med indieband, en trappa ner och med sköna gamla fåtöljer att sjunka ner i och härligt brandkårs-orange tyg på väggarna och stora rör i taket. Det gav en skön stämning att hänga i och lyssna på musik.

Först ut att spela var Magnus Josefsson från Blända. Övriga delar av bandet hade spelning på annan plats, men Magnus själv med en akustisk gitarr fungerar bra det med.

Blända släppte sin debutvinylsingel i september, ny ep väntas i vinter. Om du vill lyssna hur bandet låtar kan du kika in på deras MySpace.

Skivan är mer ösig än Magnus ensam akustisk, men det var kul att få höra honom spela själv också. Vi spelade in första delen av ena sången, fast dumt nog hade vi stängt av inspelningen på mobilen när en tjej med fiol kom in. Låten var bra med Magnus ensam på gitarr, men med fiolen lyfte den ännu mer.

Hanna Liten var en ny bekantskap för mig. Hanna Liten nysläpper sin debut-ep ”Me against the world” 29 oktobe för en större marknad via Fashionpolice/Bonnier Amigo.
Hanna Liten finns förstås också på MySpace.

Andra bloggar om: , , , , ,

När vampyrer biter människor skvätter det blod, bara så ni vet det

by

Om en vampyr biter en människa då blir vampyren riktigt blodigt kring munnen. Ja, det vet jag för jag har sett vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in”.

Filmen bygger på romanen av John Ajvide Lindqvists bok om en tolvårig pojke, Oskar, i stockholmsförorten Blackeberg som får en ny granne, en tolvårig flicka, Eli. Pojken är mobbad i skolan och de vuxna märker ingenting. De vuxna är så typiskt inne i sina egna göranden och låtanden. Vilket filmas väldigt bra, genom att de vuxna ofta bara skymtas i bakgrunden när mobbningsscenerna pågår. Så där som vuxna tyvärr alltför ofta beter sig i samband med mobbning, de märkte inget.

Filmen har regisserats av Tomas Alfredson. Kulturbloggen hade förmånen att få se filmen på en förhandsvisning och efteråt få delta i ett samtal med regissören och författaren om filmen. Alfredsson berättade då att han haft kamerorna hela tiden på samma höjd som pojkens ögon. Så suveränt, på så sätt blir filmen ur hans ögon.

Det är en välgjort film – men eftersom det handlar om vampyrer, det finns en vampyr som behöver dricka blod, men i filmen.

Oskar är grymt mobbad och han har skaffat sig en kniv och drömmer om en blodig hämnd. Han blir god vän med sin nya granne Eli och ganska snart blir han förälskad. Men hon är väldigt konstig. Eli visar sig bara på kvällar och nätter, när det är mörkt.

Eli ger Oskar styrka att våga sätta emot sina plågoandar och slå tillbaka. Hårt och rejält. Men att slå tillbaka hjälper inte alltid, det är inte svaret på mobbning. Efter filmen pratade regissören, Tomas Alfredson, om att en del som skriver om samma tema, som Jan Guillou, ofta vill föra fram temat att det bara är när den mobbade slår tillbaka det kan ta slut. Alfredsson för sin del tror inte att det är så. Vilken också visas i filmen.

Det är en vampyrfilm och rätt konkret sådan emellanåt. Tittaren får verkligen se blodet droppa och skvätta och huvuden rulla. Men det är ännu mer en film om två barn som hamnat utanför och deras relation. Och om sextiotalets Blackeberg. Att se kortbyxorna på pojkarna på idrottstimmarna ger en nostalgisk återblick för oss som levde på den tiden.

Men också som thriller för oss som gillar mer krypande spännande får den höga poäng. Och som absurd film. Eli har en mystisk man som lever med henne, spelad så suveränt av Per Ragnar. Är han hennes pappa? Han ger sig ut på jakt efter blod och är riktigt klumpig. Mitt i den läskiga är det rätt roligt.

Tomas Alfredsson är en duktig regissör och filmen har turnerat på festivaler runt om i världen och fått fina priser. Så om du står ut med att blod är blodigt på film, då ska du nog våga dig till en biograf som visar ”Låt den rätte komma in” (för övrigt ett citat ur en låt med Morrissey, och när jag frågade om det under samtalet läste författaren upp den versen).

Boken är på gång att filmatiseras en gång till, i Hollywood av en Hollywood-regissör.

Andra recensioner av ”Låt den rätte komma in” (alla positiva för övrigt):

Trailer:

Sydsvenskan,
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet 1 och Sve nska Dagbladet 2.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Echodeck på Landet

by

Echodeck kallar sig själva för ”ett audiovisuellt, tekniskt och organiskt experiment”.


Beskrivningen väcker en nyfikenhet så jag bestämmer mig för att snabbt polera mitt öppna sinne och bege mig till Telefonplan och Restaurang Landet. När jag kommer in på klubben möts jag av en tilltufsad publik på 25+. Antagligen har de flesta precis lika bra koll på organiska experiment som de har på indiemodets senaste trender.

Snart intas scenen av Pontus Torstensson och Björn Klarström. Killarna ser genuint avspända ut och det är svårt att tro att mycket av deras framträdande är improvisation. De akustiska instrumenten, gitarren och trummorna, placeras på färdigt programmerade beats och melodiska ostinaton. Musiken genomgår olika faser. Ibland ges gitarren ett behagligt solo för att sedan återigen svetsas samman med trummorna. Välljud varvas med oljud.

Projektorn sköts av en Sara Lännerström i Marilynperuk. På filmduken kan vi se allt från cyklister och plymouthbilar till hemmafruar som överdoserat läggningsvätska. Allt taget från ett svartvitt 50-talsleverne. Jag koncentrerar mig och inväntar en slags bro som ska knyta samman alla väsen. Jag väntar. Och jag väntar. Men bron lyser med sin frånvaro. Beståndsdelarna ligger spridda som en samling öar och hur mycket jag än försöker, så lyckas jag inte få till en helhetsbild. Sen slår det mig.

Kanske är det inte meningen att jag konkret ska kunna återberätta verkets innehåll. Kanske ska jag bara acceptera att det är ölen, den skumma belysningen och Echodecks kreativa energi som bidrar till en rymd av välbefinnande. När musiken upphör och applåderna tar vid, känner jag mig nästan en smula irriterad. Just när jag börjat förstå hur jag ska förhålla mig till detta audiovisuella, tekniska och organiska experiment, så är det slut.

Andra bloggar om: , , ,