• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Lars Kepler: Hypnotisören – ger en bild av ett mörkt, skrämmande Stockholm

12 juli, 2009 by Rosemari Södergren

”Hypnotisören” som gavs ut i sommar av Bonnier var omtalad redan före lanseringen – författaren är en pseudonym ocn redan före utgivningen i Sverige hade deckarromanen sålt till flera länder utomlands.
Det gör att boken är oerhört hajpad och
På baksidan av den tjocka boken står: Aldrig tidigare har en svensk roman sålts till utlandet med en sådan framgång redan innan den publicerats i Sverige.

Jo, det gör att boken i sig är en gåta som många av oss triggas igång på. Hur kan Bonnierförlaget lyckas sälja en deckare utomlands av en tidigare outgiven författare? Hmm, eller, outgiven? Det vet vi ju inte. Vem är Lars Kepler.
Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är min man som skrivit Hypnotisören. För den utspelar sig nämligen på en mängd platsen där min man varit och skulle kunna beskriva. Fast att skriva en deckare som är drygt 570 sidor i den första inbundna upplagan låter sig inte göras utan att någon i familjen märkt det.

Hypnotisören är en deckarhistoria som utspelar sig i ett kallt, snömoddigt, läskigt Stockholm där det inte bara är kallt för att det är veckorna före jul utan för att det är kallt mellan människorna. Och allra värst drabbas barnen som på olika sätt överges av sina närmaste och sviks av samhället.

Hypnotisören är en mörk, hemsk berättelse där det efter några kapitel verkade vända upp och ner på hur en deckare ska skrivas. Det såg ut som om vi redan då visste svaret på vem som var mördaren. Jag vill inte vara en spoiler, så jag tänker inte vidareutveckla om det är så eller inte.

En deckare ska vara spännande och det är ”Hypnotisören”. Jag kunde inte slita mig utan sträckläste den nu under helgen.

Bitvis är det välskriven och för att vara en bestseller i den svenska deckargenren är dialogerna hyggligt trovärdiga, i alla fall om man jämför med hur människorna i Liza Marklunds deckare som talar som om de läste innantill. Men jag saknar mer djup bakom huvudpersonernas agerande. Jag har lite svårt att tro på en del. Jag blir dessutom rätt arg på läkaren Erik som får driva hypnosterapi med svårt psykiskt och socialt skadade människor. Kan det verkligen gå till på detta sätt inom svensk sjukvård, att krigsförbrytare får hypnotiseras i grupp tillsammans med människor som utsatts för sexuella övergrepp som barn? Om det är så: är boken ett förtäckt angrepp på svensk psykvård. Men samtidigt: det är inte litteratur av högsta klass hela tiden. Det är en hel del där det berättas med adjektiv hurdan någon är istället för att det skildras. Som han log stort och liknande.

Det är mycket som är mörkt och nästan utan hopp i deckaren. Det är väl den största behållning, själva skildringen av Stockholm och det svenska samhället idag. Om än lite väl mörkt.

En del av hajpen kring deckaren är förstås frågan: vem är författaren. Den som skrivit boken verkar veta en del om hypnos. Ska vi leta bland de registrerade svenska hypnotisörerna?

En annan sida berättar om en del av spekulationerna kring boken:

Vem är denna Lars Kepler då? Det spekuleras i om det är Mankell som ligger bakom, eller till och med Stieg Larsson själv. Återigen tror man att Stieg Larssons död är icensatt.

Igår läste jag första kapitlet i boken och låt mig säga så här; jag blev hypnotiserad och fast efter första sidan. Det här kommer slå stort. Det här är framgångar i Stieg Larsson- eller kanske Dan Brown-klass.

Vem är Lars Kepler? Sydsvenskan har låtit Per Svensson spekulera:

Lars Kepler
Genre: Kriminalromaner med CSI/Hjärnstorms-stuk.
Utgivning: Debuterar i sommar med ”Hypnotisören”, den första titeln i en svit som enligt Albert Bonniers förlag redan är en världssuccé.
Huvudmisstänkt: Manusfabrik.
Alternativ: Henning Mankell (har dementerat, kraftfullt och trovärdigt), Arne Dahl/Jan Arnald, Kajsa Ingemarsson.

En annan bloggarek, På ett högt berg, spekulerar och gissar på Mark Levengood:

Vem Lars Kepler är har inte avslöjats. Jag tycker att det i språket och formuleringarna finns en ton som visar att författaren språkmässigt har finlandssvenskt påbrå. Och då gissar jag att Lars Kepler skulle kunna vara pseudonym för Mark Levengood till exempel. Minns var ni läste det först om det visar sig vara så!

Bokhora har ett annat alternativ de tror på:

Kristoffer Leandoer, författare och förläggare på Bonniers.
Förklara varför vi tror på det namnet, JoÖ!

JoÖ: Jo alltså, vi tänker såhär – och det blir kanske tydligare när man läst boken – att det definitivt måste vara någon som är van att skriva. Dessutom som är van att redigera eftersom boken krävde mycket lite efterarbete och kunde komma ut väldigt snabbt hos förlaget.

Och där är ju en annan sak – det är vanligtvis lång väntetid på Bonnier. Men Leandoer har ju en direktväg in till Bonnier redan.

Bjäre Bokhandels blogg har också skrivit om boken.

Fler recensioner:

Hypnotisören
Författare: Lars Kepler
Antal sidor: 572
Utgivningsår: 2009
ISBN: 9789100124045
ISBN-10: 9100124044
Inbunden

Läs även andra bloggares åsikter om författare, recension, böcker, deckare, kriminalroman, samhälle, Stockholm, psykvård, hypnos

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Deckare, författare, hypnos, Kriminalroman, psykvård, Recension, samhälle, Stockholm

Chris Auster: Again and again – Woody Guthrie möter Springsteen möter Mando Diao

12 juli, 2009 by Rosemari Södergren

chris-auster-again-and-again-march-1
Again and again – är titeln på Chris Austers debutalbum Och det är precis som titeln säger: jag vill bara höra skivan igen och igen. Den växer också efter flera lyssningar. Vid första spelningen fastnade jag direkt för första spåret, det munspel-dominerade folkrockiga spåret ”Riverboat Gambler”.
Den tar tag i mig och jag gillar den och det gör att jag lyssnar på hela albumet. Flera spår har samma folkrockiga munspelsstil – och det är dessa låtar jag gillar mest med honom.

På ett pressutskick om Chris Auster står det:

Allt började med punk. Med hjälp av punkens rebelliska tänkande var steget inte så långt till den amerikanska folkmusikens protestsånger. Inspirerad av folksångare som Woody Guthire och Townes Van Zandt samt arbetarhjälten Joe Hill och ut hans texter föddes det6 som skulle komma att bli den musik Chris Auster gör idag.

Jo, det är ett blandat album. Elva spår med punk, med soul, med folkmusik, med rock av Springsteenstil, med dalapop a la Mando Diao.

Hans egentliga namn är Christopher Östman och han kommer från Dalarna, precis som Mando Diao. Kanske kan spår av influenser från dalabandet anas. Men alla musiker inspireras och influeras av andra.

Recensenten Mathilda Dahlgren i Groove gav betyg 3 för skivan och tycker att soulrösten förlorar något på att skrida över genregränserna:

Auster vill mycket, rösten kan tänkas ha punkvrålats sönder under målbrottstiden. Landskapsbröderna Mando Diaos skivor har säkert snurrat sig heta i hemmet. Kombinationen av inlevelse och vibrerande utlevelse känns igen. Även stilmässigt hamnar de nära varandra. Men den här killens stämma är ibland farligt nära att spricka, den håller inte riktigt för att bära soulen över genregränserna.

För att vara ett debutalbum har Chris Auster gjort mycket bra ifrån sig. Jag tycker om att rösten är punkig, opolerad och garagig på en del spår. Men allra bäst tycker jag han är när munspelet plockas fram.

Duetten med Amanda ”Hajen” Bergman, i den lugnare ”Hopeless” är också ett av de bästa spåren.

Här kan du lyssna på Chris Auster på MySpace.

Fler recensioner:
Betyg 4 i Dalaranas Tidning
Norran
DalaDemokraten
Barometern

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recension, folkrock, proff, protestsånger, garage, soul, musik, Chris Auster

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: folkrock, garage, Musik, proff, protestsånger, Recension, skivnytt, Soul

Recension: Brüno

10 juli, 2009 by Jonatan Södergren

bruno-poster

Mitt första intryck av Brüno var att karaktären inte riktigt levde upp till Borat. Inte riktigt lika excentrisk men framför allt inte lika banbrytande. Ändå tycker jag att den, som film, är bättre (eller åtminstone lika underhållande) än Borat.

Brüno är en homosexuell österrikisk modereporter som reser till USA för att bi über-känd. Med sig har han sin assistents assistent Lutz (spelad av svensken Gustaf Hammarsten) och innan filmen är slut har han drivit med hela kändiseliten.

Inte konstigt att den har betyget 9.4/10 enligt imdb.com!

—-
Vi var två personer som som filmen och eftersom en del svenska recensioner varit svala var våra förväntningar inte så höga. Men vi skrattade och även om filmen ibland bara är för mycket fångar Sacha Baron Cohen (som spelar Brüno) kändisvärlden på kornet.

Kanske filmen Borat var banbrytande, den var först i sin genre och Brüno är en slags upprepning av den med sitt halvdokumentära absurda upplägg. Men jag hade roligare när jag såg Brüno, tyckte den fångade nutiden ruggigt träffande emellanåt.
Och som sagt, bitvis var filmen bara för mycket. Men det är liksom Sacha Baron Cohens stil.

För övrigt skiftar verkligen de svenska recensionerna. SVD och Sydsvenskan gav båda betyg 4, till exempel. Dagens Nyheter gav svala betyget 3.
Recension i Expressen och betyg 2 i Göteborgsposten.

Aftonbladet tyckte att Bruno saknar Borats charm, Det kanske han gör, men filmen i sig var proffsigare och roligare.

Relaterat: Aftonbladet har låtit Bruno kommentera svenska kändisars stil. Rätt kul.

Här kan du se en trailer:

Läs även andra bloggares åsikter om film, r3ecension, sexualitet, homo, kändisar, Bruno, Sasha Baron Cohen

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: homo, kändisar, r3ecension, Scen, sexualitet

Woody Wests sommarklubb: The Don Darlings

10 juli, 2009 by Redaktionen

dondarlings300

Regner öser ner denna torsdagskväll när det är dags för The Don Darlings att spela på Woody Wests sommarklubb på Trädgårn i Göteborg. Vädret har påverkat publiktillströmningen och det är tyvärr hyfsat ödsligt på bbq-delen på verandan trots att trubadurerna gör sitt bästa för att få till sommarstämningen.

Inne i matsalen är det varmt. Gultonade glödlampor lyser som små eldflugor i mörkret och Dylan ligger på som uppvärmningsmusik. Det är fint. Två av dem som driver Woody West, Kim Abelsson och Kristina Dulic (Johan ”Red top” Larsson är också med, men medverkande inte den aktuella kvällen), ställde upp på en kort intervju innan livebandet, The Don Darlings, gick på.

De berättar att nästa år firar konsert- och klubbarrangören Woody West tio år. Det började som en tisdagsklubb på restaurang Jord och har sedan utvecklats stadigt i storlek och artistutbud. Idag ligger fokus på pop, rock och country. Många utländska band, i huvudsak från USA, har passerat Woody Wests olika arrangemang genom åren: Anthony and the Johnsons och Kris Kristofferson för att nämna några. Woody West satsar på band på väg upp i karriären och som musikaliskt rör sig inom deras sfär. Att ha fast klubb på Trädgårn är nytt för i år och Woody West bjuder på trubadurer och bbq, dansanta liveband och en honky tonk-bar. Det finns något för många helt enkelt. De kör en gång i veckan, på torsdagar, under sommaren och inträdet ligger på 80:-.

Jag såg The Don Darlings med Texasfödde frontmannen The Reverend, Damon Collum, på Pustervik i höstas, se länk nedan. Kvällens spelning är bättre på många sätt: sången är mer varierad, Collums röstregister har breddats, bandet är tightare (vilket de säkerligen har sin miniturné i Tyskland att tacka för) och de verkar, om möjligt, ha ännu roligare på scenen. Collum småpratar mellan låtarna, det fnissas och skämtas. Och megafon på scenen funkar alltid eller nåt. ”Bukowski morning” är en personlig favorit, countrydoftande ”Monster” likaså. Publiken är med; de står leende och stampar med foten i takt till musiken. Jag associerar till dammiga westernfilmer, Clintan och whiskypimplande killar i mustasch på sunkiga barer ute i ingenstans. Av någon anledning ser jag inte en enda flanellskjorta i publiken. Skumt. Det hade passat in.

Bandet, som med sin nuvarande sättning har funnits i cirka två år, gav mig en intervju efter spelningen. Collum berättar om bakgrunden till bandnamnet, The Don Darlings: ”Jag var på väg från Austin, Texas, och hittade mitt ute på vischan ett skjul med skylten ´Snake Pit´. Mannen som ägde stället, skjulet var fullt av skallerormar (!), var ett riktigt original. Han hette Don Darling. Därav namnet.”

Medlemmarna har hittat varandra genom olika bandkonstellationer, och hade ”Skål” i Göteborg som gemensamt hängställe. Influerade av bland andra Johnny Cash och Hank Williams har de sedan rört sig från countryn mot folkmusiken; Tom Waits och Nick Cave. Ska de sätta en etikett på sin musikaliska stil blir det Dark Southern Americana. De anser själva att de har en bra lägstanivå i bandet, en grundtrygghet i att de gör ett bra jobb när de går på scen. Jag håller med. The Don Darlings vet att leverera, och de gör det med humor och pondus.

Det som står på tur härnäst för The Don Darlings är en skiva till hösten. Den är inspelad och hyfsat klar. Nästa spelning sker på Kontiki (http://www.kontiki.nu) onsdagen den 12 augusti 2009, som ett led i uppvärmningen inför Way Out West (www.wayoutwest.se). Passa på att se dem och få med er lite westernstämning innan ni ramlar in i Slottsskogen.

The Don Darlings på youtube:

Läs även andra bloggares åsikter om konserter, Göteborg, Trägårn, The Don Darlings

Arkiverad under: Recension Taggad som: Göteborg, Konserter

Whatever Works – förmodligen Woody Allens bästa film

10 juli, 2009 by Rosemari Södergren

whateverworks

Vad glad jag är att jag såg Woody Allens nya film ”Whatever Works” innan jag läste DN:s Mårten Blomkvists recension.
”Whatever works” är en sådan där film jag går ut glad efter att ha sett, stegen sviktar för att jag fått mig många goda skratt. Visst är den förutsägbar i vissa delar, men det tror jag är medvetet av Woody Allen.
Om jag hade sett DN:s sura kritik som bara gav betyg 2 kanske jag inte hade pallrat iväg till biografen. Inser kritiker hur mycket de kan förstöra?

DN-Blomkvist skriver att filmen är en nostalgitripp som inte fungerar. Jag håller inte med ett enda dugg. Dels fungerar filmen. Själv var jag på gott humör i flera dagar efteråt och jag var inte ensam om den känslan. Många recensenter har gett filmen bra betyg, som SVD som gav betyg 5. Så visst fungerar filmen. Och nostalgitripp? Nej, det är ingen nostalgi i filmen, den handlar om idag. Jag blir inte ett dugg nostalgisk av att se den.

Filmen handlar om egentligen samma ska som flera tidigare filmer av Woody Allen.
Aftonbladet beskriver det rätt lustigt:

Woody har inte ens orkat skriva ett nytt manus, utan bara fräschat upp en 30 år gammal historia. Han berättar för femtioelfte gången om en intellektuell äldre judisk man (Larry David) i New York vars smarthet gör att en ung, vrålsnygg korkad blondin (Evan Rachel Wood) inte kan motstå honom.

Det är inte historien i sig utan hur det berättas som gör filmen till en av de bästa av Allen – och en av årets bästa ”feel-good”-filmer.

Woody Allen spelar inte själv med, men han är ändå så påtagligt med. Hans sätt att tala genomsyrar dialogerna och för min del är det bara att kapitulera och förföras och skratta.
En extra knorr är filmens huvudpersons tal direkt till och lek med oss tittare.

Filmen är också, som Göteborgspostens recensent påpekar, ovanligt ljus för att vara av Woody Allen:

Jag vet inte om pessimisten Woody Allen knaprat i sig Prozac av industristyrka eller om han helt enkelt, efter utflykter till London och Barcelona, blivit på ett sprudlande gott humör av att filma i välbekanta miljöer hemma i New York, men Whatever works är Woodys roligaste film sedan Alla säger I love you från 1996.

Trailer:

Relaterat:
En intervju med Woody Allen i SVD och fler recensioner: Expressen, Sydsvenskan, Kommunalarbetaren, TV4.

Läs även andra bloggares åsikter om humor, film, recension, trailer, Woody Allen, Whatever works

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Recension, Scen, trailer

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1523
  • Sida 1524
  • Sida 1525
  • Sida 1526
  • Sida 1527
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in