Echodeck på Landet

Echodeck kallar sig själva för ”ett audiovisuellt, tekniskt och organiskt experiment”.

Beskrivningen väcker en nyfikenhet så jag bestämmer mig för att snabbt polera mitt öppna sinne och bege mig till Telefonplan och Restaurang Landet. När jag kommer in på klubben möts jag av en tilltufsad publik på 25+. Antagligen har de flesta precis lika bra koll på organiska experiment som de har på indiemodets senaste trender.

Snart intas scenen av Pontus Torstensson och Björn Klarström. Killarna ser genuint avspända ut och det är svårt att tro att mycket av deras framträdande är improvisation. De akustiska instrumenten, gitarren och trummorna, placeras på färdigt programmerade beats och melodiska ostinaton. Musiken genomgår olika faser. Ibland ges gitarren ett behagligt solo för att sedan återigen svetsas samman med trummorna. Välljud varvas med oljud.

Projektorn sköts av en Sara Lännerström i Marilynperuk. På filmduken kan vi se allt från cyklister och plymouthbilar till hemmafruar som överdoserat läggningsvätska. Allt taget från ett svartvitt 50-talsleverne. Jag koncentrerar mig och inväntar en slags bro som ska knyta samman alla väsen. Jag väntar. Och jag väntar. Men bron lyser med sin frånvaro. Beståndsdelarna ligger spridda som en samling öar och hur mycket jag än försöker, så lyckas jag inte få till en helhetsbild. Sen slår det mig.

Kanske är det inte meningen att jag konkret ska kunna återberätta verkets innehåll. Kanske ska jag bara acceptera att det är ölen, den skumma belysningen och Echodecks kreativa energi som bidrar till en rymd av välbefinnande. När musiken upphör och applåderna tar vid, känner jag mig nästan en smula irriterad. Just när jag börjat förstå hur jag ska förhålla mig till detta audiovisuella, tekniska och organiska experiment, så är det slut.

Andra bloggar om: live, föreställning, konsert, recension