• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kulturbloggen rapporterar från premiären av Jerusalem 2010 på Dramaten

27 mars, 2010 by Rosemari Södergren


USA.s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem, hon måste avbryta ett besök i Kina. En robot är avfyrad på väg mot Iran och det äventyrar fredssamtal som pågår mellan Israel och palestinierna.
Föreställningen bygger på nyheter från olika medier. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. På Dramatens hemsida berättas också att föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.
Det blir en ovanlig föreställning som hjälpligt hålls ihop med en ramberättelse om en ung kvinna, Sara Goldblum, som med kort varsel fått hoppa in som pressassistent till Hillary Clinton.
Sara uppges ha judiska rötter, men är uppväxt i USA och vill inte på något sätt ställas till svars för vad Israel gör.

Den andra ramberättelsen är jakten på vem som avfyrat den robot som var på väg till Iran men var fel inställd och kraschade på en annan plats. Vem har fyrat av den och varför?

Hillary Clinton slår sig ner på ett hotell i den arabiska delen av Jerusalem och väntar på att få svar och väntar på att Iran ska sända någon framstående talesperson.
Samtidigt flockas andra stora ledare för olika folk liksom representanter för vapenindustrin och väntar på att få träffa Clinton.
Alla väntar och är instängda i hotellet av säkerhets skäl.

Det märks att föreställningen inte har ett färdigt manus utan att föreställningen kan ändras om något händer i världen. Det tror jag är en anledning till att uppsättningen inte känns klar. Den är ingen helhet för att den vill vara redo för vad som händer i omvärlden, framför allt i Mellanöstern.

Jag undrar om det inte hade varit mer intressant att arbeta mer med collage och arbeta med filmklipp och annat också.

Det brukar sägas att en bra författare inte skriver hur saker är utan målar det med ord. Som att inte skriva att en person är glad utan beskriva det så glädjen känns, att säga det utan att använda ordet glad. Det gäller samma för teater. Bra teater skildrar något genom att spela scener där karaktärer agerar. I ”jerusalem 2010” är det lite väl mycket som inte spelas upp utan sägs i tal och monologer. Som att berätta hur palestinier lider, istället för att skapa en scen där vi kan känna förtrycket.

Kulturbloggen var på premiärvisningen och då var det som alltid vid sådana tillfällen en del intressanta personer i publiken. I pausen såg jag Aftonbladets krönikör Helle Klein.
Två rader framför oss satt Henning Mankell och på raden framför honom satt Jan Guillou. De två deckarkungarna sågs lutande mot varandra, samtalande. Det är klart jag är nyfiken: vad kan de ha diskuterat?
Henning Mankell har skrivit inledningstexten i föreställningen program. Texten har rubriken ”Varför angår det oss vad som händer i Mellanöstern?”

Jag är inte säker på att föreställningen drog dessa paralleller och fick oss att känna varför det som händer i Mellanöstern angår oss. Det var för mycket som sades i tal och för lite som hände med människorna, karaktärerna.
Tusen politiska tal kan aldrig få oss att känna lika mycket medkänsla som en liten människas öde. Mer människor och färre politiska tal, det får åtminstone mig att känna mer förståelse.

Om jag nu ändå ska vara på det gnälliga humöret så tycker jag att föreställningen bygger lite för mycket på klichéer. Hillary Clinton framställdes lite för mycket så som politiker på högsta maktnivån alltid presenteras och Per Mattsson som Irans president Mahmoud Ahmadinejad var komisk mest för att det var roligt att se Mattsson så sminkad.

Fast det är klart, Dramaten är vår nationalscen och både skådespelarna och regissörerna är bland landets bästa, så det är alltid roligt att se en föreställning där – och för den som är intresserad av politik och internationella frågor är föreställningen högintressant.

Och:
om du går på föreställningen: håll ögonen öppna för Omid Khansari som spelar den hotellanställde och Judas. Omid spelar med i ”Slott i Sverige”  också. Det är en skådespelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Han har en hemsida förresten,

Fakta:
I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari m fl
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Information på Dramatens hemsida om föreställningen ”Jerusalem 2010”.

På bilden nedan: Melinda Kinnaman, Peter Perski, Per Graffman, Lil Terselius och Magnus Ehrner

Fotograf: Sören Vilks

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om teater, politik, Mellanöstern, recension, Jan Guillou, Henning Mankell, Jerusalem, Hillary Clinton

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Mellanöstern, Politik, Recension, Teater

Från premiären av "Födelsedagskalaset" på Stockholms stadsteater

26 mars, 2010 by Rosemari Södergren


En rum i bruna färger med ett bord och trästolar. På bordet en transistorradio som spelar en Abba-låt. Längre bort en stor lucka, som i engelska små pensionat eller caféer.
Scenografin, inredning, är så realistisk. Det känns so
m om vi flyttats till ett mindre fik eller pensionat i en mindre engelska stad, eller i en London-förort.
En äldre man, Pete, kommer lätt haltande in (spelad av Ingvar Hirdwall). Han lägger en morgontidning på bordet. En äldre kvinna, Meg (spelad av Gunilla Nyroos), kommer in. De småpratar, en enkel dialog, som ett samtal, vilket som helst.
Stämningen och det realistiska är förrädiskt. Det äldre paret driver ett pensionat med en enda gäst: en yngre man Stanley (Shanti Roney). Han ligger kvar i sängen halva dagarna, håller sig inomhus, kedjeröker och har solglasögon på nästan jämt. Är han deprimerad? Alkoholiserad? Neddrogad? Eller bara elak?
Bortklemad av Meg som ställer upp på allt?

Ganska snabbt har den realistiska, naturalistiska framställningen fått en vibrerande ton av mystik, av absurdism och Becket-anda.

Två svartklädda kostymklädda män (spelade av Peter Andersson och en rundhyllt Reine Brynolfsson anländer och vill ha ett rum. Den större av de två männen, Mr Goldberg (Peter Andersson), är bossen. Han bestämmer och styr över Brynolfssons rollfigur. De har ett uppdrag, ett mystiskt uppdrag. De knackar på dörren och de får snabbt Meg att arrangera ett födelsedagskalas för Stanley.

Stanley nekar dock till att han fyller år, men kalaset arrangeras ändå.

”Födelsedagskalaset” är en kuslig föreställning om människans förmåga att ljuga för både sig själv och andra. En föreställning om övergrepp och en föreställning om vår förmåga att blunda för övergrepp.
Eller så är det en föreställning om två människors liv tillsammans.

Vad föreställningen handlar om, vilken betydelse du sätter in i händelserna och karaktärerna är upp till dig själv. Pinter som skrivit pjäsen var alltid mycket politisk, men låt dig inte lura av det på ytan naturalistiska. I programmet om föreställningen berättas om ett brev han mottog när pjäsen sattes upp i slutet av 1950-talet:

Bästa Mr Pinter, jag skulle vara mycket tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av er pjäs Födelsedagskalaset. Det här är de punkter jag inte förstås: 1. Vilka är de bägge männen? 2. Varifrån kommer Stanle? 3. Antas samtliga vara fullt normala? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor, kan jag inte helt och håller förstå er pjäs.

Pinter sägs ha svarat:

Kära ni, jag skulle vara tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av ert brev. Det här är de punkter jag inte förstår: 1. Vem är ni? 2. Varifrån kommer ni? 3. Antas ni vara fullt normal? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor kan jag inte helt och hållet förstå ert brev.

Pinters pjäser lämnar utrymme för var och en att lägga in egna betydelser.
Nå hur lyckades då den här uppsättningen? Den var regisserad av Thommy Berggren som har regisserat åtminstone två andra pjäser av Harold Pinter tidigare: Fastighetsskötaren på Klarascenen 2001 och Hemkomsten på Stora scenen på Stockholms stadsteater 2006.

Det var en sak som störde mig emellanåt. Även om jag satt på tionde raden, vilket är långt fram, hade jag rätt ofta svårt att höra vad skådespelarna sade. Ljudet var inte bra inställt. Det kan inte ha varit tanken att en del av samtalen mer ska uppfattas som brus. Men sådant måste ju kunna rättas till och kanske bara berodde på premiärnerver.

Föreställningen är både skrämmande men rolig. Mörk men samtidigt ljus, även om människorna ljuger och lurar framför allt sig själva känner man en slags värme för dem ändå. Kanske. Det är förstås upp till mig som betraktare, var och en sätter in sina egna betydelser.

Men ett tag kröp det i mig. Jag vet inte om det var för utdraget ett tag, att jag kände att en katastrof var på gång men att det dröjde för länge eller om det var premiärnerver som gjorde att skådespelarna inte fått riktigt fart på en del av dialogerna.

En högtidsstund var det dock att för mig få se några av mina favoritskådespelare live på en teaterscen istället för på filmduken: Shanti Roney och Ingvar Hirdwall.

Och som ofta är det en extra krydda att gå på en premiär. På raden bakom oss satt Mikael Persbrandt, för kvällen iförd en elegant mörkblå kostym. Två rader längre fram satt Sven Wollter, iklädd enklare kavaj. Han rökte förresten i pausen – då stod han därute och pausrökte tillsammans med mitt sällskap för kvällen.
Mikael Nyqvist såg jag också där, vi gick ut ur salongen samtidigt. Han var iklädd enklare mörk.manchesterkavaj.

Relaterade artiklar:
Thommy Berggren intervjuas i DN då Harold Pinter dog 2008.
En intervju med Thommy Berggren då han satte upp en Pinter-pjäs 2006.

Fotograf till samtliga pressbilder: Petra Hellberg
Bildtext till biildenovan: Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Bilderna här nedan:
Shanti Roney och Gunilla Nyroos i Födelsesdagskalaset.

Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om teater, scen, Stockholms stadsteater, Pinter, Shanti Roney, Ingvar Hirdwall

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Veckans nya skivor med Mikael Wiehe, Ry Cooder och Timo Räisänen

25 mars, 2010 by Rosemari Södergren


Ry Cooder är inblandad i ett av veckans mest hyllade nysläppta album: The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio”. BBC:s kritiker var så entusiastisk att recensionen fick en oerhört positiv rubrik: A transatlantic musical campaign whose eccentric heart makes it hard to resist.

Som oftast när Ry Cooder är inblandad bygger musiken på en berättelsen. Den här gången jobbar han tillsammans med den irländska folkmusikgruppen The Chieftains. De r
berätta den sanna historien om San Patricios, en liten bataljon, bestående av irländare, som deserterade från den amerikanska armén under amerikansk-mexikanska kriget 1846 för att ansluta sig till fiendesidan. De ville inte skjuta katoliker och de ville inte kriga mot ett folk som var lika fattig som de själva.
Albumet finns på Spotify och är just oemotståndligt, i sin blandning av irländsk och mexikansk musik.

DN gav också högt betyg:

Chieftains har bjudit in en rad kända mexikanska artister för samarbete, och resultatet har både djup och variation. Ry Cooder själv hörs inte så mycket, men hela projektet håller den klass han eftersträvar.

Expressen och Dagens Nyheter har också recenserat och båda är rätt svala.

Mikael Wiehe: Ta det tillbaka!
Mikael Wiehe är tillbaka med ett dubbel-album, som till hälften består av livespelningar av några av hans mest kända politiska sånger och elva nyskrivna sånger. Allt vibrerar att Wiehes samhällsengagemang. Det är mycket politik och tyngden ligger i det politiska budskapet, vilket gör att musiken fått stå tillbaka.
Albumet är inte Wiehes bästa ur musikalisk synvinkel, men textmässigt är det är en slägga mot högerregeringens politik.
Svenska Dagbladet recenserar:

Här efterlyser man den politiska protestsångens återkomst och som ett illrött mejl trillar Mikael Wiehes passionerade svar ner i min inkorg. I teorin är detta djupt otidsenligt, djärvt och nödvändigt. Men det är också musikaliskt svårälskat, texterna säger vad som bör sägas, men retoriken och refrängernas ordval är från ett avlägset förr. Resultatet blir en dogmatisk angelägenhet för de redan övertygade (med den vackra doowop-balladen Strö min kärlek som rörande undantag).

Timo Räisänen: ”The anatomy of Timo ­Räisänen”
Timo har blivit folkkär. Han är med i ”Så ska det låta” och har varit med i ”Körslaget”. Det är inte konstigt att hans pigga utstrålning gör att de flesta faller för hans charm. Det gjorde jag redan när jag för flera år sedan såg honom live på Emmabodafestivalen.
Det kanske inte är enbart positivt att bli folkkär. Nya albumet får ett medelbetyg av DN:s recensent som gnäller över hans utveckling men samtidigt uppskattar ett par av spåren:

Men den här skivan är ett steg tillbaka, och ett fall framåt. Han tar det ganska mycket lugnare, första låten är till och med en stilla pianoballad, och lutar sig mot sina starka poplåtar med ännu bättre refränger. Här och var kan skönjas ett visst släktskap med Loney Dear, framför allt i de självklara sommarfestivalhittarna ”Numbers” och ”Outcast”.

Jag har inte hunnit lyssna på den, men har precis hittat den i Spotify. Det låter absolut intressant att han också går några lugna ballader.

Recension också i Svenska Dagbladet och i Göteborgsposten.

The Chieftains featuring Ry Cooder: ”San Patricio”

MIKAEL WIEHE ”Hej då trevligt att träffas” (från ”Ta det tillbaka”)

Timo Räisänen ”Numbers”

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, recensioner, indie, musik, Ry Cooder, Timo Räisänen, Mikael Wiehe

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: indie, Musik, recensioner, skivnytt

Kent, Lisebergshallen Göteborg

21 mars, 2010 by Redaktionen


Kent, Lisebergshallen Göteborg 20 mars 2010 (En av fyra fullsatta kvällar)

Kent 2010 – som ett discolarm över stan

Kent årsmodell 2010 är tajta. Snortajta discodomptörer som hör hemma på en klubbscen, inte på en arena. Låtarna på skiva är som alltid direkta och tvingande, men när de belägrar Lisebergshallen fyra dagar på raken når nerven ärligt talat knappt ut över scenkanten. Det är dags för Kent att äntra Klubbland.

Jag har följt Kents väg på skiva och scen sedan debuten ”Kent” 1995. Och alla tecknen är tydliga.

Viljan att vara Sveriges Folkligaste Band har funnits där i många år. Men där Världens Folkligaste Artist (Bruce Springsteen) inte tar något förgivet, arbetar hårt och alltid presenterar bandet – även om alla redan vet vem som är vem – är det inte bara en gimmick. Men Jocke Bergs Kent tar det förgivet. De ställer bara ut sina discosneakers och festar loss i ett hav av lagom coola ljuseffekter. Och kärleken är givetvis besvarad. Kent är Sveriges Folkligaste Band.

De älskvärda egon som är Kent gör saker som trots allt funkar även om det är inte så lite storhetsvansinne. De får hela publiken att klä sig i vitt, de låter en kyrkokör göra inledningsspåret 18:29-4. De spelar för fullsatta arenor där hela publikhavet givetvis sjunger med i alla låtar. Lika självklart coola indiefavoriter som vi stampade takten till 1995, lika självklart är Kent hela Sveriges lördagsdisco 2010. Det är därför Lisebergshallen, ja hela formatet, känns fel.

Efter fyra fullsatta kvällar i Lisebergshallen kan det vara lätt att snegla på Scandinavium, men jag tänker att helt om vore den rätta takten. Trots att Kent är så stora, borde de snarast söka sig till det mindre formatet. Nästa turné borde Kent enbart boka svettiga klubbar. Det kräver mod, svett och tårar. Men jag tror att 2010 års Kent har det i sig. Inte fega nu!

Text: Anders Örtegren

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Göteborg, Music, Recension

PD James ”Patienten" – knappt en deckare, mer en fundering över livet och existensen

20 mars, 2010 by Rosemari Södergren


PD James ”Patienten” bör läsas i studiesyfte av alla deckarförfattare – och av Svenska Akademien.
Det skrev Svenska Dagbladets Mats Gellerfelt när kriminalromanen släpptes våren 2009.
Gellerfelt var lyrisk över bokens lyriska miljöskildringar, trovärdiga person­porträtt och en dialog värdig Dramaten.

Nu finns boken i pocket och jag har äntligen läst den. PD James är en favorit bland brittiska deckarförfattare.

Till det yttre är det väl en deckare eller kriminalroman, eftersom det handlar om kriminalpoliser och ett brott och några mord. Polisintendenten och poeten Adam Dalgliesh och hans Scotland Yard-lag, Kate Miskin och Benton, blir kallade att utreda mordet på en granskande journalist som strypts på ett privatsjukhus i Dorset.

Miljöerna och människorna beskrivs så det känns som om jag är där också. Jag ser dem, hör dem, känner lukterna och dofterna, smakerna.

Kriminalhistorien i sig blir aldrig rafflande, knappt spännande, mer än att jag verkligen långt in i boken undrar vem som är mördaren. Det är dock inte något negativt, för bokens behållning ligger dels i det fantastiska berättandet men också, och för min del ännu mer, i det filosofiska funderandet.

Dalgliesh reflekterar över liv och död, över mänskliga relationer och det är vad boken sätter igång.

Men jag kan bli lite fundersam över att människorna är ovanligt asexuella. Och det kan kanske ha att göra med att författarinnan hunnit fylla 89 år och då kanske ser på livet ur en annan synvinkel. Jag har lite svårt att tro på att så många av de djupa relationerna i berättelsen inte har några sexuella förbindelser.

Patienten
Författare
P. D. James
Översättare Ulla Danielsson
ISBN 9146219846
ISBN-13 9789146219842

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, recensioner, Storbritannien, PD James, pocket

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Deckare, recensioner, Storbritannien

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1491
  • Sida 1492
  • Sida 1493
  • Sida 1494
  • Sida 1495
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in