Kent, Lisebergshallen Göteborg 20 mars 2010 (En av fyra fullsatta kvällar)
Kent 2010 – som ett discolarm över stan
Kent årsmodell 2010 är tajta. Snortajta discodomptörer som hör hemma på en klubbscen, inte på en arena. Låtarna på skiva är som alltid direkta och tvingande, men när de belägrar Lisebergshallen fyra dagar på raken når nerven ärligt talat knappt ut över scenkanten. Det är dags för Kent att äntra Klubbland.
Jag har följt Kents väg på skiva och scen sedan debuten ”Kent” 1995. Och alla tecknen är tydliga.
Viljan att vara Sveriges Folkligaste Band har funnits där i många år. Men där Världens Folkligaste Artist (Bruce Springsteen) inte tar något förgivet, arbetar hårt och alltid presenterar bandet – även om alla redan vet vem som är vem – är det inte bara en gimmick. Men Jocke Bergs Kent tar det förgivet. De ställer bara ut sina discosneakers och festar loss i ett hav av lagom coola ljuseffekter. Och kärleken är givetvis besvarad. Kent är Sveriges Folkligaste Band.
De älskvärda egon som är Kent gör saker som trots allt funkar även om det är inte så lite storhetsvansinne. De får hela publiken att klä sig i vitt, de låter en kyrkokör göra inledningsspåret 18:29-4. De spelar för fullsatta arenor där hela publikhavet givetvis sjunger med i alla låtar. Lika självklart coola indiefavoriter som vi stampade takten till 1995, lika självklart är Kent hela Sveriges lördagsdisco 2010. Det är därför Lisebergshallen, ja hela formatet, känns fel.
Efter fyra fullsatta kvällar i Lisebergshallen kan det vara lätt att snegla på Scandinavium, men jag tänker att helt om vore den rätta takten. Trots att Kent är så stora, borde de snarast söka sig till det mindre formatet. Nästa turné borde Kent enbart boka svettiga klubbar. Det kräver mod, svett och tårar. Men jag tror att 2010 års Kent har det i sig. Inte fega nu!
Text: Anders Örtegren
