• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Jens Lekman och Blow på Strand – kanske årets bästa konsert

8 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Medan 47.000 hårdrockare ägnade sig åt gyttjebrottning i leran på Sonisphere på Stora Skuggan i Stockholm samlades indiepop-älskare inomhus på restaurang Strand istället för en utsåld konsert med Jens Lekman med förband Blow.

Kanske var det årets bästa konsert. Jens Lekman är absolut en av de största svenska indiehjältarna. Utan tvekan.

Han har många och trogna fans som kan hans musik. Ett ackord på gitarren och alla vet direkt vilken sång de är och sjunger med. Det publikstöd och den publikkontakt som Jens Lekman har skulle många artister säkert vilja efterlikna.

Han började med att säga:
– Vi har saknat er.
Gissa om publiken applåderade.
Det var som jag nämnde utsåld. Trångt var det och för oss som stod i de främre raderna blev det varmt och svettigt, extra mycket eftersom ingen kunde stå stilla utan alla dansade med, klappade takten och sjöng.

Jens Lekman snålar inte heller utan drog igång direkt med flera av sina hits som ”The Opposite of Hallelujah” och ”The end of the world is bigger than love” (som Lekman förresten bjuder på för gratis nedladdning härifrån). ”Black Cab” kom en liten längre bit in i konserten.

Fast å andra sidan har hans publik ett speciellt förhållande till hans sånger och kan nästan alla, så på så sätt är alla låtar hits för hans fans.

Lekman bor sedan två år tillbaka i Melbourne, Australien. Hans band bestod på kvällen av åtta personer förutom honom själv och den är internationell, medlemmarna kommer från Melbourne, Brooklyn, Wisconsin, New York, Göteborg, Skottland och säkert från någon plats till som jag glömt bort just nu. Att de åtta var fem tjejer på fiol, trummor, blåsinstrumet, bas och dragspel.

Lekman gav en blandad konsert. När hela bandet var med blev det ibland funkigt och rytminskt och dansant, andra sånger mer mjuka indiepopsånger med plingljud till. Extranumren blev många, publiken gav sig inte och han kom in fyra gånger och de sista sångerna körde han helt ensam akustiskt med sin lilla ukulele. Vackert, enkelt och storslaget samtidigt.

Hos Lekman är det inte bara musiken som går rakt in i indiehjärtat: texterna är underfundiga och genomarbetade. Han väjer inte för vare sig existensiella frågor som politik eller känslor.

Filmklippet från konserten som jag lagt in på Youtube och som finns här nedan heter ”Promise ” eller ”The Promise” eller ”A promise”. Han presenterade sången så här:
– Den här sången har jag skrivit åt en vän som blev sjuk i flera år och gick igenom all den där skiten med Försäkringskassan och sånt.

Jens Lekman berättade också att han poströstat i Melbourne:
– Jag röstade förstås långt från Reinfeldts höger, sade han och spelade låten ”New Directions”.

Så jag säger: lyckliga de som ska till stadsfestivalen Way Out West i Göteborg. Jens Lekman spelar där den 13 augusti.

Förbandet The Blow är från USA. Hon är en ung kvinna, långt rakt hår. smal, liksom Patti Smith-mager nästan och med samma tuffa utstrålning.
Hon stod ensam på scen och sjöng första sången helt a capella, den enda musiken till var att hon slog takten ibland på mikrofonen.
Sedan körde hon resten med elektronisk musik, förinspelad från mixerbordet.

The Blow på Myspace.

Relaterat:
Jens Lekmans sajt.

Läs även andra bloggares åsikter om recensioner, indie, alternative, musik, Strand, Jens Lekman, The Blow

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: alternative, indie, Musik, recensioner, Strand

Nytt på dvd: Sebbe och The first time

7 augusti, 2010 by Redaktionen


The first time är en sån där underhållande lättsam film om en ung man som kanske är lite av en tönt och som blir kär i skolans förmodligen snyggaste och mest populära tjej. Hon uppvaktas förstås av grisigaste och elakaste snyggingen. Historien har vi sett och hört många gången.
Filmen ”The first time” med Devon Werkheiser och Scout Taylor-Compton är varken sämre eller bättre än genomsnittet av dessa filmer.
Den är rolig och får en liten extra poäng i och med att de två huvudkaraktärerna har var sin odräglig lillebror som ingår en pakt där de spelar in allt och lägger ut på Youtube.

Lite text om filmen från ett pressutskick:

Redan första dagen i high school drabbas Victor av akut ”Anya-feber” – han blir huvudlöst och hopplöst förälskad i den vackra Anya. Hopplöst, för Anya är snygg, populär, kommer från en rik familj, är oskyldig och rar – och går i avgångsklassen. På alla sätt och vis långt utanför en sådan gröngölings räckvidd. Det gör inte saken lättare, att hon redan är tillsammans med den smarte Peter, som kör en dyr sportbil, går klädd i märkeskläder och har koll på allt. Den sortens faktum avskräcker dock inte Victor, som med sin klumpiga charm och lite hjälp från en spindel och Anyas småbröder, förvandlar sin hopplösa kärlekshistoria till en katastroffilm, och till allas förvåning lyckas vinna över Anya. Men så är det ju det här med första gången …

Sebbe
En film jag missade på bio och nu sett i efterhand på dvd är den svenska filmen ”Sebbe”.
Den brukar presenteras så här:

Silvertejp, elkablar, avtryckare, sprängmedel.
Sebbe planerade aldrig att bygga en bomb. Det bara blev så.
Sebbe är 15 år och bor med sin mamma i en lägenhet som är alldeles för trång. Han gör sitt bästa. Han slår aldrig tillbaka. Sebbe älskar sin mamma för att han inte kan annat.
På skroten lever drömmen, och i Sebbes händer får döda ting nytt liv. Här har han kraft att skapa. Här är han fri – men ensam. Hans utanförskap växer i takt med att hans värld krymper, tills han en dag står helt isolerad utan någon annan än sin mamma. Och när hon sviker, sviktar allt.

Jag tycker beskrivning ljuger och inger förväntningar på en annan slags film än vad det var. Det där med att han bygger en bomb är en bisak i filmen, nästan.

Sebbe handlar om en pojke som fyller 15 och som bor ensam med sin mamma. Om hans pappa är död eller om det bara är en lögn får vi aldrig klart för oss. Sebbes mamma jobbar med att dela ut tidningar och de är hur fattiga som helst. Hon tillbringar dessutom stor tid med att hänga på krogen.
Sebbe mobbas i skolan, grovt med misshandel.
Han är ensam och får inte ens en födelsedagspresent av sin mamma när han fyller år. Men så hittar hans mamma en jacka i tvättstugan och ger honom.
Misären de lever i är så hemsk, så fruktansvärd och så hopplös.
Jag har lite svårt att köpa att människor är så totalt ensamma. Inga släktingar verkar finnas, ingen människa alls verkar bry sig om dem.
Ingen lärare reagerar på eller märker hur utsatt han är i skolan heller.

Däremot verkar han vara ett tekniskt geni och bygger en moppe av reservdelar från skroten. Han har också byggt en mängd lampor i sitt rum. Att han som är så duktig inte skulle göra bra ifrån sig i skolan är liksom ologiskt.

Jag köper inte berättelsen och det är synd. För det är ett viktigt budskap om de utsatta barnen som filmen har.
Men den marknadsförs på fel sätt, som att det ska vara en spännande film med bomben han bygger.
Sebbe är inte någon spännande film på något sätt. Den är sorglig, den är tung och den är så utan hopp.

Aftonbladet var också kritisk till filmen och gav den betyg 2 när den lanserades på bio.
Men rätt många av de traditionella filmkritikerna uppskattade filmen, DN gav betyg 4, Expressen fyra getingar och Svenska Dagbladet betyg 5 av 6 möjliga.

När jag jämför de här två filmerna är ju ”The first time” en film som mest är underhållande och inte berättar något om samhället medan Sebbe berättar något hemskt. Själv är jag knappast målgruppen för ”The first time” – men flera ur den yngre generationen såg på filmen här hemma och de tyckte den var bra.
Sebbe missar tycker jag, just för att den är alldeles för mörk. Den missar i att bygga upp spänning och den är för utan hopp. Det är synd, eftersom dess innehåll väl är något som är viktigt: alla människor som möter ett utsatt barn har chansen att bli den människa som ger barnet/ungdomen hopp om ett annat liv.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, ungdomar, film, recension, Sebbe, The first time

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Recension, Scen, ungdomar

Skivor på gång med Dungen, Katie goes to Tokyo och Lisa Pedersen

7 augusti, 2010 by Redaktionen


Fyra skivor som snart släpps:

Dungen: Skit i allt
Släpps 1 september.
Dungen återvänder till mer jazziga toner och melodislingor i sitt nya album.
Gustav Ejstes är frontmannen för Dungen och övriga i bandet är gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson och trummisen Johan Holmegard.
Dungen kan vara svårt att kategorisera, om nu musik ska kategoriseras. De har släppt skivor som har drag av pop, psydelisk rock, hrådrock, folkmusik och tempofylld jazz.
Men det nya albumet hamnar mest i jazzfacket.
Dungen har på senaste turnén spelar med Fleet Foxes. Samma lugna pop som Fleet Foxes har kännetecknas också Dungens nya album med det talande namnet ”Skit i allt”.
I ett pressutskick berättar Dungen om tankarna bakom titeln:

Skit i allt – gör som du vill, tiden går och det förändras, glöm rädslor och hang-ups, vi är små och allt är ganska betydelselöst i det stora hela, hur ska det bli? Vad ska vi göra? Oroar oss ofta i onödan – Skit i allt, dte är nu det händer, inte då och inte sen.

Mer om Dungen och nya albumet på bandets hemsida.

Katie Goes to Tokyo: My naked Heart
Går det att motstå en artist med namnet Katie ’goes to Tokyo?

Katie Goes to Tokyo är inte en band, utan en soloartist som egentligen heter Karthrine Bergström. Hon har bland annat varit förband till de amerikanska banden Big Star och The Posies.

”My naked Heart” är andra albumet av ”Katie goes to Tokyo” och är ett album med mjuk indiepop med låtar som handlar om avsked, saknad och längtan. Låten ”Will you be gone all summer”” beskriver ensamheten i en övergiven sommarstad. ”Suburban streets” handlar aom längtan bort och singelspåret ”Little sister” handla rom saknaden av en lillasyster som plötsligt växer upp och går sin egen väg.

En av sångerna på albumet är förresten en ballad skriven av den kanadensiske singer/songwritern Hawksley Workman som Kulturbloggen skrev om här.

Lisa Pedersen: Heart Monster Fear Machine
Lisa Pedersen har spelat piano i David Urwitz kompband och varit trummis för Elin Lanto i Melodifestivalen.
Det märks att Lisa har känsla för rymt och tank. Kompet i hennes album ”Heart Monster Fear Machine” är så där rakt på och övertygande som bara bra trummisar kan få fram.
Albumet släpps i slutet av augusti.
I ett pressutskick säger Lisa Pedersen:

– För mig har det aldrig varit intressant att definiera mig med en specifik genre. Jag ville göra en platta som sammanfattar en känsla. Stökigt och stillsamt på samma gång. Och under arbetets gång kände jag att det fanns en ton i mötet mellan det elektroniska och akustiska som omfamnade vemodet i mina låtar. Maskiner möter mjuka kroppar.

Jag tycker hon beskriver det bra själv på det sättet.
Det är mycket av elektronisk musik i albumet, men med texter och en känsla som handlar om livet och om att övervinna sina rädslor.
Lisa Pedersen har i intervjuer berättat om sin rädsla för att visa upp sin musik.

Hon berättar i pressmeddelande om nya albumet att det handlar om försoning, om att lära sig leva med den man själv är och det man varit med om, som att bli mobbad under skolgången och att växa upp med en frånvarande pappa. Att försöka komma ut lite klokare på andra sidan och se humorn i allt det svarta.

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, indie, elektroniskt, Dungen, Katie goes to Tokyo, Lisa Pedersen

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: elektroniskt, indie, skivnytt

En karateutövare recenserar nya Karate Kid

7 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Först och främst: jag har hört en del säga att i nya versionen Karate Kid har händelserna flyttat till Kina och istället för karate är det kungfu som pojken får lära sig. Det är inte riktigt så.
Ingen av filmerna om Karate Kid handlar om karate. Den kampsport som Pat Morita lär ut till Daniel i Karate Kid 1 till 3 och till tjejen i Karate Kid 4 (spelad av Hillary Swank är inte karate utan någon slags amerikansk mischmasch av kungfu och taekwondo.
Och i stort sett är det samma mischmasch som Jaden Smith får lära sig av Mr Han, som spelas av Jackie Chan.

Fast det spelar ingen roll. Det är en underbar liten historia i alla fall om filosofin bakom kampsporter. Nu syftar jag på det som Mr Han (Jackie Chan) lär Dre (Jaden Smith) om inställningen till livet och till kampsport.
Men: Själva kampsporten i filmen, eller framför allt den som visas upp på turneringen är en amerikansk variant som ligger ljusår från karatens och kungfuns filosofi.

Varför heter filmen inte Karate kid 5 utan enbart Karate kid, det har jag funderat på. Givetvis är kommersiella och marknadsföringsskäl tungt vägande i det beslutet. Det är säkert miljoner gånger lättare att marknadsföra en film som heter Karate kid än Karate kid 5.

Ett annat skäl till att filmen heter Karate kid är att den till stor del är samma berättelse, fast i en remake. Huvuddragen är precis samma. Ensam mamma åker med son till ny stad – den här gången till och med nytt land. Pojken blir mobbad av elakt gäng, mycket elakt gäng. Pojken blir kär i flicka, som elaka gängets ledare inte uppskattar. Fastighetsskötaren där pojken bor visar sig bakom sin haltande och gamla fasad vara en mästare i kampsport och börjar efter lite inledande strul träna pojken inför en avgörande turnering.

Skillnaderna är inte stora. Pojken, Dre, är lite yngre än Daniel-san. Jag vet inte om Dre är rätt kort för sin ålder eller varför han ser ut att vara minst två år yngre än den kinesiska fiolspelande flickan han blir kär i. Det känns lite konstigt och är lite svårt att tro på deras lilla romans. Dre ser lite för liten ut och för ung för en kärlekshistoria.

Jackie Chan gör nog sitt bästa roll hittills. Han har ju i stort sett bara spelat kampsportsexpert eller komiker i de filmer jag sett med honom. Nu är han en äldre man som haltar och har en livssorg att bära på.

Svenska Dagbladet har en intervju med honom:

Rollen som fastighetsskötaren/kung fu-mästaren Mr Han innebär betydligt mindre action och mer ”seriöst” skådespeleri än vad man är van att se Jackie Chan prestera.

– I alla år har alla vetat att jag kan göra stunts och actionscener, men få har vetat att jag också kan agera. De senaste tio åren har jag velat göra något annat. Det här var en bra chans för mig att visa den andra sidan av Jackie Chan, säger han vid en intervju i Oslo några timmar före den norska galapremiären av filmen.

Vi såg filmen på den svenska premiärdagen i en fullsatt biosalong och när vi beställde biljetterna såg vi att nästan alla biosalonger var i det närmaste fullsatta. Publiken applåderade vid flera tillfällen i slutscenen och efter filmen.

Jag applåderar också. Berättelsen håller bra för en ny version. Skådespelarna gör bra ifrån sig. Huruvida Dre spelar bra eller inte är förstås svårt att säga, han spelar nog rätt mycket sig själv: en amerikansk kille av idag. Men med den bakgrund han har med en världsstjärna som Will Smith till pappa är Jaden Smith säkert hur bekväm som helst med att agera framför en kamera.

Att berättelsen flyttat till Kina var ett bra drag. Där fanns några fina bilder och vyer från Kina och kampsporterna har en stor del av sitt ursprung just i Kina. Jag skulle gärna se en uppföljning som tog hade mer kring alla Tai Chi-utövare som finns i Kina. Vi såg några bilder från sånt i filmen, men en berättelse som vävde in det skulle vara spännande att se.

För mig som gillar kampsport och har sysslat med karate i mer än 20 år och tränar Tai Chi nu och har tränat olika kampsporter känns det förstås kul att en storfilm som handlar om filosofin bakom åter visar världen runt. Att träna kampsport som karate eller kungfu på en bra klubb kan ge ungdomar mycket: de kan ge dem självkänsla och lära dem att hitta kraften i sig själva att kämpa för sig och sin framtid. Jag vet ungdomar som varit snett ute med skolk och kriminalitet som genom att träna karate kommit in i samhället, börjat plugga och sedan fått jobb.

Men som sagt: den kampsport som utövas i turneringen har ingenting med traditionell kungfu att göra. Det är amerikansk mischmasch med fullkontakt där småungar bryter ben och knockar varandra: så går det inte till vare sig på karatetävlingar eller kungfu-turneringar.


Karolina Fjellborg på Aftonbladet gav filmen betyg 3:

”Karate kid” anno 2010 är aningen för lång, stundtals småfånig, och allt annat än oförutsägbar. Och det finns garanterat de som kommer att ta illa upp över att se barn slåss så pass brutalt som de faktiskt gör i den här filmen.

Men med det sagt; Jaden Smith är en naturbegåvning, Jackie Chan får bredda sitt gamla vanliga register – och tillsammans bildar de en ganska oemotståndlig duo.
Dessutom är både Pekingmiljöerna och slagsmålsscenerna alldeles utomordentligt snygga.

Relaterat:
IMDB om Karate Kid 2010, recension i SvD, recension i Expressen, recension i Dagens Nyheter, recension i SVT,, recension i Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om kampsport, karate, kungfu, film, recension, Kina, karate kid, Jackie Chan, Jaden Smith

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Kampsport, karate, Kina, kungfu, Recension, Scen

Nada Surf med "If I had a hi-fi" – en coverskiva, rätt OK

5 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Nada Surf var som mest kända sommaren 1996 när deras hit ”Popular” nådde också Sverige.
Senaste albumet från Nada Surf är en coverplatta med tolkningar av:
1 Electrocution (Bill Fox)
2 Enjoy the Silence (Depeche Mode)
3 Love Goes on (The Go-Betweens)
4 Janine (Arthur Russell)
5 You Were So Warm (Dwight Twilley)
6 Love and Anger (Kate Bush)
7 The Agony of Laffitte (Spoon)
8 Bye Bye Beaute (Coralie Clement)
9 Question (Moody Blues)
10 Bright Side (Soft Pack)
11 Evolution (Mercromina)
12 I Remembered What I Was Going to Say (The Silly Pillows)

Daniel Åberg skriver i en recension i sajten Meny:

Är det något att ha då? Nej, inte direkt. Samtliga spår låter i princip som varianter av The Rembrandts ”I’ll be there for you”, ja ni vet signaturmelodin till ”Vänner”. Och den har man ju redan hört… ja, rätt många gånger.

Nå, ny tycker jag Daniel Åberg är lite hård. Skivan fungerar, fast det inte är någon kioskvältare. Jag undrar mest varför de gör en coverskiva. Bandet har ju kompetens i sig själv, varför inte göra ett album med egna låtar istället?

Nada Surfs hemsida.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1473
  • Sida 1474
  • Sida 1475
  • Sida 1476
  • Sida 1477
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in