• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Strejk i paradiset – Lucas Stark sjunger Joe Hill- sånger

26 oktober, 2010 by Redaktionen

Strejk i paradiset – Lucas Stark sjunger Joe Hill är ganska mycket vad det låter som; en visskiva där den gemensamma nämnaren är Joe Hill, eller Joel Hägglund, som han hette innan han emigrerade till Amerika på 1800- talet. De är alla nybyggarvisor som mer eller mindre skämtsamt berättar om det nya livet i USA.

Vissa värderingar i visorna är väl lite sisådär, men man får ursäkta det med att texterna skrevs på 1800- talet. Allt som allt är det en ganska trevlig stund att tillbringa i Lucas Starks sällskap, han har en röst som är behaglig och som verkligen passar till den här typen av sånger. Det finns även en del eminent sällskap på vissa låtar, bland flera andra dyker Loke Nyberg, Dan Viktor och K-G Malm upp.

De flesta visorna har en ton av country i sig, men själv tycker jag bättre om de få visor som mer styr åt jazz- och blueshållet. De är mycket mer stämningsfulla, men ändock har alla låtarna en hel del stämning i sig och det är lätt att ryckas med av berättelsen – som roligt nog även finns i bildform som en serie i konvolutet.

Enn Kock har också skrivit om skivan.

Lucas Starks hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Lucas Stark, Joe Hill, recensioner, visor, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Joe Hill, Lucas Stark, Musik, recensioner, visor

Skivrecension: Ezio – This is the Day

22 oktober, 2010 by Redaktionen

Ezio kan lätt ses som en välbevarad hemlighet, vilket de också själva framhåller på den officiella hemsidan. Trots att de har funnits i två decennier och gjort sex studioinspelningar har det varit relativt tyst om dem i media. Närmast det stora genombrottet var när blivande premiärminister hade valt en låt av dem i ett radioprogram på BBC.

Första spåret ”A Small Dream” där sångaren Ezio Lunedei beskriver hur hans flickvän drämmer till hans katt med en tidning har hitpotential tack vare vissa likheter med John Mayers slagdänga ”Who Says” från 2009. Låten ”Supermarket” är ett litet sömnpiller med ljudet av syrsor som kompar treackordsstrukturen och blir lite trubadur-på-Stadts-uteservering och i ”Bruce Springsteen” försöker man låta som låtens namne. Låten ”Bicycle” inleds med frasen ”I love being drunk on my bicycle, it makes me feel just like I can fly” och kanske bara därför är det sannolikt att den här kommer att bli släppt som singel eller åtminstone omtolkad av Ezio-coverbanden som finns därute (det finns ett par stycken).

För övrigt höjer inte This is the Day på så många ögonbryn. Kanske att bandet i två decennier figurerat som en väl bevarad hemlighet gjort att bandet behålla sin musikaliska röda tråd genom alla år och resultatet i deras sjunde album blir sålunda en rätt likriktad folkmusikplatta med tydliga singer-songwritervibbar och en gnutta motorvägsrock de få gånger det blir upptempo.

Läs även andra bloggares åsikter om Ezio, musik, recensioner, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Ezio, Musik, recensioner, skivnytt

En reflektion över Peter Weiss Inferno på Elverket

21 oktober, 2010 by Redaktionen


Vad skall man tycka om den här uppsättningen? Det är onekligen en bra fråga när helhetsintrycket är mer än rörigt. Vad är budskapet? Om det överhuvudtaget fanns något så tappades det bort någonstans i allt oljud, musikaliska burleskerier och kladd.

Dantes Inferno är inte en enkel historia att läsa och uppenbarligen så hade Peter Weiss ännu svårare när han inspirerades till att skriva detta stycke. I Dantes Det följs upp i scenografin och tyvärr även i sångnumren. Att det inledande ”kapitlet” utspelar sig på en hamburgerrestaurang är väl okej, scenografin är fint utförd och t om smårolig med sina namn på rätterna.

Att det däremot får stanna kvar under de resterande kapitlen känns inte lika okej. En vändbar scen eller bara en duk som ramlar ned över kulissen hade varit mera passande. Allt prat om ”staden, med sina gator, broar och torg” känns svår att koppla samman med hamburgerrestaurangen. Inte heller den övriga rekvisitan som rullas ut på scenen är lätt att få in i sammanhanget.

Det mer eller mindre konstanta kladdandet med mat i olika former, kastande av lagerkrans och annan rekvisita ut i publiken och Hamadi Khemeris (Dante) pubertala målbrottsskrikande blir ytterligare faktorer som får åhöraren att än mera tappa bort den redan svårförstådda och snåriga text som dialogerna har. Vilket är synd. Det som blir kvar är en kavalkad av sång- och dansnummer, rörigt burleskeri och virrigt eller bara överdrivet agerande.

Några glimtar finns det ändock. De tre djuren som agerar vägledare för publiken har bra sångröster och ser till att hålla igång rörelsen i spelet. Lejonet, lodjuret och varginnan (spelade av Marina Nyström, Rikard Lekander och Danilo Bejarano) är härligt sköna, deras versioner av engelska domare, japanska spa-terapeuter och allmänna påflugenhet känns som en frisk fläkt genom hela stycket. Vergilius (Thérèse Brunnander) är en av de starkaste på scen, precis som Charon/Minotaurus/Fucci (Hannes Meidal). Kostymerna som flörtar med militära uniformer är också tilltalande även om man nog snarare skall fina dem stötande och ha starka nazistvibbar.

Men, även om jag inte riktigt fann den fullt så intressant eller underhållande så fick aktörerna rungade applåder efteråt och rejäla skrattsalvor och skrämselskrik under akten. Så det verkar som om den unga publiken godkänner den med råge.

av Jessika Ahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om Inferno, Dramaten, recension, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Inferno, Recension, Teater

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

21 oktober, 2010 by Redaktionen

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Aniara, Stadsteatern, Harry Martinsson, recension, teater, musik, Kleerup

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik Taggad som: Aniara, Harry Martinsson, Kleerup, Musik, Recension, Stadsteatern, Teater

Recensioner av Somewhere, Sammys äventyr och Scott Pilgrim vs The World

20 oktober, 2010 by Jonatan Södergren

Somewhere

Betyg: 4

Sofia Coppola har numera hunnit etablera sig som en av vår tids största filmregissörer. Med Lost in Translation blev hon med 32 år på nacken den yngsta kvinnan någonsin att nomineras till en Oscar för bästa manus och nu är hon aktuell med Somewhere som nog är hennes konstigaste film hittills.

Filmen handlar om en skådespelare och hans relation till sin dotter. Bristen på nerv och spänning gör filmen nästan skrämmande surrealistisk men den är ändå medryckande. Du vill inte blunda en sekund ifall du skulle missa något.

Biopremiär: 22 oktober

Sammys äventyr – den hemliga vägen

Betyg: 3

I det här animerade äventyret får vi följa sköldpaddan Sammys femtio år långa jakt på Shelly och under resan får vi även se hur haven påverkas av miljöförstöringen.

Handlingen är helt okej men det är uppenbart att filmen till skillnad från Pixars filmer främst vänder sig till en yngre publik.

Höjdpunkten är 3D effekterna som för en gångs skull utnyttjas fullt ut.

Biopremiär: 29 oktober

Scott Pilgrim vs. The World

Betyg: 5

En originell komedi där Michael Cera spelar 22-årige Scott Pilgrim från Toronto. Det har gått ett år sedan han blev dumpad av Envy vilket han ännu inte kommit över. Det hjälper inte att hennes band har slagit igenom och att hennes ansikte pryder affischer överallt han går.

Scott har precis börjat dejta en sjuttonårig high scool-elev när filmen börjar men det dröjer inte länge innan han börjar drömma om Ramona Flowers. För att vinna Ramonas kärlek måste han besegra hennes sju onda ex.

Parallellt får vi följa bandet The Sex Bob-Ombs där Scott spelar bas och deras jakt efter skivkontrakt.

Några plus är de tv-spels- och serieliknande effekterna, bland annat i striderna, och den briljanta humorn. Det här är en av de bättre filmerna jag sett på bio på länge.

Biopremiär: 29 oktober

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Michael Cera, Sammys äventyr, Scott Pilgrim vs The World, Sofia Coppola, Somewhere

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1454
  • Sida 1455
  • Sida 1456
  • Sida 1457
  • Sida 1458
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in