• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: You Again

3 februari, 2011 by Rosemari Södergren

You Again
Betyg: 2

Tänk dig att du har ett bra jobb i storstaden och det går bra, du har framgång och mår bra och plötsligt ska du bege dig hem till den lilla småstaden du är ifrån för att gå på ditt syskons bröllop. Det visar sig att den person ditt syskon ska gifta sig med är precis den person som gjorde högstadiet eller gymnasiet till en mardröm. Den person som ledde mobbningen av dig ska gifta sig med ditt syskon.
Om du lever i en amerikansk familj enligt hur de skissar upp i amerikanska filmer då väntar ett helvete. Du vet att personen ifråga är en elak djävul som lyckats förvrida huvudet på ditt syskon och din familj. Personen stjäl till och med din hunds kärlek.
Eller kan en människa som varit grymt elak och mobbande i skolan ändra sig och bli ett bättre person efter åtta år?

You Again handlar om Marni, spelad av Kristen Bell, som tar två dagar ledigt från sitt jobb på en stor PR-byrå för att ge sig hem till sin brors bröllop med vidriga Joanna, som var hur elak som helst i highschool.
När Marni försöker prata med sin mamma (spelar av Jamie Lee Curtis) om problemet sopar mamman problemet lättvindigt under mattan med den typiska amerikanska inställningen att det är du själv som bestämmer om det du drabbats av ska fortsätta drabba dig i livet eller inte.

Handlingen kompliceras genom att Joannas moster Ramona dyker upp (spelas av Sigourney Weaver) som bröllopsgäst. Ramona och Marnis mamma har haft ett komplicerat förhållande i skolan också.

Kirsten Bell är en ung skådespelerska på väg uppåt i karriären, absolut och hon gör bra ifrån sig i rollen. Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver är bra skådespelare. Det finns fortfarande för få bra roller för duktiga kvinnliga skådespelerskor i övre medelåldern. Det är lite synd att slösa deras talang i den här lite fjantiga filmen.

För det hjälper inte att Kirsten Bell spelar bra och att roll-listan har skådespelare med kvalitet. Vi har sett den här historien många gånger. Det är ett viktigt tema. Många barn utsätts för mobbning i skolan och bär med sig själsliga sår hela livet. Å alla deras vägnar blir jag besviken över filmer som faktiskt sopar undan dessa problem lite väl lättsinnigt.

Att en film till stor del är förutsägbar, att vi sett samma berättelse tidigare, behöver inte per automatik betyda att filmen är dålig. En films kvalitet avgörs av så mycket; handling, skådespelare, foto, musik …

You Again hade fått ännu lägre betyg av mig om det inte var för skådespelarnas kvalitet och vissa scener som träffar mer rätt. Ett litet extraplus också för att Patrick Duffy från Dallas dyker upp i en liten mindre roll.

You Again hade fått högre betyg om den inte fått mig att efter halva skruva på mig och tycka att den är lite långtråkig och om jag inte har så svårt att engagera mig för de problem människor har som kan hyra in Daryl Hall & John Oates till en bröllopsfest. Dessa människor befinner sig i en värld flera galaxer från min värld och det kan inte hjälpas, jag har svårt att engagera mig i det som jag ändå uppfattar som småsaker. Och när regissören får oss att uppfatta filmens karaktärers problem som småsaker, då har regin inte nått helt fram.

Brittiska Guardians filmrecensentA clever, perhaps even brilliant idea for a black comedy has here been slathered and stifled in a thick treacly layer of Disney-sentimental gloop. First-time screenwriter Moe Jelline probably conceived something much sharper than this, but with the help of producer-director Andy Fickman – who directed Race to Witch Mountain – Disney have turned what could have been a wicked little gem into a bland wedding comedy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: recensionser, Scen

Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie

3 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Det där som nästan kväver dig, av Chimamanda Ngozi Adichie, är en bok med tolv noveller av den afrikanska författaren.
Chimamanda Ngozi Adichie slog igenom stort med sin roman om Biafrakriget, ”En halv gul sol”.

Noveller låter oss komma närmare människor från NIgera i dagens värld, ofta med anknytning till USA. För många nigerianer är USA det förlovade landet. Med osentimental skärpa fångar Chimamanda Ngozi Adichie kulturkrockarna. För det handlar om flera olika slags krockar.

I höst är afrikansk litteratur i fokus på Bokmässan i Göteborg. Det är en satsning som behövs och jag hoppas det gör att vi får mer sådana här novellsamlingar och romaner utgivna i Sverige. Jag har läst en del litteratur av afrikanska författare, men oftast när det är Afrika som skildras är det skrivet av västerländska författare och det handlar om dåtid. Inte så många böcker jag har läst skildrar det moderna samhället som öser in över människor, också nigerianer.

Chimamanda Ngozi Adichie använder språket och dess rymt mycket skickligt och medvetet. Hon fångar människornas karaktärer i språkets rytm, i satsbyggnaderna och annat. Ibland blir det otäckt nära, det är som att krypa in under skinnet på personen, som inte alltid mår så bra. Det är skickligt, men i en av novellerna blir det för mycket, takten blir så forcerad att det är svårt att ta till sig handlingen.

Min favoritnovell är den som skildrar ett litteraturprojekt där afrikanska författare samlats några veckor och ska skriva varsin novell och läsa upp för varandra. Vi får följa novellens huvudpersons tankar och delar ur hennes novell. Hon får bra omdöme av de andra författarna, några är riktiga besserwissrar. Fast lite överseende och från sina höga hästar säger de att handlingen givetvis är otrolig och inte kan ske i verkligheten. Behöver jag säga att den så klart har hänt. Det är en härlig bild av litteraturens väsen och litteraturkritiken.

I de flesta novellerna skildras livet från kvinnors synvinkel. Det känns mycket äkta, jag känner det som om jag fått titta in i deras liv och det är som om jag har fått träffa flera olika slags kvinnor från Nigeria. Det är litteratur när den är som störst, när den vidgar ens perspektiv och bjuder på resor in i andra människors själar.

Det där som nästan kväver dig
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Översättare Ragnar Strömberg
Originaltitel: The Thing Around Your Neck
Förlag Albert Bonniers förlag
ISBN 9100123927
ISBN-13 9789100123925

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Afrika, Böcker, Bok, Nigeria, noveller, Recension

The King´s Speech

3 februari, 2011 by Redaktionen


The King´s Speech
Betyg 4

”The King´s Speech” är en film som enkelt skulle kunna kallas ”Buddy movie”, om två polare som hjälper varandra. Dessa två vänner är hertigen av York och talpedagogen Lionel Louge.

Hertigen och senare kungen, som har problem med att tala offentligt spelas av Colin Firth. De gånger han försöker brukar han i bästa fall stamma sönder de tal som han ska hålla. Tidigt inser hans närmaste och hans fru att någonting måste göras för att lösa problemet. Efter att försökt med en rad specialister anlitar man oortodoxa
australiensaren Lionel Lounge för att arbeta med den högst motvillige patienten.

Bertie, som den blivande kung George VI kallades av sina närmaste, var inte menad att bli kung. Han hade en äldre bror som blev kung först, men som avsade sig kronan och Bertie blev tvungen att ta över rollen som kung över England och samväldet. Vikten av att kunna tala offentligt blev helt klart nödvändig.

Det hade med lätthet blivit en helt outhärdligt gullig film om en mans kamp mot sitt handikapp men tack vare Geoffrey Rush, som spelar Lionel Lounge, blir den här filmen till något mycket sevärt. Lounge, som vägrar att låta sig hunsas av Bertie och vägrar att tilltala honom med hans titel, visar med några enkla medel hur man bör behandla talfelen. Lionel bygger sin pedagogik på att under årens lopp ha hjälpt en rad traumatiserade patienter från första världskriget och på så sätt fått en hel del erfarenhet.

Bertie är på många sett en trasig gestalt vars familjeband gjort honom till det han är. Kungatiteln och det offentliga livet var han egentligen inte intresserad av om vi ska tro filmen. Det är även en film om hur två relativt lika män, fast de båda kommer från mycket olika delar av samhället, finner en gemensam grund att stå på.

Det är även roligt att se Anthony Andrews i rollen som premiärminister Stanley Baldwin och Guy Pearche som Edward VIII.

En tafatt och lite socialt missanpassad hertig blommar ut och blir en riktig ledare. För det är väl så här som
amerikaner helst ser sina britter; stammande, fumliga och lite introverta? Britter, som på många sätt är lika
amerikaner men lite lätt bortkollrade när det gäller den riktiga världen. Alla som någon gång har varit i
Storbritannien vet att så inte är fallet, den fumliga och tystlåtne engelsmannen (läs: Hugh Grant) finns det få av.
Den domesticerade engelsmannen liknar mer den falska bild som Hollywood har spridit runt om i världen. Att svordomarna i filmen gav filmen en något högre åldersgräns i USA får väl ses som en intressant detalj.

Med alla dessa historier som har kommit under de senaste åren om familjen Windsor, undrar jag om det inte är hög tid att göra någon svensk motsvarighet med familjen Bernadotte? Berättelser borde det finnas gott om. När vågar en svensk producent göra något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om Colin Firth, Geoffrey Rush, The King´s Speech, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colin Firth, Geoffrey Rush, Recension, Scen, The King´s Speech

The Go!Team hyllas för sitt genrefria album Rolling Blackouts

2 februari, 2011 by Rosemari Södergren


The Go!Team: Rolling Blackouts
Betyg 3

Brightonbandet The Go!Team har släppt sitt tredje album: Rolling Blackouts, som verkligen är ett genrefritt album, eller rättare sagt ett album med fartfylla låtar av olika stilar, alla förenade med att det är fart.
Öppningsspåret T.O.R.N.A.D.O. är som en blandning av brötrock, shoegaze och gapig rapsång. Den känns som inspirerad av Arctic Monkeys bråttomstil.
Sedan kommer några mycket mer popiga spår och några spår med funktoner och mycket blåsinstrument.
Favoritspåret för min del är det enda mer långsamma spåret Yosemite theme där det till och med hörs lite mjukt gitarrsolo.

Partypop kanske är det närmaste en genrebeskrivning som fungerar för att sammanfatta det brittiska bandets tredje album.

Nils Hansson i DN gav högre betyg än jag, han gav betyg 4:

The Go! Team kommer i själva verket från Brighton och producerar sig rätt långsamt, med tanke på hur uppskruvat energisk deras musik är. ”Rolling blackouts” är bara tredje albumet, och fortsätter vad som verkar vara ett sökande efter den maximalt sammansatta partypopen. Med en intrikat kombination av spelat och samplat, som får varenda låt att te sig som en andfådd rusning genom nästan hela pophistorien. Och med en avundsvärd förmåga att få allt att sitta ihop.

Egentligen är det knepigt att sätta betyg på musik. Hur som helst var The Go!Team en positiv överraskning för mig, jag har inte lyssnat på deras tidigare två album.

Lite fakta om bandet från Wikipedia:
The Go! Team, brittisk musikgrupp från Brighton, England. De har flera trummisar och deras musik är en blandning av temalåtar från TV-serier, hejaramsor, old school-hip hop, funk och inte minst pop. De använder sig mycket av samplingar på album men de har en riktig livesättning med instrument. De kan jämföras med bland annat Handsomeboy Technique.
Medlemmar
Ian Parton – bandledare, elgitarr, munspel och trummor
Sam Dook – elgitarr, banjo och trummor
Chi ”Ky” Fukami Taylor – trummor
Kaori Tsuchida – trummor, elgitarr, Keyboard och melodika (ersatte Silke Steidinger, hösten 2005)
Jamie Bel – bas
Ninja – rappare/sångare

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”

2 februari, 2011 by Redaktionen


Marianne Faithfull ”Horses and High Heels”
Betyg: 3

Marianne Faithfull är i nuläget närmast mytomspunnen med sina 40 år i branschen. Hon har varit ihop med Mick Jagger, varit hemlös och upprepade gånger varit på behandling för olika typer av drogmissbruk och ändå lyckats göra hyllade prestationer både som musiker och som skådespelerska. Med det levernet och 65 år på nacken säger hon sig vara redo att gå i pension. Om nya plattan ”Horses and High Heels” är det sista vi får höra av henne återstår att se.

Det är en härjad röst man hör, i samma tonläge som Nina Simone men med en råare klang. Kanske har tidens tand satt sina spår så djupt att man i mixningen av låtarna har valt att lägga hennes röst betydligt högre än kompmusiken. Resultatet blir intimt och samtidigt okonstlat, som att hon står framför dig och sjunger. Det är som att ett svårmod drar igång låtarna, som därefter går över i klatschig countrypop och blues. Ett spår sticker dock ut, ”Past, Present Future” i vilken Faithfull rättframt och avskalat gör bikt som uppgår i ett magnifikt crescendo. .
Det finns egentligen en enda invändning man kan ha mot denna platta. Det är att man har hört många av låtarna förr. Faithfull är annars känd för sitt ständiga omskapande av sig själv, men här blir hon som en karbonkopia av något som inte är speciellt kul. Lou Reed är förresten gästgitarrist på ett par av låtarna.

Relaterat: Recension i DN

Läs även andra bloggares åsikter om skivnytt, Marianne Faithfull, recension, musik, rockmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Marianne Faithfull, Musik, Recension, Rockmusik, skivnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1417
  • Sida 1418
  • Sida 1419
  • Sida 1420
  • Sida 1421
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in