• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Drive-By Truckers med ”Go-Go Boots” – det handlar om var man kommer ifrån

28 februari, 2011 by Redaktionen

Artist: Drive-By Truckers
Titel: ”Go-Go Boots”
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 14 februari

Drive-by Truckers musik har alltid handlat om var man kommer ifrån. På bandets tredje album Southern Rock Opera, filtrerar frontmannen Patterson Hood ner sin barndom i den amerikanska södern i ett temaalbum om Lynyrd Skynyrds uppkomst och fall, Alabama-guvernören George Wallace och det bandet kallar ”the duality of the southern thing”.

Denna dualism, kännetecknad av rik musikkultur som tyngs ner av historia av rasism och segregation, präglar flera av Drive-by Truckers nio album. I ett försök att hylla den amerikanska södern, utan att för den del undvika dess problematiska historia, har Drive-by Truckers gjort några av 2000-talets skarpaste observationer gällande amerikansk kultur.

Bandets nionde album på femton år släpps mindre än ett år efter förra albumet The Big To-Do och markerar ett skifte av ljudbild och fokus. Där förra albumet var ett hårdrockande porträtt av amerikansk arbetarklass och småstadsliv är Go-Go Boots en mer avskalad affär där bandets rocksound samsas med country och soul. Country har alltid varit ett förekommande inslag i bandets musik medan soul hittills varit outforskat territorium.

Vilket är lite förvånande med tanke på att Hoods far är ingen mindre än David Hood, legendarisk studiomusiker från Muscle Shoals, Alabama som arbetat tillsammans med Percy Sledge, Staple Singers och Willie Nelson. På Go-Go Boots har Patterson Hood och hans bandmedlemmar med Shonna Tucker och Mike Cooley i främsta ledet tagit inspiration från den musik som kännetecknar platsen de kommer ifrån.

Go-Go Boots vinner på sin avskalade instrumentation. Till skillnad från The Big To-Do som ibland vältrade sig i rockklyschor och hårda riff handlar Go-Go Boots om känsla och värme. Två låtar som sticker ut Everybody Needs Love och Where’s Eddie skrivna av den bortglömda soulsångaren Eddie Hinton. Shonna Tucker sjunger Where’s Eddie som om det vore hennes egen låt och det är den finaste sångprestationen hittills på ett Drive-by Truckers album.

Gitarristen Mike Cooley, som oftast står för bandets mest bredbenta rock bidrar med tre av albumets countrylåtar där Cartoon Gold är höjdpunkten. Den råbarkade Cooley är en perfekta partner till den mer subtila Hood och på Go-Go Boots briljerar han med sin svarta humor.

Patterson Hoods fascination för religiöst hyckleri får sitt utlopp på titelspåret samt The Fireplace Poker, som tillsammans med The Wig He Made Her Wear från The Big To-Do bildar en trilogi om småstadspräster och mord. Ray’s Automatic Weapon förtäljer historian om en Vietnam-veteran vars psykiska hälsa sakta glider ifrån honom medan Used To Be A Cop handlar om en misslyckad polis och familjefar som bittert reflekterar över sitt liv. Det avslutande numret Mercy Buckets är en trohetsed till en vän där Hood detaljerar alla saker han skulle göra för en vän i nöd; ”I will bring you buckets of mercy, and put a smile back on your pretty face. I’ll bring a shovel if you want it, carry your secrets to the grave” Det är storartad och vackert och Patterson Hoods finaste stund som låtskrivare.

Go-Go Boots är ett starkt album av ett band som ständigt utvecklas och förbättras. Sedan Southern Rock Opera har de gjort kraftfull och angelägen musik. Go-Go Boots är inget undantag och vi får bara hoppas att bandet får det erkännande de förtjänar. Här visar Drive-by Truckers en oanad bredd och bevisar återigen varför de är ett av USA:s allra viktigaste rockband.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Drive-By Truckers, recension, musik, skivnytt

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Drive-By Truckers, Musik, Recension, skivmusik

Henning Mankells pjäs ”Svarte Petter” på Odenteatern – humor med samhällskritik

27 februari, 2011 by Rosemari Södergren


”Svarte Petter” som hade premiär på Odenteatern 25 februari är en svart komedi, skriven av Henning Mankell.

Tvåbarnsmamman Anna är arbetslös och sonen Fredrik, som också är arbetslös, spelar hellre luftgitarr än går till arbetsförmedlingen. När han inte pratar i telefon och ger gigantiska telefonräkningar. Räkningarna är dyrare än vad det finns för tillgångar i en fattig familj i början på 2000-talet.
Dottern Carola har visserligen ett jobb, fast inte särskilt välbetalt, och tycks ha hamnat i klorna på en inte särskilt trevlig pojkvän.
Då slår Lotto-guden till och Anna vinner över en miljon på Lotto.
Vad ska hon göra? Ska hon dela med sig av pengarna eller hålla det hemligt? Hålla det hemligt var inte särskilt lätt och begären hos omgivningen växer. Inte bara barnen vill ha sin del, den före detta mannen dyker upp med anspråk och dotterns pojkvän vill gärna ta hand om pengarna och placera i aktier.

”Svarte Petter” är skriven av Henning Mankell 2001 och är en komedi med mycket samhällskritik i. Humorn har en stark bismak av obehag och olust över vad samhället gör med människorna. Visst, vi skrattar, men inte så mycket, för det är alltför mycket som är sorgligt. Pjäsen skrevs 2001 och det har hänt mycket sedan dess. Idag är samhället om möjligt ännu mer fixerat på pengar. Girigheten hyllas än mer idag och arbetslöshet har idag förvandlats till slavarbete för den som kommit in i Fas3. Om Henning Mankell hade skrivit den idag skulle det blivit ännu mer absurd, tror jag.

Det är alltid tankeväckande att läsa något av Henning Mankell och det är samma sak med att se en pjäs skriven av honom. Odenteaterns scen, ligger i en mysig lokal, en trappa ned på Västmannagatan, nära Odenplan. Jag får samma sköna teaterkänsla som jag får när jag besöker mina teatervänner i London som brukar ta mig till små teatrar utanför de stora kommersiella kvarteren. Det börjar bli ett behov för mig att se minst en föreställning där varje säsong. Så det var att slå två flugor i en smäll: Henning Mankell som skrivit och scenen är Odenteatern.
Ett extra plus för Tess Paulsen som spelar Anna, mamman och Lotto-vinnaren.

I regi av Klas Ahlstedt

I rollerna ser vi:
Anna…………Tess Paulsen
Carola…………Erica Lernehav
Stefan…………Jesper Sjölander
Tomas…………Lars Franson
Hugo…………Klas Ahlstedt

Pressmeddelande om föreställningen hos Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om Odenteatern, Lotto, Henning Mankell, recension, scen, teater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Henning Mankell, Lotto, Odenteatern, Recension, Scen, Teater

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömmen av Barack Obama

27 februari, 2011 by Redaktionen


Originalets titel; The audacity of hope; är en prosaisk, skönlitterär biografi over en amerikansk politiker från Förenta Staterna, om dess politik och förvaltning. Den här boken är Barack Hussein Obamas andra bok. Hans första bok är Min far hade en dröm. Hans tredje bok är Tron på förändring.

Det är en engagerande bok, milt uttryckt, och då speciellt om politikens villkor. Återigen ger han sig till känna som en minst lika bra författare som en politiker. I sin första bok Min far hade en dröm var han gripande och självutlämnande i sitt resonemang om frågor, identitet och tillhörighet. I sin andra bok, Att våga hoppas, får han sitt genombrott på Demokraternas partikonvent 2004 och hans syn på de amerikanska värderingarna och USA:s roll i världen blir uppenbara. Den syn han ger uttryck för får i alla fall mig att se ett USA där det politiska systemet blir förändrat och att klyftan mellan folket och makten kan minskas.

Hur Barack Obama blir upplevd av sin omvärld och vad han står för politiskt kan diskuteras. Att lära känna honom görs möjligt genom att läsa hans böcker. Den enda av hans böcker jag inte har läst är Tankar om den amerikanska drömmen och som gavs ut i USA 2006. För närvarande läser jag boken Michelle Obama: En biografi av Liza Mundy (Norstedts). Det återstår att se om Barack Obamas tredje bok blir läst. I boken om Michelle Obama, hans fru, kommer Barack Obama också till uttryck. Den som lever får se.

I Att våga hoppas får jag se Barack Obama som är reflekterande, som har en målsättning och som visualiserar det för omvärlden. Temat i förgrunden är att politiken i Washington inte längre fungerar, att lobbyister och penningdonatorer tar sig själva på för stort allvar och att en ny politik, baserad på samarbete och samförstånd, behövs. Han ser ett ideologiskt särskiljande som blivit allt mer vanligt sedan 1970-talet. De stridsfrågor som dyker upp i hans beskrivning gör han upp med och tar ställning och placerar sig ofta i ett mellanläge och det är inte alls sällan som han tar till sig motståndarens argumentering, vilket är sympatiskt.

För den politiskt engagerade vet vi ju emellertid att det långt ifrån alltid är samarbete och dialog med avspänt språkbruk som prioriteras. När du tror på något så hettar det till och detta märks verkligen i Obamas bok. Konflikt och politik hör ihop. Med facit i hand vet vi att i dag är Barack Obama USA:s president, den fyrtiofjärde i ordningen, och möjligen går det att konstatera att när det gäller den politiska striden, och då speciellt gällande sjukförsäkringsreformen, så skulle reformen, när väl klubbats igenom, kunnat se annorlunda ut. Emellertid så är det en framgång för alla amerikaner som saknat kompatibel sjukförsäkring och som tvingats gå från hus och hem. Situationen är inte exemplarisk, men kampen för rättvisa villkor fortsätter.

Obama har sina hjärtefrågor kring offentliga investeringar i utbildning, forskning och teknik samt i en oberoende energiförsörjning. På några sätt påminner han om Bill Clinton. Obama har däremot fokus satt på globaliseringen samt att problemen kring försvar och säkerhet är mer aktuellt än med Clinton 1992.

2012 är det nytt presidentval i USA. Det återstår att se om Barack Obama går till historieböckerna som USA:s förste afroamerikanske president under en period – eller två – perioder. Under alla förutsättningar har den innevarande perioden varit såväl traumatisk och bekymmersam som hoppingivande och förlösande. USA:s folk kommer att bekänna färg inom en inte alltför avlägsen framtid.

Att våga hoppas: tankar om den amerikanska drömme
Författare: Barack Obama
översättning Thomas Engström
Bokförlag: Bonniers
Amerikanska originalets titel: The Audacity of Hope Copyright

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, böcker, USA, recension, politik

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Obama, Politik, Recension, USA

Från premiären på Systern från havet, på Marionetteatern

26 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Sirkka bor i Finland med sin mamma och pappa som tycker mycket om henne. Margareta bor i Sverige och är lite ensam och önskar sig en hund jättejättemycket. Båda är två små flickor som inte börjat skolan än.
Finland hamnar i krig och Sirkkas pappa kallas in som soldat till den finländska armén. Bomber faller över finländska städer och byar, många barn skickas därifrån för att skyddas från kriget. Många av dessa barn kom till svenska familjer.
Margaretas mamma och pappa vill gärna hjälpa ett sådant krigsbarn – samtidigt som Margareta då skulle få en lekkamrat. Fast Margareta som önskar sig en hund så där jättejättemycket blir besviken och arg.
Är det konstigt att Sirkka inte säger ett ord när hon vet att hon inte är välkommen?

”Systern från havet” hade premiär på Marionetteatern, som håller till i Stockholms stadsteater, lördag 26 februari. Med i publiken fanns också en medelåldersman med långt grått hår. Det var Ulf Stark, författaren som skrivit pjäsen ”Systens från havet” direkt åt Marionetteatern.

Han var säkert nöjd. Dockspelarna och regissören hade tagit väl hand om berättelsen där de arbetar med flera olika slag av dockor. De två dockor som föreställer flickorna är i ungefär samma storlek som barn i fyraårsåldern. Mammorna och papporna spelades av skådespelare som hade en stor mask framför ansiktet. När händelser ur minnet eller i tankarna spelades upp var dockorna figurer målade på hårt underlag, några decimeter höga.
Scenen var en halvcirkel med blå trasmatta till golv och måsar fördes fram i luften och spännande ljud med klang av hav och vatten vibrerade i luften (skådespelare skapade ljuden med glas som hade olika mängd vatten).

Att dockmakarna som spelar dockorna syns tar inte bort magin, tvärtom tyckte den åttaåring som följde med mig på premiären att det är roligt att förstå hur de gör. Men jag tror att för de allra minsta var det lite för mycket. Det var två mindre barn, säkert inte en dag över fyra år gamla, kanske var de till och med lite yngre ändå, som båda tappade koncentrationen.

”Systern från havet” handlar ju om lite svårare saker, som svartsjuka och om flyktingskap. Marionetteatern har valt att inte flirta med publiken med lättköpta skämt. Berättelsen tas på allvar, vilket jag uppskattar men kanske inte alla barn som är fyra år kan hänga med i berättelsen.

Föreställningen är från fyra år. Dockorna som föreställer flickorna är precis i den storleken. Det var många av de mindre barnen tyckte det var jättekul att gå fram efteråt och få känna på dockorna.

Jag tror att föreställningen fungerar allra bäst för barn som är från sex år och öppet. Fast å andra sidan, barn är individuellt olika och även om en fyraåring inte förstår hela berättelsen kan han eller hon uppskatta andra saker i berättelsen.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och dockmakarna när de repeterade föreställningen.
Här har en av dockmakarna en blogg.
Här har Teatermagasinet bilder från föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildenovan: Anna Hallberg och Malin Halland med dockorna Margareta och Sirkka i Systern från havet.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, barnteater, recension, scen, teater, Marionetteatern, dockteater

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Dockteater, Marionetteatern, Recension, Scen, Stockholms stadsteater, Teater

Från premiären av True Stories of Castaways and Other Survivors med Cullbergbaletten

26 februari, 2011 by Redaktionen

Den 25 februari var det världspremiär på Dansens hus för  den norska koreografen Ina Christel Johannessens nya verk True Stories of Castaways and Other Survivors. Dansstycket är skapat för Cullbergbaletten och nio av kompaniets dan­sare medverkar i föreställningen. Cullbergbalettens kläder i olika nyanser av blått, ljudet av ett skepp, en ensam gulfisk i en påse med vatten, påminner om hav och skeppsbrott. Föreställningens namn har Ina Christel Johannessen lånat från undertiteln på en äventyrsbok med överlevnadshistorier om personer som bland annat varit skeppsbrutna.

Verket inleds med själva skeppsbrottet. En dansare klänger sig fast i en stolpe/mast, slits ned av de andra som likt vågor för henne runt i rummet tillbaka till stolpen och ned igen. Scenen består av två lyktstolpar, två bänkar och ett mindre rum med tre väggar utan tak som långsamt åker omkring på scenen. Ibland öppnar det sig utåt publiken, ibland vänder det sina yttre väggar av guld mot oss.

Enligt programmet har ön varit en utgångspunkt – ön som kan symbolisera både räddning och fångenskap. Verket gestaltar längtan efter tillhörighet och behovet av avskildhet, ensamhet som ett val eller ett tvång, utanförskap, längtan, närhet och distans. Det finns ett svårmod över dansen och något mödosamt med rörelserna.

Det sker saker parallelllt på scenen under hela föreställ ingen. När någon är ensam i huset eller på en bänk försöker de andra komma nära varandra, ofta inslingrade i varandra men tillsynes utan riktig kontakt. Den ensamma guldfisken går från den ena till den andra. Musiken är nära sammanvävd med dansen, ibland mer melodiös, ibland bara enstaka ljud, små barngnäll eller mumlande röster.

Läs vidare i Teatermagasinet.

Cullbergbalettens hemsida berättar om koreografen och kompaniet:

Ina Christel Johannessen är utbildad vid National College of Performing Arts in Oslo, där hon nu undervisar i koreografi. Hon driver sitt eget kompani Zero Visibility Corp i Oslo och har även ett nära samarbete med nationalkompaniet Carte Blanche i Bergen som hon skapat inte mindre än tretton verk för. Hon har även arbetat med kompanier och institutioner som Helsinki City Dance Company, Kungliga Operabaletten i Stockholm, Scottish Dance Theatre, Iceland Dance Company och Nationaltheatret i Oslo. Hennes verk kännetecknas av stark energi i de fysiska rörelserna tillsammans med poetiska och ofta teatrala element. Ljus och scenografi är viktiga komponenter i hennes verk och blir till tillsammans med hennes fasta team.

Under 2010 skapade Ina Christel Johannessen nya verk för Oldenburg Tanztheatre, Carte Blanche och Zero Visibility Corp. Under 2011 skapar hon förutom True Stories of Castaways and Other Survivors även nya verk för sitt eget kompani och för Den Norske Opera og Ballett.

Cullbergbaletten grundades av Birgit Cullberg 1967. Kompaniet, som har sin bas i Riksteaterns hus söder om Stockholm, har idag 16-18 dansare från nästa lika många länder. Ensemblen har dansat över hela världen och är ett viktigt inslag i den internationella presentationen av svenskt kulturliv och genom sina turnéer inom landet når Cullbergbaletten också ut nationellt med samtida dans. Kompaniet samarbetar med en mängd nationella och internationella koreografer och scenkonstnärer som skapar föreställningar för stora scener såväl som för de mindre. Cullbergbalettens verksamhet omfattar idag också projekt och produktioner för andra plaster än det traditionella scenrummen liksom samverkan med dansutbildningar. Anna Grip är kompaniets konstnärliga ledare. Cullbergbaletten är en del av Riksteatern.

Bild ovan: Dansare: Agnieszka Dlugoszewska, Luis Alberto Rodriguez, Joaquim de Santana, Daniel Sjökvist, Filipa Peraltinha, Victoria Roberts. Fotograf: Carl Thorborg.

Bild nedan: Dansare: Agnieszka Dlugoszewska, Joaquim de Santana, Daniel Sjökvist. Fotograf: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om Cullbergbaletten, Dansens hus

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cullbergbaletten, Dans, Dansens Hus

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1403
  • Sida 1404
  • Sida 1405
  • Sida 1406
  • Sida 1407
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in