• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension – Anna Järvinen – Anna själv tredje – väcker vårkänslor och glädje

24 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: Anna Järvinen
Album: Anna själv tredje
Betyg: 5
Datum: 30 Mars 2011

Annas tredje skiva är här. Det är skört, vacker och alldeles underbart. Skivan inleds med en sång på finska. Jag kan ingen finska alls, men det spelar ingen roll. Jag får en känsla, och den är skör och vacker. Intensiv och närvarande. Jag smälter.

Den följs av den första singeln från skivan, Lilla Anna, en poppärla. Orgeln finns där, och Anna berättar sin berättelse. Ofta får jag anstränga mig för att höra sångtexten, men det spelar ingen roll. Musiken och rösten målar bilder i min hjärna. Det är vackra bilder, det är vår i luften och jag får lust att snurra runt i gruset och bara blunda, sträcka ut händerna, och kliva in i Annas värld. Glider in i ”Titta vi flyger”, och Anna och jag fortsätter vår resa tillsammans. Nu lite jazzinfluenser, men jag vill ännu inte landa.

Fortsätter vår resa, denna gång med lite mer rytmer, ”Mer än väl” är nästa singel om jag får välja. Anna bjuder sen upp till dans, ”Vals för Anna” är folkmusik för hjärtat, själen och för modet. Anna sjunger att allt är så enkelt som en förfest, och allt känns enkelt tillsammans med Anna, låten slutar i oreda, känns som den jazzigaste biten på skivan. Vi dansar vidare. Dags att lyfta igen, ”Hur man lättar helt enkelt”. En poppärla, som är värd att bli den tredje singeln, får mig att fortsätta snurra, och skapar damm-moln runt mina fötter. Dags att ta lite större tag, innan Anna väljer att kliva ner i det lilla igen. ”En sommardag som stängs av” skulle gärna fått fortsätta med den stora kostym den har i början.

Anna och jag reser in i filmens värld, ”Händer” låter som att vara från en film, eller kanske en balett. Annas röst kommer in som den vackra, sköra människan. Känslan är förälskelse finns där, och den verkar vara besvarad. Valstakten är tillbaka i ”regna bort”, och Anna lyckas få in en känsla i börjans la-la-la. Skivans sista låt är ångrar inget, och inleds med ett fågelkvitter. Ett gitarrspel, och annas röst, säger att det räcker nu. Men det håller jag inte med om. Denna skiva skapar mersmak, och det är en styrka att den tredje skivan är så stark, och äkta. Anna själv har sagt att detta är den sista i en trilogi. Tanken var först att byta sound till denna tredje skiva. Jag är glad och lycklig att hon inte gjorde det.

Till TT berättade Anna Järvinen varför hon ansåg att detta var en trilogi,
– För mig tillhör de samma melodivärld. Det är en värld som påbörjades med ”Jag fick feeling” och som sedan har utvecklats, men nu blir det här den avslutande delen, fast det var faktiskt inget som var bestämt på förhand, säger hon.

Jag är nyfiken på vad som kommer sen, när Anna byter sound, och kliver in i nästa melodivärld. Jag följer gärna med på den resan också.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Van der Graaf Generator med nytt album: A Grounding In Numbers, betyg 5

24 mars, 2011 by Redaktionen

Grupp: Van der Graaf Generator
Album: A Grounding In Numbers
Betyg: 5
Datum: 14 Mars 2011.

Av alla sjuttiotalets progressiva rockgrupper är Van der Graaf Generator kanske den mest mytomspunna. Och deras musik den mest innovativa. Namnet tog man från holländaren Robert Van de Graffs uppfinning för att skapa statiskt elektricitet. Men man stavade namnet fel.

Rösttrollkarlen Peter Hammill (som kunde göra med sin röst det Jimmi Hendrix kunde göra med sin gitarr) och saxofonisten David Jackson i en fri roll (han spelade ofta på två saxar samtidigt) skapade tillsammans med Guy Evans på trummor och Hugh Banton på klaviaturer ett sound som bland mycket annat sagts bestå av ”soaring majesty and nightmare-inducing maelstroms”.

Gruppens storverk Pawn Hearts (1971), med den 23 minuter långa sviten A Plague Of Lighthouse Keepers, står som ett unikt vittnesbörd om vilka sällsamma vidunder som kunde växa fram ur sjuttiotalsmyllans fuktigaste delar. En mylla vars näring inte sällan hämtades ur sinnesutvidgande kemikalier. Trots albumets såväl textmässiga som musikaliska komplexitet toppade det våren 1972 den italienska albumlistan i elva veckor. Gruppen hade kultstatus i Italien och turnerade flitigt där.

Som så många andra progressiva och symfoniska rockgrupper så kastade VdGG in handduken vid punkens ankomst i slutet på sjuttiotalet. (Jonny Rotten har dock i flera intervjuer avslöjat att han närmast avgudade Van der Graaf och hämtade inspiration från gruppens musik).

Efter tjugofem år – när man stött på varandra på allt för många av de gamla vännernas begravningar – bestämde man sig för att återförenas. 2005 kom albumet Present, vilket följdes av en turné. Strax därefter lämnade saxofonisten David Jackson gruppen. De kvarvarande medlemmarna fortsatte som en trio och släppte 2008 det mycket starka albumet Trisector. Man fortsatte att turnera och lyckades med konststycket att på ett övertygande sätt även framföra de äldre låtar där Jacksons saxofon haft en framträdande roll.

Nu är det dags för album nummer tre efter återföreningen och två efter Jacksons avhopp – A Grounding In Numbers. Albumet innehåller tretton låtar varav flera är runt tre minuter långa. Den längsta sex. Betydligt kortare än på tidigare album, som inte sällan härbärgerade sviter om tio minuter och längre.

Några låtar är instrumentala och kan kanske bäst beskrivas som en sorts ambienta ljudcollage. Låtar som Bunsho, Snake Oil och Mr. Sands å andra sidan bjuder på den välbekanta blandningen av Hammills texter, hans röst och gitarr, Bantons säregna klaviaturspel (på orglar, baspedal, klockspel, klavinett och piano) och Evans synkoperade trumslageri.

Humörsvängningar, taktbyten, avancerade rytmer och en Hammill som sjunger med bravur – allt levererat med största möjliga intensitet och inlevelse.

Albumet har ett matematiskt tema som gränsar till talmystik. Gruppen är en trio. Skivan släpptes den tredje månadens fjortonde dag (3.14 = Pi). Låt nummer två, som bär titeln ”Mathematics”, refererar till Eulers Ekvation (finns utförligt beskriven på Wikipedia för den som är road av matematik i den högre skolan) med textrader som ”P to the power of i times Pi plus one is zero”, och ”Mathematics, simply pure beyond belief”. En annan låt bär titeln ”5533”… och så vidare. Här finns dock så vitt jag begriper inget förborgat ockult budskap. Det är den poetiska sidan av matematiken som intresserar.

Van der Graaf Generator har alltid överraskat och A Grounding In Numbers är inget undantag. Det som förvånar mest är att gruppen lyckas fortsätta med full kraft trots att man bara är tre man, som dessutom är runt de sextio. Att man klarar av att fylla tomrummet efter David Jackson på ett sätt som gör att man inte saknar vare sig tvärflöjt eller saxofon. Och att man utan nämnvärd ansträngning ur fria luften trollar fram den ena enastående låten efter den andra. Man har givetvis repeterat och förberett det hela – men av den ansträngningen märks inget alls. Låtarna svävar tyngdlösa i ett universum som bara denna grupp har tillträde till.

Alla som hört gruppen tidigare kommer att känna igen sig – och paradoxalt nog samtidigt inte. Den välbekanta mörka, kusliga och avgrundsdjupa melankolin finns kvar. Men här finns också en sorts glädje som känns helt ny. Jag får för mig att det handlar om att gruppen själva är förvånade över att det är möjligt att så här på ålderns höst fortsätta att ha oförskämt kul ihop. Och att musiken spontant uppstår ur den glädjen.

I en tid när många grupper tar i så de nästan spricker och försöker överträffa varandra i spektakulära uttryck och musik så polerad att allt liv eroderats så känns Van der Graaf Generators approach mycket befriande. Här vibrerar varje ton av nerv, liv och närvaro. Av upptäckarglädje och en nästan barnslig nyfikenhet. Och samtidigt av en ärlighet och ett allvar som känns äkta.

En förklaring till den avslappnade anda som genomsyrar albumet är kanske att gruppen har en mer än fyrtio år lång erfarenhet att luta sig tillbaka på. Den febrigt produktive Hammill till exempel har gjort fler än trettio soloalbum. Denna rutin tycks skapa en harmoni och en prestigelöshet utifrån vilken trion är fria att göra vad som faller dem in. Här finns inget behov av att charma en idoljury, att placera sig högt på listor (även om albumet i skrivande stund ligger på plats tretton på UK top 40 indie album chart) eller att tjäna storkovan. Här finns bara lusten och kärleken till musiken.

Man kan förvånas och kanske rentav bekymras över det faktum att det är tre snart pensionsmässiga gubbar som gör dagens allra mest spännande och utmanande progressiva rock. Men så är det. Det är bara att hålla med Peter Hammill som i en intervju nyligen konsterade: We´re sixty year old blokes now, to have this opportunity to push boundaries of music, boundaries of what a rock group can do, is fantastic.

A Grounding In Numbers är ett album som när det gäller styrka och skönhet faktiskt kan mäta sig med mästerverken Pawn Hearts (1971) och Goodbluff (1975).

Låtlista:

1. Your Time Starts Now
2. Mathematics
3. Highly Strung
4. Red Baron
5. Bunsho
6. Snake Oil
7. Splink
8. Embarassing Kid
9. Medusa
10. Mr. Sands
11. Smoke
12. 5533
13. All Over the Place

Läs mer om A Grounding In Numbers, Van der Graaf Generator och progressiv rock på Universum Noll.

Läs även andra bloggares åsikter om Van der Graaf Generator, rockmusik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Rockmusik, skivrecension, Van der Graaf Generator

The way back

23 mars, 2011 by Redaktionen

The way back

Betyg 3

Premiär: 25/3 2011

Regi: Peter Weir

 

Ett gäng fångar i ett kommunistiskt arbetsläger i Sibirien bestämmer sig för att gemensamt göra ett försök att fly. Janusz blir den lilla gruppens beslutsamme ledare och det är med stor säkerhet han navigerar dem genom Sibiriens kalla klimat. Gruppen består av folk med olika bakgrunder och nationaliteter, som av olika anledningar har hamnat i det brutala lägret. Samarbete är ett måste för att överleva den långa vandringen. En vandring på över 600 mil.

 

Jag fylls med obehag under de scener som utspelas i lägret. Weir får på ett bra sätt med den inre hierarkin som råder bland fångarna, vilket stärker medlidandet med dem än mer. Colin Farrell gör ett för mej överraskande jobb som den något paranoide, ryska f.d. yrkesmödaren Valka, som är sig själv närmast. En karaktär som givetvis skapar spänningar i gruppdynamiken. Farrell gör med sin tolkning den bästa insatsen.

Som sagt; det är en farofylld vandring på 600 mil och det kan tendera att bli tämligen upprepande när man gång på gång använder sig av helikopterbilder över stora vyer. Positivt är att man slopat mycket av de händelser som man kan tänkas förvänta sig av en film av denna karaktär. Det gör den mer oväntad än man kan tro och dialogen blir så mycket tydligare.

Sedan måste jag ju även nämna det svenska bidraget i filmen, Gustaf Skarsgård, som spelar en lettisk präst med ett dunkelt förflutet. Tyvärr prövas aldrig hans talang riktigt, då hans roll är ganska liten och fåordig. I övrigt är det skådespelarna som höjer filmen och det känns verkligen som rätt man (och kvinna) på rätt plats. Men efter 600 mil når den ändå inte längre fram än en 3:a. Det är något som saknas.

Trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Upp med händerna – när barnen tar itu med den omänskliga utvisningspolitiken

23 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Upp med händerna
Betyg 4

Upp med händerna handlar om några barn i en skola i Pais, i Frankrike. Händelserna utspelas i nutid, men berättas av ett av barnen fyrtio år senare. Det är ett intressant grepp, att betrakta vår tid ur framtidens ögon.

Vi får till exempel höra att barnen delades in i klasser efter ålder och hade lärarinnor som tog hand om dem. Det är något vi kanske borde göra oftare, fundera på vad i vår tid som kommer att betraktas som väldigt osmart i framtiden. Jag hade dock gärna sett mer av detta grepp i filmen.

Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef och Milana är ett gäng barn och ungdomar i olika åldrar som tillsammans har hittat ett helt eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen. Milana har lätt för matematik och medan hon ser till att allas läxor görs privatkopierar de andra spel och stjäl godis. Men barnen lever under ett hot: några av dem har inte franska id-handlingar. Att de kanske bott i Frankrike sedan de var småbarn spelar ingen roll, deras föräldrar är från något annat land. När Youssef och hans familj utvisas från landet blir det plötsligt väldigt allvarligt. Milana och hennes familj har lämnat sitt hemland Tjetjenien och bor nu i Paris och alla inser att Milenas familj står näst på tur.

Filmen är väldigt ärlig i hur barnen skildras. De håller ihop och organiserar en form av lösning för att rädda Milana. Men samtidigt som de genomför sina planer bråkar de sinsemellan och är som barn är. Barnskådespelarna är suveränt duktiga.

Filmen skildrar hur barnen drabbas av de omänskliga reglerna kring id-handlingar och uppehållstillstånd i Frankrike. Det är en berättelse som skulle kunna skildrat barns situation i de flesta EU-länder, inte minst Sverige.

Toppraffel har också recenserat, gav betyg 3:

Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.

Jag tycker dock att poängen är just att det faktiskt skulle kunna inträffa i Kungsbacka också. Vissa scener är skrämmande i sin träffsäkerhet, som när poliserna förhör en tonårspojke. Lite kul att en av rollerna i denna Sarkozykritiskt drama spelas av president Sarkozys svägerska Valeria Bruni Tedeschi.

Det som visar att handlingen utspelar sig i Frankrike är väl, förutom språket, att barnen har ett stort litterärt kunnande. Svenska barn får inte samma satsning på kultur i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Frankrike, recension, Sarkozy, utvisning, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Frankrike, Recension, samhälle, Sarkozy, Scen, utvisning

I huvudet på en seriemördare – obligatorisk läsning för deckarförfattare

23 mars, 2011 by Rosemari Södergren

Hur blir man seriemördare? Vad är det som gör att en människa kan begå bestialiska mord om och om igen? Det finns inget enkelt svar på dessa frågor. Sven Å Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, har under de senaste två decennierna medverkat som sakkunnig i en mängd uppmärksammade mord- och våldtäktsfall i Sverige. Författaren är rättspsykolog och har under många timmar intervjuat några av Sveriges mest kända seriemördareoch forskat i material från andra länder kring seriemördare och sexförbrytare.

Sven Å Christianson menar att en sak är gemensam för alla som blir seriemördare: de har vuxit upp i en omgivning där de känt sig åsidosatta. Att ingen av deras föräldrar sett dem eller brytt sig om dem. Detta har i sin tur lett till att de inte kunnat utveckla normala kontakter med andra människor. Alla dessa seriemördare berättar om hur de i sin har perverterade sexuella fantasier som till och med kan börja ta sig olika uttryck redan i fem–tioårsåldern.
Tidiga tecken kan ofta vara djurplågeri och fascination för eld.

Överraskande är att alla de intervjuade sexförbrytarna säger att pornografi kan trigga dem till att utföra sexbrott. Våldsporr kan få dem att känna att de inte är ensamma om sin böjelse och de kan uppleva att det trots allt är rätt OK att begå sexbrott. I diskussion kring våldsporr har framförts argumentet att tillgång till pornografi skulle kunna vara ett substitut för att begå våldsbrotten. Den slutsatsen drar dock ingen av de intervjuade våldsmännen.

Recensenten i SVD skriver:

Christianson kliver så djupt in i seriemördarnas tankevärld genom att på hundratals sidor illustrera deras perversioner och moraliska och psykologiska förfall, att han snarare skapar distans än förståelse. Själv lägger jag därför ifrån mig ”I huvudet på en seriemördare” med en känsla av vämjelse.

Frågan är dock vad syftet med boken är. Jag tror det är oerhört svårt att fånga upp sådant här tidigt. Det finns ju många barn som växer upp med föräldrar som överger dem, utan att barnen utvecklas till våldspersoner. Det finns barn som kan vissa upp sadistiska tendenser när de är barn men sedan kan hamna rätt ändå i livet.

Det som var bokens behållning för mig var framför allt de långa inblicken i seriemördarnas tankevärld. Jag har skrivit en deckare som jag ska skriva om, och så har jag skrivit en tredjedel på uppföljaren. Att verklighetens mördares sätt att agera, tänka och känna stämmer med deckarens mördare – det gör litteraturen trovärdig.

I huvudet på en seriemördare
Författare: Sven Å Christianson
ISBN: 978-91-1-302556-8
Förlag: Norstedts

Relaterat:
Sydsvenskan och pressmeddelande i Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om deckare, faktaböcker, seriemördare

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Deckare, faktaböcker, seriemördare

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1389
  • Sida 1390
  • Sida 1391
  • Sida 1392
  • Sida 1393
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in