• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: The Sounds med Something to die for

28 mars, 2011 by Redaktionen

Artist: The Sounds
Titel: Something to die for
Betyg 2
Utgivningsdatum:29/3
Det är dags för det svenska The Sounds att släppa sitt fjärde album. Bandet slog igenom 2002 med skivan ”Living in America”. Gruppen kommer ifrån Helsingborg men känns mer som ett amerikanskt band. De har alltid haft ett väldigt amerikanskt uttryck, vilket är en av anledningarna till att de gått så bra utomlands.

Debuten vart otroligt hyllad och sedan dess har bandet turnerat med stora grupper som No doubt och Foo fighters.
Självklart har man en del förväntningar på nya skivan. Såhär lagom till våren vore det ju underbart med en skön platta att spela på balkongen. Efter några lyssningar på nya ”Something to die for” tvingas jag tyvärr inse att detta absolut inte är en skiva jag tänker lyssna på till sommarölen eller i festivaltältet.

Under halva första låten undrar jag om det är fel skiva jag satt på. Är det September jag lyssnar på? Dansant elektropop strömmar ur högtalarna och snart hör man Majas röst som fint trallar med. Texterna känns så otroligt opersonliga att det inte ens är roligt. Lyssnar igenom skivan tills min pojkvän kommer in och snällt ber mig stänga av innan han kastar ut stereon genom fönstret. Han älskar dock the sounds, påstår han. Det gjorde jag med. Vissa av låtarna känns som dåliga dansremixer av någonting som eventuellt hade kunnat bli bra låtar. Notera eventuellt.

Det jag saknar mest när jag lyssnar på skivan är Majas rispiga röst. Minns hur jag som tolvåring lyssnade på ”Reggie” och tyckte att hon hade den coolaste rösten på jorden. Nu känns det mest som om hon tagit sånglektioner av någon gammal 80tals donna. Det är som att halva grejen med The Sounds bara är borta.

Men jag måste säga att trotts allt så tror jag att denna skiva kommer bli en hit. Kan nästan garantera att vi kommer få höra ”Better off dead” många gånger i sommar. Själv tänker jag rota fram ”Living in america” och spela ”Hit me” på extremt hög volym, för att för mig är det The Sounds! Ses på dansgolvet.

Läs även andra bloggares åsikter om The Sounds, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, The Sounds

Craft Spells – Idle Labor

28 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Craft Spells
Titel: Idle Labor
Betyg: 4
Releasedatum: 29 mars 2011

80-talet är tillbaka.

Craft Spells lyckas på sin debutskiva Idle Labor skapa en svävande, stundtals mörk och stundtals sommaraktig ljudbild som påminner om såväl Cocteau Twins och Joy Division.

Sångaren Justin Paul Vallesteros röst hamnar ofta djupt ner i mixen och är inte helt olik Ian Curtis.

Referenserna är medvetna, logiska och självklara. Melodierna är uppfriskande och geniala. Det var länge sedan jag blev så här glad av att komma över ett nytt band.

Bästa spår: You Should Close the Door

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Craft Spells, Idle Labor

King Creosote & Jon Hopkins med albumet Diamond mine – en riktig betyg 5-skiva

28 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: King Creosote & Jon Hopkins
Titel: Diamond mine
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-28

Soundtracket till en romantiserad version av livet i en skotsk kustby, King Creosotes beskrivning av sitt nya album kunde inte vara mera träffande. Skivan suger in lyssnaren till en värld av olycklig och ouppnåelig kärlek. Till en värld av leriga gator, slitna hus och rostiga bilar. Till en vardag i förfall där allt redan är försent, över och förbi.
Skotska Kenny Andersson – King Creosote – har skapat musik sedan tidigt 90-tal och är nu aktuell med ett album skapat tillsammans med Jon Hopkins – Hopkins som tidigare har varit producent åt tunga namn som Massive attack och Coldplay, turnerat med Brian Eno och gett ut egna electronica-influerade skivor. De har nu valt några av de mer obskyrare låtarna ur King Creosotes katalog och gjort nya tolkningar av dem.
Den lågmälda musiken framförs med gitarr och klinkande piano, blandat med dragspel, tickande väggklockor och små electronicainslag som smyger sig in i låtarna. I centrum finns King Creosote med sin sköra Robert Wyatt-liknande röst. Hur mycket som är Hopkins förtjänst att skivan fått en så vemodig, ödesmättad och gammaldags stämning är svårt att avgöra. King Creosote har varit i närheten av liknande lågmäldhet och vemod tidigare – men aldrig så genomgående som här. Och sällan så vackert.
Texterna innehåller många poetiska formuleringar, King Creosote tar upp teman som åldrandets förfall: ”I grow silver in my sideburns” (Bats in the attic); om hur hans barn till slut är det enda som får honom att leva vidare: ”It’s your young voice that’s keep me hanging on to my dull life”, frasen upprepas maniskt – nästan besvärjande – låten igenom (Your young voice). Det krävs några lyssningar innan skivans storhet framträder, sedan är det svårt att inte lyssna på den om och om igen. Respekt.
Andra recensioner:

BBC
Drowned in sound

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension: Wiz Khalifa med Rolling Papers

28 mars, 2011 by Redaktionen


Artist: Wiz Khalifa
Album: Rolling Papers
Betyg: 2
Datum: 28 Mars 2011

Wiz Khalifa – ännu en rappare från hitfabriken

Wiz Khalifa är en av många nya hip-hopartister ur den nya skolans hip-hop. Han, och hans likar såsom Drake, Kid Cudi och Lil’ Wayne är beviset för att hip-hopen är den nya populärmusiken. Det är inte längre rocken eller popen som står i centrum. Centrum är istället det här. Unga ambitiösa rappare med en klanderfri produktion bestående av hittiga låtar med mycket attityd men lite känsla. Banérförare kan Kanye West sägas vara, men hans kreativitet och pondus gör honom överlägsen sina epigoner.

Hip-pop, radiorap eller hit-hop skulle man kunna kalla det. Inte speciellt nyskapande och med en mycket dansinriktad produktion. Man kliver i väg från två av hip-hopens viktiga grunder, historieberättandet och återanvändandet av musik, samplingen. Här satsas istället på elektroniska beats skapade i valfritt musikprogram, snarare än djupdykningen i skivbackarna. Det musikaliska resultatet blir strömlinjeformat och intetsägande. Textmässigt får vi låtar om att dansa, bli en stjärna och festa. Det affärsmässiga resultatet blir ofta storsäljande.

Wiz Khalifa är förvisso ett av de mer intressanta namnen i denna genre, hans partyrap kommer alldeles säkert att slå på dansgolven och armarna kommer pumpas till No Sleep i sommar och Fly Solo är en charmig bagatell. Men man kommer inte ifrån den något klibbiga känslan att han är en produkt, inte en artist. Det finns inte tillräckligt med integritet för att skivan ska vara något annat än en axelryckning. Det låter inte tillräckligt eget för att vara något annat än en i raden av produkter från fabriken för radiohits. Att Wiz Khalifa kan bättre vet alla som laddat ner hans mixtapes, en förhoppning är att han inte låter sig sväljas av musikindustrin.

Läs även andra bloggares åsikter om hiphop, skivrecension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Hiphop, Musik, skivrecension

Radiohead: The King Of Limbs – inte särskilt djärvt

28 mars, 2011 by Redaktionen

Grupp: Radiohead
Album: The King Of Limbs
Betyg: 2
Datum: 28 Mars 2011
Få band av i dag har en sådan integritet och auktoritet som Radiohead. Framtoningen är allvarlig och konstnärlig. Ambitionerna högt ställda. Gud nåde den recensent eller rockkonnässör som inte lyssnar andäktigt och sedan levererar en välformulerad åsikt om det bandet har åstadkommit. Många slår nästan knut på sig själva i jakten på lämpliga ord och referenspunkter. Som om åsikterna till varje pris måste vara lika experimentella som musiken.
(Man krånglar förstås till det i onödan. Det enda man behöver säga är ju att Radiohead gör en krautrock-twistad utanför boxen-mix som påminner om Aphex Twin möter John Hassell någonstans i trakten av ambient jazz, post-dubstep och gamelan, tryfferat med klonade electro-chirrups och off-kilter soundscapes…).

Radiohead är det modiga bandet som vågar utmana. Som vågar experimentera och föra rockmusiken in på nytt gräs. Som inte lyssnar på fansens önskemål om mer av samma utan obevekligt följer sin egen musa vart hän det än barkar. Detta är Radioheads epitet. Och ryktet är inte oförtjänt. Att gå från kommersiellt framgångsrika OK Computer (1997) till de experimentella utflykterna Kid A (2000) och Amnesiac (2001) är värt all respekt. Att leverera ett album för gratis nedladdning med frivillig betalning vittnar också om en påhittighet utöver det vanliga.
När denna den moderna progressiva rockens krönta kungar nu under en flera veckor lång marknadsföringsprocess släpper sitt åttonde album så håller världen andan.

Man kan fråga sig vad en så upphöjd och gudalik position gör med ett bands kreativitet. Hotar den att förlama och bakbinda. Eller skapar den en trygg plattform på vilken man kan fortsätta att bygga sina kompromisslösa kompositioner och i lugn och ro utveckla sina visioner?
Tyvärr ger inte A King Of Limbs svaret på dessa frågor. Å ena sidan finns det inget på plattan som tyder på att Radiohead skulle lida av brist på idéer. Mer än att den är förvånansvärt kort. Å den andra gör man inte ett dugg för att provocera eller ta sitt skapande framåt. Om inte albumet följs av en del två, vilket det ryktas om, med betydligt djärvare tongångar, så är King Of Limbs varken mer eller mindre än det man nu för tiden vant sig vid att Radiohead är och skall vara.
Vad vi serveras är 37 minuter – åtta låtar – med nödtorftigt uppfyllda förväntningar. Det är inte dåligt. Det är inte häpnadsväckande bra. Det är Radiohead 2011.
Musiken provocerar alltså inte nämnvärt, men sättet som albumet marknadsförs på gör det desto mer. Det ”newspaper album” gruppen kommer att släppa skall innehålla ”Two clear 10″ vinyl records in a purpose-built record sleeve. A compact disc. Many large sheets of artwork, 625 tiny pieces of artwork and a full-colour piece of oxo-degradeable plastic to hold it all together”.
Är det här ett skämt? Driver man med sin publik? Är detta vad världen behöver annus horribilis 2011? Jag måste tillstå att jag har lättare för att känna sympati för ett band som satsar sin energi och experimentlusta på sin musik, i stället för på avancerade marknadsföringskampanjer.
Men att den här gruppen kan göra vad som faller dem in och komma undan med det är ju om inte annat videon till Lotus Flower, med Thom Yorke fladdrande som en påtänd fjäril, ett tydligt exempel på.
Den onde recensentens omdöme blir att The King Of Limbs är ett överarbetat, övermoget och intetsägande verk som saknar all spontanitet. Kort sagt – kejsaren är naken.
Den godes att det stundtals är mycket vackert med en suggestiv skönhet och poesi som dröjer kvar och berikar.
Den fule nöjer sig med att konstatera att Radiohead har sin bästa tid bakom sig.
Läs mer om Radiohead, The King Of Limbs och progressiv rock på Universum Noll.
Låtlista:
1) “Lotus Flower”
2) “Feral”
3) “Little By Little”
4) “Codex”
5) “Give Up the Ghost”
6) “Morning Mr Magpie”
7) “Bloom”
8) “Separator”

Jag har skrivit om albumet på Universum Noll också.

Läs även andra bloggares åsikter om The King Of Limbs, Radiohead, recensioner, skivrecensioner, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Radiohead, recensioner, The King of Limbs

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1387
  • Sida 1388
  • Sida 1389
  • Sida 1390
  • Sida 1391
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in