Grupp: Radiohead
Album: The King Of Limbs
Betyg: 2
Datum: 28 Mars 2011
Få band av i dag har en sådan integritet och auktoritet som Radiohead. Framtoningen är allvarlig och konstnärlig. Ambitionerna högt ställda. Gud nåde den recensent eller rockkonnässör som inte lyssnar andäktigt och sedan levererar en välformulerad åsikt om det bandet har åstadkommit. Många slår nästan knut på sig själva i jakten på lämpliga ord och referenspunkter. Som om åsikterna till varje pris måste vara lika experimentella som musiken.
(Man krånglar förstås till det i onödan. Det enda man behöver säga är ju att Radiohead gör en krautrock-twistad utanför boxen-mix som påminner om Aphex Twin möter John Hassell någonstans i trakten av ambient jazz, post-dubstep och gamelan, tryfferat med klonade electro-chirrups och off-kilter soundscapes…).
Radiohead är det modiga bandet som vågar utmana. Som vågar experimentera och föra rockmusiken in på nytt gräs. Som inte lyssnar på fansens önskemål om mer av samma utan obevekligt följer sin egen musa vart hän det än barkar. Detta är Radioheads epitet. Och ryktet är inte oförtjänt. Att gå från kommersiellt framgångsrika OK Computer (1997) till de experimentella utflykterna Kid A (2000) och Amnesiac (2001) är värt all respekt. Att leverera ett album för gratis nedladdning med frivillig betalning vittnar också om en påhittighet utöver det vanliga.
När denna den moderna progressiva rockens krönta kungar nu under en flera veckor lång marknadsföringsprocess släpper sitt åttonde album så håller världen andan.
Man kan fråga sig vad en så upphöjd och gudalik position gör med ett bands kreativitet. Hotar den att förlama och bakbinda. Eller skapar den en trygg plattform på vilken man kan fortsätta att bygga sina kompromisslösa kompositioner och i lugn och ro utveckla sina visioner?
Tyvärr ger inte A King Of Limbs svaret på dessa frågor. Å ena sidan finns det inget på plattan som tyder på att Radiohead skulle lida av brist på idéer. Mer än att den är förvånansvärt kort. Å den andra gör man inte ett dugg för att provocera eller ta sitt skapande framåt. Om inte albumet följs av en del två, vilket det ryktas om, med betydligt djärvare tongångar, så är King Of Limbs varken mer eller mindre än det man nu för tiden vant sig vid att Radiohead är och skall vara.
Vad vi serveras är 37 minuter – åtta låtar – med nödtorftigt uppfyllda förväntningar. Det är inte dåligt. Det är inte häpnadsväckande bra. Det är Radiohead 2011.
Musiken provocerar alltså inte nämnvärt, men sättet som albumet marknadsförs på gör det desto mer. Det ”newspaper album” gruppen kommer att släppa skall innehålla ”Two clear 10″ vinyl records in a purpose-built record sleeve. A compact disc. Many large sheets of artwork, 625 tiny pieces of artwork and a full-colour piece of oxo-degradeable plastic to hold it all together”.
Är det här ett skämt? Driver man med sin publik? Är detta vad världen behöver annus horribilis 2011? Jag måste tillstå att jag har lättare för att känna sympati för ett band som satsar sin energi och experimentlusta på sin musik, i stället för på avancerade marknadsföringskampanjer.
Men att den här gruppen kan göra vad som faller dem in och komma undan med det är ju om inte annat videon till Lotus Flower, med Thom Yorke fladdrande som en påtänd fjäril, ett tydligt exempel på.
Den onde recensentens omdöme blir att The King Of Limbs är ett överarbetat, övermoget och intetsägande verk som saknar all spontanitet. Kort sagt – kejsaren är naken.
Den godes att det stundtals är mycket vackert med en suggestiv skönhet och poesi som dröjer kvar och berikar.
Den fule nöjer sig med att konstatera att Radiohead har sin bästa tid bakom sig.
Läs mer om Radiohead, The King Of Limbs och progressiv rock på Universum Noll.
Låtlista:
1) “Lotus Flower”
2) “Feral”
3) “Little By Little”
4) “Codex”
5) “Give Up the Ghost”
6) “Morning Mr Magpie”
7) “Bloom”
8) “Separator”
Jag har skrivit om albumet på Universum Noll också.
Läs även andra bloggares åsikter om The King Of Limbs, Radiohead, recensioner, skivrecensioner, musik