• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Melancholia, recensionen

23 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Melancholia
Betyg: 5
Premiär: 27 maj 2011

Betyg 5 hos Kulturbloggen betyder att recensenten räknas filmen som ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån att Lars von Trier med ”Melancholia” skapat ett filmiskt konstverk. Sedan må han ha varit hur galen som helst på den berömda presskonferensen.

För filmens del var det nog ett stort misstag. Filmen kunde inte tävla om Guldpalmen i Cannes. Fast en av skådespelerskorna, Kirsten Dunst, fick ändå en guldpalm för sin roll i filmen. Vann Guldpalmen för bästa film gjorde istället ”Tree of life” med Brad Pitt. Kanske hade den vunnit ändå, kanske inte. Det går inte att komma ifrån att ”Melancholia” är något av det mest filmiskt intressanta som skapats på länge.

Massor av bilderna i filmer är från berömda konstverk. Det är så vackert och så välgjort att jag stundtals ryser när jag ser filmen.

Filmen handlar om två systrar, Justine (spelad av Kirsten Dunst) och Claire (spelad av Charlotte Gainsbourg). Justine är nygift med Michael (Alexander Skarsgård) och de ska fira en överdådigt lyxig bröllopsfest hemma hos systern Claire och hennes stenrike man John (Kiefer Sutherland) i ett slott.
Samtidigt närmar sig planeten Melancholia jorden. En del forskare är övertygade om att Melancholia bara ska passera jorden, men på Internet finns diskussioner där deltagarna är övertygade om att jorden ska gå under.

Det är en mängd framstående skådespelare med och de gör starka intryck. Stellan Skarsgård som vidrig chef för ett reklamföretag, Alexander Skarsgård som skör nygift ung man.

Som i alla riktigt bra regisserade filmer rör sig inte alls på ytan, det finns mycket som är outsagt, som ligger mellan raderna, som betraktaren av filmen själv kan känna och upptäcka och tänka.

Hur filmen ska tolkas? Det är nog mycket upp till betraktaren. Själv ser jag den som ett stor önskan om överklassens undergång. Kirsten Dunsts överklasstjej Justine är så fruktansvärt bortskämd att jag kan spy på henne. Hennes bröllopsfest är så påkostad att de flesta av oss inte ens under hela vårs livstid kommer att tjäna ihop samma summa som spenderas på hennes festnatt.

Hon är ett slags psykfall, fast om man inte tillhör överklassen har man nog svårt att lida med henne. För tusan, bortskämda kvinna, skärp dig, vill jag ropa till henne.
Det är bara att konstatera vilket engagemang Lars von Trier lyckas skapa.

Jag har tidigare berättar om hur journalister på pressvisning gapskrattade när världen gick under i Melancholia.
Hur skulle Lars von Trier tolka det, det funderar jag på. Hans undergångsskildring har en hel del humor i sig också, fast den är mörk och vidrig och utan hopp.

Jag har inte hittat någon annan recension än, så det ska bli väldigt intressant att se hur andra betygsätter denna film. Det är i vilket fall en film som ger betraktaren en del att tänka på och en hel del att diskutera.

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om Melancholia, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Melancholia, Scen

Thurston Moore: Demolished Thoughts, skrivrecension

23 maj, 2011 by Redaktionen

Artist: Thurston Moore
Titel: Demolished Thoughts
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 23 maj

Det är svårt att hitta en levande musiker som är mer produktiv än Thurston Moore. 17 album med huvudprojektet Sonic Youth, otaliga samarbetsprojekt, improvisationsalbum och konstellationer samt ett gäng soloalbum. Och vad som räknas som soloalbum i Thurston Moores värld är en svår sak att avgöra. Om vi menar soloalbum i dess vanliga benämning bör Demolished Thoughts vara det tredje regelrätta soloalbumet. Typ.

Demolished Thoughts är producerat av Beck och till skillnad från Trees Outside The Academy från 2007 är det här albumet helakustiskt och det närmaste folkmusik en avantgardist som Thurston Moore kan komma. Uttrycket må vara lite annorlunda men musiken är fortfarande familjär och Sonic Youth-fans kommer att känna igen sig. På låtar som Benediction och Blood Never Lies går Moore i Nick Drakes fotspår. Ibland blir det lite för finstämt och nästan för konventionellt. Det blir lite för mycket efter noterna och man saknar något lite mer banbrytande. Roligare blir det på låtar som Circulation och In Silver Rain With A Paper Key där Moores sedvanliga gitarrspel samsas med vemodigt fiolspel och harpa. Där och då tillhör det bland det bästa Thurston Moore har spelat in.

Thurston Moore har i över trettio år skapat banbrytande och revolutionär musik. Att han nu väljer att spela in ett helakustiskt album är något av en revolution i sig. Demolished Thoughts fångar en inte lika direkt som hans tidigare alster men efter någon genomlyssning står det klart att även akustiskt är något som Thurston Moore kan sätta sin egen prägel på. Demolished Thoughts är inte Thurston Moores bästa soloalbum men för fansen är det hoppingivande att se att Thurston Moore fortfarande har mycket kvar att ge. För de som tyckte att Sonic Youths senaste album The Eternal var en besvikelse kan det vara tröst nog.

Läs även andra bloggares åsikter om Thurston Moore, musik, recension, skivnytt, indie

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: indie, Musik, Recension, skivnytt, Thurston Moore

The Moniker – Maktub, ett lyckopiller

23 maj, 2011 by Redaktionen

Band: The Moniker
Titel: Maktub
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 maj

”Maktub” är arabiska för ”Det stod skrivet”, men också titeln på The Monikers nya album. Själv tyckte jag det stod skrivet redan när Daniel Karlsson – som är The Moniker – sjöng Unchained melody i TV för några år sedan. Maktub är ett klart bevis på att The Moniker har både rösten och musiken för att gå riktigt långt och Maktub är en långt steg på vägen.

Det är så kravlöst som riktigt bra musik är, inte helt befriat från sorgliga slingor men allra mest hyllar Maktub livet och glädjen och det sprudlar om i stort sett varje låt. Man skulle kunna nöja sig med att helt enkelt kalla det för pop, men det är ändå en inte helt rättvis beskrivning. Det är sådan storslagen pop som bara blir riktigt bra när man tar ut svängarna utan krusiduller och inte låter sig hindras av någon som säger ”det här är för mycket”. Maktub blandar långsamma ballader med praktfull gladpop och det sätter sig på en gång, sätter sig och stannar kvar. Det påminner om Mika, men det bär också spår av Beatles och Supertramp och den glada sextio- och sjuttiotalspopen som den var under sina allra finaste glansdagar.

The Moniker triumferar framförallt i det breda register han har i sin röst, som kommer fram som allra bäst i lyckopillret Oh my god! och den vackra Holy. Tyvärr rinner charmen ut i sanden i slutet av skivan och jag tror den hade varit bättre med något spår mindre, framförallt känns John, Mr Onion and I relativt överflödig och de många balladerna som avslutar skivan blir just en ballad för mycket. Ändå är Maktub en av mina favoritskivor hittills i år, en musikkavalkad att bli riktigt förälskad i.

Läs även andra bloggares åsikter om The Moniker, Maktub, musik, recension, popmusik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Maktub, Musik, Popmusik, Recension, The Moniker

Stående ovationer för Katie Melua på Cirkus

22 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Ljusen över salongen var nedsläckta och gitarrackorden klingade ut över publiken. Från var som såg ut vara en tom scen hördes Katie Meluas röst sjunga inledningen av ”The Closest Thing to Crazy”. Det var som om det spelades upp från en inspelningen, fast så mycket kraftfullare och mer livligt. Strax drog en ridå undan längre bak på scenen och där stod Katie Melua med gitarr och framförde en av hennes allra bästa sånger.

Kunde det bli en bättre start på konserten? Dessutom spelade hon sin underbara cover på världens bästa popsång, The Cures ”Just like Heaven” som låt nummer två.

Katie Melua fick stående ovationer för sin konsert på Cirkus på söndagskvällen den 22 maj. Egentligen skulle hon uppträtt 29 november, men spelningen fick ställas in då hon blev sjuk, efter vad jag hört var hon helt utarbetad och hade gått in i väggen. Nu kom hon istället, ett halvår senare. Och det var värt att vänta på.

Efter den starka inledninge spelade hon några spår från sitt senaste album. Den första låten av dessa hon spelade var ”The Flood”. På väggen bakom spelades videoklipp upp och till låten ”The Flood” var det en suggestiv film med kungfubalett, manliga dansare med muskulösa kroppar, endast iklädda svarta shorts, med rörelser inspirerade av kungfu. Videoklipp till musik kan ta bort fokus från musiken, men Katie Melua använde filmklippen till att fördjupa sångerna.

”The Flood” blev så mycket bättre framförd live. Flera av sångerna från senaste albumet ”The House” fungerade mycket bättre live än när jag hört dem på skivan.

”Red Balloons” och ”Tiny Alien”, de två spår från senaste albumet som jag gillar bäst, hade också videoklipp som fungerade bra, även om kanske röda ballongen var rätt förutsägbara.

Katie Melua blandade tempot i sin show perfekt. Några jazzbluesiga sånger, en bluegrass-inspirerad sång, en mer funkig ösig låt – allt med sitt duktiga band – och några enkla ballader, bara hon själv och en gitarr på scen.


”God on Drums, Devil on Bass” – ännu ett spår från senaste albumet som växte live med det bra bandet, Katie Meluas starka scennärvaro och skugglika videobestar i bakgrunden.

När hon mot slutet spelade några sånger från sitt debutalbum blev publiken riktigt i extas. Först ur där var sängen ”Call off the search”.

Att ”Nine Million Bicycles” blev första sången av de tre extranumren var förstås väntat. Den är helt underbar – och med videoklipp med flöjtspelande kinesisk musik gick det rysningar av musikglädje i alla musiknerver.

Allra, allra sist var hon kvar ensam på scen med sin gitarr och spelade ”I cried for you”. En sorgsen och vacker sång, en värdig avslutning på en av de bästa konserter jag upplevt på länge.

PS: Förbandet var Birgit Bidder, en ensam ung tjej med keyboard, med en fantastisk stark röst. Ett förband som på ett utmärkt sätt förberedde för Katie Melua.

Foto: Jimmy Björkman


Förbandet: Birgit Bidder

Läs även andra bloggares åsikter om Katie Melua, Cirkus, musik

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cirkus, Katie Melua, Musik

Okkervil River tände publiken på Göta Källare

21 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Okkervil River med bandets frontnamn, sångaren Will Sheff, kan konsten att göra en spellista för en konsert. Bandets spelning på Göta Källare var nog i det närmaste perfekt sammansatt. De gick ut på scen och intog sina instrument inte särskilt lång tid efter den utannonserade starttiden. Då drog de igång i full fart med några av sina fartfyllda, rockigare låtar. På så sätt fick de igång publiken direkt.

Göta Källare måste ha varit i det närmaste utsålt, det var proppfullt och det syntes att många var fans till Okkervil River eftersom de uppenbart kunde texten till de flesta av sångerna. Fansen sjöng med och viftade med armarna.

På ett snyggt sätt plockade bandet in några spår från nya albumet I am very far, utspridda i spellistan. Nya albumet ”I am very far” släpptes 11 maj i Sverige.

Det är klokt att inte spela för många nya låtar i en lång rad, särskilt när albumet är så nysläppt. Det tar viss tid för låtar att sätta sig. Jag har sett alltför många band som envist ska spela hela sin nya repertoar och inte tar hänsyn till att fansen vill känna igen sig och kunna sjunga med och känna sig delaktiga.

Sedan kom en lugnare avdelning, där Will var ensam på scen och några sånger där han bara hade gitarristen Lauren Gurgiolo som ackompanjerade.

Sedan drog de igång med med fart och spelade några av sina mest kända sånger – och massor av fans sjöng med. Ett stort plus också för bandets cover av Beach boys ”Sloop John B”.

Ja till de sista sångerna fick Will i stort sett varenda en i publiken att höja armarna och klappa takten. Okkervil River är ett ovanligt bra liveband. Jag gillar deras skivor, men live är bandet annorlunda, mer rockigt, mer ös, mer fart än på skivorna.
En sak är säker, publiken ville inte att konserten skulle ta slut och hade gärna fått några extranummer till.

Lite fakta om Okkervil River från Wikipedia:
Okkervil River är ett amerikanskt indieband bildat i Austin, Texas 1998. Bandet har tagit sitt namn efter en roman av Tatiana Tolstaja, och tillika en flod utanför Sankt Petersburg.
Will Sheff bildade sitt första band, som hette The First D’mitri, redan vid 20 års ålder tillsammans med sin barndomsvän Zachary Thomas. Bandet lades dock ner efter en spelning. Efter några år bildade Sheff ett nytt band, denna gång med Zachary Thomas och Seth Warren. De döpte bandet till Okkervil River …

Will Sheff har tillsammans med Jonathan Meiburg även bandet Shearwater. I april 2010 släppte den legendariska rockaren Roky Ericksson albumet ”True Love Cast Out All Evil”, producerad av Will Sheff och Okkervil River spelar med på skiva.

Här har en annan bloggare berättar om spelningen och lite mer specifikt om låtarna också.

Här finns Okkervil River på MySpace.

Foto: Jonas Andersson från Kattkorgen.


Relaterat: Dagens Nyheter.

Arkiverad under: Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1358
  • Sida 1359
  • Sida 1360
  • Sida 1361
  • Sida 1362
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in