Band: The Moniker
Titel: Maktub
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 25 maj
”Maktub” är arabiska för ”Det stod skrivet”, men också titeln på The Monikers nya album. Själv tyckte jag det stod skrivet redan när Daniel Karlsson – som är The Moniker – sjöng Unchained melody i TV för några år sedan. Maktub är ett klart bevis på att The Moniker har både rösten och musiken för att gå riktigt långt och Maktub är en långt steg på vägen.
Det är så kravlöst som riktigt bra musik är, inte helt befriat från sorgliga slingor men allra mest hyllar Maktub livet och glädjen och det sprudlar om i stort sett varje låt. Man skulle kunna nöja sig med att helt enkelt kalla det för pop, men det är ändå en inte helt rättvis beskrivning. Det är sådan storslagen pop som bara blir riktigt bra när man tar ut svängarna utan krusiduller och inte låter sig hindras av någon som säger ”det här är för mycket”. Maktub blandar långsamma ballader med praktfull gladpop och det sätter sig på en gång, sätter sig och stannar kvar. Det påminner om Mika, men det bär också spår av Beatles och Supertramp och den glada sextio- och sjuttiotalspopen som den var under sina allra finaste glansdagar.
The Moniker triumferar framförallt i det breda register han har i sin röst, som kommer fram som allra bäst i lyckopillret Oh my god! och den vackra Holy. Tyvärr rinner charmen ut i sanden i slutet av skivan och jag tror den hade varit bättre med något spår mindre, framförallt känns John, Mr Onion and I relativt överflödig och de många balladerna som avslutar skivan blir just en ballad för mycket. Ändå är Maktub en av mina favoritskivor hittills i år, en musikkavalkad att bli riktigt förälskad i.
Läs även andra bloggares åsikter om The Moniker, Maktub, musik, recension, popmusik