• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Galento: I Urskogen, recension

25 maj, 2011 by Redaktionen

Artist: Galento
Titel: I Urskogen
Betyg: 2
Releasedatum: 2011-05-11

Tonsatta mobilsamtal från en skånsk lastbilschaufför som kört vilse i Polen. Hur kul är det? Oerhört kul faktiskt. Kalle Sändare är inte död! Tredje gången jag lyssnar på låten Efter Värnamo, Eller Hur Gick Det För Alta? rullar jag runt på golvet i skrattparoxysmer.

Men I Urskogen är inte lika rolig hela tiden. De två låtar på albumet som innehåller sång – Vatten Till Vin och Någonstans I Det Blå – är trista på gränsen till olyssningsbarhet. Det är synd att dessa alls finns med på albumet för de bryter av stämningen i övrigt och drar ner helhetsintrycket rejält. Sången är undermålig och texterna är på Philemon Arthur & The Dung-nivå.

I övrigt består albumet av små instrumentala visor framförda på olika klaviaturinstrument, syntar och akustisk gitarr. Ofta är de eftertänksamt svävande, och här och där blandas de med fågelsång och naturljud. Som om de spelats in utomhus en tidig sommarmorgon. Det är stämningsfullt och vackert.

Det kan inte uteslutas att Galento vill berätta något för mig. Men vad det är vet jag inte. Galento jobbar i en patafysisk tradition och rör sig således bortom alla modeller för analys.Ofta under lyssningen frågar jag mig om Galento driver med mig.

Jag går bet på att betygsätta I Urskogen. Antingen är den ett mästerverk på en så sublim nivå att den rundar mitt förstånd. Eller är den bara trams.

En stark tvåa får bli en neutral kompromiss.

Läs mer om udda och ovanlig musik på min blogg Universum Noll.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

The Tree of Life – en feel-bad-movie

25 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om Brad Pitt, Sean Penn, The Tree of Life, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brad Pitt, Filmrecension, Sean Penn, The Tree of Life

Allt känns igen med Status Quo och den nya skivan Quid Pro Quo

25 maj, 2011 by Redaktionen


Artist: Status Quo
Titel: Quid pro qou
Betyg: 2
Releasedatum: 30 maj

Få band har ett bättre bandnamn, status quo betyder ungefär oförändrat tillstånd, och det stämmer verkligen för deras musik. Jag fick ett recensionsexemplar med tio nya låtar, med riff, strofer och ett sväng som känns igen. I hemlandet England ger dom ut en dubbel-CD, där den första skivan har fem spår till, och den andra skivan har upp till tolv låtar till med klassiska låtar live. Redan tio låtar med Status Quo är mycket, så jag är glad att jag slipper den stora dosen med 27 låtar. Dock går den att köpa i Sverige också, för den inbitna skaran som vill höra riff dom hört förut.

Gillar du gamla skivor av Status Quo, så är det exakt detta du får, varken mer eller mindre. Det roligaste är att försöka känna igen var de olika bitarna är plockade från. Aahh, det där pianot kommer från…, all over the world, ja så sjöng Rossi på…, och så kan man fortsätta länge. Att Status Quo återanvänder sin egna riff om och om igen, är en del av deras varumärke.

Att dom sen döpt en av de nya låtarna till movin on, är kul, för då hamnar på ironi, på en hög nivå. Det finns ingen ny stor hit, utan allt känns ganska jämntjockt, och lätt att känna igen, för att bli glömt så fort musiken tystnar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Återfunnen kärlek med Andrea Corr och Lifelines

25 maj, 2011 by Redaktionen


Artist: Andrea Corr
Titel: Lifelines
Betyg: 4
Releasedatum: 27 maj

Jag fylls av värme, blir glad och lycklig, och ler. Andrea Corr har hittat hem, och jag är glad att jag fått följa med på resan. Det är jazzigt, popigt, och lite irländskt. Lite bozza-nova men mycket hjärta.

Den som köper skivan, och tror att det är en fortsättning på gruppen Corrs, hittar några låtar som skulle kunna vara det. Dessa är samtidigt de sämsta låtarna på skivan, även om de är helt OK. Andrea Corr är så mycket bättre när hon vågar tona ner det irländska, och låter rösten få sitt eget liv. Titelspåret Lifeline, är en långsam, växande låt, svår att beskriva men lätt att älska.

Det stämmer på mycket av skivan, den växer med varje spelning. Blir mer och mer kär i hennes röst. Det finns ett vemod i hennes röst, det finns en äkhet jag saknat, och det finns massor av härlig musik. Välkommen tillbaka Andrea Corr, har inte först nu insett hur mycket jag saknat dig.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Secretariat – en film att bli på gott humör av

25 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Secretariat
Betyg: 3
Dvd-premiär: 1 juni 2011

Secretariat är en hästfilm, men inte den vanliga sorten utan mer en amerikansk berättelse om att våga satsa på sin dröm, våga tro på sin vision och ge järnet. Christopher Chenery äger en stor hästgård. När han dör ärver hans två vuxna barn gård och hästar, men det blir en stor skatteskuld också. Sonen vill sälja gården men dottern, som bor i Denver med sin familj, blir fascinerad av två föl som väntar på att bli födda. Hon är säker på att en av dem ska bli en stor galopphäst.

Berättelsen om Secretariat bygger på en sann historia och den är en varm film. Diane Lane och John Malkovich spelar huvudrollerna i den här filmen från producenterna av Miracle, Invincible och The Rookie.

Okey, jag kan bli lätt allergisk mot kvinnor som är så genomperfekta som huvudrollen, Penny. Att hon alltid har det rätta att säga, oavsett om hon sitter vid sin fars dödsbädd eller talar i telefon med dottern som spelar en antikrigsteater eller om hon förhandlar med garvade stenrika affärsmän. Den amerikanska drömmen, illusionen om dessa perfekta människor.

Men John Malkovich är ju alltid roligt att se. Nu spelar han en utflippad hästtränare med överdrivet intresse för skrikiga kläder. En ganska rolig roll att se honom i.

Secretariat skapar inte filmhistoria, men den är rolig, lagom spännande och fina hästbilder. En kul film att se tillsammans hela familjen, till exempel.

Bakom varje legend finns en ouppnåelig dröm. Upplev den fantastiska och rörande berättelsen om den otroliga kapplöpningshästen Secretariat och hans starka, envisa ägare – en hemmafru som riskerade allt för att göra honom till champion.

Ur Wikipedia:
Secretariat var ett engelskt fullblod och galopphäst som vann stora framgångar inom galoppsporten. Bland annat erövrade han den prestigefyllda titeln Triple Crown år 1973, enbart 3 år gammal där han även slog två världsrekord som gäller än idag. Secretariat var en stor röd fux som även kallades Big Red, samma smeknamn som användes på flera stora galopphästar, bland annat Seabiscuit, Phar Lap och Man O’ War. I oktober 2010 släpptes även en film om Secretariat med John Malkovich och Diane Lane i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om galopp, Secretariat, film, recension, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, galopp, Recension, Scen, Secretariat

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1356
  • Sida 1357
  • Sida 1358
  • Sida 1359
  • Sida 1360
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in