• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Metallica på Ullevi – filmklipp och reflektioner: Åttiotalsmetallen intog Göteborg

5 juli, 2011 by Redaktionen

I helgen förvandlades Göteborg till Metal Town. Tatuerade svart-tröjade och glada hårdrockare fullständigt invaderade hela stan. I fredags intog de brittiska ikonerna Iron Maiden Ullevi och på söndagen var det dags för över 55 000 fans och ”The Big Four” – Anthrax, Megadeath, Slayer och Metallica. Att dessa giganter spelar på samma scen är imponerande. Inte bara för att de är de största inom Metal utan för att de långt ifrån alltid varit såta vänner.

Metallicas hitkavalkad börjar direkt i stenhårt tempo med Hit the lights från Kill em all-skivan från 1983. Det var början på hyllningen till åttiotalet och den tunga metallens vagga. Många band spelar för många spår från sin senaste skiva. Metallica förstår bättre och varierar sin spellista mellan gigen. Fansen ska överraskas. Master of puppets, låten som alltid hamnar i topp när fansen får rösta, sitter som gjuten i sommarkvällen. Här i andra låten visar Metallica att de flesta fansen trots allt kommit för att se just firma Hetfield & Ulrich. Allsången är ett faktum, Ullevi kokar och åttiotalet regerar. Endast några ”nya” låtar hittar till scenen och bara en från den senaste plattan från 2008. Hitsen från Ride the lightning från 1984 och And justice for all från 1988 avlöser varandra.

Förmågan att elda upp publiken, retas lite och alltid ge järnet gör att Metallica gör skäl för sitt namn. Många i kvällens publik har säkert sett sina idoler många gånger och ändå går man alltid nöjd från konserten. Söndagen på Ullevi var inget undantag. James Hetfield kanske inte har den starkaste rösten längre. Men med låtar som The shortest straw, Ride the lightning och One exploderar publiken i kapp med bomberna och raketerna från scen. Ljusshowen är inte spektakulär eller nyskapande och låtarna är gamla. Men det spelar ingen roll. Metallica har roligt på scen och det smittar av sig på publiken.

Jag blir återigen överraskad denna kväll. Trodde inte att jag skulle bli så taggad efter att ha sett Metallica fem gånger tidigare. Men med det starkaste låtmaterialet i hårdrocksvärlden. Förmågan att välja låtar från sin storhetstid. Och att ständigt växla låtar mellan spelningarna vinner de publikens respekt. Jag känner mig hemma på Ullevi när gubbarna går loss – Welcome home (sanitarium). Det är svårt att tänka sig en hårdrocksvärld utan Metallica och låt oss inte tänka på det. Istället blir det ännu ett dieseldoftande hårdrocksminne till de andra och ja… The memory remains…

Relaterat:
Fyra av hårdrockens största spelade i Ullevi, 4 juli: Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax. Metallica fick nog bäst recensioner och hyllas.
Det har varit stora dagar i Göteborg för hårdrocksfans. Bara två dagar tidigare spelade Iron Maiden.

Mäktigt skrev Expressens Martin Carlsson om Metallicas spelning och gav den betyg 4:
Metallica låter inte fullt lika bra som förr.
Men spänningsmomentet är betydligt större.
Därför blir det väldigt mycket rock’n’roll över finalen på giganternas hårdrockshelg.

Här är Metallicas spellista:
The Ecstasy of Gold
(Ennio Morricone song)
Hit the Lights
Master of Puppets
The Shortest Straw
Seek & Destroy
Welcome Home (Sanitarium)
Ride the Lightning
The Memory Remains
All Nightmare Long
Sad But True
The Call of Ktulu
One
For Whom the Bell Tolls
Blackened
Fade to Black
Enter Sandman

Extranummer
Am I Evil?
(Diamond Head cover) (with Megadeth and Anthrax)
Damage Inc.
Creeping Death

Relaterat:
Expressen, Expressen 2, Aftonbladet, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Metallica, ullevi, hårdrock, metal, filmklipp

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Hårdrock, metal, Metallica, Ullevi

Recension: The Horrors – Skying

5 juli, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: The Horrors
Titel: Skying
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 11 juli 2011

För er som inte känner till den här popskatten från Storbritannien, tänk er shoegaze-älskande punkare med ett bländande sinne för melodier.

Jag skulle vilja kalla dem för ett av det senaste årtiondets mest stilistiska band men på förra skivan Primary Colours bevisade The Horrors att de inte enbart ägnade sig åt poserande. Som så många andra nya band som kommit fram de senaste åren romantiserade de post-punk och shoegaze, men bakom fasaden fanns det en rå ärlighet och en strävan efter att rätta till musikbranschen där det gick fel.

Förväntningarna på uppföljaren var självklart skyhöga och även om Skying är bandets tredje album så är det det första som de producerar helt på egen hand. Det är skränigt och experimentellt men bakom gitarrernas förtrollande oväsen gömmer sig gudomliga syntslingor.

Changing the Rain är inte helt olik Animal Collective och You Said är säkerligen en hyllning till My Bloody Valentine, men skivans starkaste spår är den drömlikt psykedeliska uppenbarelsen Still Life – redan i det säckpipeliknande introt, som är dränkt i bakvänt eko, fångar de mitt intresse.

Lyssna på skivan i sin helhet här:

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Skying, Still Life, The Horrors

John Mayall på Debaser – succéspelning

5 juli, 2011 by Rosemari Södergren

John Mayall, en av de mest legandariska bluesmusikerna, gästade Stockholm för att spela på Debaser Medis på måndagskvällen 5 juli. Det måste ha varit i stort sett utsålt, för helt fullt med folk och trångt var det. Men lite ovanligt, för en gångs skulle var publiken till stor del erfarna människor med många års livserfarenhet.

Många hade följt John Mayall länge och började lyssna på honom under 1960-talet. Jag gissar att de tycker att de fick valuta för biljetten.

John Mayall kom med sitt nuvarande band:
Jay Davenport på trummor
Greg Rzab på bas
Rocky Athas på gitarr

Mayall kom först ut ensam på scen, en lång smal man med sitt långa gråvita hår uppsatt i en hästsvans. Han utstrålar avslappnad attityd, en riktig bluesman. Han plockade upp sitt munspel och drog igång och spelade framförde första låten ”Another man going down” ensam på scen, mest med sång och munspel och lite keyboard i slutet på låten.

Sedan kom bandet in. Vilket gäng. Tre skickliga musiker på sina instrument – och alla bjöd på sin själva, gick fram på scen, nära publiken och om någon spelade in dem med sin mobiltelefon kunde de stå kvar och spela för de som spelade in. Det syntes att John Mayall och hans band gillar vad de håller på med och den spelglädjen gör att musiken blir ännu bättre.

Publiken gungade med i takt, applåderade i takt. Det var oerhörd stämning.

I låten ”Room to move” fick basisten Greg Rzab visa upp sin imponerande talang i en Jättelång jamsession där hans bas och Mayalls munspel möttes i en slags musikalisk duell som sedan mynnade ut i ett jättelångt bas-solo.
Ibland kan det kännas lite uppstyltat när de olika musikerna ska få göra sina egna solon för att få visa upp sig, men i det här fallet var det bara en njutning. Jo, trummisen, Jay Davenport, gjorde sitt solo strax efter.

Gitarristen Rocky Athas fick visa upp sin skicklighet många gånger under konserten, gitarr är ju ett av de bärande instrumenten i blues som ofta har många solon. John Mayall har alltid skickliga gitarrister i sitt band, Eric Clapton är ett av de mest kända kanske. Rocky Athas är också en driven blues- och rockgitarrist. Det berättar att det irländska rockbandet Thin Lizzy skrev sången ”Cocky Rocky” efter att de hört Rocky spela på en lokal bluesklubb i Dallas.

John Mayall fick publiken att sjunga allsång också, i sången ”Mama talk to your daughter”.

Ett extranummer bjöd John Mayall och bandet på: The song of something.

Jag tror att de flesta hade gärna stannat kvar till fler extranummer, men drygt en och en halvtimmes spelning med svängig äkta blues med massor av känsla, det är inte dåligt. Och John Mayall avslutade konserten med att skaka hand med de fans som stod längst fram vid scenen. En vänlig, avslappnade och naturlig man, men mycket blues.

Lite fakta om John Mayall från arrangören av spelningen:

John Mayall föddes i november 1933 i Macclesfield och är en brittisk bluesmusiker och sångare som var en förgrundsgestalt inom den brittiska bluesen. 1956 började han spela blues med halvprofessionella band såsom The Powerhouse Four och The Blues Syndicate. I början av 1960-talet flyttade han till London och bildade där den grupp han blev känd med, John Mayall’s Bluesbreakers.

Den brittiske blueshjälten har med sin 50 år långa karriär varit en stor inspiration och plantskola för en mängd artister. Eric Clapton var även under en period på 60-talet medlem i John Mayall & The Bluesbreakers. Under gruppens första år var även trummisen Mick Fleetwood och Fleetwood Mac-bassisten John McVie en del av bandet.

1964 gav sig gruppen ut på turné med John Lee Hooker som dennes kompband. Samma år fick Mayall sittt första skivkontrakt med Decca. Framgångarna fortsatte in på 70-talet och bandet blev något av ett kollektiv av medlemmar som kom och gick. Harvey Mandel, Canned Heat-bassisten Larry Taylor och Don ”Sugarcane” Harris vara bara några.

Den som har chansen att ta sig till Uppsala den 7 juli har möjligheten att uppleva en spelning till med John Mayall och hans nya band.

Mer om John Mayall på hans hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om John Mayall, Rocky Athas, blues, Debaser, musik

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: blues, Debaser, John Mayall, Musik, Rocky Athas

Alice Cooper på Gröna Lund – bilder, filmklipp och intryck

5 juli, 2011 by Redaktionen

Måndag den 4e juli. Kön in till Gröna lund ser olidligt lång ut. Överallt syns skinnjackor, spandex och fluffiga frisyrer. Stundtals känns de som att man förflyttat sig bakåt i tiden. Alice Cooper är i stan.
Alice Cooper är en utav mina gamla hjältar. Under de tråkiga högstadieåren var Alice Cooper förmodligen min bästa vän. Att jag nu skulle få se honom för andra gången i mitt liv kändes helt otroligt. Fjärilarna i magen hade börjat muteras till fiskmåsar.

Klockan åtta började ridån på Gröna Lunds stora scen hissas upp. En massiv bild på Mr Cooper himself fyller scenen. Rökmaskinen pyser på max och publiken förvandlas till en stor skrikande och hysterisk pöl. Ridån faller, högtalarna exploderar och där står han. Mannen, myten, högt upp på något slags trapptorn iklädd en svart dräkt med spindelarmar. Tonåringen inom mig vill slita av mig tröjan, knuffa ner vakterna och storma scenen men efter en stund bestämmer jag mig för att bara stå kvar i fotodiket.

Tyvärr så blev det ett dumt missförstånd med Gröna Lund så efter de fyra första låtarna så fick jag inte stanna kvar och se klart konserten. Så kan inte riktigt ge en fullständig recension av vad som hände efter att bland annat Black widow och 18 brakat loss och skjutit sönder mina trumhinnor (sjukt värt).

Av de som stannade kvar och såg klart hela konserten så har jag fått ord som ”magiskt” och ”världens bästa liveshow”. Och jag tror nog att jag själv hade andvänt liknande ord om jag fått stå kvar och njuta. Men, ingen ide att gråta över spilld mjölk, på torsdag kväll kommer Alice Cooper att spela på Getaway rockfestival i gasklockorna och då kommer Kulturbloggen självklart vara på plats. Under hela konserten. Jag känner redan hur mina fiskmåsiga fjärilar börjar flaxa i magen av bara tanken. Mmmm du och jag Alice, tre dagar kvar till vi möts igen. Detta var bara uppvärmningen.

Foto: Linnea Amling

Läs även andra bloggares åsikter om Alice Cooper, Gröna Lund, skräckrock, hårdrock

Relaterat: Expressen

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Alice Cooper, Gröna Lund, Hårdrock

Take That: Progressed, en tvåa får duga

2 juli, 2011 by Redaktionen

Artist: Take That
Album: Progressed
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-06-07

Take That. Robbie Williams har återförenats med resten av bandet. Jaha.
Efter att ha lyssnat igenom den nya skivan Progressed två gånger utan att minnas någonting från den konstaterar jag att den måste ha varit ganska tråkig. Men efter att ha tvångstragglat mig igenom den ytterligare en gång hittar jag ändå små ljusglimtar som gör skivan storslagen på sina håll.
Skivan innehåller alltså himmel, helvete och allt däremellan. Om man nu kan uttrycka sig sådär vill säga.

Det första guldkornet är Love Love, som för övrigt står som ledtema för nya X-men-filmen: X-men: First Class. Den sätter sig på hjärnan och hade passat perfekt i någon folkkär musiktävling likt melodifestivalen/eurovision songcontest. Den hade lätt kunnat nå upp till tredje plats, tror jag.

Det andra guldkornet är skivans första spår. When We Were Young. Jag höjde ribban några snäpp och förväntade mig en väldigt intressant skiva efter att ha hört den, men skenet bedrar.

The Day The Work Is Done känns annorlunda från skivans andra spår. Av någon anledning så gillar jag ”schlagerövergången” i början av låten fram till ”kom-igånget”. Känns också lite melodifestival.

Don’t Say Goodbye kan nog vara skivans smörigaste låt. För att vara helt brutalt ärlig så tycker jag att den är fruktansvärt tråkig.
Progressed får betyget 2/5.
Motivering: slätstruken, tråkig, lämnar inga direkta spår, smörig på sina håll. Men samtidigt innehåller den sina guldkorn (för att vara på den här skivan ska nämnas), så trots att den hamnar i gränslandet mellan ett och två så känns en etta alldeles för snålt. En tvåa får duga.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1343
  • Sida 1344
  • Sida 1345
  • Sida 1346
  • Sida 1347
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in