Måndag den 4e juli. Kön in till Gröna lund ser olidligt lång ut. Överallt syns skinnjackor, spandex och fluffiga frisyrer. Stundtals känns de som att man förflyttat sig bakåt i tiden. Alice Cooper är i stan.
Alice Cooper är en utav mina gamla hjältar. Under de tråkiga högstadieåren var Alice Cooper förmodligen min bästa vän. Att jag nu skulle få se honom för andra gången i mitt liv kändes helt otroligt. Fjärilarna i magen hade börjat muteras till fiskmåsar.
Klockan åtta började ridån på Gröna Lunds stora scen hissas upp. En massiv bild på Mr Cooper himself fyller scenen. Rökmaskinen pyser på max och publiken förvandlas till en stor skrikande och hysterisk pöl. Ridån faller, högtalarna exploderar och där står han. Mannen, myten, högt upp på något slags trapptorn iklädd en svart dräkt med spindelarmar. Tonåringen inom mig vill slita av mig tröjan, knuffa ner vakterna och storma scenen men efter en stund bestämmer jag mig för att bara stå kvar i fotodiket.
Tyvärr så blev det ett dumt missförstånd med Gröna Lund så efter de fyra första låtarna så fick jag inte stanna kvar och se klart konserten. Så kan inte riktigt ge en fullständig recension av vad som hände efter att bland annat Black widow och 18 brakat loss och skjutit sönder mina trumhinnor (sjukt värt).
Av de som stannade kvar och såg klart hela konserten så har jag fått ord som ”magiskt” och ”världens bästa liveshow”. Och jag tror nog att jag själv hade andvänt liknande ord om jag fått stå kvar och njuta. Men, ingen ide att gråta över spilld mjölk, på torsdag kväll kommer Alice Cooper att spela på Getaway rockfestival i gasklockorna och då kommer Kulturbloggen självklart vara på plats. Under hela konserten. Jag känner redan hur mina fiskmåsiga fjärilar börjar flaxa i magen av bara tanken. Mmmm du och jag Alice, tre dagar kvar till vi möts igen. Detta var bara uppvärmningen.
Foto: Linnea Amling
Läs även andra bloggares åsikter om Alice Cooper, Gröna Lund, skräckrock, hårdrock
Relaterat: Expressen
Jag var tolv när ”Love It To Death” kom ut och den snurrade otaliga varv på Dux-stereon då. Såg honom sedan live på Grönan, sista augusti tror jag att det var, 1975 och tyckte väl redan då att det nog lät bättre på vinyl än på scen, trots att ett nöjesfält (fortfarande!) är den perfekta inramningen för hans show. Men det var inte samma nerv på scen som på skiva. Det kan ha berott på promillehalten i orkestern eller på duggregnet över Djurgården den kvällen, men det var – lamt.
När jag ser youtube-klippen här ovan så kan jag inte låta bli att tänka på att det enda som har förändrats på trettiofem år är strålkastar- och högtalarriggarna. Och att alla i publiken filmar, vi hade aldrig kommit på tanken att ta med våra Instamatic-kameror på konsert, filmen var alldeles för dyr för det.
Fortfarande är väl det nyckelord som bäst beskriver Alice Cooper när han så uppenbart klamrar sig fast vid samma koncept efter fyrtio hårda år i branschen. För det är uppenbarligen ganska lätt att vinna en ny kull tolvåringars hjärtan varje år med samma riff, smink och ormar. Men, hur kul kan det egentligen vara för honom själv efter fyrtio år? När så gott som de flesta andra sjuttiotalsbanden (jag vet, inte alla andra) faktiskt har utvecklat sig och bytt skepnad, uttryck och form ett antal gånger. Precis som livet själv, because I’m eighteen no more.
Nu kan det låta som om jag inte gillar Alice Cooper vilket är helt fel, han har levererat några riktigt bra alster. Jag undrar bara hur livet hade tett sig om vi alla hade konserverats i formalin vid 23 års ålder…
Jag fick inte heller se hela konserten. Detta var ju för att jag var lite väl tidsoptimistisk och kom dit vid 7-tiden. då kön säkert gick ända bort till Skansen… När kön väl hade skingrats en bra aning fick jag lov att helt enkelt ställa mig i den och vänta i EN TIMME på att bli insläppt. Trots att jag missade halva showen och att jag knappt såg någonting själv (utan min kameras hjälp vill säga) måste jag säga att det var en jäkligt mäktig upplevelse att stå där och faktiskt se en av sina idoler live! Speciellt med tanke på att det var första gången för mig.
Efter att det var slut visste jag redan att det här är definitivt något jag gör om. Nästa gång dock, hoppas jag att jag är mer förberedd och inte så tidsoptimistisk…