• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Premiär i vacker miljö från 1800-talet med Mister Ernest på Café Lyran

4 augusti, 2011 by Rosemari Södergren


Ett hus från 1800-talet med ett café med utsikt över vackra Mälaren. När teater Iris nu sätter upp Oscar Wildes komiska fars ”The Importance of Being Ernest” är det i en för pjäsen passande miljö.
”The Importance of Being Ernest” hade urpremiär i London 1985. Den handlar om två unga män i överklassen, bortskämda slynglar som för att få lite spänning i livet hittat på en dekadent bror eller sjuk vän, för att kunna dra iväg på dåligheter.
Överklassen skildras som förljugen, ytlig och mer intresserad av glamor än sanning och naturlighet.
En rolig detalj som gör att det blir som en parodi på vår tids människor är att kvinnorna skriver ned allt de är med om i sin dagböcker, ibland är det till och med viktigare att hinna skriva ned vad som händer än att lyssna på vad som sägs och leva i det som sker. Att skriva om händelsen är viktigare än att leva den.
Känns det igen? Ja, det blir som en karikatyr på nutidens bloggare och facebookare och twittrare.

Pjäsen är en fars – och ska väl spelas med lätt tillgjorda manér, precis som skådespelarna gör.
Det är en rolig föreställning och en riktig skrattfest.

Regisserar gör Patrik Bergner.

I rollerna:

Ellen Bredefeldt: Gwendoline Fairfax
Claes Hartelius: Dr. Chasuble / Lane / Merriman
Anne-Lie Hedin: Miss Prism
Björn Holmér: Jack Worthing
Frida Liljevall: Cecily Cardew
Anders Menzinsky: Algernon Moncrieff
Niclas Pajala: Lady Bracknell
Kostymör: Gabriella Dinnetz
Producent: Anna Tersmeden

Något längre recension i Teatermagasinet.

Pressmeddelande om föreställningen.
Mer om föreställningen på Teater Iris hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Teater Iris, Oscar Wilde

Fotograf: Marcus Engberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Oscar Wilde, Teater, Teater Iris

Badmouth med Heavy Metal Parking Lot

2 augusti, 2011 by Redaktionen

Band: Badmouth
Album: Heavy Metal Parking Lot
Betyg: 3

Heavy Metal Parking Lot är en hårdrockskiva som i sann 80-talsanda.
Den är till en början ganska underhållande men blir i längden lite väl enformig och tråkig då bandet inte riktigt vågar tänja på gränserna utan håller sig till samma fungerande koncept som första skivan. Den blir inte dålig för det men det gör att skivan saknar överraskningsmoment. Den är välproducerad men om man ska konkurrera med Skid Row, Mötley Crüe och Guns And Roses är det ganska viktigt att komma med något banbrytande.
Om du tyckte Badmouths första skiva var bra kommer du med största sannolikhet att uppskatta uppföljaren med.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: BADMoUTH

Stående ovationer för Gunilla Röör på premiären av Gertrude Stein på Stockholms stadsteater

31 juli, 2011 by Rosemari Södergren

Ett starkt ljus, så starkt att vi värjer oss och inte ens vill titta, möter oss när föreställningen ska börja. Sedan släcks allt ned, det är kolsvart och sakta tänds en svag belysning och en kort och kraftig kvinna med kortklippt rakt hår, iklädd blågrå kavaj och knäppt skjorta och mörka byxor sätter sig vid scenkanten och börjar berätta.
Scendekoren är den enklaste möjliga, ingenting, bara träpanel på väggen.

Ändå blir det en spännande berättelse vi får uppleva. Gunilla Röör är Gertrude Stein när Stockholms stadsteater sätter upp den av Bodil Malmsten översatta pjäsen om den gränsöverskridande författarinnan. Pjäsen startar då Gertrude Stein sitter i den lägenhet hon bor i tillsammans med sin flickvän Alice B Toklas. De har levt ett långt och händelserikt liv där, med salongen där de haft många intressanta vänner och gäster, som Picasso och Hemingway.
Men nu måste de flytta, deras hyresvärd har sagt upp dem. De håller på att packa. Men så kom regnet och Alice lade sig att sova en stund medan Gertrude ska fortsätta att packa.

Gertrude sätter sig ned istället och berättar för oss om delar ur sitt liv. Hon berättar om sin yngste bror Leo, som hon var nära vän med tills han en dag fick nog, när hon lyckats för stort som författare. Han klarade inte att hon blev så berömd, det var ju han som var smartast och mest begåvad.

När Gertrude (= Gunilla Röör) berättar fångas vi in och är där. Vi upplever tiden kring sekelskiftet, vi är med när Gertrude och hennes bror upptäcker konstnären Cezanne. Vi är med i deras diskussioner. Vi är med när de köper sin första tavla av Picasso, vi är med när de resonerar och kivas om kubismen.

Föreställningen har flera lager. Så klart. Det är som en lektion i konsthistoria. Vi får en spännande inblick i möten med Apollinaire, Rousseau, Picasso,
Det är också en betraktelse och fundering kring ord, kring litteratur och dess möjligheter. Är det möjligt att i litteraturen skapa en motsvarighet till impressionismen, till kubismen, till surrealismen? Vad blir kvar av orden om vi tar bort allt det realistiska?

Det är också en berättelse om livet och vad som är viktigt.
Det är en berättelse om att våga hitta sig själv och stå för den man är. På så sätt en perfekt start inför Prideveckan som början på måndag den 1 augusti, dagen efter premiären av Gertrude Stein.
Det är å andra sidan också en berättelse om ett liv som bara kan levas av övre medelklassen. Ett liv där det är möjligt att åka ett halvår till Italien, bara för att vara där.
Det säger oss också något som är viktigt inför Prideveckan. Gertrude Stein levde 1874-1946. Hon var modig och en produktiv författare. Hon ville spränga alla sorts gränser, både de litterära och sexuella och relationella. Det är en gränssprängning som fortfarande bara är förunnat en liten klick.

Gunilla Röör fick stående ovationer för sin roll. Hon var imponerande. Det var modigt att göra en sådan föreställning. Det är ingen lättsmält lördagsunderhållning. Det kräver lite av en publik att ta till sig. Föreställningen och Gunilla Röör tar inte heller till några av de knep som annars är rätt vanliga under monologer, som att slänga ut lite blommor eller andra leksaker på scenen, eller använda ljud och musik för att underlätta för publiken. Nej, det är bara en skådespelare och hennes röst och gester och blick. Det är dock kraftfulla instrument när Gunilla Röör använder sig av dem. Hon fångar vårt intresse och vi lyssnar och vi känner och vi är där, i Paris, i lägenheten med henne och vi ser alla böcker som ska packas med, fast de inte finns på scenen.

GERTRUDE STEIN
AV MARTY MARTIN PÅ UPPDRAG AV PAT CARROLL
Premiär 31 juli på Lilla scenen.
Regi: Översättning: Scenografi och kostym: Ljus: Mask:
I rollen:
Carolina Frände Bodil Malmsten Daniel Åkerström-Steen Karl Svensson Patricia Svajger
Gunilla Röör

Relaterat: Svenska Dagbladet: Intervju med Gunilla Röör och pressmeddelande om föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildtext: Gunilla Röör i Gertrude Stein Gertrude Stein Gertrude Stein, premiär på Lilla scenen 31/7.

Läs även andra bloggares åsikter om Gertrude Stein, teater, teaterrecension, Gunilla Röör, Stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Gertrude Stein, Gunilla Röör, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterrecension

Premiär – Tjechovs Ivanov på Nytorget

31 juli, 2011 by Redaktionen

Tjechovensemblen spelar Anton Tjechovs Ivanov på Nytorget från den 28 juli till och med 6 augusti därefter i Fatbursparken den 11 augusti till 21 augusti.

Teatermagasinet

 

Berättelsen om Ivanovs dilemma, hans ekonomiska problem och hans kärleksproblem pendlar från svart komedi till tragedi.

Han har gift sig med Anna som lämnar sin judiska tro och konverterar till kristendomen för hans skull. Hennes föräldrar förskjuter henne och han får aldrig hemgiften han räknat med. När vi får träffa paret är hon sjuk i turberkulos. Hennes läkare uppmanar honom att skicka henne till ett, varmare torrare klimat. Han hänvisar till sina ekonomiska bekymmer och säger nej.

Runtomkring paret spelas ett drama upp och vi ställs hela tiden inför om aktörerna drivs av girighet, egennytta eller kärlek och lojalitet. Vi får inga givna svar utan får själva ställning. Det är karaktäristiskt för Tjechov att inte ge oss någon hjälp med detta. Han ansåg att det var författarens uppgift att ställa läsaren inför ett dilemma, inte lösa det.

Pjäsen vi fick se var en och en halv timme lång, utan paus, och gick i ett fantastiskt tempo. Det unika med den här tolkningen (i regi av Ulf Pilov)  är att skådespelarna stundtals levererar repliker på sitt eget språk, vi får höra norska, danska, tyska, engelska, spanska med flera språk. Detta ger en känsla av att karaktärerna gestaltar sin inre dialog i samtalet, vi hamnar lite utanför men inte så att vi tappar bort oss. Huvuddialogen förs på svenska.

En inspirerande föreställning och jag kan inte låta bli att kasta mig över skådespelarna och regissören efter pjäsen.

Jag frågar vad pjäsen betyder för dem.

Språket, säger flera av skådespelarna. Att få tala sitt eget språk med medspelarna. Maria Kanninen (Anna, Ivanovs hustru) tycker också att Tjechov är lika aktuell idag som på 1800-talet. Människor är som dom var då, kämpar med samma dilemma.

Ulf Pilov får frågan om varför han fastnat för Tjechov.  Svaret blev att ”…han beskriver människors komplexitet”. Ulf menar att människan kan vara god och ond, klok och dum samtidigt. Det beskriver Tjechov, motsägelsefullheten hos oss människor.

Här är teatermagasinets recension.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Tjechov, teater, Tjechovensembeln, recension, scen

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Recension, Scen, Teater, Tjechov, Tjechovensembeln

Filmrecension: Hanna, kunde blivit så bra

29 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Hanna
Betyg: 2
Svensk premiär: 6 juli 2011

Hur kan kombinationen Eric Bana i pälsskrud, hemliga agenter och en 16-årig hitgirl bli fel? Det ska jag förklara!

I Joe Wrights Hanna möts vi först av ett par klarblåa ögon i ett vinterlandskap någonstans i en avlägsen del av Finland. Ögonen tillhör flickan Hanna. Här lever hon sedan spädbarns tid isolerad med sin far. Han förbereder henne på det som väntar i världen utanför. När historien växer fram förstår man att det finns en kvinna, Marissa, som Hanna måste eliminera för att kunna återvända till civilisationen. Marissa vill till varje pris fånga Hanna. Och Hanna måste till varje pris döda Marissa. Men varför? När tiden är inne och Hanna lämnar sitt näste börjar en pulserande jakt som tar oss långt ifrån tryggheten i den lilla stugan Hanna kallt hem.

Jag har alltid haft bild av Eric Bana som den ultra-maskulina mannen som kommer hem med en hjort över axlarna som han dödat med bara händerna. Jätte sexistiskt, jag vet! Därför klingar ironin när karaktären han spelar, Hannas far, näst intill är en exakt kopia av denna stereotyp. Lägg endast till ett lite mer plågat ansiktsuttryck och att du även får hjorten tillredd så är vi där.

Unga Saoirse Ronan övertygar oss att det är så här varje 16 år gammal hemlig-agent-hitgirl agerar första gången hon möter civilisation. Cate Blanchett är oklanderlig i rollen som stenhårda Marissa. Karriärkvinnan som drivits smått galen av ambivalens till sina livs val som lämnat henne utan barn. Men hur kommer det sig att karaktären karriärkvinnan så ofta i amerikanska filmer, trots en blomstrande karriär, aldrig får bli helt lyckliga? Iskvinnor utan barn och man, med en tomhet ständigt närvarande. För dessa kvinnor slutar det sällan lyckligt på film och gör det de så är det genom att de finner sin andra hälft som fyller ut tomrummet. Varför kan aldrig självständighet vara lika med lycka?

Jag är en riktig ”sucker” för estetiskt vackra filmer. Hanna är färgsprakande och tar oss till fantastiska platser över hela Europa och Nordafrika. Jag skulle kunna se Hanna en gång till endast därför. Men kan ändå inte skaka av mig känslan som liknar den man får när man ser ett plagg i en butik som är skitsnyggt på galgen. Men väl i provrummet så är passformen helt fel och tyget kliar. Ska man köpa det eller ska man gå där ifrån? Tycker jag om Hanna eller försöker jag bara övertala mig själv?

I ärlighetens namn, både mot mig själv och mot er, så färgas mitt omdöme av besvikelse. Storyn är så lovande. Men skaparna lägger krokben för sig själva i jakten på ”Ahaa- upplevelsen”. Som åskådare vill jag aldrig behöva ägna tid åt frågor som ”Hur kom de dit så fort?” och ”Hur visste hon att han var där?”.

Jag fick smaka på grytan som Erick Bana tillredde av hjorten. Och det smakar bra. Men så tvingas jag motvilligt spotta ut. Jag lämnar biosalongen otillfredsställd men har fortfarande smaken på tungan av någon som skulle kunna ha blivit så BRA.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1336
  • Sida 1337
  • Sida 1338
  • Sida 1339
  • Sida 1340
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in