• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bilder från Way Out West

14 augusti, 2011 by Redaktionen

Arkiverad under: Recension

Prince och Fleet Foxes på Way Out West

13 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Vem: Prince
Var: Way out west 12/8
Betyg: 5

På darriga ben ställde jag mig framför Flamingoscenen på Way out west. Det hade blivit dags för Prince att spela sin efterlängtade spelning. Prince är för mig en övermänsklig karaktär så att han snart kommer stå framför mig känns minst sagt finnurligt.
Men så plötsligt står han där. Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta. Jag applåderar trevligt, i ansiktet har jag universums bredaste leende. ”1999” bränner av och publiken blir vild, alla hoppar, skuttar, tjoar och rör på stortåna. När låten sedan övergår i ”Little red corvette” blir stämningen nästan överfull av glädjetjut.
Energin som strålar ut från scenen är så festlig och galet sexuellt laddad, vilket får mig att rodna lite till och från. På något sätt lyckas Prince träffa mig rakt i hjärtat. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.

Efter första settet går väldigt många, några ser besvikna ut. ”fan vad utdraget allt är” säger killen som står brevid mig. Och visst, jag kan förstå att man tycker så. Jag har svårt att tro att alla de kanske 30000 som stog i publiken är die hard princemaniacs. Många kommer nog för att de vill se ”When doves cry”, ”Purple rain” och kankse ”Kiss”, eller för den enkla anledningen att ”det är ju faktiskt Prince”. Då kan gitarronanin och de långa musikaliska sekvenserna bli för mycket, men inte för mig. Jag älskar att se Prince spela och tjuta ljud i micken, för mig är det ren magi.

Höjden av lycka kommer under ”Purple rain”. Även om det kankse är klyschigt att tycka så, så skulle jag ljuga om jag sa något annat. Allsången, den lila konfettin som regnade över publiken, det faktum att det är Prince som står och framför den och det faktumet att det är en fantastisk låt som ALDRIG kan bli uttjatad(yes i said it) är bara underbart. Och jag är sjukt glad att jag hade på mig vattenfast mascara.
I slutändan så bjöd Prince på en två timmar lång fest. En fest av hits och blinkande ljus och, you said it, gitarronani i mängder. Detta är en kväll som jag sent ska glömma. Det ända ljudet jag hör i huvudet går ”oooh oooh ooh ooooooooo”.

Vad: Fleet foxes
Var: Way out west 12/8
Betyg: 3

Med Robin Peckford i spetsen har Fleet foxes tagit världen med storm med sin stämningsfulla indie/folk/pop. Jag har alltid fantiserat om att se bandet spela uppe på ett berg i solnedgång, men man kan inte få allt, så idag får jag nöja mig med att se dem spela på Azaleascenen på way out west.
Vid första anblick ser jag inte ens att bandet entrar scenen. Mikrofonerna och instrumenten står alla så långt bak på scenen att man knappt ser dem. Men jag hör musiken och tur är väl de, för sån vacker stämsång är det sällan man stöter på.
Fleet foxes har släppt två fullängdare, den senaste kom ut i maj iår. Nya och gamla låtar vävs ihop fint, min älskade ”White winter hymnal” låter helt förtrollande magisk och ”Ragged woods” langar gåshud så det bara skriker om det. Så rent musikaliskt får bandet 5 poäng, för det är låter vackert, otroligt vackert.

Men nu till det negativa, det som drar ner bandet från en stark femma till en lam trea. Call me old fashioned men jag är ett starkt fan av kontakt, artist och publik ska för mig kännas som ett för att de ska bli riktigt bra. Där brister det med Fleet foxes tyvärr. Bandet står som tidigare nämnt extremt långt bak, vilket bildar ett enormt glapp till publiken, vilket bara växer till en vägg. Vet inte om det var publiken det var fel på eller om scenen var för stor eller om bandet helt enkelt inte orkade fria, men stelt ble det.

Att bandet inte spelade fantastiska ”Tiger mountain peasant song” gör mig bara förbannad. Men men, man kan som sagt inte få allt här i världen.

Relaterat: Aftonbladet, Expressen.

Arkiverad under: Recension

Recension av Apornas Planet: (r)evolution som har premiär 17 augusti

13 augusti, 2011 by Redaktionen

Titel: Apornas Planet: (r)evolution (engelsk titel: Rise of the Planet of the Apes)

Betyg:3

Premiär: 17 augusti 2011

Apornas Planet: (r)evolution är den senaste i raden av filmer med samma tema. Människan har trängts undan och vår planet har tagits över av närbesläktade primater: aporna.

Apornas planetfilmernas historia går tillbaka till 1968 med den uppmärksammade och ekonomiskt framgångsrika Apornas Planet. I huvudrollen såg vi Charlton Heston som den ende överlevande av en grupp astronauter som kastas in i framtiden. De finner en värld där människan är stum och betraktas som skadedjur – världen behärskas nu av intelligenta apor.

I slutscenen är Taylor (Charlton Heston) på flykt och hittar resterna av frihetgudinnan på en öde strand. Vi förstår då att den sprängdes i det atomkrig som avsatte människan som härskare på jorden. Den filmen hade alltså ett pacifistiskt budskap.

Efter den första följde ytterligare fyra Apornas Planetfilmer med olika vinkling och plats i kronologin. Det gjordes också en kortlivad TV-serie.

Apornas Planet gjordes om och visades 2001 och fick blandade recensioner men gick med en hygglig vinst.

Apornas Planet: (r)evolution handlar om hur allt började. I den här versionen utsätter forskare chimpanser för ett genmanipulerat virus som de hoppas skall bota Altzheimer. En bieffekt är att intelligensen hos försöksdjuren höjs. Det som följer är förutsägbart men underhållande på många sätt.

Roligt är att kika efter vinkar till den första filmen. I filmen spolas den intelligente chimpansen Caesar omkull med en brandslang som straff för sin upproriskhet. Charlton Heston får samma behandling av aporna i den första filmen i en liknande situation.

Animationerna är lysande och det är svårt att skilja de animerade aporna från riktiga men jag kan inte låta bli att reagera på att rörelsemönster och minspel är så människolika. Filmskaparna verkar förutsätta att djur om de får intelligens kommer att bete sig som människor. Jag är inte lika säker på det.

Animationerna är som sagt imponerande men det blir färre människor i filmerna. Stunts och makeup ritas och renderas och upplevelsen att det är riktiga människor som skapar detta försvinner. Hur häftigt och välgjort resultatet än är. Färre människors idéer kommer till uttryck i filmskapandet och risken är att filmer mer och mer liknar varandra och nyskapandet blir lidande.

Sammanfattnings fann jag filmen underhållande och fascinerades av hur animationstekniken använts, med reservation för att chimpansernas akrobatik hade vunnit på att tonas ner lite. Betyget 3 ger jag för att animationstekniken ibland går överstyr och historien är trots allt ett omtugg av en fascinerande idé som inte tillförs så mycket nytt. Skådespelarinsatserna är inte heller något speciellt

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

Apornas Planet: (r)evolution

,

film

,

premiär

,

recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Apornas Planet: (r)evolution, premiär, Recension, Scen

Jag saknar dig – gripande film om förlorad syster

13 augusti, 2011 by Redaktionen

Erica och Hanna Midfjäll.

Titel: Jag saknar dig
Betyg: 4
Svensk premiär: 19 augusti 2011

Till att börja med liknar Jag saknar dig en ganska vanlig ungdomsfilm. Handlingen kretsar kring de snart 15-åriga tvillingsystrarna Cilla och Tina som kämpar med sina identiteter. Det handlar om syskon-, föräldra- och kompisrelationer i den ömtåliga period som 14-15-årsåldern är. Tina (Erica Midfjäll) är populär bland killarna och mest intresserad av smink och sin senaste förälskelse. Cilla (Tina Midfjäll) är konstnärssjälen och idealisten och drömmer om att bli regissör. Också hon blir så småningom kär, i sångaren i bandet Ailu Crash (Ludde Nilsson).

Men det finns en stor skillnad mellan Jag saknar dig och andra tonårsskildringar: att vi hela tiden är medvetna om att Cilla inte kommer att få uppleva sin 15-årsdag eftersom hon kommer att dö i en bilolycka. Trots den vetskapen – eller kanske just därför – blir Cillas död oerhört tragisk. Tårarna strömmar och det tar en bra stund innan jag kan koncentrera mig ordentligt på handlingen igen.

Jag ger Jag saknar dig en stark 4 i betyg för den trovärdiga skildringen av det vacuum som uppstår när Cilla är borta och Tina blir ensam kvar. Det känns nästan som man är en av alla runt omkring Tina som påverkas av sorg och skuldkänslor. Ja, det är väldigt sorgligt, men ändå finns det ett ljus i filmen. Samtidigt som det är en tragedi är det en utvecklingshistoria om Tina, som hittar sig själv på ett nytt sätt och som till slut kan gå vidare ur sin sorg.

Jag saknar dig ger också en fascinerande bild av hur det är att ha en enäggstvilling – en syster som är så lik en själv men som ändå kan vara så olik, av Tinas och Cillas nära relation som innehåller en hel del bråk men som är fylld av kärlek.

Jag saknar dig är en filmatisering av Peter Pohls ungdomsbok Jag saknar dig, Jag saknar dig! som han erhållit Augustpriset för. Filmen Jag saknar dig har redan belönats med publikens pris på Göteborgs filmfestival, där den hade smygpremiär, och tilldelats Unga filmjuryns pris på BUFF 2011. Äktheten i boken och filmen kan hänga ihop med att de är baserade på en verklig historia. Peter Pohl skrev romanen tillsammans med tonåriga Kinna Gieth, som själv förlorade sin tvillingsyster i en olycka. Men en stor del av filmens kvaliteter får nog också tillskrivas regin av Anders Grönros, som tidigare bland annat regisserat filmer som Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn.

Filmen är definitivt inte enbart en ungdomsfilm utan ses med behållning av alla åldersgrupper (glöm inte näsduken bara).

På fredag den 19 augusti är det premiär för Jag saknar dig i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Borås, Eskilstuna, Östersund, Skövde, Skellefteå, Kristianstad, Karlskrona, Falun, Uddevalla, Vänersborg, Nyköping, Örnsköldsvik, Ystad, Hudiksvall, Kungälv, Sandviken, Ludvika, Vimmerby, Arvika, Vara, Kalix, Hyltebruk, Hedemora, Båstad, Piteå, Boden, Nynäshman, Kiruna, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Hässleholm, Enköping, Tranås, Eksjö, Leksand, Bengtsfors, Skurup, Varberg, Skärhamn, Sollentuna, Kungsbacka, Karlshamn, Ronneby, Katrineholm, Rättvik, Tierp och Grebbestad.

Läs även andra bloggares åsikter om filmrecension, ungdomsfilm, svensk film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Svensk film, ungdomsfilm

Trivium – In waves: gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet

13 augusti, 2011 by Redaktionen

Artist: Trivium
Titel: In waves
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 10/8 2011

Allting började, som för många andra musiker – i tonåren. Efter att ha förenats i att ha samma stora musikaliska förebilder – Metallica, bildades Trivium 2000. Sedan dess har bandets popularitet ökat från att spela på lokala syltor, till att vara förband åt vår tids största metalband som In Flames nu i höst och även Iron Maiden Förrförra albumet, Ascendancy (2005) hyllades av flera stora tidningar som Kerrang, Metal Hammer och Revolver som årets album. Albumet efter, Shogun (2008) älskades även det över hela världen och kom upp på första plats på UK Rock Chart.. Bandet är idag ett av de största inom Metalcore/trash-genren och släpper nu sitt femte, gigantiska studioalbum: In Waves, där första singeln även har samma namn.

Trycket från press och fansen inför bandsläppet har varit otroligt stort, och första släppta låten ”In Waves” läckte redan ut 27 Maj, som var flera veckor innan utsatt releasedatum. Med det mäktiga introspåret ”Capizing The Sea” (som faktiskt bara är ett typiskt övergångsspår, men ack så mäktigt) går över till plattans centraliserade ”In Waves” får vi en explosionsartad start på albumet.

Redan efter fem minuter av den nya platten är nog både kritiker och fans som jag själv nöjda. Tillhörande den första singeln finns också en mycket påkostad video, som påminner oss om att bandet är signade under en utav metalscenernas största skivbolag, Roadrunner records. Albumets kvalitet bygger inte bara på mycket tid istudion, utan också mycket för-och-efter arbete. Bandet säger själva att målet med den nya plattan, var helt enkelt att göra den bästa hittils, vilket Trivium också lyckas med.

“Things are great and its definitely preparing us for our next record which is what we have been prepping for and we have been writing for it.“It’s going to be and has to be the best record we have ever done. Every record we say that but this is going to be definitive, this is going to be the one.”
// Matt Heafy – gitarrist & sång.

Bandet berättar att målet också var att få varenda låt på nya plattan ihågkommen, vilket är mycket sällsynt och kräver mycket musikalisk finslipning. Men de lyckats faktiskt. Vid andra genomlyssningen känner jag redan igen de flesta utan låtarna, och efter ett par genomlyssningen, börjar roligt nog även min flickvän att sjunga med, som inte ens aktivt har lyssnat. Ett annat mästervärk på skivan är ”Black”,som får dig att ryckas med efter bara några takter i den stenhårda rytmen, men även att sjunga med i refrängen.

När jag ser dem tillsammans med In Flames i år, kommer jag, liksom alla andra fans, komma ihåg och medryckas av Trivium förmåga att göra allting – perfekt. Andra låtar som inte får missas: Watch the World Burn, Inception of the Dead, eller förresten – gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet.

Läs även andra bloggares åsikter om Trivium, recension, musik, rockmusik, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Rockmusik, skivrecension, trivium

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1333
  • Sida 1334
  • Sida 1335
  • Sida 1336
  • Sida 1337
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in