Vem: Prince
Var: Way out west 12/8
Betyg: 5
På darriga ben ställde jag mig framför Flamingoscenen på Way out west. Det hade blivit dags för Prince att spela sin efterlängtade spelning. Prince är för mig en övermänsklig karaktär så att han snart kommer stå framför mig känns minst sagt finnurligt.
Men så plötsligt står han där. Jag vet inte om jag ska skrika eller gråta. Jag applåderar trevligt, i ansiktet har jag universums bredaste leende. ”1999” bränner av och publiken blir vild, alla hoppar, skuttar, tjoar och rör på stortåna. När låten sedan övergår i ”Little red corvette” blir stämningen nästan överfull av glädjetjut.
Energin som strålar ut från scenen är så festlig och galet sexuellt laddad, vilket får mig att rodna lite till och från. På något sätt lyckas Prince träffa mig rakt i hjärtat. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så.
Efter första settet går väldigt många, några ser besvikna ut. ”fan vad utdraget allt är” säger killen som står brevid mig. Och visst, jag kan förstå att man tycker så. Jag har svårt att tro att alla de kanske 30000 som stog i publiken är die hard princemaniacs. Många kommer nog för att de vill se ”When doves cry”, ”Purple rain” och kankse ”Kiss”, eller för den enkla anledningen att ”det är ju faktiskt Prince”. Då kan gitarronanin och de långa musikaliska sekvenserna bli för mycket, men inte för mig. Jag älskar att se Prince spela och tjuta ljud i micken, för mig är det ren magi.
Höjden av lycka kommer under ”Purple rain”. Även om det kankse är klyschigt att tycka så, så skulle jag ljuga om jag sa något annat. Allsången, den lila konfettin som regnade över publiken, det faktum att det är Prince som står och framför den och det faktumet att det är en fantastisk låt som ALDRIG kan bli uttjatad(yes i said it) är bara underbart. Och jag är sjukt glad att jag hade på mig vattenfast mascara.
I slutändan så bjöd Prince på en två timmar lång fest. En fest av hits och blinkande ljus och, you said it, gitarronani i mängder. Detta är en kväll som jag sent ska glömma. Det ända ljudet jag hör i huvudet går ”oooh oooh ooh ooooooooo”.
Vad: Fleet foxes
Var: Way out west 12/8
Betyg: 3
Med Robin Peckford i spetsen har Fleet foxes tagit världen med storm med sin stämningsfulla indie/folk/pop. Jag har alltid fantiserat om att se bandet spela uppe på ett berg i solnedgång, men man kan inte få allt, så idag får jag nöja mig med att se dem spela på Azaleascenen på way out west.
Vid första anblick ser jag inte ens att bandet entrar scenen. Mikrofonerna och instrumenten står alla så långt bak på scenen att man knappt ser dem. Men jag hör musiken och tur är väl de, för sån vacker stämsång är det sällan man stöter på.
Fleet foxes har släppt två fullängdare, den senaste kom ut i maj iår. Nya och gamla låtar vävs ihop fint, min älskade ”White winter hymnal” låter helt förtrollande magisk och ”Ragged woods” langar gåshud så det bara skriker om det. Så rent musikaliskt får bandet 5 poäng, för det är låter vackert, otroligt vackert.
Men nu till det negativa, det som drar ner bandet från en stark femma till en lam trea. Call me old fashioned men jag är ett starkt fan av kontakt, artist och publik ska för mig kännas som ett för att de ska bli riktigt bra. Där brister det med Fleet foxes tyvärr. Bandet står som tidigare nämnt extremt långt bak, vilket bildar ett enormt glapp till publiken, vilket bara växer till en vägg. Vet inte om det var publiken det var fel på eller om scenen var för stor eller om bandet helt enkelt inte orkade fria, men stelt ble det.
Att bandet inte spelade fantastiska ”Tiger mountain peasant song” gör mig bara förbannad. Men men, man kan som sagt inte få allt här i världen.
Relaterat: Aftonbladet, Expressen.

Jag vill ha en granskning om huruvida kommunens tjänstemän har rätt att hyra ut kommunalt ägd egendom till ett vinstdrivande företag som stänger ute göteborgarna (ägarna) från sin park. Har mailat diverse granskande medium om det.
Way out Pest är ett elände som boirde hålla till ute på galoppbanan på Hisingen. Festivaler ska inte vara i stan och defintivit inte på kommunal mark när stan bara får en modest ”marknadsmässig” hyra tillbaka. Luger ska gå plus minus noll eller försvinna från stan.
Stora nyheter. Nu har jag hittat ett gäng som ska storma området nästa år och reclaima vår park.