• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Socialisten Guillou kan inte skriva ur arbetarnas perspektiv – Mina tankar om Brobyggarna av Jan Guillou

10 september, 2011 by Rosemari Södergren

Brobyggarna är Jan Guillous krönika över 1900-talet.
Brobyggarna, del ett i serien, är en äventyrsberättelse om tre norska fiskarpojkar som av en slump får chansen att utbilda sig till ingenjörer i den tidens finaste tekniska utbildning i tyska Dresden.

Det var svårt att slita sig från boken, som det är med bra äventyrsberättelser. Fast efter att ha läst två tredjedelar av boken började jag tröttna. Då var det inte så spännande längre. Gossarna som vuxit upp till unga män är lite för skickliga på allt, inget blir osäkert, jag vet att de klarar att vandra i iskyla i dagar trots blåsor på fötterna och de klarar att döda vildsinta lejon.

Jo, att Jan Guillou behärskar konsten att berätta något, det vet vi. Som äventyrsberättelse är det en rapp bok, fast som litteratur har den mycket att önska. Alldeles för ofta berättar författaren att några samtalar om något istället för att han skildrar deras dialog. Han berättar att någon är melankolisk istället för att använda språket för att förmedla detta mellan raderna,

Handlingen kretsar kring tre norska unga män. När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna Lauritz, Oscar och Sverre på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen. Bara en återvände till Norge, en drog till Afrika och en till London istället.

Genom att skildra de tre unga männens liv ska 1900-talet skildras. Jan Guillou lär ha sagt att han är den enda just nu levande svenska författaren som klarar att skildra 1900-talets historia.

Fast en sak är säker: trots att han är socialist kan Jan Guillou inte skildra arbetarklassens liv. (I sin självbiografi som jag nyligen läst påpekar han tydligt och klart att han är socialist.) Att han trots det inte kan berätta en historia ur arbetares perspektiv verkar han högst medveten om också. Han låter snabbt de fattiga pojkarna bli välbeställda och då är det problemet löst.

Det är som om Hamilton flyttat in i dessa tre unga mäns karaktärer, i alla fall de två som handlingen fokuseras på i första boken: Lauritz och Oscar. De är smarta, duktiga, envisa, smidiga, vältränade, duktiga, ja helt enkelt framgångsrika i allt vad de företar sig. De är i princip samma karaktär som Hamilton i spionböckerna. Några djupa karaktärsskildringar finns inte i boken. Det är svårt att upptäcka några skillnader mellan Lauritz och Oscar, de är båda genomstarka personer. Inte heller kvinnoskildringarna känns som några levande människor. Jag har svårt att tro på att det finns  så perfekta personer som Lauritz kvinna Ingeborg, så duktig om mamma, så sexuellt frigjord, så duktig att studera och så klok.
Det är som om Jan Guillou skildrar en drömvärld, en fantasivärld.

En del grepp är riktigt intressanta, som att skildra första världskriget ur det tyska Afrika-styrkornas perspektiv. Intressant om det stämmer som boken berättar är de afrikanska styrkorna de tyska styrkor som aldrig besegrades under första världskriget. Också intressant hur Guillou skildrar vansinnet i kriget och med vilket förakt för andra raser framför allt engelsmän och belgare drev kriget.

Imponerande vad mycket förarbete Jan Guillou måste ha gjort. Som alla detaljer kring bro- och tunnelbygget i Norge och om striderna i Afrika under första världskriget och detaljer kring jakt på afrikanska djur som elefant, lejon och flodhästar.

En sak jag undrar hur mycket fakta som ligger bakom och hur mycket som är fantasi är att Guillou i boken berättar om ett afrikanskt folkslag, barundifolket, som hade utrotat malaria. De hade besegrat malarian utan minsta hjälp från den vite mannen. Sorgligt att de vita männen i sitt krig utrotade ett folkslag som hade kunskaper mänskligheten kunde haft stor nytta av.

Det ska bli intressant att följa den här serien om 1900-talet. Men fortsätter det som i första boken kommer det att vara en resa med stort fokus på den tekniska utvecklingen, framför allt sedd ur den framväxande övre medelklassens välbärgade perspektiv.

I sin självbiografi skriver Jan Guillou själv flera gånger att han är socialist. Det gör inte att han kan skriva ut arbetarnas perspektiv. Så jag hoppas att det också kommer en serie om 1900-talet ur den framväxande arbetarklassens perspektiv. För under 1900-talet växte industriarbetarna fram och också politiska rörelser som fångar upp klassperspektivet. Därför tycker jag det är en viktig och intressant del ur 1900-talets historia. Det perspektivet försvinner förstås inte helt. Guillou berättar tydligt om hur de välbärgade förtrycker de mindre bemedlade, på flera sätt tar han upp det. Men ingen huvudperson lever i fattigare miljöer – och det är en del av verkligheten som jag gärna skulle läsa om i en sådan här serie.

Brobyggarna
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget
Serie: Det stora århundradet 1
ISBN10: 9164203190
ISBN13: 9789164203199

Fler recensioner: Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten, Aftonbladet, Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Jan Guillou, bokrecension, 1900-talet, Brobyggarna

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1900-talet, Bokrecension, Brobyggarna, Jan Guillou

Veto på Pustervik, tankar efter spelningen

9 september, 2011 by Redaktionen

Stämningen en trappa upp på det helgetmytliga Pustervik känns lika inbjudande som nedervåningen. Fullt med folk, hög musik, en dj (som faktiskt inte är helt kass), den lilla vingliga baren och helschyssta fönsterbräcken folk kan sitta i. Musiken pumpar högt till det charmiga förbandet som spelar elektropop med mycket åttiotals influenser. Visst blir de bra mottagna, men jag känner att alla (inklusive jag själv) är här för huvudakten: Veto. Och ganska sent går danskarna på scenen.

Mina förväntningar är måttliga – men jag har faktiskt lyssnat in mig för att förbereda mig. Och jag är överförtjust, och det är alla andra i den lilla lokalen. Genom Vetos nysläppta album ”Everything is amplified” märkts det att bandet har satsat högre och för de mer kommersiella scenerna, eller: det låter i alla fall riktigt jävla bra.

Innan senaste platten har bandet släppt tre album som lutar måt elektronika/indie-hållet, men jag skulle säga att det senaste albumet är betydligt mer lättlyssnat, vilket kommer att dra till sig fler folk ur den stora massan. Det nya albumet är överhört välproducerat och jag skulle faktiskt vilja slå ett extra slag för det här bandet. S

Sångaren sköter mellansnacket på danska, som vi svenskar inte förstår ett ord av. Men det är nog sångaren medveten om, jag tror att han skojar med oss.

Spelningen är intim och längst fram står ett tiotal euoforiska fans som är inne i trans – som utartar sig på alla olika sätt. Vissa dansar, eller vissa står bara still och sluter ögonen. Men mest hör vi ett synkroniserat vrål av texterna från publiken. Medlemmarna i bandet sjunger också med – samtidigt som de levererar på sina instrument. Jag skulle jämföra sångarens röst med sångaren i The Killers och skulle även önska att Veto får chansen att öppna för någon av de större banden som föreslagsvis skulle kunna vara Kings of Leon eller just The Killers. Jag tror att Veto är redo att sikta högre helt enkelt.

Läs även andra bloggares åsikter om Veto, Pustervik, musik

Arkiverad under: Recension Taggad som: Musik, Pustervik, Veto

Nader och Simin – En separation: ett vibrerande livsdokument

9 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Nader och Simin – En separation
Betyg: 4
Premiär: 16 september 2011

Det är av yttersta vikt att inte underskatta detta iranska drama och den känsliga separation den skildrar. Regissören Asghar Farhadi har med en närgående kamera skapat ett vibrerande livsdokument, utan att för den skullen bli dokumentär, där en familj inte bara spricker isär utan också får problem med en annan familj som haft de bästa utav intentioner dem emellan. Men allt går fel och flertalet tvister uppstår. Deras liv är, som oftast, väldigt problematiskt och ingen gör det riktigt enkelt för sig. Man anar egoism, men också oro och medmänsklighet. Väldigt bräcklig dialog skapar dynamik genom hela filmen, speciellt när båda sidor försöker försvara det som är deras.

Emellan dessa två sidor står också en tredje part, rättsväsendet, som man märker direkt inte fungerar för en modern livssyn. Att man får diskutera och hävda sig så gott det går, utan att riktiga bevis alla gånger ens påvisas, är en utav aspekterna. Förljugenheten och maktdominansen en annan. Även detta skapar sprickor i dessa människors redan krackelerade vardag, ingen gör något för att hjälpa till.

Något utav det smartaste, och egentligen enklaste, den här filmen gör är att svepa in tittaren i en osäkerhet; där publiken försätts i precis samma exteriör som vissa utav filmens biroller sätts utan minsta aning eller insikt i vad som egentligen sker i filmen. Vi får antydningar, men inga raka svar. Därför blir varje händelse mer spännande att följa, alla svar eftersträvande. En väldigt smal och opretentiös film blir just därför så mycket större än mycket annat som skapas inom filmindustrin – speciellt den amerikanska. Vilket blir en vinst när man inte bara vill lyfta fram familjeproblemen mellan Nader och Simin utan också mellan dem och arbetarfamiljen som de anställt för arbete hos dem och Simins hem där hans fader bor. Problemet i detta är inte att han bor där, utan att han lider utav alzheimers och behöver tas hand om så gott som hela tiden. Men Simin behöver jobba, och hans fru vill skilja sig.

Något annat som är intressant att se är hur välintegrerad religionen och moralen är i det iranska samhället – där beslut tas inte utifrån vad man tror är bäst för stunden och kontexten, utan efter vad som är okej enligt deras tro. Telefonsamtal görs för att få det bekräftat huruvida det är okej för den arbetande kvinnan att ta hand om en äldre herre som kissat ner sig. Och sedan sker agerandet utifrån det beskedet, och inte hennes känslor om att han verkligen behöver hjälp. Vilket man kan tycka vad man vill om, men diskussionsunderlaget är väl integrerat i filmen och välfungerande i all sin prakt-fullhet. Man framställer problematiken ur flera vinklar och låter betraktaren sedan fundera utifrån dessa olika scenarion. De flesta lär komma fram till att religion inte är något bra riktmärke för livsbestämmelser och moral.

Det är väldigt få utsvävningar, utan väldigt direkt, men ändå kan man ana undertoner. Dotterns handlingar, föräldrarnas tolkande. Vem har rätt, och varför lyssnar man inte direkt till den yngre istället för att vara rädd för att få sin makt ruckad på som förälder? Eller övrig makthavare i samhället, för den sakens skull. Och i denna mångfacetterad bild som svävar ovanför allting vi får se ligger också storheten i filmen. För det är knappast någon slump att man vunnit Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin och sedan alla silverbjörnar till de män och kvinnor som spelar huvudrollerna. Det är absolut ingen dålig bedrift, men heller ingen oförtjänt!

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Strimmor av hopp av Ruta Sepetys – en viktig bok för alla från 15 år

9 september, 2011 by Rosemari Södergren

Strimmor av hopp är en bok som rekommenderas för ungdomar från 15 år och uppåt som handlar om Lina och hennes familj i 1940-talets Litauen. En kväll slår Sovjets hemliga polis i dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien.

Stalins förtryck av och förföljelse av medborgarna i de baltiska länderna är ett del av vår historia som det inte talas så mycket om. Boken bygger delvis på samma berättelser, författarinnans släkt drabbades hårt av Stalins utrensningar på 1940-talet.

Ett av många starka stycken i boken:

Mamma tog upp en sedelbunt ur fickan och visade den diskret för vakten. Han tog den, sa någonting och gjorde en gest med huvudet. Mammas hand flög upp, hon slev av sig bärnstenshalsbandet och tryckte det i mannens hand. Han verkade inte nöjd ändå Mamma fortsatte att prata ryska och tog fram ett fickur ur kappan. Jag kände igen det. det var hennes fars ur, och hans namn var ingraverat i det lena guldet på baksidan. Vakten nappade åt sig uret, släppte Jonas och började istället skrika åt dem som stod bredvid oss.
Har du någonsin undrat vad ett människoliv är värt? Den morgonen var min brors liv värt ett fickur.

Boken är fylld av sådana starka scener. Ruta Sepetys är en säker författare som berättar med ett flyt språket, med bilder och dramatik. Hon har studerat opera på college vilket färgar hennes konstnärliga uttryck.

Under hela sin barndom fick Ruta höra berättelser om hur hennes pappa som barn flydde från Litauen under Stalins utrensningar av balterna. När hon insåg att det var en historia som sällan berättades bestämda hon sig för att själv berätta den.

Boken är viktig, det är en brutal och poetisk debut om ondska och medmänsklighet. Det är fruktansvärt sorgligt att inse vad människor kan göra mot människor. Ruta Sepetys berättar med hög litterär kvalitet. Jag kunde inte slita mig från boken, jag kände det som att jag var med där och alla karaktärerna var så levande inför mig.

Jag hoppas den här boken läses av alla ungdomar i nionde klass och i gymnasiet – och för den delen av alla vuxna.

Strimmor av hopp
Originaltitel: Between Shades of Grey
Författare: Ruta Sepetys
Översättare: Lina Erkelius
Förlag: B Wahlströms
ISBN10: 9132159587
ISBN13: 9789132159589

Läs även andra bloggares åsikter om Litauen, Stalin, bok, litteratur, recension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Litauen, Recension, Stalin

Zpanska Flugan – Rolig teaterkomedi med Dalle och Reuter

8 september, 2011 by Redaktionen

Zpanska Flugan

Var? China Teatern

Betyg? 3

Efter att ha spelat för utsålda hus och gjort succe i Kalmar förra sommaren, kommer nu komedin Zpanska flugan till Chinateatern för att underhålla stockholmarna i höstmörkret. Teatern bygger på den klassiska farsen om ett par som vill gifta bort sin dotter till en man som hon inte vill ha, pappans försök att dölja en gammal affär, en förvirrad norrlänning som hamnar i kaos och blir kär i fel flicka och en advokat som genom utpressning på sanningen vill gifta sig med dottern till mannen han ligger i rättslig konflikt med.

Låter det krångligt? Ja historien är väldigt rörig, men den är definitivt underhållande i en ganska jämn nivå. Huvudrollerna som föräldraparet spelas av roliga Peter Dalle och fantastiska Suzanne Reuter. Som förvirrad same ser vi den mindre roliga Per Andersson, som ger fler sura uppstötningar än skratt under föreställningens gång men hans fall räddas av Dalle och Reuters starka, roliga karaktärer.

 

Första akten av förställningen är otroligt rolig. I början skrattar jag högt åt nästan varje skämt. När Suzanne Reuter står på scenen och ålar sig till sexuella referenser vibrerar hela salongen av fniss. När Peter Dalle sedan brister ut i hysteriska svordomsutbrott brister nog den suraste av kärringar ut i skratt. Men sedan kommer problemet. När Zpanska flugan spelades i Kalmar så spelades den töntiga Molgam från Norrland av supermannen Robert Gustavsson, när föreställningen når Stockholm byts han ut mot Per Andersson som bland annat kan ses i humorserien Grotesco. När han kliver in på scenen så förvandlas allt till buskis när den är som värst. När skådespelaren står och skriker ut sina skämt på taskig dialekt försvinner hela humorn, det blir bara jobbigt.

Andra akten av föreställningen är lite mer trögstartad men flippar snart ur så hårt att man blir snurrig. Nya karaktärer springer in och ut ur Familjen Starks lägenhet och alla olika historier skruvas så hårt att det slår slint och hela historien tycks aldrig få ett slut. Mot slutet blir Per Andersson nästan rolig, men bara nästan. Hade han skippat hela ”dra upp byxorna till stjärtskåran och stamma på dålig dialekt” köret hade han varit bättre.

I det stora hela så är Zpanska flugan en rolig komedi och en absolut rekomendation till någon som vill garva lite i höst. Zpanska flugan spelas torsdag – lördag på Chinateatern fram till den 10e december.

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1324
  • Sida 1325
  • Sida 1326
  • Sida 1327
  • Sida 1328
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in