Titel: Nader och Simin – En separation
Betyg: 4
Premiär: 16 september 2011
Det är av yttersta vikt att inte underskatta detta iranska drama och den känsliga separation den skildrar. Regissören Asghar Farhadi har med en närgående kamera skapat ett vibrerande livsdokument, utan att för den skullen bli dokumentär, där en familj inte bara spricker isär utan också får problem med en annan familj som haft de bästa utav intentioner dem emellan. Men allt går fel och flertalet tvister uppstår. Deras liv är, som oftast, väldigt problematiskt och ingen gör det riktigt enkelt för sig. Man anar egoism, men också oro och medmänsklighet. Väldigt bräcklig dialog skapar dynamik genom hela filmen, speciellt när båda sidor försöker försvara det som är deras.
Emellan dessa två sidor står också en tredje part, rättsväsendet, som man märker direkt inte fungerar för en modern livssyn. Att man får diskutera och hävda sig så gott det går, utan att riktiga bevis alla gånger ens påvisas, är en utav aspekterna. Förljugenheten och maktdominansen en annan. Även detta skapar sprickor i dessa människors redan krackelerade vardag, ingen gör något för att hjälpa till.
Något utav det smartaste, och egentligen enklaste, den här filmen gör är att svepa in tittaren i en osäkerhet; där publiken försätts i precis samma exteriör som vissa utav filmens biroller sätts utan minsta aning eller insikt i vad som egentligen sker i filmen. Vi får antydningar, men inga raka svar. Därför blir varje händelse mer spännande att följa, alla svar eftersträvande. En väldigt smal och opretentiös film blir just därför så mycket större än mycket annat som skapas inom filmindustrin – speciellt den amerikanska. Vilket blir en vinst när man inte bara vill lyfta fram familjeproblemen mellan Nader och Simin utan också mellan dem och arbetarfamiljen som de anställt för arbete hos dem och Simins hem där hans fader bor. Problemet i detta är inte att han bor där, utan att han lider utav alzheimers och behöver tas hand om så gott som hela tiden. Men Simin behöver jobba, och hans fru vill skilja sig.
Något annat som är intressant att se är hur välintegrerad religionen och moralen är i det iranska samhället – där beslut tas inte utifrån vad man tror är bäst för stunden och kontexten, utan efter vad som är okej enligt deras tro. Telefonsamtal görs för att få det bekräftat huruvida det är okej för den arbetande kvinnan att ta hand om en äldre herre som kissat ner sig. Och sedan sker agerandet utifrån det beskedet, och inte hennes känslor om att han verkligen behöver hjälp. Vilket man kan tycka vad man vill om, men diskussionsunderlaget är väl integrerat i filmen och välfungerande i all sin prakt-fullhet. Man framställer problematiken ur flera vinklar och låter betraktaren sedan fundera utifrån dessa olika scenarion. De flesta lär komma fram till att religion inte är något bra riktmärke för livsbestämmelser och moral.
Det är väldigt få utsvävningar, utan väldigt direkt, men ändå kan man ana undertoner. Dotterns handlingar, föräldrarnas tolkande. Vem har rätt, och varför lyssnar man inte direkt till den yngre istället för att vara rädd för att få sin makt ruckad på som förälder? Eller övrig makthavare i samhället, för den sakens skull. Och i denna mångfacetterad bild som svävar ovanför allting vi får se ligger också storheten i filmen. För det är knappast någon slump att man vunnit Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin och sedan alla silverbjörnar till de män och kvinnor som spelar huvudrollerna. Det är absolut ingen dålig bedrift, men heller ingen oförtjänt!