• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Strålande skådespelarinsatser i en mycket mörk föreställning: Jobs Lidanden på Judiska Teatern

1 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Jobs Lidanden
Judiska Teatern i Stockholm
Svensk premiär: 1 oktober 2011

Jobs Lidanden är det mörkaste och mest ångestfyllda jag sett på teater på länge.

Job har ett gott liv, är välbärdad och har fina döttrar och söner. Han är rättskaffens och hyller gud och ger åt tiggare.
Föreställningen börjar i en festlokal i hans hus där Job har en trevlig kväll tillsammans med vänner. Snabbt kommer det ena förädande slaget efter det andra och Job blir utfattig och förlorar alla sina barn och blir själv sjuk.

Så långt följer föreställningen också Bibels berättelse om Job. Men i Bibeln var det djävulen som fick tillåtelse av gud att testa Job. Djävulen menade att Job vara var gudfruktig på grund av att han hade ett bra liv. Djävulen fick låta olyckor drabba honom, men fick inte röra hans liv.

Men när en människa faller och blir utfattig och sjuk – då drabbas människan av det som i svensk politik fått definitionen ”utanförskap”. Och den som tillhör samhällets bottenskrap har inget skydd. Job drabbas av något som är mycket värre, hårdare och farligare än djävulens tester. Han drabbas av människornas ondska.

Det är fruktansvärt att se hur illa Job far, hur myndigheter tar allt från honom och hur vänner sviker och spelar falskspel och hur till och med en dödsdom kan användas av underhållningsbranschen för att känna pengar.

Jobs lidanden är skriver av Hanoch Levin (1943-1999) som är en av de mest framstående, mest spelade och mest omstridda dramatiker Israel någonsin haft. Pjäsen är skriven 1981 och det märks att Hanoch Levins författarskap är starkt påverkat av händelserna under andra världskriget och sitt hemlands historia.

Philip Zandén som regisserat föreställningen skriver i programmet:
Jobs Lidanden berättar om det mest fruktansvärda, det nästan otänkbara. Hanoch Levins historia och Historien visar oss hur nästa katastrofen, förintelsen, det bottenlösa mörkret vi egentligen alltid befinner oss.

Pjäsen har flera bottnar och tål att ses flera gånger. Hur nära katastrofen vi alla egentligen lever, är som Philip Zandén tar upp, ett av sätten att tolka föreställningen på. Men jag som i princip varit med om katastrofen och upplevt lidanden känner ångest också när jag ser föreställningen. Den lämnar inte mycket hopp, inget ljus, ingen upprättelse för Job. Är livet så mörkt för den som drabbats av katastroferna, finns det ingen väg tillbaka?

Visst ställer föreställningen existentiella frågor, om guds existens och om lidandets mening eller orsaker, men för mig är den framför allt en föreställning som visar människans oändliga ondska i alla dess skepnader, också förklädd som vän och på ytan rättskaffens personer. När de prövas är det ingen människa som är god, när det verkligen gäller.

Men när vi är det i det mörka, i det surrealistiska, i det groteska i föreställningen finns det nästan inget annat att göra än att ändå trots allt le lite, eller skratta. Zandén skriver om detta:
Men pjäsen är också en besvärjelse, genom skratten, grotesken; en danse macabre på avgrundens rand. Den är ett trotsigt motgift mot skräcken, mot människans existentiella utsatthet. Som ormen i paradiset, fungerar humor i det helvete, som är Jobs Lidanden.

En mycket viktig kugge för att det ska fungera är skådespelarna, vars insatser bara måste hyllas. De kan gå från att ena sekund vara en välbärgad överklassman till att bli den allra mest eländiga tiggare. Skådespelarna arbetar med ett kroppsspråk som de är oerhört duktiga på.
Magnus Roosmann spelar Job. Jag har knappt ord till hur starkt han förmedlar Jobs alla känslor. Det känns djupt in i magen.

Judiska Teatern är en fin teater, inredd i en tidigare kägelbana vid Djurgårdsbrunn på Djurgården i Stockholm. Det gör att vi som publik sitter på båda sidor om scenen och alla kommer vi väldigt nära skådespelarna, som också ser oss rakt in i ögonen och går väldigt nära oss, så vi kan röra vid dem. Det ger en speciell närvaro i föreställningen, som fungerar just för att skådespelarna är så skickliga, så koncentrerade, så fokuserade.

Jobs Lidanden är en mörk föreställning om det mest fruktansvärda och om människors alla vidriga sidor med svek, falskhet, dubbelspel, egoism … Samtidigt är den skickligt spelad och inget publiken glömmer i första taget. Den sätter igång många tankar och funderingar kring livet och dess mening.

I rollerna: Magnus Roosmann (Job), Per Sandberg, Bashkim Neziraj,
Erik Magnusson, Joel Spira, Christoffer Nordenrot, Leif Sandqvist

Översättning: Ervin Rosenberg Dramaturg: Susanne Marko Scenograf: Lars Östbergh Ljusdesigner: Linus Fellbom Kostym: Behnaz Aram Kompostiör: Henrik Rambe

Här är Teatermagasinets recension.

På Judiska Teatens hemsida finns en artikel om Hanoch Levin
Här är det mycket läsvärda och utförliga programmet till föreställningen Jobs Lidanden.

Pressmeddelande om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, Judiska teater, recension, Magnus Roosmann, Hanoch Levin, Philip Zandén, Jobs Lidanden

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Hanoch Levin, Jobs Lidanden, Judiska teater, Magnus Roosmann, Philip Zandén, Recension, Teater

Royal Republic på Debaser Slussen, bilder och tankar

30 september, 2011 by Rosemari Södergren

Royal Republic
Debaser Slussen, Stockholm
29 september 2011

Vid 21-tiden på torsdagskvällen gick det tyska bandet Not Called Jinx upp på den lila mörka scenen på Debaser Slussen. De spelade fem låtar och värmde då upp den lila skaran som hade samlats framför scenen. De var väldigt bra och hade influenser som påminde om Amber Pacific blandat med Billy Talent. Det var bra förband åt rockigt röjiga Malmö-baserade Royal Republic. Dagen före spelningen på Debaser hade Royal Republic turnépremiär med start i Malmö.

Royal Republics medlemmar blev varmt mottagna av publiken i Stockholm. Den lila lokalen som Debaser Slussen är, hade fyllts till bredden. Det var helt utsålt och 400 personer ville se dem ösa svett.

Jo, det var väldigt trångt och mycket röj, händer famlade omkring och folk hoppade. De startade några låtar med intron från Motörheads populära låt Ace Of Spades och Thriller utav Michael Jackson. De spelade låtar från den kommande plattan som de planerar att spela in i januari nästa år. De tyckte att stockholmarna skulle vara testpublik. De var inget fel med det, låtarna var perfekta.

Royal Republic avslutade med låten Tommy-Gun som de körde extra länge, de bad publiken att sätta sig på huk och att alla samtidigt skulle hoppa upp och röja omkring. Det var ett j-a drag och en bra spelning.

Innan extranumren sa sångaren Adam Grahn återigen att de håller på med ett nytt album som de spelar låtar från. Sedan fortsatte det med några låtar till. De spelade i cirka en och en halv timme och det var ett lyckat slut på röjig, svettig spelning.

Royal Republic består av Adam Grahn (sång/gitarr), Jonas Almén (bas), Hannes Irengård (gitarr) och Per Andreasson (trummor).

Text och foto: Calle Andersson

Läs även andra bloggares åsikter om Debaser, Royal Republic

Arkiverad under: Recension Taggad som: Debaser, Royal Republic

Från premiären av Vänner på Stockholms stadsteater

30 september, 2011 by Redaktionen

Bergljót Arnadóttir, Jan Mybrand, Allan Svensson, Jacob Nordenson, Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär: 29 september 2011

Igår hade Sissela Kyles regidebut med Alan Ayckbourns Vänner (Abscent Friends) premiär på Stockholms stadsteater. Handlingen i den tragikomiska pjäsen äger rum under en eftermiddag. Diana har ordnat en tebjudning för Colin som nyligen förlorat sin fästmö i en drunkningsolycka. Genom att samla hans gamla vänner – mer eller mindre motvilligt – och deras respektive vill hon muntra upp Colin, som ingen av dem har träffat på flera år.

Men när Colin dyker upp blir det inte alls som de har tänkt sig. Trots flickvännens död är den gamle vännen oförskämt lycklig och pratar oavbrutet om Carol. Istället för att vännerna muntrar upp Colin blir Colin en katalysator på de andras problem och den utlösande faktorn för ett nervöst sammanbrott hos minst en av vännerna.

”Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är. Den handlar om människor som är missnöjda och står handfallna inför sina egna liv. Det är väldigt igenkänningsbart och tyvärr har ju Ayckbourn rätt i sina porträtt att vi på många sätt lever alienerade från varandra, – Komedin uppstår i det besvärliga, i pinsamheterna, i hemligheterna. Ingen säger som det är”, berättar Sissela Kyle i ett pressmeddelande från Stadsteatern.

Läs vidare i Teatermagasinets recension.

Jan Mybrand. Foto: Carl Thorborg.

Vänner
Av Alan Ayckbourn

Översättning: Anita Dahl/Leif Zern
Regi: Sissela Kyle
Scenografi/kostym: Charles Koroly
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Frida Johansson

I rollerna
Paul: Allan Svensson
Diana: Bergljót Arnadóttir
John: Jan Mybrand
Evelyn: Jessica Heribertsson
Colin: Jacob Nordenson
Marge: Elisabeth Carlsson

Läs mer om den brittiska dramatikern Sir Alan Ayckbourn.

Elisabeth Carlsson och Jessica Heribertsson. Foto: Carl Thorborg.

Läs även andra bloggares åsikter om Alan Ayckbourn, Stockholms stadsteater, komedi, Sissela Kyle

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Stockholms stadsteater

What’s Your Number – publiken förtjänar bättre

28 september, 2011 by Redaktionen

Titel: What’s Your Number
Betyg: 0
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Det här börjar bli absurt. Inte nog med att man behöver läsa i media hur svensk filmpolitik riskerar att raseras helt och hållet, en än värre filmkris som även tycks vara mer eller mindre global är alla dessa ”romantiska komedier” som inte bara är en kränkning mot den sköna bildkonsten utan även lyckas få skådespelare att prestera så dåligt de bara kan. Handling, dialog eller egentligen någonting går egentligen hand i hand med varandra eller funkar över huvud taget inte alls ens var för sig. I nästan två timmar får man därför se ett par så kallade skådespelare som försöker agera mot varandra men mest framstår som stela ungdomar utan någon som helst erfarenhet av att leverera dialog eller känslosamma rörelser.

Desperat försöker man även förmedla någon slags komik, men det riktigt känns och hörs hur de själva inte tror på materialet de vill nå ut med och istället bara bajsar ur sig olustigheter man skäms över. Och om man trots allt skulle skratta åt filmen så är det inte för att den är rolig, utan för att den slår över och blir pinsamt dåligt rolig. På ett dåligt sätt.

Precis som den nyligen lanserade ”Friends With Benefits” som även den fick mig att känna mig illamående av oinspiration och gav en förstoppad känsla av att det var en ny lägstanivå. Ska man göra komedi får man gärna försöka vara rolig, och helst göra någonting nytt eftersom samma skämt inte går hem gång på gång hos samma målgrupp (om man har några som helst krav på verket i sig, det vill säga). Poängerna man kommer fram till, hur man kommer fram till dem och allt som sägs där emellan kanske ska presenteras lite mer … originellt. För att biopubliken förtjänar det också.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

The Three Musketeers, ett välbeprövat recept: en hel del spänning och lite romans

28 september, 2011 by Redaktionen

Titel: The Three Musketeers
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Vad som först inleds med någonting som för tankarna till det analoga strategispelet Risk, och faktiskt viskar om någonting annorlunda, faller snabbt in i den trygga matinéfilmen och dess ramar. Och dessvärre gör man det ganska halvhjärtat och något ograciöst. Istället för stilsäkerhet förlitar man sig på förvisso välfungerande 3D-effekter, men med glasögon som är otympliga och högst irriterande; kända skådespelare som levererar ganska platta personporträtt som hade kunnat skänkts så mycket mer nostalgisk värme och flertalet scener som inte alls hör hemma i den här filmen, utan snarare i kultklassikern ”The Matrix” från 1999. Alla filmer bör helt enkelt inte ta efter på alla sätt…

Men trots dessa skavanker är det en trygg familjefilm som skänker en hel del underhållning, mycket tack vare den varma humorn filmen dras med. Och trots det något sinnesförvirrade intryck filmen inger, handlar det om en film som mest vill slå brett genom att låna hejvilt utan att betänka hur slutresultatet blir men där många välsmakande aromer ändå kommer till sin rätt. Fotot är visserligen inte någonting speciellt att hänga i julgranen, men ser ändå bra ut. Vilket man även kan säga om scenlandskapen med fina slott och dess gårdar, välklädda hovmänniskor och flygande skepp till höger och vänster.

Viktigast utav allt, är ju egentligen det skrivna ordet och den röda tråd som man trots allt har valt att följa (om än på ett litet egensinnigt vis, utan att vara extravagant på något sätt), och nog bjuder man även på en hel del spänning och lite romans för att säkerställa att framgångsreceptet följs fullt ut. Vilket man lär lyckas med mer än väl, med tanke på att detta välbeprövade recept ändå verkar gå hem hos folk.

Läs även andra bloggares åsikter om Orlando Bloom, The Three Musketeers, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Orlando Bloom, Scen, The Three Musketeers

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1315
  • Sida 1316
  • Sida 1317
  • Sida 1318
  • Sida 1319
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in