Titel: The Three Musketeers
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 30 september 2011
Vad som först inleds med någonting som för tankarna till det analoga strategispelet Risk, och faktiskt viskar om någonting annorlunda, faller snabbt in i den trygga matinéfilmen och dess ramar. Och dessvärre gör man det ganska halvhjärtat och något ograciöst. Istället för stilsäkerhet förlitar man sig på förvisso välfungerande 3D-effekter, men med glasögon som är otympliga och högst irriterande; kända skådespelare som levererar ganska platta personporträtt som hade kunnat skänkts så mycket mer nostalgisk värme och flertalet scener som inte alls hör hemma i den här filmen, utan snarare i kultklassikern ”The Matrix” från 1999. Alla filmer bör helt enkelt inte ta efter på alla sätt…
Men trots dessa skavanker är det en trygg familjefilm som skänker en hel del underhållning, mycket tack vare den varma humorn filmen dras med. Och trots det något sinnesförvirrade intryck filmen inger, handlar det om en film som mest vill slå brett genom att låna hejvilt utan att betänka hur slutresultatet blir men där många välsmakande aromer ändå kommer till sin rätt. Fotot är visserligen inte någonting speciellt att hänga i julgranen, men ser ändå bra ut. Vilket man även kan säga om scenlandskapen med fina slott och dess gårdar, välklädda hovmänniskor och flygande skepp till höger och vänster.
Viktigast utav allt, är ju egentligen det skrivna ordet och den röda tråd som man trots allt har valt att följa (om än på ett litet egensinnigt vis, utan att vara extravagant på något sätt), och nog bjuder man även på en hel del spänning och lite romans för att säkerställa att framgångsreceptet följs fullt ut. Vilket man lär lyckas med mer än väl, med tanke på att detta välbeprövade recept ändå verkar gå hem hos folk.
Läs även andra bloggares åsikter om Orlando Bloom, The Three Musketeers, film, filmrecension