• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Evanescence – Evanescence

7 oktober, 2011 by Redaktionen

Artist: Evanescence
Titel: Evanescence
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 12 oktober

Evanescence har inte släppt ett album sedan 2006 års The Open Door men man känner, 5 långa år senare, genast igen stilen; sångerskan Amy Lee sjunger storvulet till den numera välbekanta mattan av piano och distade gitarrer.

I pressmaterialet sägs det att det är bandets hårdaste album hittills och det kanske är sant, det är först spår 7, Lost In Paradise, som är ett lugnare stycke. Ändå tycker jag bandet är som bäst just när de ger sig in på lugnare territorium. Det är då Amy Lee känns som mest helgjuten, mot en fond av stråkar, piano och lugnare riff och trummor. Som producent har Evanescence valt Nick Raskulinecz som bland annat har två Foo Fighters-album, One by One och In your honor, under bältet och det är säkert en stor anledning till gruppens lite hårdare sound.

Albumet har 12 låtar:
1. What You Want
2. Made of Stone
3. The Change
4. My Heart is Broken
5. The Other Side
6. Erase This
7. Lost In Paradise
8. Sick
9. End of the Dream
10. Oceans
11. Never Go Back
12. Swimming Home

Tycker man om band som Europe och Takida och kan tolerera snäppet skränigare sound ska man definitivt kolla upp Evanescence, de har sålt över 24 miljoner album och med det här självbetitlade albumet kommer den siffran bara öka. Om du gillar deras tidigare alster finns det alltså mycket att gilla här, jag förutspår minst en stor hit på albumet.

Första singeln från albumet är What You Want som redan finns på Spotify.


Den officiella videon till What You Want.

Själv kommer jag förmodligen alltid förknippa albumet med Steve Jobs dödsbud som jag fick på morgonen.

Bästa låt: Lost In Paradise

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Skivrecension – Veronica falls

6 oktober, 2011 by Thomas Johansson

 

Artist: Veronica Falls
Titel: Veronica Falls
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 17 oktober

Jag erkänner, jag har blivit kär igen. I den lugna rösten, som bara smyger sig på mig, och smeker mig i nacken. I det lagomt skramliga ljudet, det brukar kallas för lofi, men jag skulle kalla det för bra indie. Det är det engelska fyramannabandet Veronica Falls som nu släpper sin debutskiva. Jag vet att många tycker att Veronica Falls är hypade, och inte riktigt är värda det. Släng er i väggen, det här är ren glädje. Detta trots att två av låtarna heter ”misery” och ”found love on a graveyard”.  Det är solsken och nostalgi, samtidigt som det låter modernt och framtid. Det är engelsk indie när den är som bäst.

När de sista orden på skivan ”come on over” klingar ut så är det vad man helst gör. Börjar om skivan, med den första låten första strof, found love, found love, och det är det jag gjort. Jag har hittat kärlek till Veronica Falls, och det ska bli intressant att följa deras fortsatta karriär.

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Straw Dogs – väcker frågor kring det mänskliga psyket

6 oktober, 2011 by Redaktionen

Titel: Straw Dogs
Betyg: 4
Premiär: 7 oktober 2011

Straw Dogs gjordes första gången som film 1971 då med bland annat Dustin Hoffman i en av huvudrollerna. Från början är den baserad på romanen The Siege of Trencher’s Farm av Gordon M. Williams. Nu kommer Straw Dogs i ny tolkning. Regissören Rod Lurie har flyttat handlingen från den engelska landsbygden till en småstad i den amerikanska södern.

De unga makarna Amy och David Sumner har bestämt sig för att flytta hem till Amys hemstad Blackwater djupt ner i södra USA. David har lämnat Hollywood med hopp om att finna lugn och ro för att kunna skriva färdigt ett filmmanus och Amy för att göra i ordning familjehemmet efter faderns bortgång.

Knappt hinner det komma fram till småstadsidyllen förrän David anar att man inte riktigt spelar efter samma regler i Blackwater som i storstaden. Men den naturnära skönheten tar över och snart är det unga paret igång med att göra i ordning sitt nya liv på landet.

David anlitar Amys före detta pojkvän Charlie och hans team för att reparera taket på ladan som tillhör huset. Sedan Amy lämnat sitt liv i småstaden för en karriär som skådespelerska har naturen tagit sin gång i hennes hemstad. Cheerleader-tjejerna har bildat familj.

Fotbollsspelarna som en gång var hyllade hjältar har bytts ut. Och den gamle tränaren har ersatts då han passerat sitt bäst-före-datum. En tid av avundsjuka, fördomar och misstankar når sin kulm under en natt fylld av fasa.

När första filmatiseringen av Straw Dogs kom 1971 uppstod diskussioner kring våldet och framför allt det sexuella våldet i filmen. Detta på grund av då kontroversiella och detaljerade våldtäktscener. Straw Dogs tillsammans med Clockwork Orange och Dirty Harry markerar ett år då våld på film tog nya vägar.

Idag är våld på film vardagsmat. Vi fullkomligt överöses med våld inte bara i film utan i nyhetsrapporteringar, datorspel och serier. Då vi blir mer och mer härdade tas nästan desperata åtgärder till för att åter kunna chocka. I många fall har thrillerns kvalité blivit lidande. Med Straw Dogs (2011) blir vi påminda om att så absolut inte behöver vara fallet. Det var länge sedan jag kände ett sådant obehag och rädsla när jag såg en thriller. Det är inte våldet i filmen som gör det. Jag märker hur till exempel musiken får mitt hjärta att slå hårdare.

Filmen väcker frågor kring det mänskliga psyket och man börjar ifrågasätta vad vi egentligen är kapabla till att göra när Rod Lurie tar småstadsyndromet till sin spetts. Kanske är det inte så att vi som publik inte härdade och avtrubbade utan snarare att utvecklar ett mer komplicerat typ av seende. Vi kräver mer och Straw Dogs levererar.

Rent stilistiskt är Straw Dogs välgjord och visuell. Trotts stora förändringar från den första filmen kan man se både i färger och scenografi en tydlig påverkan av 1970-talet. Vi ser bra skådespelarinsatser från James Marsden, Kate Bosworth och Alexander Skarsgård. Men den gladaste överraskningen är Prison Break-stjärnan Dominic Purcell som den handikappade Jeremy Niles.

Aldrig förut har jag varit så glad över kallsvettningar och hjärtklappning. En välkomnad ångestattack.

Läs även andra bloggares åsikter om Straw dogs, film, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Straw dogs

Motståndets tid om en omöjlig kärlekshistoria i skuggan av Baader-Meinhof

6 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Motståndets tid
Betyg 3
Svensk premiär 7 oktober 2011

Andres Veiel är dokumentärfilmare. Det märks i hur han valt att presentera sin nya film Motståndets Tid som är en spelfilm men i första halvan förmedlar en stark dokumentär känsla. Dels är det filmens färgsättning, i murriga brunskalor, blekta färger och med inklipp av svartvita nyhetsklipp om Kennedy, Vietnamkriget, Berlinmuren och andra aktuella nyheter från tiden som filmen skildrar.

Filmen är en spelfilm men bygger på verkliga händelser och verkliga människor. Den startar i dåvarande Västtyskland och det är tidigt sextiotal. Bernward Vesper är son till en författare som stödde Hitler. Ett tungt arv för en ung man som dras till vänstern. På universitetet träffar han Gudrun Ensslin som har en tung börda: hon är ett av sex barn och det barn som hennes far valt ska få studera vidare.

Den som kan sin Baader-Meinhof-historia vet att Gudrun Ensslin så småningom blev en av ledarna där, tillsammans med Andreas Baader.

Filmen fokuserar på Bernwards och Gudruns kärlekshistoria i en brytningstid i Västtyskland. Det är bara tjugo år efter nazismen och det finns ett stort hat mot USA, där finns ett kvinnoförtryck, männen och papporna bestämmer allt i familjerna och samtidigt påverkas de unga av rockmusik och en ny inställning till friare sex.

Bernward och Gudrun har en turbulent relation. De talar om att ha ett fritt förhållande, att det är tillåtet att ha sex med andra vid sidan om. Det är lätt att säga, men svårt när det händer. De första åren är det Bernward som gärna har sex med andra och Gudrun som gör ett självmordsförsök. Men när de flyttat till Berlin och kommer in i det intellektuella vänstergänget möter de Andreas Baader. Gudrun dras till Andreas Baader, både sexuellt och politiskt.

Filmen är stark men känns lite lång, den är drygt två timmar. Regissören har valt att fokusera på Bernward och Gudrun och deras relation, vilket gör att Andreas Baader kommer i skymundan och blir svår att förstå.

Bernward är den vi kommer närmast, vi möter honom redan som liten pojke när hans pappa dödar hans katt för att katten har dödat näktergalens ungar.
– Katten är djurvärldens judar, den förstör det som är vackert, förklarar pappan med lille Bernward i sitt knä.

Jag har svårt att riktigt förstå vad som driver Gudrun till den våldsrevolutionära gruppen och till Andreas Baader. Jag tror det är en liten brist i hur regissören presenterar berättelsen.

Vad gjorde att en grupp bildades i Västtyskland då, som tog till våld för att de ville förändra samhället? Hade den tiden något gemensamt med världen idag, det funderar jag på när jag sett filmen. Jag vet inte om regissören alls hade några sådana ambitioner. För den tyska publiken är det nog tillräckligt att fördjupa sig i allt kring Baader-Meinhof-ligan.

Daniel Lindvall har också recenserat Motståndets tid, hos Arbetaren.

Regi: Andres Veiel
Manus: Andres Veiel, Gerd Koenen

Wer wenn nicht wir, Tyskland, 2011
Längd: 2 tim 4 min.
I rollerna:
August Diehl
Lena Lauzemis
Alexander Fehling
Thomas Thieme
Imogen Kogge
m.fl.
Berlinale competition:
Nominerad: Berlin Golden Bear
Vinnare: Alfred Bauer Award
Vinnare: Prize of the Guild of German Art House Cinemas

German Film Awards:
Vinnare: Film Award in Bronze Bester Spielfilm Andres Veiel & Thomas Kufus
Vinnare: Prize of the Guild of German Art

Läs även andra bloggares åsikter om Tyskland, Baader-Meinhof, Gudrun Ensslin, Västtyskland, filmrecension, RAF, samhälle

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Baader-Meinhof, Filmrecension, Gudrun Ensslin, RAF, samhälle, Tyskland, Västtyskland

Köpmannens kontrakt på Dramaten, tankar efter föreställningen

6 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Köpmannens kontrakt
Målarsalen Dramaten
Premiär: 17 september 2011

En kvinna i illrosa höga klackar och rosa klänning inleder med en lång monolog om ett lik som hittats. Monologen är absurd, sjuk, skarp emellanåt och träffar skrämmande rätt om människors beteende. Samtidigt visas samma händelse, fast förvriden på något sätt i videoklipp på sidan.
En stund senare kommer en man in och klipper långsamt sönder bilder på bland annat Olof Palme, Göran Greider och Åsa Linderborg.

Köpmannens kontrakt på Dramaten är mer en scenhändelse än en föreställning, det finns en röd tråd: skildrandet av dagens samhälle och det korrupta kapitalistiska bankväsendet men det finns ingen rak händelsekedja, inget spel mellan roller på scen. Köpmannens kontrakt är något av det mest experimentella som visats på Dramatens scener på länge.

Den är rolig men också krävande att se. När det gått 45 minuter kom plötsligt ett erbjudande från skådespelarna: de hade två fribiljetter till föreställningen ”Två herrars tjänare” som precis skulle starta på Dramatens stora scen. Ingen vågade räcka upp handen och säga att han/hon ville ha biljetterna. Jag tror ingen visste om det var allvar. Enligt Dramatenbloggen var det på fullt allvar:

Efter en stund kom ett nytt erbjudande: två fribiljetter till en föreställning på Stockholms stadsteater, som sponsrar föreställningen av Köpmannens kontrakt på Dramaten. Också Gudrun Sjödén sponsrar föreställningen, berättade skådespelarna, och delade ut några schalar från Sjödéns dambutik.

Att teaterföreställningar på Dramaten sponsras på detta sätt är förstås en del i spelet och vad föreställningen vill förmedla av dagens samhälle. Finns det några gränser för hur långt sponsring av kultur kan gå?

Det är ingen vanlig traditionell föreställning med ett antal roller som spelar upp en serie händelser med dialoger, utan är uppbyggd av en mängd monologer, sketcher och videoinspelade snuttar och ljud i en ständig kakafoni.

Det är nästan omöjligt att berätta om föreställningen, den innehåller så mycket och talar till flera sinnen. Den skildrar nutiden och kapitalismens brutala väsen. Den skildrar hur ledare och makthavare öser ur sig sitt ordbajsande som bara mal på och hur svårt det är att göra sin röst hörd i mediebruset.

Jag skrattade och hade roligt, men samtidigt var det jobbigt att se på. Vissa scener är nästan för mycket. Det gjorde ont i magen, snudd på i alla fall.

Den som funderar på att gå på föreställningen bör vara införstådd med att den inte bara är rolig utan kräver en del av åskådaren. När jag såg föreställningen var det tre äldre personer som valde att gå efter halva föreställningen. Just då var scenen som mest utflippad. Tre av skådespelarna sprang omkring med gigantiska gipshuvuden och två av dem höll på med ett slags samlag på scen (med kläderna på och inte på riktigt).

Mellika Melouani Melani har regisserat den här föreställningen som kanske kanske hellre ska kallas en experimentell scenhändelse.Den bygger på Nobelpristagaren Elfriede Jelineks text som letar sig bortom förståndet, bakom huden och in i plånbokens känsligaste vrår.

Dramatens hemsida berättar: Elfriede Jelinek, född 1946, är en österrikisk författare som belönades med Nobelpriset 2004. Ett val som var långt ifrån okontroversiellt, och ledde till att Knut Ahnlund valde att lämna Svenska Akademien. Jelinek är uppmärksammad såväl för sin bitande samhällskritik som för sitt mycket musikaliska språk.

Jag har skrivit en lite längre recension i Teatermagasinet.

I rollerna Per Grytt, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Andreas Rothlin Svensson, Janna Granström m fl
Översättning och bearbetning Magnus Lindman
Regi Mellika Melouani Melani
Scenografi, kostym och ljus Bengt Gomér
Video Sutoda
Musik Dror Feiler
Peruk och mask Trille Hvidfeldt

Fotograf Roger Stenberg

Relaterat:
Dramatenbloggen, Svenska Dagbladet, Nummer, Dagens Nyheter, SR Kulturnytt, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Köpmannens kontrakt, teater, recension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Köpmannens kontrakt, Recension, Teater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1312
  • Sida 1313
  • Sida 1314
  • Sida 1315
  • Sida 1316
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in