• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mörk jord av Belinda Bauer, en deckare med litterär kvalitet: lägg författarens namn på minnet

4 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Mörk jord
Författare: Belinda Bauer
ISBN: 9789186629519
Förlag: Modernista
Originaltitel: Blacklands
Översättare: Ulla Danielsson

Mörk jord är en spänningsroman som är så välskriven att jag njuter av språket och dess rytm. Vi är inte bortskämda med deckare av litterär kvalitet, de flesta deckarförfattare är duktiga på att berätta och att hålla uppe spänningen men att de behärskar språket som ett konstnärligt uttrycksmedel är inte så vanligt.

Belinda Bauer fick 2010 års Golden Dagger, kriminallitteraturens mest prestigefyllda pris för romanen. Förvånansvärt nog är det hennes debutroman, fast hon är van skribent som journalist och manusförfattare.

Mörk jord handlar om tolvårige Steven som bor i en liten brittisk stad. Han bor tillsammans med sin mamma, sin mormor och sin lillebror, femårige Davey. Familjen plågas av en stor sorg. Arton år tidigare dog Stevens morbror Billy som då var elva år. Billy blev kidnappad och mördad av en pedofil. Billys kropp har inte hittats även om mördaren fångats in och sitter fängslad för flera sexmord på barn.

För mormodern var Billy favoritbarnet och hon står varje dag i fönstret och kikar ut för att hon väntar att Billy ska komma hem igen. Mormodern är bitter och sur och det mår hennes dotter, Stevens mamma dåligt av. Steven längtar efter att leva i en normal och frisk familj. Han är trött på att vara så fattig och att aldrig få kramar och aldrig känna att hans mamma och mormor tycker om honom. Han har därför börjat gräva ute på heden där flera av barnliken hittats. Han hoppas att hitta Billys lik. Då ska mormor kunna släppa sorgen och familjen ska bli normal, tänker Steven.

Efter att ha grävt och grävt varenda eftermiddag under lång tid och ändå inte hittat något barnlik kommer Steven på att han ska kontakta seriemördaren. Han skriver till mördaren och ber om hjälp att hitta Billys lik.

Boken är spännande och läskig. Steven är så ensam och det är så typiskt att vuxna inte ser vad barnen har för sig. Han leker en livsfarlig lek och ingen vuxen förstår vad som är på gång, alla är så inbäddade i sina egna problem.

Bokbloggaren på Snowflakes in the rain berömmer också boken och därifrån får jag veta Belinda Bauer har en ny bok på gång. Bra. Lägg namnet Belinda Bauer på minnet. Där har vi en deckarförfattare som kommer att räknas in bland de största. Det är jag säker på.

Mörk jord är mer än en deckare, det är en roman om en pojke och en familj i sorg – och den är både så skickligt sammanvävd och så språkligt vacker att om vi hade satt betyg på böcker vi recenserar hade det blivit högsta betyget här. Det är få deckare som når upp till en sådan nivå.

Läs även andra bloggares åsikter om Belinda Bauer, bokrecension, författare, deckare

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Belinda Bauer, Bokrecension, Deckare, författare

På sitt trejde album bjuder Atlas Sound på en imponerande bredd

4 november, 2011 by Jonatan Södergren

Artist: Atlas Sound
Titel: Parallax
Betyg: 4

Som Animal Colletive fast mindre urspårat och mer suggestivt. Så beskriver Kulturbloggens recensent Atlas Sounds tredje fullängdare ”Parallax”.

När Bradford Cox inte sjunger i Deerhunter briljerar han i sitt soloprojekt Atlas Sound som 2009 gav ut det superhyllade albumet ”Logos”. Nu är han äntligen tillbaka med en uppföljare som inte lär göra någon besviken.

Alla ingredienser är där, den reverbdränkta ljudbilden är både futuristisk och drömsk. I skapandet av mystiska, suggestiva sinnesstämningar känns allt så magiskt att det är som han bygger upp en egen värld där du hittar nya nyanser för varje lyssning. Om det inte är en fullkomligt genial pianoslinga så är det till exempel munspelspartiet i avslutande ”Lightworks”.

På ”Parallax” tänjer Cox på gränserna för vad som är normen inom indie-genren. Den en gång så skräniga ecstasymusiken är avskalad till sin mest essentiella komponent, samtidigt som varje moment är så djupgående att man inte kan göra annat än tappa hakan.

Bästa spår: ”Te Amo”, tätt följt av ”Modern Aquatic Nightsongs”.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Atlas Sound, Deerhunter, Parallax

Johan Rabaeus briljerar i Gregorius på Stockholms stadsteater

4 november, 2011 by Rosemari Södergren

Johan Rabaeus som pastor Gregorius i Gregorius. Foto: Carl Thorborg

Gregorius
Stockholms stadsteater
Premiär 29 oktober 2011

Johan Rabaeus fick stående ovationer av publiken efter sin insats. Ändå var det inte på premiären, då det ju är lite lättare att få stående ovationen när halva publiken består av teaterkollegor. Jag hade inte möjlighet att gå då utan såg föreställningen veckan efteråt, på torsdagskvällen den 3 november.

Applåderna var välförtjänta. Johan Rabaeus briljerar i rollen som pastor Gregorius.

Johan Rabaeus framför Gregorius som bygger på Bengt Ohlssons roman med samma namn som fick Augustpriset 2004. Gregorius är präst och en figur ur Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. I Söderbergs roman är Gregorius en elak äldre präst som har en ung vacker hustru som han våldför sig på. Bengt Ohlsson har valt att skildra händelserna utifrån pastor Gregorius perspektiv. I programbladet för föreställningen berättar Bengt Ohlsson att han är fascinerad av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och läser den vartannat år. En gång när han läste Doktor Glas fastnade han för ett samtal mellan doktorn och Helga, Gregorius unga hustru. Helga klagar hos doktorn på att hon tvingas ha sex med sin man, pastorn.

Doktorn frågar henne:
– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?
– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn … Och har har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Bengt Ohlsson berättar att han först tänkte att Gregorius var en ful fisk, en inpiskad skojare, som skyllde på att han ville ha barn. Men sedan tänkte han: vad är det som säger att pastor Gregorius inte talar sanning? Att han faktiskt längtar efter att de ska få ett barn?

Det är utgångspunkten eller den röda tråden i pastorns funderingar. Johan Rabaeus bjuder in oss i pastor Gregorius tankevärld. Föreställningen är en monolog – Rabaeus är ensam på scen. Men det blir så mycket mer på tack vare Johan Rabaeus skicklighet som skådespelare. Han får oss att uppleva att han är pastorn från tidigt 1900-tal med sitt sirliga, högtravande språk. Han får också också att de framför oss de människor han möter, i de samtal han återberättar om de människor han träffar. Han är Helga, han är Anna, han är Annas make, han är läkaren på kurorten, han är de olika karaktärerna han möter bara genom att låta Gregorius återge deras samtal.

Scenen är som en stor yta bakom en scen, fyllt av utrustning för ljud- och bildupptagning. På var sida om scenen står tv-skärmar staplade där Johan Rabaeus/pastor Gregorius syns, filmade med några videokameror som står utplacerade på scenytan. Längst fram, högst upp syns fyra stora vita dukar där vi också ser vad som sker på scen i direktsändning, ofta i täta närbilder.

I början av föreställningen står Johan Rabaeus djupt in på scenen men på de stora skärmarna ser vi honom i närbild. Det blir en fascinerande effekt: var ska vi se, vad vill vi se? Vill vi se skådespelaren live på långt håll eller vill vi se en bild av honom i närbild? Precis som föreställning bjuder in oss på att betrakta och uppleva händelserna i Doktor Glas på ett nytt sätt, ur en annan synvinkel, i ett annat perspektiv, kan vi välja att se det som sker på scen nu på olika sätt.

Johan Rabaeus var verkligen värd de stående ovationerna för sitt sätt att framföra Gregorius. Applåderna tillägnas givetvis också manusförfattaren och regissören och alla andra yrkesgrupper som bidragit till föreställningen som i en helhet gör ett starkt intryck.

Monologer kan vara krävande för publiken – och dramat om Gregorius, Helga och Doktor Glas är en mörk berättelse. Men det är så bra presenterat att det inte blir en död minut. Jag sitter som på nålar och känner det som att jag är där, med i det som händer.

För att inte bli påverkad av andra teaterskribenter har jag undvikit att läsa recensioner av föreställningen innan jag skrev ner mina tankar. Nu när jag är klar ser jag att Lars Ring på SVD upplevde samma sak som jag. Han skriver:
Johan Rabaeus gör en av sina riktigt stora rolltolkningar. Borta är alla manér, kvar är stilla, brännhet inkänning. En behärskad men naken förtvivlan, ett öppet sår på en man som gömt sig bakom Bibeln. Runt halsen på honom hänger ett silverkors som kastar ut ljusreflexer mot publiken som vassa påminnelser om en sträng Gud.

Rabaeus Gregorius berättar om det regelverk han är satt att tro och utföra men också om tvivlet som skär honom itu. Rabaeus, ensam på den stora och tomma Klarascenen, trollbinder genom att vara okonstlad, riktad och varierat subtil.

Föreställningen fick betyg 4 av teatertidningen Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om teater, recension, Johan Rabaeus, stockholms stadsteater

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Johan Rabaeus, Recension, Stockholms stadsteater, Teater

Restless av Gus Van Sant – allting hänger ihop, recension inför filmfestivalen i Stockholm

4 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Restless
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär den 25 november

Just när den amerikanska coming-of-age-filmen stagnerat och nästan helt tappat sin roll som fånigt quirky och ungdomligt kärleksfull kommer Gus van Sant med sin nya film om pojken Enoch som har ett spöke (som är en japansk före detta kamikaze-pilot) som bästa vän och vänder upp och ned på precis allting.

Varpå Enoch träffar Annabel, spelad av Mia Wasikowska, på en minnesstund för en person Enoch inte ens känner. För när han inte spelar sänka skepp mot sin spökkompis smyger han sig in på begravningar hos personer han aldrig tidigare mött och deltar. Men därefter blir de goda vänner och slutligen förälskade. Såklart.

Men just när man skulle kunna tro att filmens handling är utstakad och därmed löjligt förutsägbar motbevisar man alla eventuella kritiker genom att kasta in något så ovanligt som en cancersjukdom i sammanhanget. Annabel har nämligen bara tre månader kvar att leva.

Visserligen har man inte varit så radikal så att man brutit upp med alla genrens konventioner, men det väger man upp med att göra smådetaljerna så unika att man ändå inte kan ha några invändningar mot slutresultatet! Sällan har ungdomlig kärlek porträtterats på ett så känsligt vis, och tack vare det känns det aldrig nervöst eller patetiskt utan bara känslomässigt stormande.

Och de tre stegen – det kärleksfulla accepterandet, det smärtsamma uppbrottet på grund utav känsla av sorg över maktlösheten samt det ömma återförenandet – tas med sådan effektivitet och precision att man lyckas bygga upp ett lika dramatiskt som underliggande crescendo mot slutet. Alla som någonsin haft någon anhörig som gått bort i cancer vet hur svårt det är, och filmen lockar säkert fram till tårar utan att någonsin kännas sökt eller det minsta desperat.

Även om större delen utav filmen handlar om den relation mellan Enoch och Annabel som de bygger upp lyckas man även binda ihop sidohistorier med släktingar till dem båda utan att någonsin tappa fokus eller avge minsta lilla känsla av okoncentration. Vilket gör att man får flera intressanta berättelser under loppet, även om det känns som en enda. Precis som det ska vara; eftersom livet, döden och allting däremellan hänger ihop. Och aldrig tidigare har en dylik genrefilm ens varit i närheten med att gestalta det lika närgånget och vackert känslosamt som här. Vilket bara det är värt en applåd.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Restless, Gus van der Sant, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gus van der Sant, Restless

Undermän – Cirkus Cirkör – en fantastisk föreställning

4 november, 2011 by Redaktionen

Undermän – Cirkus Cirkör
Stora Teatern, ”Storan”, Göteborg
Datum: 3 november, 2011

Ursprungligen uppstod Cirkus Cirkör när Tilde Björfors och några artister som förälskat sig i nycirkusens möjligheter i Paris, bestämde sig för att sluta drömma stort och leva litet och i stället satsa allt på att förverkliga sina drömmar.

16 år senare har mer än 1,2 miljoner människor sett Cirkus Cirkörs föreställningar på scener och festivaler i alla världsdelar utom Antarktis och 320.000 barn och unga har tränat, skapat och lärt genom cirkus. Nycirkusen är nu en etablerad konstform i Sverige och finns på allt från förskolor till seniorboenden med högskoleutbildning och professur i mitten. Cirkus Cirkör fortsätter att drömma stort!

Tre män – Mattias Andersson, Mattias Salmenaho, Peter Åberg (Andreas Tengblad med på ett hörn) – är akrobater och artister; undermän; som professionellt eller personligt blivit av med sina partners. Deras ursprungliga roll – underman – var nedersta basen i parakrobatik vars uppgift var att få partnern att sväva. Deras föreställning är för dem ett sätt att gå vidare, att ta revansch. I partnernas frånvaro har rollerna ändrats. Deras livslust har återkommit. Deras nya värld är en värld där hjärtat och viljan förändrar och något genuint har kommit i stället.

Vad det handlar om – symboliken i uppsättningen – är att aktörerna inte ger upp, att de hittar tillbaka till fotfästet trots allt. De visar upp sina styrkor och svagheter oavsett vad. De är starka, lyfter runda skivkulor på 20 kg styck, gör akrobatik på nervkittlande nivå, jonglerar med bowlingpjäser, lyfter varandra, hanterar rockring på ett sätt som bara år av träning kan åstadkomma. Koreografin ger stundtals en känsla av att hålla andan.

Mattias Andersson skadade ryggen förra veckan och blir delvis ersatt av en artist från Kanada med svart skägg som Mattias beundrar. Hans elegans med ringen är vacker. Peter Åberg hanterar rubik kub med elegans. En fjäder är medaktör i föreställningen. Scenografin är bästa tänkbara med ”Storans” byggnad från 1859 (arkitekt Carl Malmberg).

Undermän – en fantastisk föreställning, ren njutning, speciellt livemusiken med dragspel, gitarr, munspel och skönsång, melodiös rock, blues, något att längta tillbaka till. När någon eller något går oss förlorat så kommer du ändå förr eller senare tillbaka för så är verklighetens gång – Historien upprepar sig.

Idé & Regi: Olle Strandberg
Ljuddesign & musikalisk bearbetning: Andreas Tengblad
Ljusdesign: Eero Auvinen
Undermän: Mattias Andersson, Mattias Salmenaho, Peter Åberg.

Text: Katarina Bredberg

Läs även andra bloggares åsikter om Cirkus Cirkör, Undermän, recension, Göteborg, Stora teatern

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Cirkus Cirkör, Göteborg, Recension, Stora teatern, Undermän

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1295
  • Sida 1296
  • Sida 1297
  • Sida 1298
  • Sida 1299
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in