A tribute to the Last Waltz på Stora Teatern i Göteborg
Hade förmånen att hamna på konsert uppbackad av Skellefteå kommun och ett otal andra sponsorer. Några entreprenörer bosatta långt ifrån vad som utgör centrum, har sett till att the Bands mytomspunna avslutningskonsert fått en renässans., en konsert i en nu riven arena i San Francisco vars gästuppbåd var helt sensationellt. Bara aningen överdrivet kan påstås att alla var där. Filmen gjord av Scorsese kom 1978, sågs av mig när det begav sig på bio. Den brukar betecknas som tidernas bästa i sitt slag. Ett stort gäng habila, antagligen skolade musiker, har under ledning av producenten och musikern Johan Nordlander förnämligt repat in en livsbejakande repertoar. Med projektet har de tagit plats i rampljuset, efter att ha fört en relativt anonym tillvaro.
Kan tycka att det var en lycka att jag hittade till the Band, vilket skedde genom dubbel-LP:n Anthology. Några år tidigare hade jag nämligen snöat in på ekvilibristik inom fusion och symfonirock.
Hur som helst identifierade jag med välbehag i stort sett samtliga kompositioner som framfördes på Stora Teatern. Så långt som möjligt efterliknade man sina hjältar, både vokalt och och i sättet att spela. Här märks en skillnad gentemot flera av deras gäster, vilka sticker ut mer genom att göra sin grej, tillföra något eget. I fjol besökte orkestern Södra Teatern i Stockholm. I helgen drog man två fulla hus på Västkusten. Var en övervägande mogen publik med egna minnen och noll intresse för en viss schlagertävling i SVT. Tevekändisen Micke Lejnegard var konferencier, med alltför många anspelningar på rivaliteten, mellan hockeylagen som i skrivande stund har flest poäng i SHL. Till hans fördel ska sägas att matnyttig info om the Last Waltz gavs samt att han tog ton i odödliga The Weight.
Hela eventet började och avslutades som sig bör med röd ridå jämte Robbie Robertsons instrumentala specialkomposition i högtalarna. Efter inledande stompiga The shape i´m in och This wheel´s on fire gjorde jag en reflektion. Bandet lirade i ett lite för uppskruvat tempo. Efter hand åtgärdades detta, vilket märktes från och och med Neil Youngs hjärtskärande ballad Helpless. På backdrop kunde vi förresten beskåda stillbilder från filmen. På plats på legendariska Winterland fanns en ung fotograf vid namn Håkan Sandsjö, en man jag träffade på Stora teatern intill hans svartvita foton. För att återgå till scenen fanns väldigt mycket att fröjdas åt. Frapperades över vilken glimrande låtskatt vi kunde frossa i.
The Band hämtade inspiration ur alla upptänkliga stilar, vilket resulterade i fantastisk musik. Två höjdpunkter som exponerade spännvidden, mellan snabbt och långsamt, dur och moll; var Life is a carneval respektive Acadian driftwood (ett mästerverk som inte kom med i filmen).
Flera sångare lät förvånansvärt lika sin förlaga, vare sig det rörde sig om Rick Danko, Richard Manuel eller Levon Helm. Petter Sandström var på tårna i rollen som Van the Man. För att uppnå idealisk variation följde man inte låtordningen från The last waltz. Mest gåshud skapades av tre män vars bluesiga uttryck adderade en dimension till ett redan fullödigt program. Syftar på Mats Ronander i förening med Bengan Blomgren och Nikke Ström.
Fräckast blev det när Bengan lade lager på lager med ljuvliga ackord. De körde på med full attack i Mannish boy och Mystery train. Ebbot fick igång salongen i The night they drove old Dixie down, medan Nina Persson (Emmylou) och Annika Karlsson (Joni) utgjorde fina enda kvinnliga bidrag. Kent Norberg är som klippt och skuren för att ta sig an the Bands teammate Bob Dylan. Pär Wiksten fanns med bland andra kända namn, även om just han inte gjorde något större avtryck. Som extra final förärades David Bowie en hygglig version av Heroes med alla medverkande på scen. Den norrländska ensemblen var en genuint trevlig bekantskap. Gillade kompet med Erik Holmström bakom trummorna och den yvige Magnus Berger på bas. Blåssektion höll hög standard både unisont och i solon. Vidare var det fascinerande med spelglädjen hos Elin Lindström, en person som njöt av att kliva fram med musikaliska muskler.
Konstnärliga prestationer är i motsats till idrottsgrenar inte mätbara. The Band är märkligt förbigångna, nästan underskattade. Kvintetten var erfarna individualister med unika kvaliteter som funkade förträffligt ihop, åtminstone musikaliskt. Efter en härlig nostalgitripp, är det frestande att hävda sådana låtar görs inte längre. Kan vad som hände för drygt trettionio år sedan i Califonien, ha varit krönet på det vi kallar amerikansk populärmusik? Efter den show som gavs i helgen är jag beredd att vidimera denna öppna utsaga.
Fotnot Före jul såg jag Bill Öhrströms All star blues band på Nef. Där huserar Kjell Gustavsson bakom trumsetet, en musiker som också är en av Peter Carlssons Blå grodor. När trummisen fick nys om att jag är skribent, bjussade han i reklamsyfte på CD:n By the swamp inspelad av Dag Lundquist 2013. På skivan spelar Kjell Gustavsson Rythm & Blues Orchestra vars sound till viss del påminner om the Band, baxar därför in dem här. Orkesterns alster skiftar mellan att vara klämmiga och släpiga. Utan att vara jätteoriginella är de egentillverkade låtarna mycket välgjorda. Orkestern är otroligt samspelt! Blåsarna är skönt synkade med kompet. Andra framträdande instrument är givetvis gitarr, dragspel, lapsteel och keyboards. Live kan de höras på Akkurat på Hornsgatan och liknande ställen
