Titel: Restless
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär den 25 november
Just när den amerikanska coming-of-age-filmen stagnerat och nästan helt tappat sin roll som fånigt quirky och ungdomligt kärleksfull kommer Gus van Sant med sin nya film om pojken Enoch som har ett spöke (som är en japansk före detta kamikaze-pilot) som bästa vän och vänder upp och ned på precis allting.
Varpå Enoch träffar Annabel, spelad av Mia Wasikowska, på en minnesstund för en person Enoch inte ens känner. För när han inte spelar sänka skepp mot sin spökkompis smyger han sig in på begravningar hos personer han aldrig tidigare mött och deltar. Men därefter blir de goda vänner och slutligen förälskade. Såklart.
Men just när man skulle kunna tro att filmens handling är utstakad och därmed löjligt förutsägbar motbevisar man alla eventuella kritiker genom att kasta in något så ovanligt som en cancersjukdom i sammanhanget. Annabel har nämligen bara tre månader kvar att leva.
Visserligen har man inte varit så radikal så att man brutit upp med alla genrens konventioner, men det väger man upp med att göra smådetaljerna så unika att man ändå inte kan ha några invändningar mot slutresultatet! Sällan har ungdomlig kärlek porträtterats på ett så känsligt vis, och tack vare det känns det aldrig nervöst eller patetiskt utan bara känslomässigt stormande.
Och de tre stegen – det kärleksfulla accepterandet, det smärtsamma uppbrottet på grund utav känsla av sorg över maktlösheten samt det ömma återförenandet – tas med sådan effektivitet och precision att man lyckas bygga upp ett lika dramatiskt som underliggande crescendo mot slutet. Alla som någonsin haft någon anhörig som gått bort i cancer vet hur svårt det är, och filmen lockar säkert fram till tårar utan att någonsin kännas sökt eller det minsta desperat.
Även om större delen utav filmen handlar om den relation mellan Enoch och Annabel som de bygger upp lyckas man även binda ihop sidohistorier med släktingar till dem båda utan att någonsin tappa fokus eller avge minsta lilla känsla av okoncentration. Vilket gör att man får flera intressanta berättelser under loppet, även om det känns som en enda. Precis som det ska vara; eftersom livet, döden och allting däremellan hänger ihop. Och aldrig tidigare har en dylik genrefilm ens varit i närheten med att gestalta det lika närgånget och vackert känslosamt som här. Vilket bara det är värt en applåd.
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om Restless, Gus van der Sant, filmrecension