• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stockholm filmfestival: Beats, Rhymes and Life; the travels of a tribe called quest

15 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Beats, Rhymes and Life

Betyg: 4

Den första hiphopskivan jag någonsin ägde var A tribe called quests Beats, rhymes and life, så jag blev naturligtvis glad när jag såg att Stockholms filmfestival valt att visa Michael Rapaports dokumentär om den legendariska hiphopgruppen A tribe called quest.

När man gör en dokumentär om musik så är gränsen fin till att bli en musikdokumentär, framför en dokumentär om musik. Det är lätt att fastna i musikvideoklipp och långa scener från liveshower, i Beats, rhymes and life får vi följa med bakom kulisserna och ner i smutsen med en av världens mest inflytelserika band i sin genre. Intervjuer med medlemmarna Phife, Q-tip, Jerobi och Ali blandas med kommentarer från både nya och gamla artister, dj’s och producenter.

Filmen följer bandet i glada stunder och tiden med Native tongue och i de mer tyngre tiderna som Phife’s sjukdom och Jerobis avhopp från gruppen. Filmen har även ett brutalt bra soundtrack.

Jag tror att Beats, rhymes and life främst kommer uppskattas av fans till gruppen och genren, men jag tror även att den som är riktigt musikintresserad kan få ut något, i slutändan är det en dokumentär om människor och kreativitet.

Beats, rhymes and life visas på Stockholms filmfestival, vad jag vet så kommer den inte visas på svenska biografer inom den närmsta tiden.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Twilight – Breaking Dawn part 1

14 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Twilight Breaking dawn part 1

Betyg: 3

Sverigepremiär:  18 november 2011

Och så har den sista av Twilight böckerna blivit film, för att man ska kunna få ut så mycket som möjligt från böckerna till filmen så har den delats upp i två delar. På onsdag den 16e November kommer filmen som så många längtat efter. Och jag kan säga att den är värd väntan för det är den bästa filmen hittills.

Breaking dawn pt1 inleds med ett vackert skogsbröllop mellan Edward och Bella, efter bröllopet åker paret till en romantisk ö utanför rio för att tillbringa sin smekmånad tillsammans. Smekmånaden är som för vilket förälskat nygift par som helst, de gullas och nuppas i var och annan scen, samtidigt hemma i Forks går vargpojken Jacob runt och är grinig då han förlorat kampen om Bella Swans kärlek.

Men plötsligt en dag vänder gulliga stämningen. Bella börjar kräkas och inser att mensen är sen, hon har blivit gravid. Kul, kan man tycka, men inte när pappan till barnet är vampyr. Demonbarnet börjar växa snabbt som attan inne i Bellas lilla kropp som absolut inte vill samarbeta och det slutar med en kamp om liv och död mellan henne och barnet. Samtidigt lurar det onda vargar i skogen.

Filmen är i helhet bra, trotts den lite sega starten så tar sig filmen och den blir väldigt spännande, mot slutet av filmen satt jag på nålar och vred mig över vad som ska komma härnäst. Skådespelarna har även dom utvecklats under filmseriens gång och under de riktigt dystra scenerna med Bellas ångest kändes Kristen Stewart faktiskt som en riktig skådis, en bra skådis. Det som drar ner är scenerna när vargarna pratar med varandra. Visserligen är de håriga besterana snyggt gjorda, men rösterna låter för taskiga och jag kan inte låta bli att börja skratta. Men bortsett från det är jag nöjd med den senaste Twilightfilmen, jag har tillomed fått blodad tand för att läsa böckerna.  Och jag tänker inte sticka under stolen med att jag redan längtar till nästa film.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Filmrecension: Drive är äntligen här

14 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Drive
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 18 november 2011

Från ett drogrusigt Köpenhamn i Pusher-trilogin till en stuntförare i Hollywood som inte bara jobbar i ett garage som reparatör utan även kör flyktbilar till kriminella som vill komma undan med sina byten; ja, nu har den danske regissören Nicolas Winding Refn verkligen visat att han hör hemma hos den enskilde kriminelle mannen som försöker ordna upp efter sig. Den här gången har han visserligen baserat sin film på en bok med samma namn från 2005 (skriven av James Sallis) men känns ändå hemmastadd i temat.

Rent estetiskt är det underförstått redan från första rutan att det handlar om en hyperestetiserad version av verkligheten. För det är nämligen inte bara handlingen som förflyttats från Danmark till staterna, utan även rent produktionsmässigt. Varje bildruta är som en reklambild i ett glossigt livsstilsmagasin. Tillsammans, i ett sammanhang, skapar de också spänning och trovärdiga personporträtt som är lika varierande som förutsägbara. Den trevliga mannen som ena stunden är på besök hos grannkvinnan, som helt plötsligt hotar mörda någon med en hammare i nästa.

Dialogen är mer än välfungerande, det finns till och med ett par utväxlingar som mycket väl kan gå till filmhistorien för sin råstyrka och funktionalitet. Det låter lika ärligt som tufft. Ändå så naturligt, okonstlat. Vilket man såklart kan säga om det mesta andra i filmen också. Varje situation känns vardaglig, men med en speciell nerv, även om det handlar om män som vill döda varandra för pengar. För den skickligheten besitter verkligen Refn, att han lyfter ned filmen så publiken inte bara betraktar den utan tillåts besöka dess värld. Just därför känns också våldet man använder sig utav så mycket starkare, för att det plötsligt blir så närvarande att man blir lätt illamående trots att det sällan blir speciellt grafiskt.

För dem som inväntat en modern heist-film som känns lika klassisk som nutida kan jag alltså konstatera att ni inte behöver vänta längre. Drive är äntligen här. Och tro mig när jag säger att den inte bara kommer köra omkull er, utan fullständigt banka in sin kaxiga överlägsenhet i era huvuden. Och ni kommer älska varje sekund utav det!

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Stockholms filmfestival

Kvelertak live på Strand

13 november, 2011 by Redaktionen

Hyllade Kvelertak, med sin unika blandning av Hardcore, Punk och Black Metal, exploderar inför publiken på ett slutsålt Strand.

Efter klart godkända uppträdanden från kvällens tre förband och någon ynka minut efter klockan tio hoppar bandet upp på scenen för att ge besökarna vad de tål. Headbangandet och moshandet är i full gång inte minst bland publiken men än mer på scenen och när inte Erlend Hjelvik spottar ur sig texter om nordisk mytolgi på norska, stagedivar han och interagerar med publiken. Stämningen är på topp och hela lokalen gungar under spelningens dryga timme.

Fast med bara en skiva kan vi inte förvänta oss några större överraskningar och ett par låtar in i spelningen börjar det mycket riktigt kännas smått trist och enformigt, lyckligtvis återställs spänningen i samma sekund bandet drar igång kvällens givna höjdpunkt, Mjød.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Kvelertak, Strand

Living in the material world, dokumentären om George Harrison, ett måste för alla Beatlesfans

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Living in the material world
Betyg: 4
Sverigepremiär: Visas på filmfestivalen (hoppas den kommer på biografer också)

Martin Scorsese har gjort en fantastik dokumentär om George Harrison. ”Living in the Material World” är lång, 208 minuter, men värd att se varenda minut.

Det sägs ibland att George Harrison kom lite i skymundan bakom John och Paul, som var de två som skrev flest av Beatles sånger. Nja. John och Paul skrev fler låtar, men ändå var det väl de tre, John, Paul och George, som framför allt var Beatles. Om det var någon som kom lite i skymundan var det nog Ringo, bland annat för att han kom med först efter ett tag och inte var med i början i Liverpool.

Filmen tar upp hela historien, från början i Liverpool. Vi får se bilder på George som skolpojke och hans fina, vågiga hår och vi får höra om Johns stränga mosters avoghet mot George.

När Beatles slog igenom och tog världen med storm fanns inte webben och det fanns bara en tv-kanal i Sverige. Det var inte lätt att få information om sina idoler. Så småningom kom några musiktidningar, men det var ändå inte mycket vi som var unga då kunde få reda på om våra idoler. Därför var det enormt att sitta ned i biosalongen och få reda på så mycket om George och de övriga. Självklart är hela filmen ett stycke Beatleshistoria. Genom att berätta om George berättar Scorsese om Beatles, hela historien, från början i Liverpool till de första spelningarna i Hamburg, till världsturnérna, drogerna, arbetet i studion, samarbetet kring låtskrivning och fram till splittringen och livet efter Beatles.

George var en aktiv person: han skaffade finansiering till Monte Pythons film ”Life of Brian”, han startade ”Traveling Wilburys” och fick med Tom Petty, Roy Orbison, Jeff Lynne och Bob Dylan.

 

Det är så kul att Scorsese fått så många av Georges vänner att ställa upp och berätta. Ringo Starr och Paul McCartney är med massor, liksom gänget från Monte Python (Terry Gilliam och Eric Idle), Eric Clapton, Yoko Ono, Tom Petty, Phil Spector och Ravi Shankar. Självklart finns George själv med i många filmklipp liksom John Lennon.

Jag hoppas att Scorsese tar tag i de andra Beatles-medlemmarna också. 208 minuter om John Lennon och 208 minuter om Paul McCartney skulle sitta fint. Om det går att göra lika mycket om Ringo undrar jag däremot. Fast det kanske bara är min okunskap om Ringo som får mig att tänka det.

”Living in the material world” tar förstås upp mycket om George Harrisons andliga resa i livet, hans stora engagemang för indisk religion och musik. Vi får se Maharishi Mahest Yogi tillsammans med George Harrison berätta om transcendental medition och vi får se George tillsammans med den indiske sitarmästaren Ravi Shankar och vi får se hur hitlåten ”My Sweet Lord” skapades, där han blandade mantra från Hare Krishnarörelsen med kristendom.

Om jag saknar något i dokumentären är det om hans privatliv. Vi får möta hans vän Eric Clapton och får reda på att George fru Pattie Boyd och Eric Clapton blev förälskade i varandra. Clapton skrev sången ”Leyla” till Pattie. Vi får möta George Harrisons fru Olivia Trinidad Arias och hans son Dhani Harrison. Scorsese berör inte detta så mycket. Att Pattie Boyd gifte sig med Clapton sedan, berättas inte. Vilken av fruarna George fick sonen Dhani med sägs inte heller i filmen. (Det var med Olivia Trinidad Arias). Olivia Trinidad Arias säger lite kryptiskt att George gillade kvinnor – och att alla förhållanden/äktenskap har sina problem. Underförstått att han gärna hade sex utanför äktenskapet. Jag tycker Scorsese borde tagit upp lite mer kring George privatliv, inte så att det dominerar filmen men något mer.

Hur som helst,”Living in the material world”, dokumentären om George Harrison, är ett måste för alla Beatlesfans, gamla som unga.

 

Läs även andra bloggares åsikter om George Harrison, film, filmrecension, Beatles, Scorsese, dokumentär, Living in the material world

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Musik, Recension Taggad som: Beatles, Dokumentär, Filmrecension, George Harrison, Living in the material world, Scen, Scorsese

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1290
  • Sida 1291
  • Sida 1292
  • Sida 1293
  • Sida 1294
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in