• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mission Impossible – Ghost Protocol: önskar Michael Nyqvist hade en mer utmanande roll

19 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Mission Impossible – Ghost Protocol
Betyg: 2
Svensk premiär: 27 januari 2012

Visst, den som är ett stort fan av Mission Impossible skulle väl sätta ett högt betyg, bara för att det är Tom Cruise och Mission Impossible.
Med de resurserna som filmskaparna haft till sitt förfogande är det självklart att det är massor av action, med full fart från första filmsekvens. Men sedan är det inte mycket mer.

Storyn är: en svensk galen professor i fysik (spelas av svenske skådespelaren Michael Nyqvist) har fått för sig att en katastrof som förstör jorden är bra. Då kan något nytt och bättre spira upp ur spillrorna. Genom att jorden förstörs i ett kärnvapenkrig skulle jorden och mänskligheten kunna börja om på nytt. Alla krigshetsande politiska ledare dör och en liten grupp överlevande människor kan bygga en ny värld, en fredlig värld. För att sätta igång det här kärnvapenkriget måste USA och Ryssland luras att attackera varandra. De enda som kan rädda världen är agent Ethan Hunt, ja ni vet: Tom Cruise och tre andra agenter. Om de misslyckas kommer amerikanska agentbyrån IMF inte att kännas vid dem.

Grundberättelsen är virrig, men det får vi ändå acceptera, annars är det ingen idé att se filmen alls. Men det finns en hel del ologiska saker i själva storyn. Som när Hunt och kollegor gillrar en fälla bygger det på att de två bovarna som ska mötas aldrig har sett varandra, eller sett någon bild på varandra. Hmm, hur troligt är det när alla i filmen är superduktiga på att använda sina jätteutvecklade tekniska hjälpmedel.

De finns en hel del sådana där ologiska sammanhang i filmen – och det är slarvigt att filmmakarna, tycker jag.

Särskilt jättespännande blir det inte heller även om agenterna jobbar under stark tidspress, bomben är på väg att explodera medan klockan tickar på. Men allt är ju så förutsägbart, konceptet har vi sett förr och inget överraskar eller förvånar.

Det är synd att den så duktige svenske skådespelaren Michael Nyqvist gör sin internationella filmdebut i en roll där han inte får möjlighet att visa något av sitt register. Hans roll som boven kräver inte mycket av skådespelartalang. Överhuvudtaget är det inte någon skådespelarnas film. Det är få dialoger och ingen spänst i dem heller, inget särskilt intressant som förmedlas i samtalen eller interaktionen mellan filmens karaktärer.

För den som gillar action finns det förstås en hel del snygga actionscener. Men den som vill ha lite mer håller sig till James Bond.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Mission Impossible – Ghost Protocol, Tom Cruise, Michael Nyqvist

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Michael Nyqvist, Mission: Impossible - Ghost Protocol, Tom Cruise

Skivrecension: First Aid Kit – The Lion’s roar

19 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: First Aid Kit
Titel: The Lion’s Roar
Betyg: 5

Jag kommer aldrig att glömma mitt första möte med First Aid Kit. Det var i slutet av 2008 som en kompis skickade ett klipp på två flickor i en skog som sjöng Fleet Foxes ljuvliga ballad Tiger Mountain Peasant Song, harmonierna och rösterna fick mig att falla pladask, sen den stunden har mitt hjärta bultat extra hårt så fort någon nämnt de svenska förbandslådorna.

Duon, bestående av talangfulla systrarna Johanna och Klara släpper i dagarna sitt andra studioalbum, The Lion’s Roar, en skiva fullspäckad med vacker stämsång och fina texter. Till skillnad från förra skivan nosar nya mer åt mysig bergscountry, vilket jag ser som något så fantastiskt positivt. Deras röstar är som gjorda för genren. Nästa gång jag är i de amerikanska bergen så blir detta absolut mitt soundtrack.

På nya skivan har flickorna har fått hjälp av giganter (som Mike Mogis från Bright Eyes), något som skulle kunna ge hybris, men jag tycker att tjejerna ändå lyckas hålla sig till sitt, hålla sig äkta. Även om de är unga och sjunger om saker folk i deras ålder kanske inte alltid kan relatera till så tror jag på dom. Det känns som om de varit på ställen jag bara kan drömma om.

The Lion’s Roar är en grym skiva och jag hoppas verkligen att First Aid Kit blir större än vad de är, för dom förtjänar verkligen det. Skivans bästa spår är titelspåret The Lion’s Roar och snuskigt fantastiska King of the World. Jag hoppas och tror på den här skivan – så spring till närmsta skivbutik och köp den nu – du kommer absolut INTE att bli besviken.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Recension av Augustvinnaren Korparna av Tomas Bannerhed

17 januari, 2012 by Redaktionen

Titel: Korparna
Författare:Tomas Bannerhed
Förlag: Svante Weyler Bokförlag
ISBN: 978-91-85849-54-3
Augustpristagare 2011

Det är så mörkt och hotfullt att jag inte vill läsa och så bra att jag inte kan sluta – Tomas Bannerheds skildring av en på en gång främmande och bekant förfluten tid och plats är en stor berättelse, skriven med en självklarhet och säkerhet som är närmast märkligt ren. Korparna intar ett tomrum i svensk litteratur och under läsningen växer den kanske konstiga känslan av att det är märkligt att ingen skrivit romanen tidigare. Och den är fantastiskt spännande.

Berättelsen är konkret och fantastiskt bra förankrad i 1970-talets småländska landsbygd. Familjen och tiden är skildrad utan koketteri eller det slags name dropping på prylar som är vanlig i all slags konstnärliga försök att gestalta tidsanda. Trots det, eller kanske tack vare det, framstår det land människorna lever i så tydligt: det känns som en helt annan tid men samtidigt evig, en blytung stagnation där seklers tradition håller fast människor vid jorden.

Det unga berättarjaget, pojken, ser faderns allt mer galna försök att inpränta vikten av att hålla fast vid arvet – gården, den magra jordplätten, slitet och försakandet. Pojken lyfter blicken och finner spänning och tillflykt i fågelskådningen. Även för läsaren är det spännande med hans upptäckter.

”Korparna” är Tomas Bannerheds debutroman. Det är ett epitet som inte säger något om bokens kvaliteter, tvärtom: i debutroman som beskrivning ligger något ofärdigt och i bästa fall lovande frön till framtida ”färdiga” böcker. Men Bannerheds första utgivna verk är om något just färdigt, avklarnat, något som en enig kritikerkår också talat om då det gäller den hyllade debuten.

Text: Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om Augustpriset, Tomas Bannerhed, Korparna

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset, Korparna, Tomas Bannerhed

Små vita lögner – underbar berättelse men filmen känns som en bra bok

17 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: Små vita lögner
Betyg 4
Svensk premiär 20 januari 2012

För att klara oss i livet tar vi ibland till små vita lögner. Men ibland gör vi de kanske mest för att vi skäms över sanningen, vi tror att vi måste vara mer perfekta än vad någon kan vara.

I den varma franska filmen ”Små vita lögner” av Guillaume Canet, som står för både regi och manus, får vi följa ett gäng vänner i medelåldern som brukar resa på semester tillsammans i en fransk semesterby. Precis när det är dags för årets semester råkar en av dem, Ludo, ut för en svår olycka. Ludo kör skoter hem på morgonkvisten, rejält påtänd efter en fest och ett nattklubbsbesök och kolliderar med en lastbil.
Vännerna samlas på sjukhuset och får se sin svårt skadade vän.
Eftersom han ändå inte kan prata med dem och inte får träffa dem mer än mycket korta stunder bestämmer de sig för att åka iväg på semestern ändå. De kan ju alltid komma hem någon vecka tidigare och hälsa på honom då, när han har mer glädje av deras besök, resonerar det.

Det är flera saker som komplicerar tillvaror för gänget. Vincent har upptäckt att han hyser varma känslor för Max, den äldre mannen i gänget som är lite av ledaren. Max kan inte hantera det, han uppskattar ju Vincent men några homosexuella känslor har Max inte. Det är han säker på.

Vincent och hans fru och lille son följer med på semestern liksom övriga, som alla har sina problem.
Vi känner nog igen flera karaktärstyperna. Vi har nog alla mött varianter av dem i våra liv. Som
Antoine som vägrar inse att Juliette har gjort slut, att hon verkligen har lämnat honom. Han skickar SMS till henne och får till slut ett svar på SMS från henne. Det visar han i hemlighet för den ena efter den andre. Han babblar och pratar om sitt problem och frågar alla till råds, men klampar bara på med sitt problem och kan inte se att de andra kan ha ännu svårare saker att tampas med i sina liv.

Filmen är en fantastisk berättelse om några olika människors livslögner och tilltrasslade liv. Filmen är lång, omkring två och en halv timme. Ja, det tar tid att nysta upp alla berättelser, eftersom det är flera historier som utvecklas parallellt. Det känns faktiskt mer som en roman än som en film.

Det hjälper inte att filmmakarna kompenserar bokkänslan med många täta långsamma klipp med närbilder på personerna, det blir nästan sämre eftersom i en roman kan jag som läsare göra mig en egen bild av karaktärerna nu påtvingas jag ju filmskaparens bild av dem.

Fast jag förstår filmregissören, att han låter kameran vila så mycket på dessa människors ansikten och uttryck. Han har samling en rollista med mycket intressanta skådespelare. Vincent spelas av en skådespelare som ser ut att utseendemässigt vara Frankrikes svar på Daniel Craig. Max spelas av en skådespelare som är som en blandning av Al Pacino och Dustin Hoffman, i fransk tolkning.

Regi: Guillaume Canet
Manus: Guillaume Canet
Les petits mouchoirs, Frankrike, 2010

Med:
François Cluzet
Marion Cotillard
Benoît Magimel
Gilles Lellouche
Jean Dujardin
Laurent Lafitte
Valérie Bonneton
Pascale Arbillot
Joël Dupuch

Längd: 2 tim 28 min

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen

Skivrecension: Venetian Snares – Affectionate

17 januari, 2012 by Redaktionen

Artist: Venetian Snares
Titel: Affectionate
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 11 januari

Venetian Snares är tillbaka med ett kort 4-låtars släpp med titeln Affectionate.

Efter förra årets vildsint experimentella Cubist Reggae är Venetian Snares med Affectionate tillbaka på mer välbekant mark, dansanta beats och ljuvliga melodislingor.

De fyra spåren är:
1. Seqsy
2. Lesbians2
3. Chordate
4. Lesbians1

Sedan Aphex Twin försvann in i dimman på 00-talet har Venetian Snares plockat upp handsken och gett sig ut på äventyr i det elektroniska landskapet som en man och hans laptop kan utforska på egen hand, ofta med briljant resultat. Så även här, fyra låtar som varierar ett gemensamt tema.

Låtarna är inte lika vildsint trumsatta som på förra fullängdaren ”My so-called life” utan mer tillbakalutade åt Chemical Brothers-hållet; alltså mer dansant än hysteriskt.

Gillar man Venetian Snares kommer man sannolikt gilla även Affectionate, vet man inte vem Venetian Snares är kan den tjäna som en bra introduktion. Det här är nämligen riktigt bra modern elektronisk musik.

I skrivande stund finns albumet inte på Spotify men man kan tjuvlyssna och köpa släppet här.

Med det tempo Venetian Snares håller lever hoppet att det kommer en fullängdare senare i år, låt oss hoppas det!

Bästa låt: Seqsy.

Text: Daniel Lundh

Det finns en video till Seqsy:

Venetian Snares – Seqsy from JBL on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, elektroniskt, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: elektroniskt, Musik, skivrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1269
  • Sida 1270
  • Sida 1271
  • Sida 1272
  • Sida 1273
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in