• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

War Horse – hela resan känns utstakad från början

20 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: War Horse
Betyg: 2
Premiär: 24 februari

Första gången jag fick höra talas om denna film, War Horse, trodde jag den var ett skämt. Precis som skickliga internet-användare tidigare klippt ihop delar av befintliga filmer för att skapa en trailer till en ihopljugen film. Jag kunde bara inte tro det var sant att Steven Spielberg skulle göra en film om en häst. Men det är alltså precis vad han har gjort!

Från det att hästen (som kommer få flera namn under äventyrets gång) föds till det att filmen når sitt slut hinner den uppleva mycket: hårt arbete (på flera sätt), krig och många möten med olika människor. Så händelserik är filmen ändå. Men bra? Knappast. Den känns som oftast som en oengagerad barnfilm som man slängt ihop enligt en trygg mall för hur den stora massan ska tycka den är både spännande och känslosam. Vilket jag också tyckt, om jag fortfarande var tolv år gammal. Annars är risken att man lätt ser igenom det krystade och uttjatade konceptet som återanvänts i så många Hollywood-produktioner att man skäms.

Det handlar alltså inte om några storslagna personporträtt, eller ens någon engagerande bild av krigets mörker, utan man lyckas som bäst skildra en häst och dess önskan att få återvända till sin ägare som fostrat honom: vilket tidigt vittnar om att de båda kommer återförenas och överraskningsomomenten blir inte fler än så. Hela resan känns utstakad från första början vilket är precis lika förutsägbart och tråkigt som det låter.

Att denna film blivit flerfaldigt Oscars-nominerad vet jag inte säger mest om filmens kvalité eller om prisets urvattning. Det är med all tydlighet vad som går hem där, och receptet följer uppenbarligen inte kvalitet utan ytliga publiksuccéer. Vilket är synd och skam.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om War Horse, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, War Horse

Skivrecension: Pallbearer – Sorrow and Extinction

20 februari, 2012 by Redaktionen

Band: Pallbearer
Titel: Sorrow and Extinction
Betyg: 4
Release: 21 Februari 2012

En pallbearer är en person som hjälper till att bära kistan vid en begravningsceremoni. På hemsidan står det under OM fliken att det är ”en plats av sörjande för dödens tjänare”. Det här är inget dödsmetal band dock. Det är doom när det är som bäst: tålamods-krävande slött — ja, det rör sig med titansteg med den avlidne mot graven — och storslaget. Pallbearers debutalbum Sorrow and Extinction lyckas få sorgen att låta majestätisk. Brett Cambell’s lidelsefulla röst når med smärtan till himmelen. Amerikansk metal regerar nu.

Jag fick upp ögonen för dem när jag hörde deras demo från 2010 – och har väntat på debuten sen dess. Demon innehöll en låt som placerat sig in på min lista över de 10 bästa doom låtarna: Devoid of Redemtion. Den delar plats med Carry Me Home från 40 Watt Suns (före detta Warnings frontfigur) debut från förra året, ett av 2011s bästa metalalbum enligt mig och Brandon Stosuy på pitchfork.com, The Inside Room (läs min impressionistiska recension av det här). Devoid of Redemtion kom lyckligtvis med på debutalbumet. På samma demo gjorde de en cover av ”den ungerska självmordslåten” Gloomy Sunday av Billie Holiday. Och en jättelång Gloomy Sunday är precis vad ni kan vänta er.

Sorrow and Extinction har alltså uppfyllt all förväntan. Skivan finns att streama på: http://www.npr.org/2012/02/12/146464875/first-listen-pallbearer-sorrow-and-extinction. Den låter som en mindre teatralisk Candlemass. Storhet från gammal 70tals doom – om Black Sabbath hade varit på ett indiebolag, om de hade fokuserat på själslig förlust istället för djävulskap. Mer i jorden, skulle man kunna säga. Öppningslåten har en inledning på ackustisk gitarr som på ett förträffligt sätt introducerar verkets tema, outhärdlig sorg. Sen efter att elgitarrerna kommer in så uttrycks lidandet på ett enhetligt sätt rakt igenom. Det är ett hypnotiskt sorgekväde som man bör låta strömma över som en helhet. Det är detaljskimrande om man ger det sin fulla fokus, helst liggandes i sängen som om man själv blev dragen mot graven. En slags övning i att ligga i likkistan. Sista låten Given To The Grave är verkligen som att man spikat igen kistan och fört ner dig under jorden. Ibland är det skönt att känna sig död.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Avalon – ett guldkorn på den svenska filmmarknaden

19 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Avalon
Betyg: 5
Premiär: 24 februari

I Axel Peterséns debutfilm ”Avalon” är det tennisvecka i Båstad. 60-åriga Janne(Johannes Brost), som precis avtjänat ett straff med fotboja, gör ett halvhjärtat försök att börja om på nytt och befinner sig på orten tillsammans med systern Jackie och sin jämngamla affärspartner Klaes, för förberedningar av öppningen till den nya nattklubben Avalon. Det förväntas bli en succé, ett nytt partymecka för den festsugna eliten. Men när Janne av en olyckshändelse dödar en baltisk byggarbetare förvandlas sommaridyllen i ett överflöd av alkohol och pengar, abrupt till en ångestladdad verklighet. Som konsekvens dras han långt ner i det mörka träsket av kriminalitet.

”Avalon” har blivit internationellt uppmärksammad och vann priset Discovery Section Award på den prominenta filmfestivalen i Toronto. Nyligen visades den även på Berlinale, där den blivit utvald till sektionen Forum, som fokuserar på framtidslöften i gränslandet mellan konst och film. Johannes Brost får här, efter många års frånvaro från vita duken, sin revansch och gör en lysande gestaltning av en man som sedan en lång tid tillbaka passerat sitt bästföredatum. Motspelarna i den förfallna trion, Leonore Ekstrand och Peter Carlberg, gör även bra prestationer som två sorgliga figurer som lever för dagen och försöker avsäga sig allt ansvar genom att desperat hålla kvar vid ungdomen. Nostalgin och de gamla minnena från den ljuva tiden gör sig tydlig i en scen när ljuset från discokulan träffar Janne som ensam dansar i den tomma nattklubbslokalen till 80-talshiten ”Avalon”.

”Avalon” är en stilsäker och imponerande långfilmsdebut med ett skickligt kameraarbete och ett konstnärligt bildspråk som fascinerar. Med kameravandringar över vackra landskap i kontrast till brottslighetens smuts berättas det om en samtid som majestätiskt mynnar ut i en dämpad version av nationalsången. Denna dramathriller som skildrar en festande generation som vägrar växa upp är en riktig fullträff, utförd med finess, och ett guldkorn på den svenska filmmarknaden.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Avalon, film, filmrecension, Johannes Brost

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Avalon, Filmrecension, Johannes Brost, Scen

Bokrecension: Ingenbarnsland – Eila Hetekivi Olsson

19 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Ingenbarnsland
Författare: Eila Hetekivi Olsson
ISBN: 9789113038544
Förlag: Norstedts

Miira förstod inte den svenska ”vargen kommer”. Varför skulle de vuxna höra sämre om barnen skrek flera gånger och högt, det borde ju vara tvärtom, resonerar hon i boken Ingenmansland av Eija Hetekivi Olsson. Själv undrar jag var om alla vuxna är lika störda som världen Miira lever i. Alltså inte bara knarkarna och fyllona som finns i förorten utan de som alla de som jobbar i skolan där hon går och alla de andra som hon möter. De få som ser Miira och tar henne på allvar hinner bara visa sig innan de försvinner igen. I boken är det en mycket ensam flickas tankar man möter och som inga vuxna lyssnar på. En alternativ titel är Vuxenfrilandet.

Hetekivi Olsson skildrar med ett eget och drivet språk insidan av stadsdelen Gårdsten där Miira växer upp. Men platsen hade lika gärna kunnat vara någon annan där samhällets olycksbarn flockar sig. Där är pundare och fyllon inget man är rädd för utan ett lika normalt inslag som det är för ungarna att snatta för höga nöjes skull eller för att man inte har pengar att handla för.

Hon går i en finskspråkig klass som hon själv (liksom lärarna) dömer ut som en sämre sorts än de svenska, och hon funderar ofta över vad hon ska göra för att kunna bli statsminister eller kirurg. Det första vill hon bli för att kunna ta från de snobbiga och ge till de sopiga. Röja järnet som en riktig Robina Hoodinen. Det andra för att kunna byta mammans utslitna ryggkotor till nya så att hon slipper ha ont. Men att det är just en finsk klass är inte det viktigaste tycker jag. Det kan inte vara en djärv gissning att många andra kan skriva under på att det finns svenska skolklasser som också döms ut tidigt om bara tillräckligt många av eleverna inte beter sig som de vuxna förväntar sig.

Hon röker och super, slåss och klottrar så det är långt ifrån en ängel man möter. Hon är en unge bland många andra som ingen i vuxenvärlden verkar sätta något hopp till. Men med en inre kraft och rättvisepatos som jag inte vet varifrån hon hämtar gör att hon inte ger upp.
De vuxna lever i en finskspråkig värld medan Miira någorlunda förmår att orientera även i den svenska som hon vet ses som den bättre. Hemma är det inte den ekonomiska fattigdomen som härskar men väl fåordigheten. De ständigt värkande kropparna och maktlösheten i livet övergår i detsamma i föräldraskapet, inte bara hemma hos Miira utan också hos hennes kompisar. Hon tar tidigt kommandot hemma när de vuxna inte förmår. Kommer och går som det behagar henne utan att få några frågor. Första fyllan tigs ihjäl och möts bara av en spyhink som mamman ställt bredvid sängen. Alla beslut som rör henne bestämmer hon själv och föräldrarna nickar med, och redan vid tioårsåldern tvingas hon bli vuxen parallellt med det barn hon är. Just i detta, i tigandet, blir klass och invandrarskap blir så tydligt menar jag. Vanmakten och att andrahandsrättigheterna ger ständigt tystnaden bränsle. Bristen på svenska gör att barnen och de vuxna byter plats med varandra.
Hetekivi Olsson ger även en bild av hur det är när tjejer tar för sig och tar plats, det mantra som årskull efter årskull av unga flickor har fått sig imatat. Miira säger ifrån, ibland med nävarna, när killar förnedrar och när lärare gör skillnad på kön – och får betala med sämre betyg. Inte för att ett läshuvud är något att skryta med i hennes kompisgäng men hon vet ju att hon är värd bättre än siffrorna som står i betyget: ”Engelskaläraren har sänkt hennes betyg för att hon är omöjlig att le emot”, tänker Miira. Betygen som hon inte mörkar för kompisarna är dock bra och det får henne att stoltskämmas, ett av författarens många egenskapade och träffsäkra uttryck. För bra betyg ger ingen status i den här verkligheten.

Så vävs klass, kön och invandrarskap ihop men det är varken en offerskildring, en hjältesaga eller en romantiserad misär som Hetekivi Olsson har skrivit. Hon har lyckats att skildra livet genom barnets ögon där även den sunkigaste förort är den trygga hemmabanan trots utanförskapet. Där blandas skratt med ilska och där Miiras insikter om utanförskapet och risken att inte kunna ta sig ur det växer i takt med kompisar faller ifrån och hon själv mognar. Bokens svaghet är att lågstadie-Miiras språk inte känns riktigt äkta, men det är lätt att ha överseende med eftersom orden i resten av boken brinner av verklighet.

Text: Heli Kärkkäinen

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension Taggad som: Augustpriset

Vi som är hundra på Stockholms stadsteater ställer frågor om livet

19 februari, 2012 by Redaktionen

Vi som är hundra av Jonas Hassen Khemiri
Stockholms Stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 18 februari 2012

Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini spelar samma person i olika åldrar, men alla närvarande på samma gång. Alla tre är klädda i svarta klänningar med röda blommor, med lite olika mycket tyg. De har likadana frisyrer, fast den yngsta kvinnan har mörkt hår, den mellersta rött och den äldsta grått. Alla vill de vara lyckliga men något har gått snett.

Pjäsen börjar med en dispyt kring om livet är värt att leva vidare. Lena Nilssons del av personligheten vill ta livet av sig, men blir övertalad att börja om. Den tredelade kvinnan får chansen att leva om sitt liv, men det verkar bli precis likadant denna gång.

Rakel Wärmländer som är den unga, idealistiska kvinnan kämpar emot, men Lena Nilsson som den medelålders fogar sig och försöker se det positiva och den äldre Anneli Martini driver på skeendet. Kärnfrågan är hur man ska kunna bry sig om det lilla, oansenliga livet när det finns så mycket ondska och orättvisor i världen att bekämpa.

Ett svar på frågan kanske är att vi behöver ta hänsyn till och lyssna på alla delar av vår person för att kunna leva ett meningsfullt liv. I programmet citeras Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig:

Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mod.

Det är tunga frågeställningar som Vi som är hundra tar upp, men pjäsen är också underhållande. Publiken skrattar igenkännande åt den torre pojkvännen Arthurs utläggningar om typsnitt och pixlar och åt de tre kvinnornas fyndiga dialog – eller snarare den inre monologen. Kajsa Reingart, som gör regidebut, lyckas levandegöra Jonas Hassen Khemiris manus på ett bra sätt. Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen verkar ha en betydligt lättsammare framtoning än Göteborgs stadsteaters, som spelades hösten 2009.

Föreställningen får ett extra lyft av en finurlig scenografi med väggar som väger över, gardiner som faller på olika sätt och ett halvcirkelformat spår i golvet där en säng, ett bord och faktiskt ett tåg rullar in och ut.

Vi som är hundra är både rolig och tänkvärd. Skådespelarna är skickliga i sina roller och på att får oss att känna att de tre är en. Anneli Martini har en talang för det komiska och de tre kompletterar varandra på ett dynamiskt sätt. Föreställningen är välregisserad och jag hoppas på att se mer av Kajsa Reingart som regissör framöver.

Vi som är hundra
Av: Jonas Hassen Khemiri
Regi: Kajsa Reingardt
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Peter Holm
Ljus: Per Sundin
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Mask: Anna Jensen Arktoft

I rollerna:
Ung kvinna med flera roller: Rakel Wärmländer
Medelålders kvinna med flera roller: Lena Nilsson
Äldre kvinna med flera roller: Anneli Martini

Bild: Anneli Martini, Rakel Wärmländer och Lena Nilsson. Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Teatermagasinet

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Hassen Khemiri, teaterrecension

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Jonas Hassen Khemiri, Stockholms stadsteater

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1253
  • Sida 1254
  • Sida 1255
  • Sida 1256
  • Sida 1257
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in