• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Nite Jewel – One Second of Love

1 mars, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Nite Jewel
Album: One Second of Love
Betyg: 3

Det görs mycket bra dansant syntpop just nu. Charli XCX är min favorit bland de växande amerikanska artisterna. För att inte tala om den mer drömska, svenska varianten, med Azure Blue och Jonathan Johansson i spetsen. Jag trodde att vokalissan Ramona Gonzalez hemmasnickrade lo-fi syntfunk skulle hamna i kategorin bra-ny-indiesynt, eller varför inte j-t bra. Tyvärr blev det halvbra/hyffsat-kategorin. Det faller nästan ner i tråkigtlådan. Tråkigt för Gorilla vs. Bear och tråkigt för skivbolaget Secretly Canadian. De kan dock trösta sig med att Damien Jarudos Maraqopa som de släppte 21 Februari 2012 har fått en bra respons och är helt fantastiskt. Det är dock indiefolk. Nu tillbaka till syntpopen och ”One Second of Love”.

Låtarna är i allmänhet på en väldigt låg nivå vad gäller komposition, de är skellettlikt tunna: när det är vanlig syntpop liknar de grundmallar och är ofta amatöraktigt upprepsamma. De tappar ofta kraften nånstans mitt i, eller så dör en fungerande refräng genom den dyker upp för många gånger i rad. När låtarna är experimentella och leker med ambient psykadelia blåser de förbi i det mörka tomrummet med en gäspnings styrka.

Jag minns när mitt kritikersinne vaknade till liv. Det var när jag satt i barndomens baksäten och föräldrarna lyssnade på mix megapol. Då började jag märka hur musiken som gick på radion ofta gjorde helt fel. När jag nu lyssnar på mittendelen av Nite Jewels debut känner jag billukten, det smärre illamåendet och den växande huvudvärken. Ibland kan popmusik orsaka depressioner. Då trycker musiken verkligen på min tryck-vidare-till-nästa-spår-punkt. Det är jobbigt när man måste stå ut istället för att njuta. Det hjälper inte att ”Autograph” låter som om Spice Girls hade gett sig på funken. Dock tror jag Melanie C hade åstadkommit något intressantare. Snälla, kära Musiknördarnas Gud, låt mig aldrig höra ”In The Dark” eller ”Memory, Man” igen. Jag lyssnar hellre på Lady Gagas sämsta om och om igen! Men ibland gör Ramona helt rätt ändå.

På de bästa låtarna tänker jag på Ford & Lopatins midiexperiment från fjolåret och alltså också på självaste syntpopkungen Prince. Det tydligaste exemplet är ”She’s Always Watching You”. Den har sköna kantiga melodier och ett futuristiskt funksväng med pointilistiska syntfioler i gammal hederlig 60talsanda i bakgrunden. Titelspåret är medryckande och effektfull som en Goldfrappsingel (de har för övrigt släppt en singelsamling nyligen som vinner över One Second Of Love med stjärndistanser). Inledningslåten ”This Story” med dess mjuka glittersyntar, hårda LOW-trummande, fjompiga flöjtsyntslingor och pratiga, avslappnade verser är riktigt behaglig. Dessa tre låtar bildar en trilogy som öppnar albumet och man kan tro att det ska fortsätta så, men det gör det ej, och kompositionskänslan, kraften och funken återkommer aldrig på riktigt föränn den sista, berörande, mystiska ”Clive”.

Text: Bojan Buntic

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Nite Jewel, One Second of Love

Filmrecension: Kairo 678 – skrämmande viktig

1 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Kairo 678
Betyg 5
Sverigepremiär 9 mars 2012
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Nelly Karim, (Seba), Boushra (Fayza), Nahed El Sebai (Nelly), Omar El Saeed (Omar), Basem El Samra (Adel)

Kairo 678 skildrar tre unga kvinnors liv – Fayza, Seba och Nelly – i Egypten en tid före den arabiska våren. Alla tre kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade i ett samhälle som är oerhört mansdominerande. En av kvinnorna, Nelly, bestämmer sig för att polisanmäla mannen som antastat henne. Polisen vägrar ta emot anmälan, men däremot går det bra att anmäla att hon utsatts för våld.

Nelly är en ganska tuff tjej. Hon jobbar som telefonförsäljare och på sin fritid satsar hon på att bli Egyptens första ståuppkomiker. Hennes pojkvän som också är ståppkomiker stöder hennes satsning. Men det egyptiska samhället vill inte ha någon rättegång om sexuella trakasserier. Nelly blir beskylld för att vilja förstöra Egyptens anseende. Det blir ett enormt tryck på henne från alla håll att hon ska avstå från att ställa förövaren inför rätta.

Fayza är gift med Adel och har två barn. Till skillnad från de två andra huvudpersonerna går hon klädd i slöja som täcker hennes hår och hon går klädd i traditionell muslimsk kappa för att dölja kroppen. Det hjälper inte, hon blir ständigt utsatt för tafsande män på bussen. Bussarna är ständigt överfulla.

De tre huvudrollerna kommer från olika samhällsklasser: Fayza kommer från lågavlönad arbetarklass med ständiga ekonomiska bekymmer, Sabe kommer från överklass och Nelly från medelklass. De har på olika sätt blivit sexuellt trakasserade och tar itu med det på olika sätt.

Kairo 678 skildrar kvinnors situation i ett land där problem med mäns sexuella trakasserier av kvinnor sopas under mattan. De tre unga kvinnorna tar kampen mot den gamla moralen och kvinnoförtrycket, trots gigantiskt motstånd från alla håll i ett samhälle med ett rättsväsende som inte är vana vid att sådana händelser blir offentliga och diskuteras öppet.

Kairo 678 visades i utsålda salonger under Göteborg Filmfestival och den har fått filmpris på filmfestivalen i Chicago och i Dubai.

Kairo 678 är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor och deras kamp för upprättelse och rättvisa kring upprepade sexuella övergrepp. Visst är det en angelägen film, men det höga betyget beror inte på att den är viktig utan på att berättelsen är starkt framförd, dramaturgiskt bra och den förenklar inget utan tar upp problemet ur olika aspekter. Som åskådare känner jag med karaktärerna och kan förstå också de vars reaktioner och åsikter jag inte delar.

Ett extra plus också för den finurlige polismannen som utreder brotten när en av de sextrakasserade unga kvinnorna börjat attackera förövarna med en pennkniv rakt in i skrevet.

Kairo 678 är regisserad av Mohamed Diab som är en av de mest erkända och anlitade manusförfattarna i Egypten. Han kommer från Ismailia, öster om Kairo. Han är ekonomiutbildad på universitet.
Sen många år skriver han för film och tv på heltid. Innan Kairo 678 skrev han manus till fyra långfilmer, regisserade av andra personer. Kairo 678 är hans regidebut.

En stark scen är när Fayza beskyller sina två vänner för att de är medskyldiga till att de trakasserats eftersom de inte klär sig lika strikt muslimskt som hon själv gör.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo 678, film, filmecension, recension, Egypten

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Egypten, Kairo 678, Recension, Scen

The Artist – förtjusande stumfilm som underhåller

29 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: The Artist
Betyg: 4
Svensk premiär: 9 mars 2012

Filmen The Artist tar vid i 1920-talets Hollywood, närmare bestämt år 1927, och stumfilmsaktören George Valentin (Jean Dujardin) är drömfabrikens starkast lysande stjärna. Vi befinner hos på premiären av hans senaste film och publiken fullkomligt älskar honom, vilket är något han sannerligen njuter av då han glatt dansar runt på scenen till deras oupphörliga jubel, ackompanjerad av sin jack russel-terrier tillika ständige följeslagare, Jack.

Efter showen, utanför biografen, omringas Valentin av press och begeistrade beundrarinnor. Bland dem finns den unga vackra Peppy Miller (Bérénice Beja), som bokstavligt talat råkar ramla in i Valentin som skrattande låter henne posera på ett foto med honom, ett foto vilket nästa dag pryder förstasidan av Variety med titeln ”Who’s That Girl?”. Samma dag befinner sig Peppy vid filmstudion sökande en statistroll då hon, än en gång, stöter på George Valentin som efter lite övertygelse av sin manager Al Zimmer (John Goodman) lyckas ge henne en i sin nyaste film.

Tiden går, och med nyuppfunna tekniker börjar stumfilmens era oundvikligen lida mot sitt slut. Talfilmen gör sitt intrång och det är dags att ge plats för något nytt, något som George Valentin vägrar gå med på. Hånskrattande åt sin manager åt idén att talfilmen skulle kunna ersätta stumfilmens rena konstform väljer han, nu när han är ”old news” och inte längre relevant som skådespelare i denna nya genre, att finansiera en egen stumfilm. Denna resulterar i en flopp, och George Valentin ser sig själv hamna längre och längre bort från rampljuset, samtidigt som Peppy Miller, som med åren lyckats klättra på framgångsstegen, bara blir mer och mer populär – ingen undrar numera vem hon är.

Fransmannen Michel Hazanavicius står för både manus och regi till denna idag originella, rörande, och absolut förtjusande hyllning till det gamla Hollywood och en förfluten era inom filmskapande. Med The Artist visar han att, om det görs rätt, även detta sätt att berätta en historia fortfarande håller – trots (eller kanske till och med på grund av) dagens moderna samhälle kan vi låta oss förtrollas och underhållas av enkelheten hos en svartvit stumfilm.

Jag kan förstå hur just en stumfilm, där aktörernas gester och minspel måste vara betydligt mer överdrivna än i en talfilm, lätt skulle kunna bli fånig, men detta är ingenting jag alls tänker på under visningen av The Artist, i vilken man bjuds på en elegant blandning av humor och dramatik, ledd av den otroligt charmante Jean Dujardin som George Valentin. Detta, tillsammans med filmens stämningsfulla originalfilmmusik komponerad av Ludovic Bource, gör att jag finner den väl värd sina tio Oscarnomineringar och att den också vann fem Oscar, bland annat de två tyngsta som Bästa film och Bästa regi.

I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell m.fl.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om The Artist, stumfilm, Oscarsnomineringar

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Oscarsnomineringar, stumfilm, The Artist

Skivrecension: West of Eden – Safe Crossing

28 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Artist: West of Eden
Titel: Ah!
Betyg: 4
Release: 21 mars 2012

Folkmusik och folkrock är en genre som tyvärr inte har några mer framträdande exponenter idag. Inte ens i Storbritannien med sin tradition ända tillbaka till 1950-talet med skivbolaget Topic och 60- och 70-talens Fairport Convention till folkpunkare som The Men They Couldn´t Hang och The Pogues.

Sandy Denny, den brittiska folkrockens mest levande röst är inte död, hon lever i Sverige och heter Jenny Schaub. Shirley Collins, brittiskt folkmusiks titan har en tvillingsjäl i samma Jenny Schaub och Fairport Convention lever i all önsklig välmåga under namnet West of Eden och är ett svenskt band.

Så skulle man kunna beskriva West Of Eden, detta för de flesta svenska musiklyssnare okända band som den 21 mars släpper sin sjunde platta. En i dessa tider av schlagergröt och kommersiell posörmusik förgiftade tillvaro kommer denna karamell av äkta musik och spelglädje parad med musikaliskt kunnande och kärlek till genren.

Där den utdragna plågan kallad Melodifestivalen med sin genomfalska och usla ”musik” ockuperar våra öron känns West of Eden precis som Thåström som en mental dusch som spolar bort lorten från kropp och själ. West of Eden har nämligen en sak gemensam med Thåström – äktheten och ärligheten. Bandet har något att säga och gör det övertygande precis som Thåström.

Att göra plattor kring ett specifikt tema är alltid lite riskabelt. I värsta fall blir det pretentiöst till övermått eller tröttnar man på temat som inte håller hela vägen utan tappar styrfart. West Of Eden klarar dessa blindskär (!) och lyckas skapa en platta som håller samman kring temat, havet och sjömannens lott men också successivt blir allt mer spännande. Än mer imponerande eftersom alla låtar är original och inga covers göre sig besvär.

Styrkan förutom Jenny Schaubs makalösa röst som i sin innerlighet, sin nakna direkthet och kristallklara skönhet är Lars Bromans lysande fiolspel och Kenneth Holmströms kraftfulla basspel som lyfter och ger plattan en fast och imponerande ryggrad. Jag skulle dock gärna se Jennys röst få lite mer utmanande uppgifter, så överraska gärna och ge Jenny en ruffigare låt på nästa platta. En låt där hon får ta ifrån tårna och för i varje fall stunden lämna sin Denny/Collins tonläge.

”Safe Crossing” är titeln på denna sjunde CD från ett band som i irländsk press utnämnts till ”The best of contempory folk” har alltså 2012 gjort en platta med havet som tema. Blundar lyssnaren både ser och känner doften han/hon av hav, segelfartyg men också av längtan och förtvivlan över sjömannens öde. Här finns makalösa titellåten ”Safe Crossing” där Martin Schaub ges fullt utrymme för sin berättarförmåga, här finns också på ett flertal spår Jenny Schaubs innerliga, känsliga och kristallklara röst och ges berättigat utrymme i den vackra ”Endurance”.

Den liksom sjömannens liv intensiva ”Coffin Ship” lämnar ingen oberörd. Topparna på plattan är så många att den nästan blir utmattande i sin bredd och styrka. Inspirationen finns där, Richard & Linda Thompson, Sandy Denny, Shirley Collins till Laura Marling idag. Men originaliteten och den oomtvistliga kvaliteten dominerar på ett sätt som vi alltför sällan får uppleva på svenska plattor. Att sedan också spela in i Sawmills Studio i Cornwall gör saken inte sämre.

Äkta musik vinner alltid i längden då den talar till lyssnarens känsla och tar dig på allvar. Må glittret synas för stunden, men glöms bort snabbt. Därför vinner West Of Eden lyssnarens hjärta. ”Safe Crossing” är en spännande Pandoras box som ger nya upplevelser vid varje lyssning – en platta som ligger mycket nära absolut toppbetyg.

Text: Ingemar EL Göransson

Läs även andra bloggares åsikter om West of Eden folkrock, skivrecension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: skivrecension, West of Eden folkrock

Lasse Hallströms nya film: Laxfiske i Jemen, recension

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Laxfiske i Jemen
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2012
Regi: Lasse Hallström

Lasse Hallström är tillbaka med en ny film, med Ewan McGregor och Emily Blunt i huvudrollerna.

Ewan McGregor spelar fiskeriexperten Alfred Jones som lever ett lugnt liv, men med mcyket inlåst frustration. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på arbetet har han en slavdrivare till chef.

När livet tycks som mest grått och trist blir Alfred Jones erbjuden att ansvara för ett projekt där lax ska planteras in i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar. En stenrik shejk vill betala projekt, hur mycket det än må kosta. Shejken har en dröm att dammar och bevattning ska få öknen att blomstra. Dessutom är shejken fascinerad av fiske och menar att fiskesporten  gör människor  godare och för samman människor oavsett bakgrund. I fisket kan muslimer möta kristna och ateister.

Den brittiska regeringen behöver ha någon positiv nyhet från Mellanöstern för att mata medier med. Alfred Jones är till sin natur cynisk och negativ och han vägrar ta uppdraget. Hans vilja väger dock inget i sammanhanget när den brittiske premiärministern och hans taleskvinna Patricia Maxwell bestämt sig. Alfred Jones har ingen annat val än att acceptera uppdraget, annars får han sparken.

Shejken har en projektledare, Harriet, spelas av Emily Blunt Hon har precis träffat sitt livs förälskelse, en brittisk soldat. Harriet är en söt ung kvinna och när hennes soldat skickas till Afganistan åker hon gärna med till Jemen för att genomföra laxprojektet tillsammans med Alfred Jones och shejken.

Självklart kryllar filmen av  bra skådespelare, Ewan McGregor gör sällan en dålig roll. Filmen är snyggt filmad med fina bilder från Jemen. Men ändå är det lite för mycket klicheer, människorna skildras schablonartat.

Filmen bygger på Paul Tordays kritikerhyllade och bästsäljande bok med samma namn. Jag har inte läst den, men skulle kunna tänka mig att det samhällskritiska och satiriska kommer fram bättre och med mer nyanser i boken. I filmen är det lite för förenklat och en hel del som är förutsägbart redan från start och som därför inte överraskar  så mycket.

Shejken är bara alltför fin och så god att det känns att filmen är väl politiskt korrekt.

Trots att jag alltså har så mycket kritik mot filmen får den ändå ett högt betyg, 4, för att den trots allt är en förtjusande film som gör mig på gott humor och ger mig hopp om människor.

I rollerna: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas, Rachael Stirling, Amr Waked

Regi: Lasse Hallström
Manus: Simon Beaufoy (Golden Globe-belönad för manuset till Slumdog Millionaire).
Originaltitel: Salmon Fishing in the Yemen

Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Hallström, Ewan McGregor, laxfiske, fiske, Jemen, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ewan McGregor, Filmrecension, fiske, Jemen, Lasse Hallström, laxfiske, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1247
  • Sida 1248
  • Sida 1249
  • Sida 1250
  • Sida 1251
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in