• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Flux Pavilion på Arenan

29 april, 2012 by Jonatan Södergren

Flux Pavilion, Arenan
Betyg: 3

Förra året öppnade han för Skrillex – nu besökte den brittiske dubstep-producenten Flux Pavilion, eller Joshua Steele som han egentligen heter, återigen Stockholm för ett DJ-set på Arenan, Fryshuset.

Efter att de båda förbanden Linny Hex och Feed Me lyckats mer än väl med att bygga upp en förväntan som nästan gick att ta på var det äntligen dags för Flux Pavilion att påbörja sin cirka en timme långa spelning.

En rad imponerande singlar ledde till en nominering när BBC presenterade de nominerade till Sound of 2012, men intresset för stjärnskottet hade uppenbarligen spridits sig även utanför de brittiska öarna.

Kärnan i hans musik är någon form av energi, även om den kan variera från låt till låt. Av publiken att döma är galenskap, allsång och dans är de tre vanligaste reaktionerna på hans musik.

Efter uppbyggande inledningar drivs de repetitiva texterna ofta framåt av massiva beats och plingande tv-spelssynthar. Att ljudet dessutom är så högt gör energin bara ännu mer intensiv. Konserten når sitt klimax under I Can’t Stop och Got 2 Know.

Sammanfattningsvis beskrivs kvällen kanske bäst som överväldigande med en alldeles gudomlig bas.

Text: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Flux Pavilion, Fryshuset

Paradisoffer av Kristina Ohlsson – tar raka vägen till filmsuccé, men är inte den litterärt bästa i serien

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Paradisoffer
Författare: Kristina Ohlsson
Förlag: Piratförlaget
Utgiven: 201204
ISBN10: 9164203859
ISBN13: 9789164203854

Paradisoffer är Kristina Ohlssons fjärde bok i Fredrika Bergman-serien. Till handlingen är den nog den allra mest spännande, som visar hur skicklig Kristina Ohlsson blivit i att regissera och lägga upp en spänningsroman. Däremot tycker jag att hon litterärt och när det gäller att skildra karaktärernas inre gått ett steg tillbaka. Det som fick mig att fastna för hennes tidigare böcker i serien var just de trovärdiga människorna, att de kändes som äkta människor.
Paradisoffer är istället en deckae som väldigt lätt kommer att gå att föra över i filmens format.

En fullsatt Boeing 747 lyfter från Stockholm och flyger mot New York. Kort efter start hittas ett hotbrev på en av flygplanets toaletter. Krav riktas mot både den svenska och amerikanska regeringen, om de inte infrias kommer planet att sprängas. Ett av kraven från kaparna är att regeringen ska ompröva sitt beslut att utvisa en man som Säpo bedömt vara en säkerhetsrisk. Regeringen ställs inför valet att rädda livet på de fyrahundra passagerare som hålls gisslan på tiotusen meters höjd eller att fullfölja utvisningen.

Den som läst de tidigare böckerna i serien känner igenom huvudpersonerna: Kriminalkommissarie Alex Recht som utreder kapningen av planet tillsammans med Eden Lundell på Säpos kontraterrorenhet. Seriens huvudperson Fredrika Bergman jobbar för tillfället på på justitiedepartementet och är inblandad i utvisningsärendet. Hon får i uppdrag att vara kontaktperson mellan regering och polis.

Det finns delar i berättelsen som sätter kalla kårar i ryggen och får säkert en och annan flygrädd att bli än mer förskräckt. I vissa delar sätter Kristina Ohlsson fingret på ett ohyggligt dilemma. Amerikanarna är redo att låta flygplanet flyga i luften, hellre än att tillmötesgå terroristernas krav på en enda punkt. De svenska beslutsfattarna är mer flexibla – och frågan är om det inte i det långa loppet är ännu mer skrämmande.

Kristina Ohlsson använder skickligt tidsaspekten – bränslet i planet tar sakta med säkert slut och då går tidsfristen ut. Upplagt för filmsuccé. Att jag inte faller pladask beror dels på att karaktärsskildringarna den här gången är ytligare men också att det finns några aspekter i handlingen som gör att den inte är helt trovärdig, som anledningen till pilotens agerande. Det är lite tunt. Likaså finns det delar i terroristernas bakgrund som känns svåra att ta till sig som trovärdiga.

Det går dock inte att komma ifrån att ”Paradisoffer” är spännnande. Även om jag inte köper alla delar i logiken är det en bok det är svårt att slita sig ifrån.

Boktokig var något mer förtjust och gav boken betyg 4 av 5.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristina Ohlsson, bokblogg, recension, deckare, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Deckare, Kristina Ohlsson, Recension

Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami – deprimerande slarvigt skriven

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Efter mörkrets inbrott
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201203
ISBN10: 9113021540
ISBN13: 9789113021546

Den som läst ett par böcker av Haruki Murakami börjar känna igen en del: där finns ofta någon ung kvinna som har gula sneakers på sig – där finns ofta någon scen är någon gungar och där finns alltid någon scen där en måne har viss betydelse. ”Efter mörkets inbrott” känns som en roman Murakami fått till ganska mycket på slenrian.

Handlingen kretsar kring den unga kvinnan Mari som sitter på en nattöppen restaurang i Tokyo och den unge studenten och jazztrombonisten Takahashi sätter sig ned bredvid henne. Han känner igen henne, från en dubbeldate han och en kompis hade med Maris syster.

Mari är fåordig och inte särskilt intresserad av hans samtal. Han är lite orolig över att hon ska stanna där hela natten, en ung kvinna borde inte vara ute på natten. Strax efter att han lämnat Mari kommer en kvinna dit och ber Mari om hjälp, på rekommendation av Takahashi. Kvinnan driver ett så kallat Lovehotell, där män tar in med kvinnor för en timme eller en natt för att ha sex. En ung kinesiska har blivit svårt misshandlad och Mari kan kinesiska och blir ombedd att tolka.

Det kunde varit en fascinerande berättelse om händelser under en natt i Tokyo. Det är dock lite för mycket som känns som maner från författarens sida, som grepp han tar till för att läsaren ska uppfatta det som intressant.

Dialogerna är ofta väldigt onaturliga: människor talar inte på det sättet – och jag har svårt att tro att Murakami använder det onaturliga sättet att tala för att han vill säga något särskilt med det. Antingen har han varit slarvig med dialogerna eller så har översättaren gjort ett slarvigt arbete.

Ett exempel:

”Det här är Mari. Det var henne jag pratade om innan. Hon som kan kinesiska. Hon mer rött hår heter Komugi. Konstigt att heta något som betyder vete, men det är faktiskt hennes riktiga namn. Hon har jobbat länge hos mig”.

Det känns konstruerat, människor talar inte så förklarande.

Ett annat exempel på slarvig dialog, från ett citat av Takahashi:
”… Det var ett mycket snabbt förlopp, och hon hann inte få nån riktig behandling heller. Under hela tiden satt min pappa i fängelse. Som jag berättade innan.”.

Säger en ung man ”snabbt förlopp”? Säger han inte att det gick snabbt eller det gick fort?

Murakami leker med berättarperspektivet och låter oss läsare vara som en kamera som zoomar in rum och människor där. Det känns konstruerat. Men ännu mer störs jag av hans slarv med berättarperspektiven i övriga texten, som :
Hon verkar ha stor vana vid sådant, för hennes handlag är förvånansvärt skickligt.
Förvånansvärt skickligt – ur vems perspektiv och bedömning då? Genom författaren och läsarens?

Jag tillhör inte Murakamis största fans, det är sant. Jag har svårt att hitta den där atmosfären som hans stora fans talar om att de hittar i hans böcker. Jag tyckte om 1Q84-trilogin, efter att den tredje boken kommit, för den band ihop alla tre delarna. ”Efter mörkrets inbrott” får mig att se klart se vad det är i hans sätt att skriva som gör att jag inte fallit för hans andra romaner. Det är slarviga dialoger som inte känns som att det är verkliga människor som talar, det är bilder som känns som manér skapade för att väcka förundran, som knep bara. Som att han leker med svåra saker utan att vilja berätta något.

Bokförlaget skriver:
Efter mörkrets inbrott är ett suggestivt och filmiskt drama som blandar tid och rum i en närapå metafysisk utforskning av människans psyke. Ingen annan än Murakami hade kunnat skriva denna roman präglad av hans helt egensinniga humor och psykologiska skärpa.

Jag har svårt att de någon psykologisk skärpa eller metafysiska utforskning av människans psyke.

Recensenten i DN skriver:

I detta universum återkommer en Vergiliuslik gestalt: Här heter hon Kauro och är före detta proffsboxare, numera manager och livvakt på hotellet Alphaville. Den ärrade kämpen som blir som en god mor som kan badda skador och sätta dit de starkare, en lyssnare som genom sina öppna frågor väcker kraften hos den som går på sparlåga, som sover sig genom livet, eller bara väntar.

Jag tror det är nyckeln till den globala förtjusning Murakamis författarskap väcker: den övertygande känslan av att det går att börja om, att sätta sig upp mot marknadssamhällets krav på lydnad, att förändra världen. Min lokala förtjusning är också stor.

Det som DN-kritikern uppskattar är ännu en av de saker som jag tycker är ett klicheartat maner från Murakamis sida. Han låter en chef för ett sexhotell vara hjältinnan, precis som han i IQ84-trilogin satte hjältegloria på pedofilen i sexsekten. Jag kan inte se att Murakami ger något hopp om att det går att börja om, det är ju tvärtom: hans böcker lämnar en deprimerande känsla av att allt är hopplöst och att det inte finns något hopp, utom just i IQ84-trilogin.

Nej, ”Efter mörkrets inbrott” avslöjar mer myten om Murakami. Det kommer alltid någon författare som på samma sätt blir omhuldade världen över – för att de skickligt får oss att tro att de är banbrytande, fast de bara kittlar våra fördomar.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Murakami, bokblogg, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bokblogg, Bokrecension, Murakami

Skivrecension: Dennis & Dom blå apelsinerna – Vad gör våran olja i eran mark?

28 april, 2012 by Redaktionen

Artist: Dennis & Dom blå apelsinerna
Titel: Vad gör våran olja i eran mark?
Betyg: 2

Det här är trallpunk för redan frälsta.

Vissa skivsläpp funderar man över varför de görs. Som detta. Dennis & Dom blå apelsinerna var ett av många band i punkvågen från mitten av 1990-talet. De stack inte ut på något speciellt sätt, var inte mer populära än något annat band och de nådde inga större framgångar. Nu släpper ändå Beat Butchers en samlingsplatta med bandet. En livespelning finns inlkluderad och man får 30 låtar på drygt 70 minuter. Fullsmackat.

Hur låter det då? Ja, det är tralligt, det är catchiga melodier och Wöööööö-refränger. Det är nostalgi från Definitivt 50-spännskivorna. Det är är den enklaste typen av politisk kritik och samhällskritik. Det är lite småtrevligt och tryggt. Tralligt och glatt. Inget man vare sig saknat eller trängt bort. Men frågan finns kvar, varför släpptes detta? Det finns inga nya låtar eller nya gamla låtar. Kanske är släppet för alla dem som missade band.

Text: Jens Lundberg

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Galet blod på Elverket: lyfter och berör

28 april, 2012 by Rosemari Södergren

Galet blod
Av Nurkan Erpurat och Jens Hillje
Regi Kristian Hallberg och Paul Garbers
Elverket, Unga Dramaten
Premiär 27 april 2012

Galet Blod skakar om, lyfter och berör. Hallberg och Garbers är med säkerhet en regissörsduo att räkna med.

Det spelas rövare Dramaten, i dubbel bemärkelse. I veckan såg jag Jens Ohlins och Hannes Meidals djärvt bearbetade version av Schillers pjäs från 1782 som på ett uppfriskande respektlöst sätt gav texten en ny skrämmande aktualitet. Ikväll var jag på premiären av Galet Blod i regi av Kristian Hallberg och Paul Garbers och även här spelades Rövare i allra högsta grad, om än på ett helt annat vis. Omtumlad, oroad och berörd lämnar jag elverkets salong efter ännu en injektion av Schillers moralfilosofi. Gubben är uppenbart mer angelägen än någonsin. Kanske jag aldrig förstått vad det var han försökte säga förrän ikväll?

Bakgrunden till Galet Blod eller “Verrücktes Blut” som stycket heter i original är en spännande historia i sig. Pjäsen, som vunnit internationellt erkännande och 2011 fick dela pris för bästa pjäs på Theater Heute Jahrbuh tillsammans med Elfride Jelineks Winterreise är skriven av den hypade duon Nurkan Erpulat och Jens Hillje. Handlingen i pjäsen är löst baserad på franska lågbudget filmen La Jounée de la jupe eller översatt ”kjolens dag” från 2008 regisserad av Jean Paul Lilienfeld och bygger på en verklig händelse där ett upprop sändes från en grupp studenter till den franska regeringen med uppmaning att införa en ”kjolens dag” som en signal att det är legitimt för kvinnliga lärare att bära kjol i klassrummet. Eleverna ville liksom suffragetterna på sin tid använda ett plagg som en motstånds symbol, alltså kjolen som en protest mot fransk ultra konservativ policy. Kjolens dag är numera en erkänd rörelse och existerar fortfarande som en årligt återkommande manifestation mot förtryck, diskriminering och rätten att uttrycka sig.

Duon bakom Galet blod, Nurkan Erpulat, skådespelare och regissör född i Turkiska Ankara, men numera verksam i Berlin och sedan 2003 chef för Academy of Dramatic Arts ”Ernst Bush” i Berlin och Jens Hillje mest känd för att tillsammans med Thomas Ostermeier och Sasha Waltz varit medlem av det konstnärliga framgångsteamet på Schaubühne am Lehniner Platz där han bland annat var dramaturg i omtalade uppsättningen av Mark Ravenhills Shopping and fucking 2001 har med Galet blod varit något av pionjärer på den Tyska teaterscenen. Tyskland som annars är ett land där teater ligger i framkant har till skillnad från sina grannländer Frankrike och England förbisett frågeställningar kring etnicitet och mångkulturalism som hör den postimmigranta teaternscenen till.

Idén fick alltså Erpulat och Hillje från filmen La journée de la jupe som de intressant nog upplevde som problematisk homofob och fördomsfull. Men en scen etsade sig fast. En av studenterna tar med sig en pistol till klassrummet, lärarinnan får tag i den, riktar den mot eleverna och säger ”Lyssna på mej nu ska vi lära oss!” Lärarinnans ord ekade av Schillers moralfilosofi och Erpulat och Hillje fick idén att använda Schillers texter i och att improvisera löst kring dem och på så vis bygga sin pjäs. ”Jag ville låta lärarinnan använda Rövare för att ge eleverna värderingar som de inte har och att de inte ska använda våld säger Erpulat i en intervju i Exberliner. Att de vände sig till Schiller är heller inte så långsökt som det först kan verka. Schiller är ju i Tyskland närmast en nationalgestalt och kan i popularitet liknas vid vår Strindberg. Det finns med andra ord inte en tysk som undgått Schillers moralfilosofiska teatertexter.

Nu är det alltså en ung duo bestående av dramatikern och regissören Hallberg och scenografen och skådeslpelaren Garbers som tagit sig an pjäsen. Bägge examinerades från Dramatiska Institutet 2010 och har sedan dess medverkat i en rad spännande uppsättningar. Hallberg som är dramatiker i botten har gjort en spikrak karriär efter examen där bland annat stått bakom Teaterhögskolans avgångsföreställning 67 Love songs, Lilla stormen Unga Dramaten Spekulation Dramaten Drottning Kristina Uppsala Stadsteater, Whenever I’m alone with you Casablanca/Teatr Weimar i Malmö Maja Runeberg sätter upp Medea Norrbottensteatern i Luleå Länsteatern i Örebro. Även Paul Garbers, född i Tyskland men sedan 2002 bosatt i Stockholm har även han en gediger meritlista. Som produktionsledare satte han upp sin examensproduktion Monkey-Mind på Dramaten och har sedan dess bland annat arbetat vid Östgötateatern med Beyond therapy, Riksteatern, Regionteatern i Växjö och Teater Tribunalen som skådespelare. Nu med Galet blod gör han sin regidebut.

Det är ett både ambitiöst, djärvt och nyskapande projekt Hallberg och Garbers gett sig i kast med. För första gången står tio elever från Scengymnasiet Stockholm på Elverkets scen här tillsammans med Alexandra Drotz Ruhn och David Book från Unga Dramaten. Produktionen är ett delmoment i elevernas utbildning och ett möte mellan studenter och professionella som i förlängningen vill förebygga och motverka rasism.

Handlingen är förlagd till en stökig högstadieklass på en skola i en svensk förort där det råder total anarki. Teater står på schemat och lärarinnan Sonja, skickligt spelad av Alexandra Drotz Ruhn försöker med hjälp av Schiller förgäves föra en diskussion kring moral, etik och ansvar, men ingen vill lyssna. Jag känner igen situationen från min egen skoltid, lärarinnan är den där sortens överentusiastiska teaterlärare som brinner så mycket för sitt ämne att hon dödar spelglädjen för eleverna. Det kunde med andra ord vara vilken vanlig skoldag som helst. Om det inte vore för att det visar sig att en av eleverna, ”Mofaz” säkert spelad av David Book har en pistol i väskan. Situationen går helt överstyr när Sonja som upptäcker vapnet och plötsligt tappar fattningen. I desperation över att ingen lyssnar på henne riktar den mot sina elever och under hot om våld tvingar hon sina skräckslagna elever att framföra utdrag ur pjäsen.

Jag kan inte tänka mig en bättre plats än Elverket för den här pjäsen. Just här bakom Östermalms putsade fasader behövs en påminnelse om ett annat Sverige bara några tunnelbane stationer bort mer än någon annan stans. Paul Garbers som också står för scenografin har skapat ett avskalat, enkelt rum som på ett effektivt sätt verkar som en förstärkare av elevernas och lärarinnans utsatthet, sårbarhet, och ensamhet. Elverkets scen har minimerats till ett liten black box, enda rekvisitan utgörs av rader av gröna stolar i blank plast med stålben, sådana där som gör motbjudande skrapljud när man flyttar på dem. Nina Sandströms kostym är träffsäker skildring av typiska förortskids. Visste jag inte att det var elever som spelade skulle jag tro att de hade sina egna kläder, tjejerna i sneakers, tighta jeans och linne, killarna med mössa, baggy byxor och keps. En av tjejerna bär schal en av killarna solglasögon för att dölja en blåtira runt ögat.

Pjäsen börjar ledigt och inbjudande, med glättig soul sprutande ur högtalarförstärkarna, eleverna skriker, skrattar, fightas, flirtar och pratar i munnen på varandra så där som ungdomar gör medan Sonja försöker göra sin röst hörd. Allt ter sig relativt oskyldigt, men snart blir tonen mörkare. Ljudnivån trissas upp och när jag precis känner att den nått bristningsgränsen trillar pistolen ut ur från Mofaz´s skolväska. Det blir plötsligt knäpptyst för ett ögonblick men jag hinner inte andas ut, för snart har Sonja grabbat tag i vapnet och börjar skjuta varningsskott hej vilt för att få eleverna att en i taget att ta sig an Schillers texter.

”Min själ törstar efter handling, min ande efter frihet, -Mördare, rövare! – med dessa ord kan jag trampa på lagen- människan dolde mänskligheten för mig, när jag vädjade om mänsklighet, då kan jag också göra mig av med sympati och mänsklig nåd!” reciterar en av eleverna och förstår plötsligt i situationens allvar vad texten betyder och konflikten trappas upp. När så en av eleverna kritiserar Sonja för att bära kjol och inte byxor, alltså kopplingen till den verkliga händelse som filmen La Journée de la jupe hade sin utgångspunkt i, tappar Sonja fattningen totalt. Situationen som uppstår är både skrämmande, sorgligt och komisk på en gång. Men när jag inser att gränsen mellan scen och salong luckrats upp får jag snabbt skrattet i halsen. Jag vill därifrån, bort från teaterlokalen, bort från skrik, bråk och skott. Den känslan förmedlas rakt från teatergolvet till mig i publiken och under hela föreställningens längd lyckas Hallberg, Garbers och ensemblen med Alexandra Drotz Ruhn som den drivande aktören hålla mig på helspänn. Det här är teater som skakar om, lyfter och berör, intelligent och skickligt gestaltat. Djärv nyskapande och högaktuell teater som väcker frågor om vår syn på den andre. Hallberg och Garbers är med säkerhet en regissörsduo att räkna med i framtiden!

Det är ju inte första gången ett drama utspelar sig i ett klassrum, jag tänker förstås på Alf Sjöbergs Hets där Stig Järrels Caligula höll Eleverna i ett järngrepp. Men Galet blod får mig mer att tänka på engelska 1990-talets In- yer-face teatern där Sarah Kane och Mark Ravenhills var frontfigurer, stängda rum där samhällets maktstrukturer trängt in genom väggarna. Skillnaden är att jag i Galet blod ser en ljusning, ett hopp, en försoning, inte en lösning, men en tro på en förändring, att teaterns är en kraft som kan få till stånd en förändring. Det ljuset lyfter och gör mig mitt i allt kaos upplyft och glad. Teater är viktigt, och har kraften att förändra. Det budskapet bär jag med mig när jag går från premiären av Galet blod.

Avslutningsvis en stor eloge till hela ensemblen, eleverna från Stockhoms scengymnasium imponerar stort, kanske har jag sett morgondagens stjärnor födas. Särskilt värda att nämnas är Alexandra Drotz Ruhn och David Books insatser som lyfter spelet med sin energi, fina närvaro och interaktion med scengymnasie eleverna. Det visar också på en skicklig personregi från Christian Hallberg och Paul Garbers där även skådespelaren Ruben Lopez varit behjälplig som dramapedagog och bollplank tillsammans med regissörsduon. Jag hoppas det inte är sista gången elever får chansen att vara med i ett sådant här projekt. Vill ni veta exakt vad pjästiteln Galet blod syftar på rekommenderar jag ett besök på Elverket, Dramatens Unga scen.

Text: Jenny Abrahamsson

Skådespelare:
Alexandra Drotz Ruhn, David Book samt elever från Scengymnasiet i Stockholm – Maryam Bravo, Tuva Danhard, Freja Grönborg, Beatrice Hegner, Mikaela Oskarson Kindstrand, Sofie Persson, Sasha Viklund och Sasan Zahedi
Kostym: Nina Sandström
Ljus: Benny Grün
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Scenografi Paul Garbers
Foto: Roger Stenberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1210
  • Sida 1211
  • Sida 1212
  • Sida 1213
  • Sida 1214
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in