• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Ministern – en annorlunda politisk thriller

9 maj, 2012 by Redaktionen

Ministern
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 maj 2012

I ”Ministern” får vi följa den franska transportministern Bertrand Saint-Jean och hans vardag som är präglad av politiskt spel, krishantering och en gnutta privatliv.

Filmen inleds med en trafikolycka där många ungdomar förorsakats och ministern måste reda ut och hantera konsekvenserna av denna. Detta är början på en historia där vi får följa Saint-Jean i hans arbete inom politiken. Rävspel, media och kampen mellan statligt eller privatiserat är grundpelarna i historien.
Ministern är en film där vi på ett nytt sätt får se hur det går till i maktens korridorer. Det är inte bara ministern själv som står i centrum utan hela hans team av rådgivare, chaufförer, säkerhetsvakter, etc. Filmen är väldigt spännande och medryckande. Man knyter an direkt till huvudkaraktärerna och sympatiserar med dem och deras arbete.

Det som fick mig att gilla denna film var att den är välgjord och den är trovärdig, filmen känns väldigt ärlig. Det är främst Saint-Jean i egenskap av minister vi får följa men vi får även se hur han försöker väva in sitt privatliv i sin politikerkarriär. Det finns inslag av krokodiler, drömmar, moral och fest. Att man på en gång får respekt för och gillar Saint-Jean gör att man gillar filmen. Olivier Gourmet i rollen som transportministern gör en strålande insats.

Ministern borde man se om man gillar spänning på en annan nivå än vad en ”vanlig” thriller har att erbjuda. Att filmen är fransk gör den ännu bättre. Vi får ta del av den franska mentaliteten som enligt mig är en blandning av öppenhet och hårdhet, vilket jag tycker är tilltalande. Filmen har tidigare fått bra recensioner och belönats med många priser. Och det är en film jag tror att många kommer att tycka om.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om film, samhälle, politik, Frankrike, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Frankrike, Politik, Recension, samhälle, Scen

Skivrecension: Mikael Åkerfeldt & Steven Wilson – Storm Corrosion

9 maj, 2012 by Redaktionen

Artist: Mikael Åkerfeldt & Steven Wilson
Titel: Storm Corrosion
Betyg: 4
Skivsläpp: 9 maj

Storm Corrosion är Opeths Mikael Åkerfeldt tillsamman med Steven Wilson från Porcupine Tree. Albumet har beskrivits som en av spetsarna i en musikalisk triangel, där de båda andra utgörs av Opeths Heritage och Wilsons soloalbum Grace For Drowning.

Det är ett album som inte är helt lätt att beskriva. Jag associerar till Brian Enos musik, till svenskt progressivt sjuttiotal (tex Bo Hansson och Ragnarök) och till Pink Floyd i deras fritt svävande ögonblick. Det är drömskt, snyggt och rikt på atmosfär. Kanske en musikalisk motsvarighet till en japansk haiku-dikt?

Det låter som att Åkerfeldt och Wilson suttit i en studio med tända sterinljus, med tygtofflor på fötterna och med varsin spinnande katt i knät. Där har de försökt spela och sjunga så försiktigt som möjligt för att inte väcka ett sovande barn i samma rum.

Det handlar alltså mest om att skapa och beskriva stämningar. Vilket den nästan totala frånvaron av trummor är ett tydligt tecken på. En hel del mellotron och svävande stråkar samsas med röster, akustiska instrument, flytande klanger och gitarr- och pianoackord.

Storm Corrosion är ett starkt, vackert, och spännande album. Helt säkert ett av de bästa vi kommer att få höra i år. Men det är samtidigt lite för snällt, nedskruvat och ofarligt för att bli den innovativa chock som många av oss hoppades på.

Text: Patrik Stigson

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Funderingar kring varför medelklassjournalister hyllar Mats Kolmisoppis novellsamling Undantagen

9 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Undantagen
Författare: Mats Kolmisoppi
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201204
ISBN10: 9113041878
ISBN13: 9789113041872

Mats Kolmpisoppi är en duktig skribent, utan tvekan och i hans senaste utgivna bok, novellsamlingen ”Undantagen” har han utvecklat sitt experimentella skrivande ännu mer. Samlingen får bra kritik av de stora förnäma kritikerna – samtidigt som boken ska skildra människor som lever i helt andra miljöer än kritikerna lever i. Är det en möjlig ekvation?

Magnus Persson beskriver det så här i SVD:
Många av karaktärerna, särskilt de manliga, framstår som små tickande bomber. Under en bristfälligt polerad yta kokar en hatisk svada som hämtad ur bloggosfärens ljusskyggare delar.

Tolv noveller – tolv människoöden som det är jobbigt att komma nära. Det är mörkt och det är pessimistiskt och det är till synes utan hopp. Nutiden skildras, som familjefadern som ska välja matolja när han handlar i lågprisbutiken Willys eller bilägaren i en annan novell:
Jag gillar min bil. Jag hatar bilar. Jag älskar att köra. Fort och vårdslöst. Nu ger jag fan.” Sen tvärbromsar han och kliver in på en mack: ”Köper fyra trisslotter som jag hastigt skrapar medan pizzan värms. Jag köper två nya för vinsten. Jag köper en ny för vinsten. Jag tänker: Jag ska vinna. Det är orättvist om inte jag också vinner.

Allting i boken är smutsigt och fult. Är det därför Mats Kolmisoppi räknas in bland arbetarskildrare och klasskamps-beskrivare av de tryggt anställda kritikerna i övre medelklassen som har kommandot över svenska litteraturkritiken. Vill de välbärgade kritikerna att människor som inte tillhör deras trygga miljö ska vara just så svarta och mörka och hemska?

Jag har länge funderat på om det är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de människor som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för de barn som växer upp med föräldrar som missbrukar och är våldsamma, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha föräldrar som har råd att ge dem en iphone, för de barn som aldrig någonsin kommer att ha råd att gå på ishockeyskola och alla de människor som inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

DN:s kritiker skriver om Kolmisoppi och novellsamlingen:
Undantagen” är en pessimistisk samling om ett Sverige som närmar sig ett gemensamt moraliskt haveri. Tankarna går till Åsa Beckmans analys (DN 13/2 2012) av Johan Jönsons och Mattias Alkbergs lyrik, där hon såg hur dikternas återkommande beskrivning av klassklyftor och upplevelse av ekonomisk underlägsenhet speglade poeternas nya roll i marknadssamhället.

Kolmisoppi skildrar alltså klassklyftorna. Enligt de välbeställda litteraturkritikerna. Själv bor jag granne med de människor som skildras, eller är tänkta att skildras. Jag tillhör väl själv dessa som inte dväljs i de trygga boningarna. Men jag känner inte igen varken mig eller mina grannar i de hemska skildringarna i Kolmisoppis ångestfyllda tolv noveller.

Jag har länge funderat på om det inte är en omöjlig ekvation att den välbärgade trygga medelklassen som sitter med bra anställningar på stora redaktioner som DN och Aftonbladet recenserar litteratur och teater som skildrar (eller försöker skildra) livet för de som inte har det tryggt, för den som inte har lön nog hela månaden, för den som inte kan ha sina barn på ishockeyskola och inte kan gå på teaterpremiärer eller operaföreställningar, som slocknar i soffan med utslitna leder efter att ha slitit på långvården eller på byggen.

Varför är det litteraturkritikerna som förmodligen aldrig ens är i närheten av de skildrar utanförskapsfolket som hyllar novellerna – medan vi som lever i utanför inte alls känner igen oss – och knappt orkar läsa klart de tolv berättelserna? Ibland träffar novellerna klockrent, det är bra beskrivningar, bra skildringar – men som helhet är allt så destruktivt, så mörkt och så hopplöst.

Lennart Bromander skriver i Expressen:

Redan titeln Undantagen på hans nya novellsamling är tve­tydig. Handlar det om pluralis av substantivet undantag eller om en participform av verbet undanta? Osäkert, och är det verkligen undantagsmänniskor, som befolkar Kolmisoppis tolv texter? Eller är det inte snarare samhället och dess samlevnadsformer, som gjort dem undantagna, outsiders i sina egna liv. Inte bara ironierna utan också samhällskritiken är både dold och öppen.

Bör vi bli misstänksamma när de grupper som inte alls vet hur det är att leva otryggt ska bedöma kultur som skildrar livet utanför deras trygga bubbla? Eller handlar allt endast om konstnärlig kvalitet – och är det något som bara den som har tillräcklig utbildning och gedigen erfarenhet av att bedöma konstnärliga verk kan bedöma?

Ja tråkigt nog är det sådana här funderingar som Mats Kolmisoppis novellsamling satte igång – istället för innehållet i novellerna. Vad det betyder får väl var och en fundera på själv.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Kolmisoppi, klassklyftor, bokblogg, recension, bokblogg, samhälle, utanförskap

Arkiverad under: Bokrecension, Krönikor, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension

Två soldater – Roslund & Hellström fortsätter att leverera

8 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Två soldater
Författare: Roslund & Hellström
Förlag: Pirat
Utgiven: 201205
ISBN:978-91-642-0390-8

Två soldater är en berättelse om gängkriminalitet och det liv som pågår runtom. Det är en berättelse som utspelar sig i dagens Sverige, i Råby, en påhittad förort till Stockholm, i en vardag som hade kunnat vara din eller min vardag, även om bilden av förorten känns något överdriven. Det är en tjock bok på nästan 700 sidor men redan från första kapitlet, första stycket är jag fast, och om jag hade kunnat och orkat hade jag sträckläst hela boken. Roslund & Hellströms nya bok Två soldater är inte bara välskriven, den är också oerhört genomtänkt.

I boken får läsaren bland annat möta de högt uppsatta gängmedlemmarna Leon Jensen och Gabriel Milton, deras vardag – deras liv, sett från deras ögon. Den ena utanför fängelset, den andra inuti, men med en och samma plan, med ett och samma mål. Brödraskap, kärlek, ensamhet, sorg, längtan, ondska, alla är de delar som spelar en avgörande roll i de handlingar de utför och som de väljer att inte utföra.

Gängmedlemmar, grannar, unga utsatta personer i utanförskap, poliser, brandmän, fängelsepersonal, alla har de någon viktig roll i Roslund & Hellströms nya bok. De är ditpusslade på ett vackert sätt. Bit för bit vävs de samman. Bit för bit kommer man som läsare närmre det onda som kommer att ske, det som man hela tiden anar är på gång, men som man inte vet hur det kommer att utspela sig.

I boken får läsaren åter igen möta polisen Ewert Grens och hans kollegor, på något som kommer att vara ett av de tuffaste uppdrag Ewert fått och tagit på sig. Sättet Ewert väljer att arbeta på, de val han kommer att göra, de minnen han har, hans sorg, utgör också en viktig del i boken.

”Varje ingripande en polisman gör får konsekvenser. Varje ingripande som han själv någonsin gjort, gör, eller kommer att göra får konsekvenser. Det var inte hans sak att värdera dem, överväga dem, försöka förstå hur länge en sådan konsekvens kunde pågå. Inte ens nu”.

Det jag tycker skiljer Roslund & Hellström från andra deckarförfattare är hur väl de lyckas kombinera ett starkt och välskrivet sätt att uttrycka sig med detaljer från ett polisarbete i form av exempelvis spaning och teknisk bearbetning, som också känns väldigt trovärdig.

Två soldater är en bok som kryper in under huden. Ett mästerverk.

Text: Jenny Lagebjörk

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Skivrecension: Marina and the Diamonds – Electra Heart

8 maj, 2012 by Jonatan Södergren

Artist: Marina and the Diamonds
Titel: Electra Heart
Betyg: 2

Den grekättade, Wales-födda och London-baserade sångerskan Marina Diamandis, mer känd som Marina and the Diamonds, är tillbaka med en uppföljare till den färgsprakande debutskivan The Family Jewels från 2010. Men trots att hon tagit på sig en blond peruk och börjat kalla sig för Electra Heart är den nya skivan inte alls lika fräsch som jag hade hoppats. Snarare känns den artificiell och överkomplicerad.

Electra Heart är som den amerikanska drömmen hon sjunger om på debutskivans övergång till grekisk tragedi. Förlorad kärlek tycks vara det återkommande temat. I Primadonna sjunger hon att hon behöver ”the rise and fall” och tyvärr känns Electra Heart som ett fall.

De hemsnickrade pianoballaderna har blivit elektronisk discopop och de smarta texterna har blivit ansträngda och överkomplicerade. Dessutom känns det som att hela hennes personlighet, som var så framträdande på debutskivan, hamnat något i skymundan.

Men jämfört med The Family Jewels är den största skillnaden att Electra Heart inte innehåller några självklara hits. Hollywood, Mowgli’s Road och, inte minst, I’m Not a Robot var stora poplåtar. Inte ens Homewrecker, som antagligen är den låt på nya skivan som kommer närmast en hit, är i närheten av dem.

Bästa spår: Lies

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Electra Heart, Marina and The Diamonds

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1205
  • Sida 1206
  • Sida 1207
  • Sida 1208
  • Sida 1209
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in