Idé/ koreografi: Gilda Stillbäck
Dramaturg: Lisa Lindén
Musik: Anders Rimpi
Ljus: Fredrik Glahns
På scen: Elias Kraft och Hanna Becker
Urpremiär 20/11 2025 Regionteater Väst Uddevalla / Göteborgspremiär 29/11 House of Possibilitas i Hisings Backa
Gilda Stillbäck blev ett namn för mig att lägga på minnet genom den humoristiskt genomträngande blick som hon skördade framgång med i Ingeborgs manifest med Riksteatern. Hon är internationellt verksam som skådespelare, dansare och koreograf, medverkat i flera tv-serier och har lång erfarenhet av film-mediet och scenkonst. I samarbete med Petra Revenue narrades hon mycket underhållande och smart med manlig genikult i allmänhet och giganten Ingmar Bergmans demoner i synnerhet på Teater Trixter 2020.
Skillnaden denna gång är att Stillbäck gjort ett pedagogiskt verk renons på ironi riktat till ungdomar. Förstår tankegången då jag fått lära mig att ironi förvirrar i uppväxten, drift med unga och deras villkor är inte att rekommendera. Handlingen bygger på ett researchprojekt kallat ”Det ordlösa samtalet” där kreatören till Phanta Lemon genomfört och samlat in material från enkäter och inte minst övningar på dansgolvet. Det är intensivt och utspelas mestadels i högljutt dunkande rave-miljö och kretsar kring attraktion och dess motsats. Koreograferade intrigen utgår från att kille och tjej höga på endorfiner får ögonkontakt, svettigt lyckliga i dansens extatiska virvlar. Ömsesidigt intresse uppstår liksom ofrånkomliga missförstånd. Misshälligheter blir hinder på vägen som behöver övervinns innan en relation kan etableras. Den av henne uppmuntrade fysiska scenen som går överstyr blir ett dramatiskt krön, en minnesvärd scen med flera bottnar som ger upphov till vidare samtal.
Föreställningens längd uppgår till fyrtiofem minuter plus att cirka en kvart avsatts för uppföljande samtal. Mig veterligen avlägger jag premiärbesök i vad som är gamla Folkets Hus i Backa. Och från närmaste busshållplats tappade jag riktning och kom vilse. Fick fråga mig fram och när jag får vägvisning skojas det om Nationalteatern. Hann i alla fall precis på utsatt tid. Kunde i trånga foajén pusta ut eftersom Göteborgspremiären försenades med drygt tio minuter. Verket med intim klangbotten beskådas logiskt nog utan avstånd att tala om. Blir således en upplevelse med närhet. Utövare och mottagare befinner sig extremt nära varandra, bara en rektangulär linoleummatta skiljer oss åt. Dessutom sätter sig vid något tillfälle de agerande dansarna på tomma stolar i främsta raden och håller monologer vid sidan om, bakom respektive framför publiken. En annan iakttagelse som gjordes var att somliga underligt nog tagit med små barn. Målgruppen bör rimligen vara tonåringar i en föreställning främst ämnad för individer i puberteten och uppåt.
Uppskattade sammantaget Phanta Lemon vars bländande utformning och stoff gav mycket att ta med sig. Blev uppfylld av upplevelsen och då ska de höga förväntningarna vägas in. Dansarna utför fantastiska prestationer. Som om det inte vore nog hur kropparna genom avancerad teknik uttrycker sig till nygjord trance och techno, har de på sin lott att framställa nyanserat minspel och hålla reda på ett batteri av ryckiga repliker. Det blir mycket ordpingis på temat ”om jag säger…” och den nyfikna tjejen intervjuar sin tilltänkta partner som förstås kontrar, lika vetgirig han. Att leverera raggningsrepliker i öronbedövande miljö skojas det om. Sytt uppfattas som spytt etc. Apropå att väcka lust hos någon man intresserar sig för vid första anblicken har jag läst raggningsbibeln Spelet utan att ha försökt tillämpa råden.
Ett intelligent grepp av Stillbäck går ut på att låta publiken få höra sina rollfigurer tänka högt, psykologisera vad de varit med om och bestämma sig för strategier för att hålla sig kvar i pyrande-förälskelse-tillstånd. Att sätta gränser genom att hålla på sin integritet blir superviktigt, liksom förmågan att lösa situationer när fnurror på tråden uppkommit. Paradexemplet i Phanta Lemon är omnämnd incident då kvinnlig list krockar med manlig styrka. Koreografin utvecklas taktilt till att spegla faser av begär och ömhet.
Antar att dansarna jobbat som instruktörer och solister efter mångårig praktisk utbildning. Kraft examinerades från dansutbildningen SEAD i Salzburg 2022 och var med om att grunda gruppen Useless Machines samma år och jobbat parallellt med Norrdans och ilDance, medan Becker som inte ser äldre ut än gymnasielever inte är lika lätt att hitta uppgifter om. Hon har haft uppdrag för danskompaniet KORDA – Art in motion.
Verket tar specifikt upp hur vi beter mot varandra när en relation inleds och utvecklas. Det resoneras runt tillit och förtroende, humor och fantasi, längtan och självförverkligande. Vilka processer i han och hon utlöser den känslomässiga berg och dalbana vi bevittnar? Gilda Stillbäcks lyckas allra bäst i sitt sätt att exponera trevande sensualism, extasens utlopp i kreativa rörelser till exakt konstruerade rytmer med givet bpm. Från att ha dansat för sig själva i rök och stroboskop-ljus ser de varandra, dansar berusade av musiken tillsammans. Vi stiftar bekantskap med rutinerade rejvare där åtminstone han varit på Love Parade i Berlin. Kan foga in att jag aldrig ägnat mig åt någon rejv-kultur, frekventerade däremot houseklubben Baby på söndagar på Trädgårn för att jag drogs till den elektriska stämningen. Ljussättningen med rök och skuggor ska harangeras. I takt med att paret lär känna varann sker flera klädbyten och gympadojorna tas av.
Men då det är frågan om ett framdansat drama flödar inte romantiken á la Dirty Dancing, istället bevittnas fumliga manövrar, missförstånd som måste övervinnas och till slut möjlig ljuv förening. Vad man kan invända emot är det alltför präktiga budskapet. Porr är destruktivt, likaså alkohol och självklart droger. Även om Polisens tillslag mot populära rave i backspegeln var överdriven utgick de från insamlad fakta. Titeln vävs in i snabba replikskiften på ett sätt som ter sig didaktiskt, vilket riskerar konstnärlig begränsning. Denna reflektion poppade upp i mig efter att ha läst om verkets intentioner, teamets avsiktsförklaring. Inte utan att estetiken kan anses tämligen idealistisk.
Vill ånyo poängtera det unga parets strålande bedrifter, liksom den kreativa koreografin. Och om man väljer att överse med det tillyxat uppbyggliga narrativet, finns som framgått mycket att plussa för. Phanta Lemon är värd att ses!
