Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Operarecension: Valkyrian

by

Valkyrian
Av Richard Wagner
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi, kostym och mask SBente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph

I rollerna Joachim Bäckström (Siegmund), Cornelia Beskow (Sieglinde), Greer Grimsley (Wotan), Lennart Forsén (Hunding), Ingela Brimberg (Brünnhilde), Katarina Dalayman(Fricka), Angela Rotondo, Emma Vetter, Sara Olsson, Niina Keitel, Monika Mannerström Skog, Susann Végh, Klementina Savnik, Kristina Martling
Dirigent: Alan Gilbert, Kungliga Hovkapellet
Scen Kungliga Operan
Föreställning som recenseras: 27 november 2021

I juni 1870 hade Valkyrian av Richard Wagner premiär på Nationaltheater München. Den skrevs som en del av det ännu inte fullbordade verket Niebelungens Ring. Nu ges den för 260:e gången på Kungliga operan, efter svenska premiären 1895. Kvällens föreställning är närmast helt fullsatt. Ändå det är den 31:a gången denna uppsättning ges. Vad är det som drar, kan man undra?

Wagner byggde handlingen på Niebelungenlieden, en berättelse från 600-talets Tyskland. Översätter man mytologin till dagens termer skulle man kanske säga att Valkyrian handlar om bonusfamiljens dynamik, eller kvinnans roll i den patriarkala världen. Vi ser bland annat en far som inte riktigt trivs med sina prioriteringar eller sin roll i livet, lite med blinkningar till metoo. Att Wagner låter Wotan ha en så lång scen där han utrycker både tvivel och svaghet, var också på den tiden mycket radikalt, understryker Stefan Johansson, Operans dramaturg i programbladet. Vi ser också ett äldre ”bonusbarn”, som tar på sig tok för mycket ansvar, för sin ålder, självaste Brünnhilde, valkyrian.

Alan Gilbert

Efter de fem timmarna i en vördnadsfullt lyssnande publik börjar jag ana något. Hemligheten är kanske att Wagners verk upplevs som föregången till bio. Vi får helt enkelt sitta i fred och bara njuta i mörkret, av text och musik i bästa samspel. Jag läser i programbladet att Wagner inte gillade att dörrar öppnades och störde under spelets gång. Det omslutande mörkret var viktigt. I en slags meditativ form med långa scener och invecklade psykologiska inblickar i vad som liknar ett antal familjedramer, samtidigt som musik förstärker karaktärerna på scenen, vävs berättelsen fram.

Utan att ha pluggat på handlingen i förväg så kan många känna igen sagan om en magiskt värdefull ring, ett magiskt svärd, om Valhall där gudarna bor, bl.a. Oden, (här Wotan), med fruar (här Fricka). Sedan framgår att pappa Wotan har flertalet barn (är han vidlyftig?) men favoriserar älsklingsdottern, valkyrian Brünhilde. Vartefter blir det tydligt att det är ”särkullebarnen”, tvillingarna Siegmund och Sieglinde, som bor i människornas rike, som står i fokus. De två, som problematiskt blir kära i varandra, har Wotan fått i ett tidigare äktenskap, men de blir nu bannade av hans nya fru Fricka. Och den som ska ordna allt till det bästa, när pappa Wotan klantat till det, är den kloka dottern Brünnhilde, Valkyrian. Kanske är det operans första skildring av en ”eltern-kind” (lillgammalt barn) med för stort ansvar?

Det går inte säga annat att rollerna i Operans aktuella uppsättning är väl tillsatta med röstval som förstärker karaktärerna på bästa sätt. Cornelia Beskow (Sieglinde) med sin lekfulla ljusa starka stämma färgar den olyckligt gifta unga dotterns karaktär. Ingela Brimberg (Brünnhilde) med sin varmare och lite fylligare stadiga spännande stämma övertygar med scennärvaro som den kloka äldre systern, faderns älsklingsbarn som han aktar och lutar sig mot moraliskt. Joachim Bäckström (Siegmund) vars tenorstämma är ungdomligt klar och rak visade på karaktärens övergivenhet och mycket goda hjärta. Bäckström stod för en av kvällens absoluta höjdpunkter när han utropade i första akten ”Wählse, wählse” (översättning: välja) så det skar i allas hjärtan. Och vem ledde oss faderligt med stadig stämma i uthålliga lugna trygga berättande rader om inte en väl utvald Greer Grimsley (Wotan). Överlag hade kvällens sånginslag enbart njutbara stunder, för att inte tala om valkyriornas gemensamma sång på slutet.
Att paret Holm (regissör) och Lyckke- Möller (scenograf) arbetat ihop som ett team genom åren känns då inramningen både sceniskt och regimässigt varmt och lugnt lyfter fram alla sångarna istället för att konkurrera med innehåll i originalitet osv. Dramat ser ut att vara förflyttat till Wagers borgerliga samtid, och det fungerar väl i denna filmiska, avskalade sammanhållna estetik. Jag tänker lite på den danska målaren Hammershöi, de stilla, lite ensliga miljöerna med vackert ljus.
Det blev stående ovationer i flera omgångar, efter lördagens föreställning. Den nya dirigenten Alan Gilbert, som känns som ett friskt inslag, kom också själv upp på scenen. Och inte var det enbart en svulten publik i post-corona-yra som gav sitt bifall, utan en glad reaktion efter en väl genomförd förställning – med i mina öron ovanligt hög nivå på samtliga sångarinsatser.

Filmrecension: Call Me Madame Maestro – helt underbar film som ger oändligt mycket

by

Call Me Madame Maestro
Betyg 5
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Christina Olofson

En av de bästa dokumentärfilmer jag sett på länge, med massor av underbar musik, med både hopp och varningar. Denna film lyfter fram och låter oss möta några kvinnor som är dirigenter. Dirigenternas värld är helt klart ett område där kvinnor haft svårt att bli accepterade. I filmen får vi möta några av de kvinnor som trots allt motstånd tagit plats på dirigentens plats och fått leda orkestrar. Men motståndet är inte övervunnit.

Filmen bygger på två tidsepoker. För 30 år sedan mötte regissören Christina Olofson dirigenter från Sverige, Norge, Ryssland och USA. Nu har regissören träffat dessa dirigenter igen. Hur har det gått för dem och vad tänker de om att vara kvinna i dirigenternas värld nu? Vi får också möta några av dagens dirigenter som är mitt uppe i sina karriärer.

Dessa kvinnor har skapat historia och jag är imponerad av deras mod och skicklighet. Som en av dem påpekar: en medelmåttig manlig dirigent kan fortfarande få uppdrag men en kvinna som är dirigent måste vara på topp för att accepteras. Det är samtidigt sorgligt att det fortfarande är stor skillnad på mäns möjligheter och kvinnors. För även om det idag finns fler kvinnor som är dirigenter är det långt ifrån jämställt. När Kungliga Operans VD får frågan i filmen om de har engagerat någon kvinnlig dirigent för säsongen kan han inte nämna någon.

Det var skrämmande att inse hur konservativt allt är, in i minsta detalj, inom den klassiska musiken. Dirigenter förväntas vara klädda i svart – och i början av sin karriär fick flera av dessa kvinnor som var dirigenter höra att de inte fick ha långbyxor för det kunde då se ut som att de försökte vara män.

Pandemin och hur den satte stopp för de flesta kulturevenemang påverkade de kvinnor som är dirigenter oerhört. Givetvis. När nästan allt ställdes in fick inte de några uppdrag. En kvinna som är amerikansk dirigent berättade att de fortfarande kunde göra en del konserter som sändes online och de fick uppföra konserterna med plexiglas emellan varandra och med munskydd.

Filmen handlar om kvinnors möjligheter att ta plats i en typiskt manlig sfär som dirigenternas och det är samtidigt en symbol för alla de områden i samhället dit kvinnor inte är lika välkomna som män är. Men filmen är också en bedårande resa in i att upptäcka den klassiska musiken. Genom filmen öppnas mina ögon för många detaljer av hur en operaföreställning och en konsert byggs upp.

Även om filmen som dokumentär pekar på flera svårigheter för kvinnor att bli dirigenter och är tydlig i att formulera problem lämnar den ändå kvar en del för mig som tittare att själv tänka och fundera på. Vilket är ett stort plus.

Denna film är ett måste att se för alla som är intresserade av musik – men den ger också mig som inte är kunnig inom klassisk musik oändligt mycket.

Lite bakgrundsfakta om dirigenterna som medverkar i filmen:
Kerstin Nerbe är en av våra första svenska kvinnliga dirigenter, en efterföljare till Ortrud Mann. Båda medverkade i filmen Dirigenterna. Kerstin utformade sin egen plattform i skapandet av Folkoperan i Stockholm, tillsammans med Claes Fellbom.
JoAnn Falletta medverkade också i Dirigenterna. I dag är hon chefdirigent för två amerikanska stora orkestrar i USA: Buffalo Philharmonic Orchestra i New York och Virginia Symphony Orchestra i sydöstra Norfolk.
Victoria Bond var vid tiden för förra filmen verksam som dirigent i New York och hade påbörjat en karriär som kompositör. Idag möter vi henne i Baden-Baden, där hennes nyskrivna opera ”Clara” om Clara Schumann repeteras.
Marit Strindlund efterträdde Kerstin Nerbe 2013, som chefsdirigent och musikalisk ledare på Folkoperan. Hon är sedan hösten 2020 konstnärlig chef för musiken vid Kulturhuset Spira i Jönköping.
Anna-Maria Helsing är opera- och symfoniorkesterdirigent med utbildning från Sibeliusakademin i Finland. Helsing har dirigerat alla ledande finska orkestrar och en rad kända internationella orkestrar.
Stina Widén är en ung tidigare jazzsaxofonist som utbildar sig till dirigent i Norge, vilket hon anser ger henne bättre möjligheter att göra det hon brinner för.
Cayenna Ponchione-Bailey är dirigent i Oxford och forskare inom genusvetenskap och musik. Cayenna är uppvuxen i Fairbanks, Alaska, i ett enkelt hem utan musikbakgrund, till skillnad mot sina kollegor som oftast kommer från välbeställda hem.
Julia Jones är operadirigent och efterfrågad på Stockholmsoperan. ”Utan musiker har jag inget jobb”, säger hon. Genom att påpeka och understryka att det är en kvinna som står framför orkestern skapas problem – där de inte finns, enligt henne.

Regissören
Christina Olofson är en av Sveriges mest uppmärksammade filmare. Hon är utbildad filmklippare och har regisserat och producerat ett 30-tal filmer – både spelfilm, dokumentär och kortfilm. Bland titlarna kan nämnas: Sanning eller konsekvens, I rollerna tre, Happy End, Hannah med H, Kropparnas arkiv, Anna Lindh – Människan, ministern, mordet och många fler.

Recension av opera: Argenore av Vilhelmina av Bayreuth – helt underbar opera online

by

Argenore av Vilhelmina av Bayreuth
Text och musik Vilhelmina av Bayreuth
Musikalisk ledare och arrangemang Peter Spissky
Orkester Camerata Øresund
Regissör Ditte Hammar
Scenograf och ljus- och videodesigner Markus Granqvist
Kostym och maskdesigner Matilda Hyttsten
Koreograf Julia Gumpert
Maskör Elin Bergström / Anna-Lisa Shorky
Producent Minttu-Maria Jäävuori / Anna Jonsson Björck
Premiär online 16 oktober 2021
I rollerna Maria Sanner, Martin Vanberg, Elin Skorup, Josefine Andersson, Hanna Fritzson, David Risberg och Jonna Ljunggren
Operabesökare Martin Hendrikse
Filmatisering Bombina Bombast
Ljudupptagning Take5
Foto Klara G

En helt fantastisk operaupplevelse: musiken, sångarna, scenografin, inspelningen och vad handlingen förmedlar. Bakom operauppsättningen ligger Den Andra Operan och Malmöbaserade scenkonstkollektivet Bombina Bombast. Argenore av Vilhelmina av Bayreuth hade premiär på Confidencen den 18 september. Den korta spelperioden sålde slut direkt. Därför är det så underbart att föreställningen har spelats in och nu kan ses online.

På grund av pandemin har flera teaterföreställningar, konstutställningar och andra kulturevenemang visats online. Ibland med bra resultat, ibland med sämre som när jag deltog online i ett pressmöte om Bob Hunds musikal och allt var hur suddigt som helst, helt omöjligt att se. Men denna föreställning, Argenore av Vilhelmina av Bayreuth, är istället desto skickligare och proffsigt genomförd. Det är klart att uppleva en föreställning live på plats är en stor upplevelse, men denna inspelning är ett ypperligt exempel på att online kan tillföra mycket och ge många fler möjlighet att uppleva kultur.

Dagens Nyheter skrev i sin recension om att Den Andra Operan har vigt sin verksamhet åt att lyfta fram musikhistoriens bortglömda kvinnor. ”Argenore” är deras största triumf hittills, såväl vokalt som visuellt. Jag kan inte annat än hålla med. Också online. Det är starkt och jag blir helt hänförd och tagen.

Handlingen utgår från ett kung Argenore och hans barn och det är revolt, syskonkärlek och kamp för att vara sig själv och ta egna val.

Fakta om Vilhelmina av Bayreuth:
Vilhelmina av Bayreuth var en av 1700-talets största kulturpersonligheter och hon gjorde Bayreuth till ett operacentrum genom att omge sig med de bästa musikerna från både Tyskland och Italien. Hon lät även bygga det barockoperahus i Bayreuth som idag står med på Unescos världsarvslista. Ryktet om hennes gärning skulle senare locka dit tonsättaren Richard Wagner.

Ett extra plus för inspelningen är att utöver filmatisering av hela verket får vi se vad som händer bakom scenen, vi får komma närmare de människor som gör föreställningen möjlig. Det är ett bra sätt att ge mervärde åt en inspelning.

Digital spelperiod: 16 oktober till 14 november 2021

Spännande säsong på GöteborgsOperan med Claes Eriksson, Nina Stemme och “världens mest inflytelserika scenograf”

by

Galenskaparnas Claes Eriksson operadebuterar med både text och regi, Herr Arnes penningar i scenisk uppsättning och Ida Falk Winland åter som Gilda i Rigoletto, efter tokhyllade rolldebuten, berättar ett pressmeddelande:

Koreografen Maxine Doyle och “världens mest inflytelserika scenograf” Es Devlin tar hela huset i besittning, Alan Lucien Øyen (Kodak) och Damien Jalet (med världssuccén Skid) skapar nytt, och GöteborgsOperans Dansfestival kommer tillbaka.

Men innan dess – Nina Stemme i en exklusiv romanskonsert. Här är resten av säsongen på GöteborgsOperan.

Henning Ruhe, konstnärlig chef Opera/drama:
– Sång av högsta internationell kaliber i älskad och viktig repertoar, operadebut av Claes Eriksson och den svenska debuten för regissören David Bösch, som är aktiv i de viktigaste operahusen i Europa. Och dessutom två operor med svenska texter av två hyllade berättare av helt olika slag, som båda utspelar sig här i trakten och tolkas av fina konstnärer både på och bakom scenen, som den prisade scenografen Lars-Åke Thessman. Det känns fantastiskt att få komplettera säsongen med ett så spännande program med viktiga nationella och internationella artister och med ett helt knippe av det bästa Göteborg och Västkusten kan erbjuda.

Katrín Hall, konstnärlig chef, dans:
– Att äntligen få möta publiken i fullsatta salonger igen – både här hemma och på internationella turnéer – är underbart. Att vi den här säsongen lyfter fram kvinnliga aspekter, märks på flera sätt under våren. Pionjärsamarbetet med Maxine Doyle och Es Devlin tar oss in i outforskat land, och när vår framåtblickande dansfestival kommer tillbaka ger vi bland annat nya verk av nya kvinnliga koreografer i fördjupat utbyte med NDT – Nederlands Dans Theater. Att Damien Jalet och Alan Lucien Øyen kan skapa magi vet vi sedan länge.

OPERA, MUSIKAL OCH NINA STEMME
Grandi voci och Ragnarök: Den 28 november inleder GöteborgsOperan en ny planerad serie med storslagna röster i närbild, under namnet Grandi voci. Först ut, en romanskonsert med världens främsta dramatiska sopran: svenska hovsångerskan Nina Stemme, tillsammans med pianisten Magnus Svensson. Deras framförande av Wagners Wesendoncksånger blir tillsammans med filmvisningar av de tre första delarna i Nibelungens ring en perfekt uppladdning inför Ringens upplösning i Ragnarök, med premiär den 5 december. Vid sin romanskonsert hyllar Nina Stemme även staden där hon fick sitt genombrott, genom Gösta Nystroems älskade Sånger vid havet.

Herr Arnes penningar: Vårens första operapremiär är komponerad av just denne göteborgske tonsättare, Gösta Nystroem. Herr Arnes penningar bygger på Selma Lagerlöfs grymma ödesdrama om Elsalill vars hela fosterfamilj mördas. Efter att ha förts till ett infruset Marstrand förälskar hon sig – ovetandes om sanningen – i familjens mördare, Sir Archie. De döda återvänder för att plåga de levande och visa vägen till hämnd.

Efter blott två sceniska uppsättningar någonsin av verket, båda i Göteborg och den senaste 1975, fokuserar regissör Mattias Ermedahl på de moraliska konflikterna och samspelet mellan natur och människa. Scenograf: den prisbelönte Lars-Åke Thessman. Julia Sporsén gestaltar Elsallill och Sofie Asplund den döda fostersystern, medan Anton Eriksson gör rollen som Sir Archie. Dirigent är Patrik Ringborg. Premiär 19 februari 2022.

Rigoletto: 14 april får vi åter möta Rigoletto, Verdis tidlösa tragedi om faderskärlek, åtrå och dödlig hämnd, klädd i odödlig musik. Den internationellt hyllade, tyske regissören David Bösch skildrar med varm blick människorna och deras intriger i en avskalad och sinnrikt ljussatt uppsättning. I titelrollen, isländske Ólafur Sigurdarson. Dottern Gilda gestaltas av Ida Falk Winland, tokhyllad vid rolldebuten på Kungliga Operan. Italienske tenoren Davide Giusti gör hertigen av Mantua. På dirigentpulten, landsmannen Francesco Angelico, flitigt anlitad vid ledande internationella operahus.

Viva la mamma: Sist, men definitivt inte minst bland vårens operapremiärer, hittar vi Gaetano Donizettis Viva la mamma, där Claes Eriksson, en av Göteborgs och Sveriges mest älskade scenkonstpersonligheter, begår operapremiär – både som regissör och med egen, nyskriven svensk text. Efter decennier av succéer med Galenskaparna och After Shave placerar Claes Eriksson Donizettis operasatir från 1827 i vår tids Göteborg, med Västlänksbygge och robotdammsugare. “Eftersom jag redan fått göra allt jag drömt om, sysslar jag numera enbart med sådant jag aldrig kunnat drömma om”, säger Claes Eriksson själv.

Som prima donna Gunilla Coriander ser vi Kerstin Avemo. Tobias Coriander: Mattias Ermedahl. Lovisa Geller: Mia Karlsson. Som hennes mamma Agata ser vi Åke Zetterström. Scenografi: Elisabeth Åström, kostymdesign: Ulrika Wassén. Premiär 7 maj.

DANS
Here not here: Den 21 januari bjuds danspubliken in till en poetisk, omvälvande och labyrintisk resa, som tar operahuset i besittning. Bakom den tvådelade danskvällen Here not here står brittiska koreografen Maxine Doyle och konstnären Es Devlin, som av The Guardian beskrivits som världens mest inflytelserika scenograf, efter arbeten på La scala, med Beyoncé, U2 och The Weeknd, samt vid OS-ceremonierna i London och Rio de Janeiro. Maxine Doyle är känd för sina omfattande platsspecifika verk med brittiska kompaniet Punchdrunk. Here not here skapas i nära samarbete med hela GöteborgsOperans Danskompani. För den nyskrivna musiken står kompositören Rachael Dease. Kostymdesigner: Bregje van Balen och för ljusdesign: Joakim Brink och David Stokholm.

D and A: Den fransk-belgiske koreografen Damien Jalets verk Skid (2017), med sitt 34 grader lutande dansgolv, blev en omedelbar succé vid världspremiären i Göteborg. I dag efterfrågas det för gästspel världen över. Till danskvällen D and A med premiär 18 mars återvänder Jalet med till stora delar samma team. Scenografi: New York-konstnären Jim Hodges. Kostym: modedesignern Jean-Paul Lespagnard. Musik: Mark Pritchard, som regelbundet samarbetar med Thom Yorke (Radiohead). Kvällens andra världspremiär skapas av norske regissören, koreografen och dramatikern Alan Lucien Øyen. Utöver arbetet med eget kompani och som huskoreograf vid Den Norske Opera & Ballett, har han uppdragsgivare som Parisoperans balett och Tanztheater Wuppertal Pina Bausch. För GöteborgsOperans Danskompani gjorde han If we shadows have offended (2015), och året därpå Kodak.

Dansfestival: Efter en första succéartad dansfestival 2019 med utsålda föreställningar, mingel, mat och dans på husets alla scener, kommer andra upplagan 20–22 maj 2022. Hela festivalprogrammet släpps i början av 2022, men redan nu kan vi berätta om: Hurricane av Yoann Bourgeois med GöteborgsOperans Danskompani, den första offentliga föreställningen av Astronaut av Carl Olof Berg, som under hösten spelas i mellanstadieklassrum; samt en världspremiär inom ramen för 3D, GöteborgsOperans samarbeten med andra internationella danskompanier. Of lost and wild roses, av koreografen Lea Ved från Nederlands Dans Theater, (NDT), för tre dansare i GöteborgsOperans Danskompani, blir det första samarbetet mellan de två prestigefyllda kompanierna; en plattform för koreografiskt utbyte med fokus på att lyfta fram nya kvinnliga koreografer. Parallellt skapar GöteborgsOperans dansare Emilie Leriche ett nytt verk för dansare i kompaniet NDT2.

KONSERTER
Utöver konserten med Nina Stemme den 28 november (se ovan) blir det:

Trettondagskonsert den 5 januari form av ett festligt operettprogram med solister, kör och orkester, smakfull mat och dryck.

Existens är ett nytt körverk skrivet speciellt för GöteborgsOperans Ungdomskör äldre och ungdomskören Arctic Light från Norrbottensmusiken. Verket är baserat på ungdomarnas egna berättelser om hur det är att vara ung i dag. Tonsättaren John Barber och librettisten Hazel Gould är en brittisk duo som arbetat med GöteborgsOperans Barn- och Ungdomskörer vid flera tillfällen, senast i operan Euridice’s song som gavs under körernas tioårsjubileum 2019. Existens har urpremiär i Göteborg och ges i Norrbotten under våren. 28 maj 2022.

Tvåornas kör: Under läsåret 2021/2022 övar och sjunger Hisingselever i årskurs 2 i sina klassrum. Med Tvåornas kör den 3 juni intar dessa hundratals 8- och 9-åringar Stora scenen på GöteborgsOperan, för att sjunga tillsammans med kompband.

REGIONEN
Champagnetårar, en minioperett med premiär 29 januari är en pjäs om Jacques Offenbachs liv, med musik ur hans populäraste mästerverk. Tonsättaren och hans närmaste vän och käraste ovän, sopranen Hortense Schneider, gestaltas av GöteborgsOperans mångåriga publikfavoriter, solisterna Åke Zetterström (som också regidebuterar) och Carolina Sandgren. På turné i Västra Götaland, inkl. Lilla scenen på GöteborgsOperan.

BARN & UNGA
Utöver konserten Existens (se ovan), erbjuds bland annat:

Skapadagar 16–26 februari och 8–23 april, med inspirerande aktiviteter för nyfikna – som fredagshäng och öppen scen.

Under rubriken Återskapa bjuds deltagare mellan 13 och 25 år in att vara med och skapa en föreställning på GöteborgsOperan. Första träffen sker 16 februari.

Ungdomsbiennalen, ett samarbete mellan Kulturskolan Angered och GöteborgsOperan, för ungdomar i åldern 13–19 år, framför ett helt nytt verk på Lilla scenen 19 och 20 februari.

25 och 26 februari blir det relaxed performance (för publik som vill ha lite friare former) av Majas alfabetssånger, av Lena Andersson med musik av Kerstin Andeby. 22 och 23 april presenteras Ett liv – lev nu dö sen, där ungdomar i en relaxed performance gestaltar livet från början till slut genom utvalda musikalnummer och pop-pärlor.

8-9 april skapas på två dagar föreställningen Rigoletto – en klubbshow om makt, i samarbete med scenkonstnärskollektivet Bataljonen.

Den 12 april, under påsklovet, blir det Öppet hus för alla barn och deras vuxna på temat hjältar.

Filmpremiär för minimusikalen Rakel och Oraklet

by

Som en skolstartspresent till alla barn och deras vuxna visar GöteborgsOperan under två veckor den älskade minimusikalen Rakel och Oraklet på filmsidan gofilm.se. Premiär söndag 22 augusti 2021.
Ett pressmeddelande:
Viktor är ledsen och Rakel vet att det är hennes fel. Vad ska hon göra? Rakel funderar och funderar och får rådet att leta upp den som alltid har de bästa svaren: Oraklet. Resan är lång och vindlande. Hur ska det gå för Rakel? Och vad blir Oraklets svar?

Rakel och Oraklet är en nyskriven minimusikal som blandar finurlig humor med stort allvar. Den blev en stor succé vid uruppförandet 2019. Barnen får följa med Rakel och hennes ängslige nalle Pentti på en stärkande, fantasifull resa som kan väcka funderingar hos både liten och stor. Att minimusikalen blivit film har tillåtit produktionen att tänka nytt och utmana den vanliga scenkonsten. Filmformen ger spännande möjligheter att laborera med till exempel storleken på rollfigurerna för att skapa ytterligare visuell magi i framförandet.

–Vi hoppas att den filmade versionen ska beröra vår publik lika mycket som liveversionen. Vi tror också att filmen kan fungera som inspiration till samtal om hur man är en bra vän. Samtal som kan fortsätta hemma, säger Anders Wängdahl.

Musikalartist Anders Wängdahl (idé, manus, regi och i rollerna som Viktor och Oraklet) är välkänd efter en mängd roller på GöteborgsOperan.

– När man ser Rakel och Oraklet så hoppas vi att publiken ska känna starkt för alla karaktärerna, både de som gör rätt och de som gör fel. Alla behöver öva sig i medkännande och empati – och musikteater är en bra träningsväg.