Opera

Opera av Gösta Nystroem

Libretto: Bertil Malmberg efter kortroman av Selma Lagerlöf

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Mattias Ermedahl

Scenografi: Lars-Åke Thessman

Kostymdesign: Ann-Margret Fyrgård

Koreografi: Annika Lindqvist

Ljusdesign: Joakim Brink

Medverkande i ledande roller: Julia Sporsén, Tomas Lind, Sofie Asplund, Anton Eriksson, Anders Lorentzson, Annalena Persson, Katarina Giotas, Åke Zetterström, Mats Almgren, Kristoffer Töyrä, Daniel Ralphsson, Erik Rosenius

Sångare från Högskolan för Scen och Musik samt statister

Premiär 19/2 2022 på GöteborgsOperan

Spelas till och med 13/3

Senaste åren har Göteborgs Stadsteater rönt framgångar med uppsättningar av såväl Kejsaren av Portugallien som Gösta Berlings saga, varav sist nämnda produktion med Adam Lundgren i huvudrollen inramades av en gotisk, skräckartad kostym. Operan Herr Arnes penningar – urpremiär på 50-talet i radio – tar steget fullt ut och kallas därför spökhistoria. Kortromanen innehåller ett otroligt brutalt rånmord vars dåd bör benämnas massaker, varsel om fasansfulla gärningar, nyckfullt bister natur som hindrar förövarna att fly, en slags omedveten variant av Stockholmssyndrom samt att ett av knivoffren visar sig för den ende överlevande. Inte utan att man undrar hur det grundlösa ryktet om sagotant uppkom.

Selma Lagerlöfs dystra berättelse om skuld som måste gäldas gavs ut 1904. Den utspelas på och i närheten av Marstrand sent 1500-tal, när området tillhörde Norge och regerades av Fredrik II. Uppslaget fick hon från en krönika som 1746 dokumenterade hur prästen på Solberga gård dödades tillsammans med sin familj och tjänstefolk. Att de blev skotska förbrytarnas offer, berodde på upplysningen på gästgiveriet om att prästen Arne var bygdens rikaste man. När traktens invånare alldeles försent försöker ingripa står egendomen i lågor. Man möts av svårt sargade herr Arne som innan han avlider, talar om att rövarbandet lagt beslag på kistan med silvermynt När vidden av katastrofen blir känd upptäcker fiskaren Torarin att fosterdottern Elsalill undkommit trion av bestialiska brottslingar. Och han väljer att ta hand om henne.

Gösta Nyström- förmodligen mest känd för ett knippe romanser ingående i Sånger vid havet – hade 1958 premiär på sin enda opera. Kan parentetiska skjuta in att jag sett charmant, småskalig föreställning av Jessica Zandén, som inbegriper minnen av hennes tonsättande morfar på Särö.

Dags att avslöja vilket fantastiskt tonspråk som väller fram i operan, vars output är helt exceptionellt. Komponisten har låtit sig influeras av såväl Våroffer som fransk impressionism á la Debussy. Får intryck av att Nystroem i sin mix av inåtblickande stämningar och bombastiska fragment, också påverkats av storheter som Mahler och Richard Strauss. GöteborgsOperans orkester under ledning av Patrik Ringborg (kunde delvis skönjas från fjärde raden) excellerade, gjorde den betvingande musiken rättvisa.

Varken klassisk musik eller opera är något jag numera lyssnar regelbundet på. Dock, inför denna svenska enaktare infann sig lusten, lycklig över att jag fick förmånen att utsätta mig för något som inte var välbekant. . Före paus strålade det från scen likt elektrisk laddning, vilket fick kroppen att stelna av välbehag, som ett utsträckt tillstånd av gåshud. Historien är skriven så att man dras in i handlingen, följer hur intrigen utvecklas fram till det obönhörligt sorgliga slutet.

Selma Lagerlöfs ödesmättade text som utgår frän obarmhärtig sensmoral och librettot av Bertil Malmberg (rik produktion av diktsamlingar/ översättningar, filmmanus och ledamot av Svenska Akademien), medför att dramatiken bibehåller greppet om publiken. Malmberg står för en skickligt kondenserad bearbetning, vars ofta förekommande talscener stärker skeendets dramaturgi. Vi känner med Elsalill och hennes omöjliga dilemma. Under upplösningen förflyttas engagemanget. Sorgen hos Torarin och kollektivet av kvinnor utgör drabbande projektionsyta. Det hjärtskärande slutet i D-dur sätter starka emotioner i omlopp. Musiken och kören i finalen gör ett outplånligt intryck.

Märks att i detta ståtliga musikteaterhus görs aldrig något halvdant. Modern scenteknik och generöst med resurser renderar som regel i helgjutna produktioner. Scenografin med kulissen av skeppet fastfruset i isen och dekoren i förgrunden, monterad på vajer som smidigt kan skifta scen från Solberga, värdshuset och fiskrensande arbeterskor; förstärker på ett magnifikt sätt det suggestivt otäcka i Herr Arnes penningar. Skuggorna och sammansättningen av färger, vilket också inkluderar alla medverkandes kläder, äger också en suggestiv tyngd. Precis som man föreställer sig Selma Lagerlöfs gåtfulla landskap.

Blir som sagt förtrollad, sugs in i berättelsen. Skildringen är oavbrutet karismatisk, genomgående grym finns ändå korta stunder av kärlek och omtanke. Att iaktta vad som händer har en närmast hypnotisk karaktär. Den dova, förnämliga färgpaletten synes symptomatisk för den dubbla tragedin som spelas upp. Och kostymavdelningen har utfört ett strålande jobb. Musikälskare utrustade med stora öron får sitt lystmäte, tack vare alla fängslande valörer.

Julia Sporsén har som Elsalill överlägset flest scener. Sopranen som gästat English National Opera sedan 2010 var ett nytt namn för mig. Utan att äga någon påfallande vacker röst övertygar inlevelsen som helhet, då hon till fullo behärskar den dramatiska nerven. Kolossalt renommerade Sofie Asplund imponerar förstås i egenskap av fostersyster, både i duetter och i sitt sopransolo. Överhudtaget återfinns många förstklassiga sångare i biroller, vilka de i flertalet fall briljerar i. Vill framhålla bland andra barytonrösterna Åke Zetterström och Hannes Öberg, Anton Eriksson som den läskigt duperande Sir Archie samt basen Anders Lorentzson (den sist nämnde har som Herr Arne en mycket kortvarig medverkan).

När alla på scen tackar för premiärpublikens applåder, vilka efter ett tag övergick i synnerligen berättigade stående ovationer, inser man hur enormt stor ensemblen (inklusive statister) är. Regissör och koreograf förtjänar sannerligen beröm för hur de organiserat varje moment. Mattias Ermedahls rytmiskt verkningsfulla regi var en fröjd att skåda. Den enskilda prestation som kommer stanna kvar längst hos mig står Tomas Lind, en annan av operahusets meriterade stammisar. Kunnande i världsklass kombineras med emotionellt fulländat handlag. Dennes gestaltning av vånda och förtvivlan måste betecknas som enastående.

Såg till min glädje att också erfarna operarecensenter tagit uppsättningen till sina hjärtan. Vad under året ska kunna nå i nivå med sådan här fullträff? Bör rimligen vara en av de bästa helsvenska produktioner någonsin.

Avslutningsvis måste ytterligare en framgångsfaktor lyftas fram, en avgörande beståndsdel vars samlade kvalitet ånyo håller världsklass. Och dessa anonyma individer vet precis hur de ska gå till väga för att beröra. Syftar självklart på kören, som så välklingande stryker under intrigen samt förstärker väven av gripande sekvenser.