Valkyrian
Av Richard Wagner
Regi Staffan Valdemar Holm
Scenografi, kostym och mask SBente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
I rollerna Joachim Bäckström (Siegmund), Cornelia Beskow (Sieglinde), Greer Grimsley (Wotan), Lennart Forsén (Hunding), Ingela Brimberg (Brünnhilde), Katarina Dalayman(Fricka), Angela Rotondo, Emma Vetter, Sara Olsson, Niina Keitel, Monika Mannerström Skog, Susann Végh, Klementina Savnik, Kristina Martling
Dirigent: Alan Gilbert, Kungliga Hovkapellet
Scen Kungliga Operan
Föreställning som recenseras: 27 november 2021
I juni 1870 hade Valkyrian av Richard Wagner premiär på Nationaltheater München. Den skrevs som en del av det ännu inte fullbordade verket Niebelungens Ring. Nu ges den för 260:e gången på Kungliga operan, efter svenska premiären 1895. Kvällens föreställning är närmast helt fullsatt. Ändå det är den 31:a gången denna uppsättning ges. Vad är det som drar, kan man undra?
Wagner byggde handlingen på Niebelungenlieden, en berättelse från 600-talets Tyskland. Översätter man mytologin till dagens termer skulle man kanske säga att Valkyrian handlar om bonusfamiljens dynamik, eller kvinnans roll i den patriarkala världen. Vi ser bland annat en far som inte riktigt trivs med sina prioriteringar eller sin roll i livet, lite med blinkningar till metoo. Att Wagner låter Wotan ha en så lång scen där han utrycker både tvivel och svaghet, var också på den tiden mycket radikalt, understryker Stefan Johansson, Operans dramaturg i programbladet. Vi ser också ett äldre ”bonusbarn”, som tar på sig tok för mycket ansvar, för sin ålder, självaste Brünnhilde, valkyrian.
Efter de fem timmarna i en vördnadsfullt lyssnande publik börjar jag ana något. Hemligheten är kanske att Wagners verk upplevs som föregången till bio. Vi får helt enkelt sitta i fred och bara njuta i mörkret, av text och musik i bästa samspel. Jag läser i programbladet att Wagner inte gillade att dörrar öppnades och störde under spelets gång. Det omslutande mörkret var viktigt. I en slags meditativ form med långa scener och invecklade psykologiska inblickar i vad som liknar ett antal familjedramer, samtidigt som musik förstärker karaktärerna på scenen, vävs berättelsen fram.
Utan att ha pluggat på handlingen i förväg så kan många känna igen sagan om en magiskt värdefull ring, ett magiskt svärd, om Valhall där gudarna bor, bl.a. Oden, (här Wotan), med fruar (här Fricka). Sedan framgår att pappa Wotan har flertalet barn (är han vidlyftig?) men favoriserar älsklingsdottern, valkyrian Brünhilde. Vartefter blir det tydligt att det är ”särkullebarnen”, tvillingarna Siegmund och Sieglinde, som bor i människornas rike, som står i fokus. De två, som problematiskt blir kära i varandra, har Wotan fått i ett tidigare äktenskap, men de blir nu bannade av hans nya fru Fricka. Och den som ska ordna allt till det bästa, när pappa Wotan klantat till det, är den kloka dottern Brünnhilde, Valkyrian. Kanske är det operans första skildring av en ”eltern-kind” (lillgammalt barn) med för stort ansvar?
Det går inte säga annat att rollerna i Operans aktuella uppsättning är väl tillsatta med röstval som förstärker karaktärerna på bästa sätt. Cornelia Beskow (Sieglinde) med sin lekfulla ljusa starka stämma färgar den olyckligt gifta unga dotterns karaktär. Ingela Brimberg (Brünnhilde) med sin varmare och lite fylligare stadiga spännande stämma övertygar med scennärvaro som den kloka äldre systern, faderns älsklingsbarn som han aktar och lutar sig mot moraliskt. Joachim Bäckström (Siegmund) vars tenorstämma är ungdomligt klar och rak visade på karaktärens övergivenhet och mycket goda hjärta. Bäckström stod för en av kvällens absoluta höjdpunkter när han utropade i första akten ”Wählse, wählse” (översättning: välja) så det skar i allas hjärtan. Och vem ledde oss faderligt med stadig stämma i uthålliga lugna trygga berättande rader om inte en väl utvald Greer Grimsley (Wotan). Överlag hade kvällens sånginslag enbart njutbara stunder, för att inte tala om valkyriornas gemensamma sång på slutet.
Att paret Holm (regissör) och Lyckke- Möller (scenograf) arbetat ihop som ett team genom åren känns då inramningen både sceniskt och regimässigt varmt och lugnt lyfter fram alla sångarna istället för att konkurrera med innehåll i originalitet osv. Dramat ser ut att vara förflyttat till Wagers borgerliga samtid, och det fungerar väl i denna filmiska, avskalade sammanhållna estetik. Jag tänker lite på den danska målaren Hammershöi, de stilla, lite ensliga miljöerna med vackert ljus.
Det blev stående ovationer i flera omgångar, efter lördagens föreställning. Den nya dirigenten Alan Gilbert, som känns som ett friskt inslag, kom också själv upp på scenen. Och inte var det enbart en svulten publik i post-corona-yra som gav sitt bifall, utan en glad reaktion efter en väl genomförd förställning – med i mina öron ovanligt hög nivå på samtliga sångarinsatser.