Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Bokrecension: Kallbrand av Cilla och Rolf Börjlind – tidsfördriv utan alltför stora anspråk

by

Kallbrand
Författare: Cilla Börjlind och Rolf Börjlind
Utgiven: 2018-09
ISBN: 9789113081540
Förlag: Norstedts

Om du gillade tv-serien Springfloden, en svensk deckare med Kjell Bergqvist i rollen som Tom Stilton, en polisman som blivit hemlös. Eller i alla fall i de första avsnitten i den första säsongen. Sedan dyker det upp karaktärer som påverkar honom och han blir fräschare.

Bakom serien ligger deckarförfattarna och manusförfattarna Cilla Börjlind och Rolf Börjlind. De kan sitt hantverk och vet vilka knappar de ska trycka. Kallbrand är en fortsättning på de säsonger som blivit filmatiserade till två säsongen av tv-serien.

Om du söker litteratur av hög kvalitet är Kallbrand inte rätt för dig. Men som deckare håller den godkänd klass. Av och till är den spännande och av och till kan jag känna engagemang för karaktärerna, fast mycket är väldigt förutsägbart.

Den börjar med ett hemskt dåd i ett villaområde utanför Stockholm där en familj sprängs ihjäl i sin bil. Olivia Rönning, den där nästan fjantigt rättrådiga unga polisen som är en av huvudkaraktärerna, jobbar på Rikskrim och får vara med i gruppen som ska utreda fallet. Fast hon sätts tillsammans med en annan ung kvinna, Lisa, att söka igenom allt material för att se om de kan hitta något som de andra missar. Deras uppdrag är att söka om det finns alternativa lösningar på vem som ligger bakom.

Samtidigt befinner sig på andra sidan jorden, i Thailand, där han försöker acceptera sig själv och något han gjort i boken före. Han får ett uppdrag av en kvinna att leta reda på en man. Detta uppdrag tar honom ut på en kanot i vatten med krokodiler, omgivet av land med livsfarliga ormar.

Jag uppskattar bäst de deckare som berättar något om samhället och om människor och att det är trovärdigt. Det skulle kunna ske så eller att det är något tillskruvat för att vi ska förstå vad som kan hända om samhällets utveckling mot fel inte stoppas. I Kallbrand tycker jag att Cilla och Rolf Börjlind tar i lite för mycket och blandat in får många element, Här är bilbomb, övergrepp, terrordåd, #metoo, pedofili och vanvård av psykiskt sjuka.

Lilian Fredriksson på Bibliotekstjänst skriver om Kallbrand:
Person- och miljöbeskrivningen är utmärkt, spänningsfaktorn är mycket hög och intrigflätningen imponerar rakt igenom. Upplösningen överraskar och kvar dröjer sig den sorgliga insikten om mänskliga tillkortakommanden.

Jag tycker Biblioteksjänsts recensent överdriver och hyllar för mycket, men jag ger Kallbrand godkänt. Det är en hygglig underhållningsdeckare, lite gullig utan att den säger mig så mycket om verkligheten. Lite tidsfördriv utan alltför stora anspråk.

Svängig bluesfest med vässade veteraner – GinHouse på Nefertiti

by

GinHouse med gäster – alla foton Manfred Piltorp

GinHouse 50+  Blues Celebration Party

13/1 2019 på Nefertiti i Göteborg

GinHouse bildades i östra delarna av Göteborg av tonåringar drabbade av den vita bluesvågen från England med grupper som John Mayall & The Bluesbreakers, Cream och Spencer Davis Group. Som om det inte vore tillräckligt, översköljdes de av amerikansk folkblues några år senare. 1967-1970 lirade grabbarna sina hjältars låtar i Sveriges andra stad på fritidsgårdar, musikklubbar och några gånger på större arenor, då i egenskap av förband till exempelvis Jimi Hendrix. Sedan dess har man haft både 30-års och 40-års (en konsert jag såg) jubileum jämte ett ”guerilla-set” till minne av Que Club. Någon skiva har aldrig gjorts, vilket det nu ska rådas bot på. Musikradion (P2) spelade nämligen in. Från det material som kommer sändas i etern, är tanken att en livealbum ska sammanställas under ledning av giganten Åke Linton.

Vore fullständigt felaktigt att rubricera evenemanget mossig nostalgi, även om majoriteten lycklig publik på fullknökade Nef var till åren kommen. De fyra som i femtio år haft patent på GinHouse, har spenderat sitt yrkesliv i musikens tjänst. Samtliga är mycket meriterade! Kjell Jansson har som låtskrivare, bandledare och basist varit ett aktat namn på jazzscenen, har kompat flera internationella stjärnor. Bengan Blomgren har för kännare och branschkollegor ett skimmer kring sig, otvivelaktigt en gitarrist med världsrykte. Trumslagaren Gunnar Pettersson från Hisingen förekommer ofta i rythm & blues sammanhang och ingick i husbandet i magasin i Sveriges television.. Bernt Andersson märks överallt i skiftande omgivningar med kvalitetsstämpel, varför han har kallats Göteborgs meste musiker. På senare år har han varit omistlig som arrangör och instrumentalist på Göteborgs Stadsteater, vilket undertecknad kan vidimera. Kvartetten tillsammans med Bror Gunnar Jansson har hållit igång en old school-blues konstellation senaste decenniet betitlad Serve You Right To Suffer. Dessa rudimentära nedslag i deras karriärer, ska inte kringgå att tidvis 3/4 av dem var medlemmar i ”tunggungiga” Tottas Blues Band samt att de varit hörnpelare i den alternativa musikrörelsen.

Kjell Jansson / Gunnar Pettersson

Bluesfesten genomfördes i två generösa set, vilka båda varade över en timma. Aftonens presentatör, tillika huvudvokalist, var som vanligt Bernt Andersson som mestadels satt bakom en välljudande hammondorgel. (Hans fru hade tagit de gamla svartvita bilderna, på de långhåriga ynglingarna som fanns att beskåda.) Man gjorde låtar skrivna av eller associerade med storheter som Willie Dixon, Albert King, Muddy Waters, Otis Rush, Jack Bruce, Robert Johnson, John Mayall och Stevie Winwood, för att nämna ett antal ess ur den heta högen. Berättades att åtskilliga melodier fanns med på repertoaren hos Tottas. Donny Hathaway och Stevie Wonder utgjorde mer oväntade val. Bluesen hade många förtecken: Chicago-, country-, delta- sydstats- jämte brittisk bluesrock. Det spelades snabbt och rivigt, gungande långsamt och givetvis i taktfast mediumtempo.

Bernt Andersson

Eftersom den hängivna publiken underhålls av fullblodsproffs, låter musikerna som en exceptionellt samspelt enhet, vars energi, rytmiska driv och solistförmåga spred förväntad värme. Kanske beroende på att inspelning skedde, var formen mer bunden än jag hade förmodat. I andra set blev förvisso den åtråvärda, oförutsägbara livekänslan mer påtaglig. Måste slå fast att tendenser till jämntjockt, tråkigt tillstånd aldrig uppstod, annars ganska vanligt förekommande vid bluestillställningar. Pådrivande påhittig trumslagare jämte en sammanlänkande groovy basgitarrist (noterade att Jansson hade en Höfner att tillgå), garanterade att vi slapp all antydan till enformighet.

.Bo Carlsson frontfigur i Mr Bo & The Voodooers

På scen fanns i omgångar gäster. Bror Gunnar Jansson sjöng med passion och spelade vid något tillfälle halvakustisk gitarr. Mr Bo känd från ett rutinerat bluesgäng, använde sin vägvinnande röst och fyrade av åtskilliga vassa riff på sin gitarr. Stefan Dafgård hade anlitats som munspelare, en syssla han utförde med bravur. Multiinstrumentalisten Stefan Sandberg hade några inspirerade solon på tenorsax. Låt mig framhålla ett knippe storartade sekvenser: Bror Gunnars första sånginsats då Bernt trakterar munspel och Gunnar vispar, Mr. Bo framför Do I Move You (Simone) vars karaktäristiska häng fylls i av Stefan Sandberg, Bengan Blomgrens solo i Crossroads inbringar massiva applåder, uruppförandet av White Room featuring Bror Gunnar på sång jämte Bernt vid orgeln, soulig ballad vidrör vårt innersta genom utsökt spel på flygel och sax plus återigen berörande vokal prestation av Bror Gunnar Jansson, munspelssolot i Spooonful samt den boogie som avrundade en extatisk söndagskväll.

Bengan Blomgren in action

Blev aningen förvånad över att hammondorgeln så obestridligt dominerade deras sound. Mästermixaren Linton kan säkert i efterhand justera, få fram rätt balans. I övrigt perfekt resonans, med undantag för att det lät murrigt under det obligatoriska bassolot. Att Bernt Andersson oavsett om han lägger ackord på klaviatur eller blåser munspel, förfogar över ett enormt stort register, var jag väl medveten om. Icke desto mindre, bevisade han vilken fantastisk, melodiburen musiker han är. Tvivlar på om Bernts stämma finns inspelad på skiva. Med tanke på det ska poängteras att han innehar en bra, funktionell röst. Utan att vara djupt uttrycksfull passar den in i detta sammanhang. Bengan Blomgren har en himmelsk lager på lager -teknik, som förenar livsvilja och smärta. I ett par låtar tilldelades han utrymme att ”knåda” fram toner på sitt omisskännliga sätt. Hade gärna hört mer av den varan. Varje gång är en ynnest.

Samma sättning som i bandet Serve You Right To Suffer med Bror Gunnar Jansson i mitten.

Hur sammanfatta ett uppseendeväckande gig?. Konserten innehöll krängande beats och rullande groove, medryckande refränger och känslostarka ballader. Våra kroppar tog emot, genom att stampa takten, vifta och rotera med huvudet. Variationsrikedomen på scen var lika påtaglig som spelglädjen och samarbetet.  De virtuosa dragen i landets förnämsta coverband gjorde sig påminda emellanåt, fast överlag underordnade sig kollektivet den  formel som stavas b+l+u+e+s. Då jag vet vad dessa  herrar är kapabla till, hade jag möjligen orimliga förhoppningar om årets konsert i sikte. Glimtvis infann sig den sällsynta magin. Det är gott nog! Och jag är förvissad om att publiken styrde stegen hemåt med inre tillfredsställelse, bättre rustade att möta en blå måndag morgon.

Foton: Manfred Piltorp

Filmrecension: Beskyddarna

by

Beskyddarna
Betyg 3
Svensk biopremiär den 18 januari 2019
Regissör Xavier Beauvois

Med filmen Gudar och människor gjorde regissören Xavier Beauvois stor succé 2010. Ett drama om existentiella frågor och en film skapad med stor stringens. När han nu gjort filmen Beskyddarna håller han också hårt i tyglarna. Men den här gången utan en så speciell historia att berätta.

Tiden är första världskriget och nästan alla män är vid fronten. Hemma, på den franska landsbygden, finns kvinnorna och barnen. Kvinnor som sköter alla sysslor männen tidigare gjort. Det är mycket hårt arbete men ibland går arbetet och verksamheten bättre än när männen fanns där. På familjen Paradiers gård sliter mor och dotter gemensamt och när de behöver hjälp anställer de Francine. En föräldralös flicka som arbetar idogt och känner att hon har hittat en familj. Men moralen på den franska landsbygden är sträng och allt går inte som hon tänker.

Fotot i filmen är enkelt och klart. Det är en film som visar scen efter scen utan att skynda på. Långa sekvenser då kameran går från ansikte till ansikte ger vackra bilder men bidrar inte till historien. Det blir mer som ett porträttgalleri. Språket i filmen är också enkelt och klart. Man säger det som behövs och inget mer. Det finns inget vänligt småprat eller förklaringar av känslor. Det ljud som hörs är ljud av arbete eller ljud från djuren i jordbruket. Bara nödvändig handling och nödvändig dialog för filmen framåt. Det gör att filmen gestaltar den verklighet som den skildrar. Här består livet av arbete och nödvändiga göromål. Det finns inget utrymme för drömmar och trams. Men när filmen inte visar människornas känslor så blir den väldigt ointressant. Jag tycker att regissören kunde ha gett publiken lite mer av känsloyttringar och gett skådespelarna större spelrum. En allt för konsekvent återhållen linje är estetiskt tilltalande men ger inget liv till historien.

En film som inte engagerar tillräckligt men är som en vacker tavla. Och frågan om vad som hände när männen återvände från kriget och kvinnorna skulle återvända till att sköta hem och barn tycker jag inte behandlas i filmen. Det kunde ge mer liv åt filmen.

Filmrecension: Aniara – stark, vacker, poetisk, berörande, fascinerande

by

Aniara
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi och manus: Pella Kågerman och Hugo Lilja

Att göra film av en bok brukar vara en stor utmaning, i synnerhet om det är en hyllad bok med många läsare som bildat sina inre bilder av karaktärer och miljöer. Att göra film av ett episkt diktverk torde vara nästintill omöjligt om ambitionen är att fånga upp allt det viktiga och stora som dikterna förmedlar.

Pella Kågerman och Hugo Lilja och skrivit manus och regisserat den svenske Nobelpristagaren Harry Martinsons världsberömda diktverk Aniara från 1956. Filmen är bra, mycket bra, och har fångat viktiga delar av eposet Aniara. Men det är långt ifrån hälften av vad Martinsons Aniara berättar på så många nivåer. Men det finns ingen anledning att ens vänta sig samma totalupplevelse av ett enastående diktverk. Filmarna har gjort en fin tolkning som räcker långt. Den är fascinerande, den är stark, den är vacker, den är poetiska och den griper tag i mig.

Många som kommer att se filmen kanske inte ens har läst diktverket. Det ska aldrig vara något som behövs för att se och få ut något av en film. Filmen förmedlar den starka klastrofobiska känslan som griper resenärerna på Aniara.

En stor farhåga jag hade innan jag såg filmen Aniara var att filmen var en underhållningsaction-saga som Star Wars eller ännu värre: en variant av de sämre rymdsagorna som filmatiserats. Men den fällan har filmskaparna inte fallit i. Nu menar jag inte att Star Wars-filmserien är dålig. Inte alls, men det är en helt annan genre. Det vore helgerån att göra en sådan äventyrsfilm av Aniara.

Filmen skildrar människor som går ombord på det gigantiska rymdskeppet Aniara som ska ta dem till Lyrans sjärnbild, eftersom jorden är på väg att bli helt förstörd. En bit iväg ut i rymden kommer rymdskeppet ur kurs och måste visare ut i rymden, mot inget mål, om skeppet inte har tur och möter någon stor planet med så hög gravitation att skeppet kan få kraft att vända sin kurs. Vi får följa människorna på rymdskeppet, hur kaptenen försöker dölja sanningen för passagerare, hur sanningen sakta går upp för alla och hur människorna agerar och försöker leva vidare när de är utan hopp om att komma fram. En del flyr till sex för att glömma, andra griper tag i religion som ett sätt att överleva, andra tar till underhållning. Vad är allt detta annat än vad vi människor gör på jorden idag? Jorden är också på väg ut i rymden, vi är lika fast här som passagerarna är fast på Aniara.

Jag hoppas filmen får en stor publik. Den visades vid Toronto Int. Filmfestival i september 2018 och såldes då direkt till ett av Nordamerikas största distributionsbolag Magnolia.

Aniara tävlade också vid filmfestivalen i franska Les Arcs, där den belönades med fyra priser – bland annat Bästa Kvinnliga huvudroll till Emelie Jonsson i rollen som Mimaroben.

Filmen Aniara får väl godkänt även om det finns många fler aspekter i diktverket, men filmen står bra för sig själv och är väl värd att ses. Jag hoppas att alla som ser filmen och tycker om den och inte har läst Martissons Aniara nu gör det. Och den som har läst den, kanske inser att det kan vara dags att läsa den igen.

Lite fakta om Aniara:
Aniara baseras på Harry Martinsons världsberömda epos om rymdskeppet som lämnar jorden när planeten rämnat.
Aniara: En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger. Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974 (delat med Eyvind Johnson).
Aniara publicerades 1956. Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande och omskakande faktor ska ha varit när Martinson med sin kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och fick in den vidunderliga Andromedagalaxen.

Bokrecension: Vegetarianen av Han Kang

by

Vegetarianen
Författare: Han Kang
Utgiven: 2017-01
Översättare: Eva Johansson
ISBN: 9789127149090
Förlag: Natur Kultur Allmänlitteratur
Upplaga: 1

”Hur kan du läsa något så hemskt?”

Det var den första reaktionen jag fick när jag beskrev handlingen i Han Kangs Vegetarianen. Handlingen kretsar kring Yeong-hye som helt plötsligt bestämmer sig för att bli vegetarian. Jag skriver “kretsar kring” för att historien berättas av tre närstående till huvudpersonen. Läsarna får aldrig riktigt veta hur huvudpersonen själv resonerar eller känner. Ett väldigt spännande upplägg som gör huvudpersonen än mer gåtfull.

Yeong-hye är en helt vanlig person: “fullständigt alldaglig i alla avseenden”, som den förste berättaren – maken – beskriver henne. En natt finner han henne stående framför kylskåpet helt stilla. Hon säger ingenting. Nästa morgon börjar hon rota i kylskåp och frys och kastar allt kött hon kan hitta. “Jag hade en dröm” är den enda förklaringen som maken får till hustruns beteenden som blir allt märkligare varje dag. Yeong-hyes nya diet gör familjen orolig och när hon går ner i vikt så bestämmer sig de för att göra något åt det. Fadern, patriarken, försöker fysiskt trycka in kött i dotterns mun på en familjemiddag. Detta blir den omskakande upptakten till våld och psykisk sjukdom.

Bokens tre delar speglar den gradvisa förvandling som Yeong-hye genomgår, där var och en skulle fungera som en egen novell. Alla har en egen prägel och tillför nya och oväntade dimensioner. Det vanliga problemet med flera berättarpersoner, att man ändå hör samma “röst”, nämligen författarens, existerar inte i den här boken.

Jag har personligen ingen kunskap om eller erfarenhet av psykisk sjukdom, men känslan i den här boken är att det är trovärdigt skildrat, vilket gör boken på samma gång otäck och intressant. Vissa scener är så ingående beskrivna att de aldrig kommer att försvinna ur mitt medvetande. Det sexuella våldet och utnyttjandet av andra människor gör boken bitvis plågsam att läsa; samtidigt som språket gör det till en fröjd.

Varför ska man då läsa en så hemsk bok? Jo, förutom att det är en av de mest välskrivna och fascinerande böcker jag läst på senare år, ger den också en inblick i det patriarkala och traditionstyngda sydkoreanska samhället.