Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

by

Eurotrash (sedd 25 maj 2026)

Scen Galeasen

Baserad på boken Eurotrash av Christian Kracht

Dramatisering av Kristian Hallberg

Regi Natalie Ringler

Scenografi/kostym Rikke Juellund

Mask Anna Olofsson

Ljus Tobias Hallgren

Musik Sole Gipp Ossler

Medverkande David Rangborg, Monica Stenbeck, Johan Wahlström, Fredrik Odenborg

Galeasens dramatisering av boken Eurotrash som skrevs 2021 – gjord av Kristian Hallberg – regisserad av Natalie Ringler – börjar med att en av huvudpersonerna – sonen Christian Kracht – mår dåligt. Han bär samma namn som författaren som skrivit boken som pjäsen baseras på, vilket skapar en metanivå. Detta vittnar om hur den verkliga författaren också brukar leka med sin roll som författare. Handlingen rör sig i korthet kring att son och mor ska bege sig ut på en resa i världen tillsammans. Syftet – förutom att genomföra en sista resa – som sonen mycket skuldtyngd bestämt – är att göra sig av med mammans stora mängd pengar genererade från vapen-aktier. Frågan är också – vad gjorde pappa under kriget?

Som inledning ser vi sonen – spelad av David Rangborg – sitta och vrida sig i en stol för att han har problem med magen. Att denna smärta återkommer i hans liv, får vi strax veta – när han med stor svada börjar berätta om sitt mående för den lite blasé expediten i en boutique. Han passar nämligen på att lyxshoppa lite, inför sin träff med sin gamla sjuka mor.

Illamåendet – men också behovet av att berätta – blir som en ingång till det som senare nystas upp ur hans förflutna. Nog har han skäl till att ha dragit på sig problem med sina inre organ … visar det sig.  Problem med inre organ har även hans gamla mamma som blivit opererad för stomi. Hon behöver få hjälp med att tömma sin stomi-påse med bajs av sonen – titt som tätt – på den resa de snart ska bege sig ut på. Smärta, inre tryck, ordsvada och omsorg blir centralt. Mamman berättar för sin son att hon hotas ”att dränkas inifrån” om han inte hjälper henne – och sonen sig tar an uppdraget – fast han äcklas.

Vi har således två pågående inre fysiska skador, med var sitt symbolvärde, i detta spel som följer en mycket välbärgad familj från Schweiz. Mamman som vuxit upp med en fullblodsnazist till far – lever också omhändertagen av psykvården.

David Rangborg har redan från start en speciell närvaro i sitt agerande. På ett mycket utstuderat sätt (ändå autentiskt) vrider han sig i sina plågor. Kroppen talar och något driver på. Den allra första scenen glider över till att bli komisk. Här är tonen satt. Den uttryckta oförmågan blir komisk, samtidigt syns det tragiska. Något tycks ha kapat banden till känslorna som behöver komma fram. Mängder av ord kommer ur hans mun, men var är förankringen? Sonens relation till den mycket excentriska mamman, är mer än komplicerad, visar det sig. Hon talar i sin tur om sonens ”glas-bubble-sjuka” som barn. Ständigt projicerar hon fräckt, som en upphöjd diva, mängder av eget mående på honom. En trovärdig värme som finns dem emellan, lyser också fram i gestaltningen.

Mamman – som är den omväxlande sköra men ofta ändå starkt utfallande och handlingskraftiga – gestaltas genialiskt av Monica Stenbeck. Mycket autentiskt överraskar hennes humörsvängningar. De känns ända ner i vuxen-barn-omsorgs-nerven. Är man som jag i Christians ålder känner man igen sig i scenerna där han vårdar sin äldre mor. De ombytta rollerna, den kroppsliga plötsliga närheten, integriteten som sätts på spel, blir trovärdig. 

Tidigt i föreställningen formas också temat om berättande (författande) – ur flera aspekter. Sonen, som vi förstår är författare, talar i en strid ström återkommande till oss i publiken – som om han tänker högt. Hans mor – uppmanar också honom flera gånger att berätta något för henne, för att lugna henne. Men ordsvadan blir också till riktiga osanningar och används som ren och skär manipulering.  Christian behöver få sin över 80 år gamla mor att bli följsam på den resa de gör. Det är ju han som håller i rodret. Hon är gammal och sjuk.

En kontrast till de rikas neurotiska beteende skapas effektfullt av Johan Wahlströms känsloladdade men stumma gestalt som taxichaufför. Hans sammanbitna närvaro gör de många fladdriga utfallen synliga. Maktobalansen i världen känns av, där vissa drabbas av rika personers agerande utan eftertanke. Här känns även ett effektfullt regiarbete.

En kännbar samtidsanknytning med en aktuell fläkt av business och kommersiell verklighet – formas av Fredric Odenborgs spel och könsöverskridande chicka klädsel. Både som bankpersonal och boutique-anställd. Imponerande smidigt agerar Odenborg också utifrån sin dansbegåvning – bland annat som isländsk glädjeflicka – vilket skapar en precis kroppslig mim-precision i spelet. Gestalterna blir subtilt kusliga, och väldigt träffande.

Christian Kracht född 1966 (som själv närvarade vid premiären på Galeasen) har fått mycket uppmärksamhet som samtidsskildrare under en längre tid. Många ser honom som kontroversiell. Själv beskriver han sin stil som parodisk och en blandning av hög- och lågkultur. Här känns ett visst släktskap med den franska författaren Michel Houellebecq.

Det är ett angeläget material Galeasen återigen tagit sig an att dramatisera. Förmodat skulle jag sett förställningen i början av spelperioden, och inte en måndag sista månaden den ges. Men mycket glad över den gedigna och underhållande gestaltningen vandrar jag hemåt.

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

by

/

Lebohang Kganye – Le Sale ka Kgotso

Fotografiska 6 mars 2026 – 18 okt. 2026

Lebohang Kganye, från Johannesburg i Sydafrika, har under senaste tiden väckt ett stort internationellt intresse. Hon ville egentligen bli journalist – men kom inte in på utbildningen – blev förälskad i att fotografera – via en workshoputbildning. Som ung intresserade hon sig för teater och numer kombineras de båda intressena i hennes verk. Kganye säger sig i stort drivas av en vilja att berätta historier (storytelling). Fotografering är för henne inte enbart dokumentation och hon förhåller sig fritt till den traditionen. För henne kan fotografier även vara ett medel för att föreställa sig saker, att fantisera.

Utställningen – som är specialgjord för Fotografiska – består konkret av flera sceniska rum i mänskligt format – möjliga att kroppsligen interagera med. Fotografierna på möbler och rummens invånare osv – i svartvitt – är stärkta av kartong, som scenografier vid en teater. Scenerna tar plats i hem som ryms i bostäder kallade RDP Housing. Förkortningen står för Reconstruction Development Program vilket var en satsning som gjordes efter apartheid för att ge gratis bostäder (ofta med fyra rum) till den svarta befolkningen. RDP Housing har blivit en symbol för demokratin, vilket gör att själva utställningen också blir en hyllning till Sydafrikas nu 30 år av demokrati.

I Fotografiskas intervju med Kganye avslöjas att hon i ett tidigare projekt återgivit mycket personligt om sig själv och sin mamma. Den gången utgick hon från familjealbum – lät sig fyllas av inspiration – och projektet fick först efteråt sitt koncept. Hon iklädde sig samma kläder som mamman hade på de äldre bilderna och fotograferade sig som en tvilling bredvid henne – vid samma platser hon besökt.

Den aktuella utställningen Le Sale ka Kgotso, däremot, föregicks av en längre researchperiod där hon undersökte migration ur olika aspekter. Hon tog reda på ofrivillig påtvingad migration, frivillig migration (för att hitta bättre möjligheter för familjen) men såg också på sin egen familjs migrationshistoria.

Av intervjun framgår också att hennes arbeten ofta centreras kring allmän muntlig tradition av storytelling, att man genom generationer överför berättelser. I denna utställning har hon särskilt blandat in mytologi – som hon hört när hon växt upp i staden – berättelser hon beskriver som ”ganska bisarra”. Hon låter de mångåriga berättelserna ta plats mitt i RDP-bostäderna, i de moderna hemmen. Det kan röra sig om svart magi, berättelser från fastrar, mor- och farmödrar. I ateljén hemma i Sydafrika arbetar de lite som i ett kollektiv. Hennes syster, som sysslat med manusskrivande och animation, är hennes assistent.

Medvetet syftar hon till att göra verken denna gång interaktiva, att besökarens kropp kan ställas mitt i dem – och menar att det är en viktig del av utställningen.

Under intervjun framhåller hon att muntligt berättade historier ofta avviker från officiella berättelserna om livet vilket ger dem ett särskilt värde. Hon vill också slå ett slag för föreställandet i sig själv. Hon ser det som ett sätt att överleva, att föreställa sig en kanske bättre framtid osv. Alternativa historier menar hon behövs, de som inte har blivit skrivna ännu. Förmågan att föreställa sig och skapa en idealbild av sig själv, till exempel, är något som är viktigt.

Slutligen kan hon medge att även hon kan ses som en muntlig historie-förmedlare, vid sidan om rollen som fotograf och performance-konstnär. Men hon framhåller att berättelserna – självfallet bara har tolkats utifrån hennes egna erfarenheter – med en förståelse grundad i varifrån hon själv kommer. I och med att hon inte ”var där när det utspelade sig” – så föreställer hon sig det. Allt silas genom en förmåga att föreställa sig –( imagination) – understryker hon.

När jag vandrat runt i den mycket väl genomförda utställningen med sina scener, invävda i små korta berättelser, ett antal ”nu”, slår det mig hur kommunikativt allt är. Hemmiljöerna med motsättningar mellan folkliga traditioner och nuets modernitet blir väldigt levande.

Stockholm har på senare tid – med blandat resultat – ställt ut aktuella och internationella konstnärer från Afrika. Jag tänker bland annat på Liljevalchs We see us och nu Moderna museets Nisabas hus. Måleriets nya berättelser. Men i den post-postmoderna, globala kulturella informations-tid vi lever i nu, krävs hjälp för att greppa verks specifika kulturella och historiska kontext – för att alls förstå dem. Därför är Lebohang Kganye – kanske lite strama – konstnärligt genomtänkta, pedagogiskt presenterade, kommunikativa projekt särskilt lyckat.  Och trots specialbeställd känns den förankrad och personlig – vid sidan om historiska fakta man får sig till livs. Smidigt har kontexten givits. Betraktaren förstår koderna i verken och kan ta till sig dramaturgin. Jag blir berörd och uppfattar en varm humor och känner mig för en stund geografiskt förflyttad. Verken blir synliga i sin komplexa mening.

En avsiktlig detalj i sammanhanget är att titeln Le Sale ka Kgotso anges ungefär betyda ”lev i frid” på språket sesotho.  Det är en avskedsfras man i Sydafrika säger när man lämnar någons hem. Men när frasen uttalas som ”Le sale le Kgotso” betyder den i stället en besvärjelse som enligt myten väcker en “tokoloshe”. En sådan är en farlig ande från xhosa- och zulu-mytologin som anses kunna orsaka sjukdom, kaos och andlig oro.

Lebohang Kganye vill – som förlagt denna lilla möjlighet till felsägning i titeln – peka på hur ord – precis som familjesituationer och historier – kan vara dubbelbottnade.

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

by

Viktlös

Viktlös
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi Emilie Thalund

En skildring av en femtonåring som blir förälskad i en lärare. En tidlös historia som säkert många, många upplevt under sina tonår. Att bli förälskad i en karismatisk lärare känner nog många igen sig i. Denna skildring är mycket välgjord med duktiga skådespelare och vackert, stämningsfullt och naturnära foto. Filmen vann kritikerpriset FIPRESCI-award samt Sven Nykvist Cinematography Award för Bästa Foto på Göteborg Filmfestival.

Filmen utspelas på sommaren på ett hälsoläger. När jag läste om filmen i förväg fick jag uppfattningen att det handlade om upplevelser som hade med själva hälsolägret att göra, något sektliknande. Men nej, det är inte alls filmens handling. Eftersom skildringar och berättelser och för den delen också fakta och dokumentärer om sekter och/eller olika religiösa och andliga sammanslutningar är ett av mina ämnen som jag studerat en hel del och är engagerad i hade jag en hel del förväntningar på filmen. De blev jag besviken över, förstås. Det är inte filmens handling eller tema alls.

I beskrivningen av filmen står:
Femtonåriga Lea tillbringar sommaren på ett hälso­läger mellan skog och hav, fast besluten att förändra sin kropp som hon inte känner sig hemma i. … I den laddade tillvaron mellan disciplin och drift utmanas gränsen mellan att hitta och tappa bort sig själv.

Dessa meningar var det som jag tolkade på mitt sätt. Men det handlar inte om något sektliknande läger utan om något som kan hända och som händer i många olika sammanhang: En ung människa blir förälskad i en lärare eller ledare. Detta berättar filmen om på ett unikt sätt, där små detaljer talar till oss. En hel del sägs mellan raderna och vi får själva tänka och känna vad som egentligen händer. Lea blir förälskad. Frågan är hur förälskad är han som hon blir förälskad i?

Lea är överviktig och de flesta av ungdomarna på hälsolägret är överviktiga och de får lära sig att äta hälsosamt och de har mycket fysisk träning. Men Leas rumskamrat Sasha är inte överviktig utan är på lägret för att hon har svårt att sätta gränser och är väldigt utåtriktad. Sasha lär känna unga tonårspojkar från området och drar med sig Lea på träffar med dem. Lea som har svårt att tycka om sig själv förs genom Sasha in i en ny värld av fysiskt begär. När detta begär vaknar inom Lea drar de henne mot en av ledarna på lägret, en rolig man som många tycker om.

En styrka hos filmen är att samtidigt som den är tydlig lämnar den mycket utrymme för oss tittare att tolka situationer. En annan styrka är hur klart det visar hur unga människor kan manövreras och vända skuld till vad som händer mot sig själv – och vad som gör att ungdomar tiger om vad de blir utsatta för.

En film som sticker ut och tar upp något många kan känna igen sig i och får oss att förstå hur unga människor kan bli manipulerade av charmiga vuxna som går över gränserna. Fantastiskt foto och duktiga skådespelare. Viktlös är en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Opera: Nietzsche kontra Wagner – En triumf för Folkoperan

by

Nietzsche kontra Wagner
Foto: Sören Vilks

Nietzsche kontra Wagner
Musik av Richard Wagner, Georges Bizet, Franz Liszt, Joseph Haydn, folkvisor med mera
Manus Joakim Sten
Musikalisk ledning, dirigent Henrik Schaefer
Regi Tobias Theorell
Scenografi, kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
På scen Som Friedrich Nietzsche Jonas Karlsson, operasångare Vilma Skäryd, Philip Hartman
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester

Den djärva, intelligenta och omtumlande Nietzsche kontra Wagner är en triumf för Folkoperan. Jonas Karlsson gestaltar briljant den tyske filosofen och författaren Friedrich Nietzsche som sägs ha tänkt allt i musik i en 100 minuter lång monolog. Det är som Jonas Karlsson blir ett med musiken. Han uppgår i den. Ständigt i rörelse med kropp, själ och sinne tar denne fantastiska skådespelare oss med på en svindlande vandring.

Joakim Stens manus är synnerligen välskrivet och innehåller intressant stoff både om att vara människa och om kulturens betydelse och även dess ställning i dagens samhälle. Det är härligt när en text kräver något av en, byter perspektiv och uppmanar till fritt tänkande. Det behövs dramatik med svåra steg. Samtidigt är det givetvis en konst att iscensätta den med en sådan här lätthet och grace. En begåvning regissören Tobias Theorell, tidigare konstnärlig ledare på Folkoperan, många gånger visat att han har.

Jonas Karlsson skildrar – likt en flod som forsar fram och lockar en att följa med i de vilda strömmarna utan att veta vad det bär hän – Nietzsches idéer, syn på mänskligheten och kulturens värde och dennes dyrkan av och sedermera kraftfulla avståndstagande när han till fullo inser allt vad Wagner stod för. Samtidigt samspelar Jonas Karlsson hela tiden med operasångare, pianosolist och orkester – och även publiken i direkt tilltal. Han vill att vi ska sitta ivrigt framåtlutade i bänkraderna och det gör vi.

Vilken koncentration, inlevelseförmåga och sinne för timing detta måste kräva av en skådespelare. Att ge sig på en så här omfattande monolog är givetvis ett vågspel och ett både psykiskt och fysiskt kraftprov.

Musikaliskt sett är föreställningen också en underbar upplevelse. Henrik Shaefer leder skickligt folkoperans eminenta orkester i de kontrastrika tongångarna. Operasångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman – som också får agera scenarbetare – sjunger båda ljuvligt utdrag ur de musikaliska mästarnas verk. Lägg därtill pianovirtuosen Dmitry Tyapkin.

Vi får följa Nietzsche under ett febrigt dygn – som det vackert skildras i ljusdesignen av Torben Lendorph från soluppgång till solnedgång eller Ragnarök/världens undergång om man så vill. Nietzsche bestiger alptoppar både bildligt och intellektuellt, våndas på hotellrummet över meningslösa brev han behöver skriva, förnekar kategoriskt gudstron och bekänner sin längtan efter att bli vän med en musikalisk gigant. Samtidigt klagar han över kroppsliga besvär och att folk inte förstår att uppskatta hans mästerverk ” Så talade Zarathustra” eller hans egna musikstycken. Att vi inte bara får ta del av dennes filosofs idévärld utan se en hel människa fördjupar berättelsen” Du blir den människa du är” säger Nietzsche.

Som en het brinnande förälskelse gestaltar Jonas Karlsson Nietzsches dyrkan av Richard Wagner och hur han blir dennes lärjunge och skriver texter åt honom. Men vänskapen krackelerar med tiden och han börjar ompröva Wagners tankar och musik. Sedermera tar Nietzsche helt avstånd från dennes antisemitiska herrefolkstankar. Han känner även vämjelse över det sätt på hur Wagners verk trollbinder publiken som vore de en lättledd flock beredda att marschera i takt mot ett nationalistiskt stormaktsrike.

Ett roligt inslag i föreställningen är när Nietzsche i självrättfärdiga termer analyserar Wagners mäktiga Nibelungens Ring – speciellt om man sett en uppsättning av detta verk vilket säkert många som besöker Folkoperan har.

Nietzsche kontra Wagner är en föreställning som varmt rekommenderas till alla som vill uppleva nyskriven musikteater som vågar ta ut svängarna, skaka om, ställa angelägna frågor och samtidigt underhålla. Den bjuder också på så vacker musik och sång att det värmer hjärtat. Det känns dessutom som ett privilegium att få ta del av Jonas Karlssons fenomenala skådespeleri i denna monolog.

Filmrecension: Passenger – fantasilösa metaforer

by

Passenger

Passenger
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 maj 2026
Regi André Øvredal

Vanligtvis skall ordvitsar – som består i att håna filmens innehåll, undvikas. Det är en alltför simpel metod för att tydliggöra bedrövliga kvalitéer. Då det kommer till att bedöma Passenger, vars berättelse utgår från den öppna vägen, kärleken till friheten som privatbilismen erbjuder och de äventyr en bil – eller i det här fallet en vagn, kan skapa, finns dock inget annat än att implementera urbota fantasilösa metaforer, detta då det är enda sättet att få någon som helst behållning av detta stycke skrot.

Filmens regissör André Øvredal har tidigare varit involverad i ett antal filmer som varit så pinsamma att de fått ’’mästerverk’’ som Reine & Mimmi i fjällen! att stolt kunna titulera sig som inte så pjåkiga. Och någon vändning blir det inte med Passenger, istället är detta den värsta sortens slentrianskräck som trivialiserar hela genren och presenterar de mest groteska och ointressanta klyschor. Om förutsägbarhet hade behövt definieras är det bara att börja spela upp Passenger. Vad som än förekommer är det telegraferat som en avfart i Google Maps. Förutom det initiala ’’hoppa till momentet’’ i filmens öppning finns här ingenting värt namnet vad skräck som kan leda till sömnlösa nätter anbelangar.

Sättet filmen följer en – patetiskt, traditionell mall är lika slappt som det är ointressant. Detta är ett avdankat pulvermos där bäst före-datumet signalerar något livsfarligt. Men sådana futtiga varningssignaler stoppar inte André Øvredal från att trampa i klaveret och köra i motsatt riktning på motorvägen. Den mest effektiva skräcken skapar en bladning av fascination, totalt obehag och spänning, en potent mix som kan vara gastkramande och närmast förförisk. Øvredal väljer istället att hoppa över all form av stämningsbyggande och går rakt på tramsiga övernaturliga scenarion som kunde ha varit intressanta om resten av filmen varit någotsånär välarbetad. Men den sortens ansträngning är alltför mycket, varför anstränga sig då vi kan fortsätta på mikrovågsmetoden?

Vi får lite slakt, högljudda skrik, ett kärlekspar vars relation är lika trovärdig som en tidig AI-bild, sedan en berättelse som lika gärna hade kunnat säljas som sömnpiller. Inte ens då filmen vill brösta och visa på lite klassisk skräckfilms-brutalitet blir det annat än en jättelik snarkning som svar, detta då morden är lika ordinära som en röd Volvo på svenska vägar. Den största oförrätten tilldelas stackars Melissa Leo, denna strålande aktör som har tyvärr delegerats till skuggorna under de senaste åren. Om Leo hade lett projektet,
med sin pondus och sitt nyanserande agerande, hade det hela kunnat vara en intressant karaktärsstudie, i alla fall något mer än lite fantasilös massaker. Leo får dock bara två erbarmliga scener som är av så simpel karaktär att man måste fråga sig om den nuvarande amerikanska presidenten skött förhandlingarnas å hennes vägnar med tanke på vilket skräp kontrakt hon skrivit på. Att filmen också är visuellt konfunderad hjälper inte. Federico Verardi som står som ansvarig för fotot väljer att rama in det hela med klara färger och en märklig värme vilket skapar omedelbar förvirring – och inte den bra sorten. Det enda positiva är huvudrollsinnehavaren Lou Llobell som bjuder på ett helt dugligt skådespel som tyder på ett mått av engagemang,

Men det är en sjukligt klen tröst, då Passenger känns längre än en åktur från Malmö till Kiruna i stekande sommarvärme utan luftkonditionering. Att vara medpassagerare i detta elände är det sista någon borde överväga.