Toppnytt

Filmrecension: Hjärtat Mitt

11 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

Teaterkritik: En näst intill normal familj – omöjligt att inte bli berörd

11 augusti, 2026 by Redaktionen

En näst intill normal familj
Regi Carin Juborg
Manus Brian Yorkey och Tom Kitt
Datum för recension: 7 augusti 2026

Denna sommar sätter teaterföreningen Kolhusteatern upp Next to Normal. Teatern ligger inuti det gamla Kolhuset i Hälleforsnäs Bruksområde, mitt i Sörmlands hjärta. Där har den ideella föreningen spelat teater och musikal sedan 1996.

Det är djärvt eller måhända våghalsigt av Kolhusteatern att sätta upp musikalen Next to Normal. Ursprungligen uppsatt på Broadway år 2008. Publiken som kommer till Kolhusteatern har vant sig vid glättiga och glammiga musikaler så som 9 to 5, We Will Rock You, Legally Blond, Familjen Adams och Allt eller Inget. Nu hamnar vi visserligen i ännu en musikal men långt ifrån glittrigt och glammigt. Next to normal handlar om psykisk sjukdom, diagnoser, trauman, såriga relationer och förträngda familjehemligheter.

Ett par i publiken lämnar första akten efter 40 minuter. Den som har egen erfarenhet återupplever såren. Den som inte har egna erfarenheter känner ändå allvaret. Den som vill ha lite enkel underhållning har inget att hämta. Ämnet är sårigt och ömtåligt men viktigt. Innan ridån går upp uppmanas vi att titta i programmet som innehåller telefonnummer till såväl Vårdguiden som olika hjälplinjer.

Det är omöjligt att inte bli berörd av historien som rullas upp utifrån ett barns mycket för tidiga död. Kvar finns de levande med obearbetade känslor och inbördes historier. Alla som närmar sig familjen dras snabbt in i hemligheternas dolda skrymslen.

Pjäsen väcker frågor om vad som är normalt, om medberoende och hur familjelivet påverkas av psykisk sjukdom. Till ballader, aggressiva rocklåtar och en lekfull symfoniorkester försöker alla inblandade balansera familjens bästa med enskilda individers försök att förstå, förlåta och förbanna.

Piller, eller inte piller? Psykologer eller kvacksalvarmetoder? Alla tror sig ha en lösning, men det mesta förblir sig likt för Diana, Dan och deras dotter Nelli. När Nelli träffar pojkvännen Henry dras också han med i sjukdomens komplexitet.

Att spela i ett kolhus har sina utmaningar. Framför allt är det svårt att höra talet och texterna i sångerna som stundtals inte når fram till publiken. Trots detta är ensemblen enastående. Framför allt modern Diana, som spelas av Hannah Jarl. Hennes sångröst, sårbarhet och förmågan att gestalta sjukdom utan att karikera den. Hannah ansvarar också för ensemblens kläder. Stundtals stjäl kostymerna fokus från pjäsen. Plötsligt kommer jag på mig med att undra vart de köpt den där fantastiska gröna kjolen?

Sonen Gabriel spelas av Theo Thunström. Han har varit på scenen en lång stund innan det framkommer att hans rollfigur varit död i 17 år. Här finns en stark scennärvaro och han rör sig som en katt på scenen, upp och ner i trappor, på bänkar och bakom hörn. Den killen kan gå långt i branschen.

Extra stark utstrålning har också Adrian Tápias som har rollen som Doktor Frisk och Doktor Galén. De bägge doktorerna är stundtals kliniska, stundtals resonabla och ibland bara helt galna.

Scenlösningarna är enkla och genomtänkta. Ensemblen rör sig över en stor yta i flera nivåer. Det är fräckt och rappt, men mörkt. Mycket mörkt.

Text: Ulla Johanson

Recension: Håkan Hellström – Huskvarna Folkets Park – en helt lysande kväll

8 augusti, 2026 by Thomas Johansson

5/5

07.20.

Det är tiden jag kommer till Huskvarna Folkets Park. Framför mig finns redan en kö av människor som gjort ungefär samma prioritering som jag: att en sommardag i augusti kan ägnas åt att vänta på Håkan Hellström.

Jag tar plats i Håkankön. Inte bara för att komma långt fram, utan för att få bästa möjliga sällskap runt mig när det väl är dags. För en Håkan-konsert handlar faktiskt inte bara om Håkan. Den handlar lika mycket om människorna man delar den med.

Jag får nummer 52.

Det känns som en bra början på dagen.

Och sedan kommer kvällen.

Det finns konserter som börjar försiktigt. Artisten känner av publiken, låter bandet värma upp, sparar krutet och bygger långsamt mot finalen.

Håkan Hellström gör precis tvärtom.

Han går ut och trycker gasen i botten.

Direkt.

Det är en jättesnygg, intensiv och nästan chockartad inledning, med en energi som man annars, i bästa fall, brukar få uppleva när en konsert närmar sig slutet. Här finns den från första minuten. Som om Håkan redan från början bestämt sig för att det här inte ska bli en kväll där vi långsamt hittar fram till euforin.

Vi börjar där.

Och sedan blir det bara mer.

Håkan är en artist som egentligen borde ha blivit lite bekvämare med åren. Han har gjort det mesta. Spelat för tiotusentals människor på Ullevi, fyllt arenor och blivit en av Sveriges största liveartister. Men på scen finns fortfarande den där rastlösheten. Han springer, hoppar, sträcker sig mot publiken och ser stundtals ut som om han försöker fånga hela Folkets Park i famnen.

Det är väldigt Håkan.

Och det är väldigt bra.

Det finns något fint i att stå där i publikhavet och känna hur låtarna flyttar sig från scenen till människorna runt omkring. De gamla låtarna är inte längre bara Håkan Hellströms. De är våra.

Någon kan varje ord.

Någon skriker lite högre än alla andra.

Någon står med armarna i luften och blundar.

Och någon bredvid mig har uppenbarligen väntat lika länge som jag på just den här kvällen.

Det är därför kön på morgonen känns ganska oviktig när konserten väl börjar. Timmarna av väntan har redan gjort sitt. Vi fick våra platser. Vi fick vårt sällskap. Och när Håkan kliver upp på scenen är det som om hela den där långa dagen plötsligt får sin förklaring.

Det är svårt att inte imponeras av hur väl hans låtar fungerar live.

De kan vara sorgliga på skiva, men blir stora och lyckliga i en publik. De kan handla om ensamhet och misslyckanden, men sjungs av tusentals människor med ett leende på läpparna. Håkan har alltid haft den där märkliga förmågan att göra melankoli till fest.

Och den här kvällen är det fest.

En stor sådan.

Folkets Park känns som den perfekta platsen. Inte för stor. Inte för långt bort. Publiken blir en del av konserten på ett annat sätt än på de riktigt stora arenorna. Det blir svettigare, närmare och mer intensivt.

Och framför allt: roligare.

För Håkan Hellström är fortfarande en väldigt rolig liveartist.

Inte för att allt ska vara skämt och mellansnack, utan för att han verkar trivas så förbannat mycket på scen. Det smittar. Man kan stå och tänka att man egentligen borde vara trött efter att ha varit på plats sedan 07.20 – och ändå hoppar man.

Det är kanske det bästa betyget en konsert kan få.

Att kroppen inte bryr sig om tiden.

När de stora låtarna kommer är det bara att kapitulera.

Folk sjunger med. Händerna åker upp. Någon hoppar. Någon gråter. Någon filmar. Och någon har redan bestämt sig för att det här kommer vara en av de där kvällarna man pratar om efteråt.

Jag tillhör definitivt den sista kategorin.

För det här är inte bara ännu en Håkan-konsert.

Det är en sådan kväll där allting sitter.

Ljudet. Bandet. Publiken. Platsen. Låtarna. Och framför allt energin.

Den där energin som normalt ska sparas till slutet finns här redan från början.

07.20 började dagen.

Nummer 52 i kön.

Och många timmar senare står man där och tänker att det var värt varenda minut.

Håkan Hellström är fortfarande Håkan Hellström.

Och just den här kvällen är han dessutom fullständigt lysande.

5/5

Se trailern för The X-Files: I Want to Believe – Vrach Frankenshtey – med Fox Mulder och Dana Scully

7 augusti, 2026 by Redaktionen

Den officiella trailern och huvudbilderna för Chris Carters regissörsversion ”The X-Files: I Want to Believe – Vrach Frankenshteyn” har släppts. Filmen har premiär den 14 augusti 2026 på Disney+ och Hulu. Originalfilmen ”The X-Files: I Want to Believe” från 2008 kommer också att finnas tillgänglig samma dag.

Ett pressmeddelande berättar:
När en grupp kvinnor mystiskt kidnappas blir det ett fall direkt ur The X-Files. Åratal efter att ha lämnat FBI dras Fox Mulder och Dr. Dana Scully tillbaka från skuggorna när en federal agent försvinner spårlöst. I ett fall du aldrig skulle se på TV är deras enda ledtråd en vanärad, avsatt präst som påstår sig ha fruktansvärda psykiska visioner av brottet. Tvingade att konfrontera spökena från sitt förflutna måste partnerna navigera i ett kyligt vinterlandskap och ett ännu mörkare mänskligt monstruöst monster. Sanningen om dessa brott finns där ute någonstans … och det kommer att krävas Mulder och Scully för att hitta den.

Way Out West presenterar 19 nya titlar i årets filmprogram

6 augusti, 2026 by Redaktionen

Världspremiärer, kortfilmer och rekordmånga regissörsbesök väntar i årets filmprogram på Way Out West.

Way Out West har presenterat hela filmprogrammet för 2026 med 19 nya titlar, berättar ett pressmeddelande.

Way Out West presenterar 18 nya titlar: elva långfilmer och dokumentärer samt sju svenska kortfilmer. Bland nyheterna finns bland annat premiärer av Tony, Best Summer och The Weight och många regissörsbesök. En rad långfilmer och kortfilmer presenteras av regissörerna, och många skådespelare är på plats på Way Out West.

Den hyllade filmen Tony i regi av Matt Johnson får nordisk premiär på Way Out West. Berättelsen om den 19-årige Anthony Bourdain som råkar hamna i en kaotisk restaurangvärld i Provincetown och hittar sitt livs kallelse har fått strålande recensioner och ligger på 98% på Rotten Tomatoes. Dominic Sessa spelar Bourdain, Antonio Banderas hans mentor. Bakom filmen står bland annat A24.

Musikdokumentären The Best Summer är en personlig och intim skildring av alternativrockens guldålder. Regissören Tamra Davis, som då var gift med Mike D i Beastie Boys, dokumenterade allt hon såg under en turné 1995–1996 med bl.a. Beastie Boys, Sonic Youth, Foo Fighters, Pavement, Beck och Bikini Kill. Filmen innehåller konserter, unikt backstagematerial och intervjuer med banden av Kathleen Hanna. Tamra Davis kommer till Way Out West för att presentera filmens nordiska premiär i ett samtal med Jan Gradvall.

The Weight av Padraic McKinley, ett överlevnadsdrama från 1930-talets Oregon med Ethan Hawke och Russell Crowe i huvudrollerna, har svensk premiär på Way Out West.

Alex Gibney är en av världens mest hyllade och prisbelönta dokumentärfilmsregissörer. Way Out West presenterar den nordiska premiären av hans senaste dokumentär Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie. Filmen är en berättelse om läkning, motstånd och yttrandefrihet, baserat på Rushdies memoarer.

En annan musikdokumentär som visas är Jawbreaker som skildrar Anti Cimex, bandet som definierade den skandinaviska hardcorepunken och blev en av Sveriges mest inflytelserika musikexporter. Den klassiska filmen Broder Daniel Forever, om bandets återförening 2008 och deras sista konsert någonsin, visas i en nyrestaurerad version. Spela Shoreline!

Graffittidokumentären Tunnel Vision, i regi av Lukas Wigardt, får världspremiär i en live-version med DJ-performance av DJ Crime. Regissör och huvudperson finns också på plats på visningen av Flygande Fisken av Alexander Graninger, om Marx Mukaru vars liv förändras när poesin tar honom till finalen i Sveriges största poesitävling.

WOW Film visar också Terrorister – en film om de dömda av Lukas Moodysson och Stefan Jarl, dokumentären om de dömda efter Göteborgskravallerna 2001. 25 år efter kravallerna visas filmen på festivalområdet, med en av filmens dömda huvudpersoner på plats för samtal.

Way Out West Film bjuder alltid på en blandning av allvar och fest, så även i år. Sent på fredag- och lördagskvällarna kan publiken sjunga med i party-along-visningarna av Mamma Mia! och The Rocky Horror Picture Show, följt av den numera klassiska karaoken i Cinema Slottsskogen innan området stänger.

ÅRETS KORTFILMSPROGRAM: SJU SVENSKA KORTFILMER – SAMTLIGA MED REGISSÖRSBESÖK

Ett av Way Out West Films mest populära inslag är kortfilmsprogramet, som i år består av sju svenska kortfilmer, samtliga nominerade till The Flamingo för bästa kortfilm. Alla filmskapare kommer till festivalen, flera tillsammans med skådespelare.

Ultimatum av Désirée & Jean-Luc Mwepu fick sin världspremiär på Tribeca Film Festival i New York tidigare i år och har nordisk premiär: på Kungliga Balettskolans brutala antagningsprov tävlar två svarta dansare om en plats i en värld som inte byggdes för dem – och hittar varandra på vägen. Europa Efter Regnet av KonstAB har svensk premiär, liksom Nio gånger bättre av Lorenzo Follari och Emma Dock, om Venus som svurit att aldrig mer bli kär – tills det knackar på dörren. Alabasterpojken (svensk premiär) av Jack Elliot om Joar som står inför valet att följa sin brors destruktiva spår eller våga bryta sig loss.

Övriga fyra filmer i programmet: Smeden av Nadja Josephson om undersköterskorna Emmy och Didde vars kärlek sätts på prov när Emmy blir gravid. Rabarber av Nawroz Zakholy och Inés Toms om en dotter som försöker få hem sin far från kolonilotten där han isolerat sig. Girlzilla av Mirjam Kjellman om Thea som känner sig som Stockholms hetaste tjej på väg till klubben – tills natten förvandlas till en bitter kamp.

Hjärtat av Way Out Wests filmvisningar är precis som tidigare år Cinema Slottsskogen, som presenteras tillsammans med Film i Väst. Därutöver visas även filmer på biografen Capitol.

Alla titlar i detta släpp:
TONY. Matt Johnson. Drama, USA (2026). Nordisk premiär.
THE WEIGHT. Padraic McKinley. Drama, USA (2026). Svensk premiär.
THE BEST SUMMER. Tamra Davis. Dokumentär, USA (2026). Nordisk premiär.
KNIFE: THE ATTEMPTED MURDER OF SALMAN RUSHDIE. Alex Gibney. Dokumentär, USA (2026). Nordisk premiär.
TUNNEL VISION. Lukas Wigardt. Dokumentär, Sverige (2026). Världspremiär.
JAWBREAKER. Tomas Haglund, Oskar Sjödin. Dokumentär, Sverige (2025).
FLYGANDE FISKEN. Alexander Graninger. Dokumentär, Sverige (2026).
BRODER DANIEL FOREVER. Kristian Bengtsson, Henrik Hellström, Fredrik Wenzel. Dokumentär, Sverige (2009). Nypremiär.
TERRORISTER – EN FILM OM DE DÖMDA. Lukas Moodysson, Stefan Jarl. Dokumentär, Sverige (2003).
MAMMA MIA. Phyllida Lloyd. Drama, Storbritannien/Sverige/USA (2008). Party-along-visning.
THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW. Jim Sharman. Drama, USA (1975). Party-along-visning.

Kortfilmsprogrammet:
ULTIMATUM. Désirée & Jean-Luc Mwepu. Kortfilm, Sverige (2026), 14 min. Nordisk premiär.
EUROPA EFTER REGNET. KonstAB. Kortfilm, Sverige (2026), 15 min. Svensk premiär.
NIO GÅNGER BÄTTRE. Lorenzo Follari, Emma Dock. Kortfilm, Sverige (2026), 8 min. Svensk premiär.
SMEDEN. Nadja Josephson. Kortfilm, Sverige (2026), 21 min.
RABARBER. Nawroz Zakholy, Inés Toms. Kortfilm, Sverige (2026), 10 min.
GIRLZILLA. Mirjam Kjellman. Kortfilm, Sverige (2026), 13 min.
LABASTERPOJKEN. Jack Elliot. Kortfilm, Sverige (2026), 20 min. Svensk premiär.

Way Out West äger rum i Göteborg 13–15 augusti 2026.

Toppnytt

5/5

Footer

Om oss