• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris – ögonöppnare som sätter igång många tankar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension: De Gaulle Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Antonin Baudry
Skådespelare Simon Abkarian, Simon Russell Beale, Benoît Magimel, Florian Lesieur, Mathieu Kassovitz, Anamaria Vartolomei

En ögonöppnare om vad som oftast pågår bakom ryggen och dolt för allmänheten. Vi får följa Charles de Gaulle Ja, Charles de Gaulle var general i Frankrike och vägrade acceptera den franska ledningens beslut att lägga sig platt för ockuperande Hitler-Tyskland under andra världskriget. Efter Tysklands invasion år 1940 reste han till England. Radiotalet: Den 18 juni 1940 höll han ett känt radiotal via BBC där han bad fransmännen att inte ge upp.

På många håll står det att han var ledare för det Fria Frankrike under andra världskriget. År 1940 utnämndes han till brigadgeneral och ledde motståndsrörelsen mot Nazityskland efter det franska nederlaget, samt blev senare landets ledare och president. Det är både sant och inte sant. Efter andra världskriget var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president. Men under andra världskriget fick han inte något större stöd av vare sig England eller USA.

De allierade som besegrade Hitler-Tyskland under världskriget var inte direkt ett sammansvetsat gäng. Storbritannien och USA var i princip redo att låta Frankrike förbli under tysk ockupation. När militärmannen De Gaulle kämpade för att samla en styrka som kämpade för ett fritt Frankrike då Tyskland ockuperat Frankrike fick han kämpa mot motstånd från både britterna och amerikanarna. Det är berättelse från andra världskriget som det sällan talats högt upp.

Det är en fascinerande och berörande film om att stå för sin övertygelse och tro på sitt lands rätt att vara ett fritt land. Ibland kan det kännas som att det anses dåligt att vara nationalist, att hedra sitt land, sin nation. Men om vi inte gör det, vad betyder det i förläggningen? Det är intressanta frågor som sätter fart inne i huvudet då vi får följa De Gaulle och hans kamp för ett fritt Frankrike.

När Tyskland ockuperar Frankrike sommaren 1940 flyr regeringen, armén kapitulerar och framtiden ser hopplös ut. Philippe Pétain var den ledare för Frankrike som bestämde att Frankrike inte skulle motsätta sig tyskarnas ockupation. Han ledde den Vichyregim i Frankrike som från 1940 till 1944 samarbetade med tyskarna, vilket gjorde att han efter krig dömdes till döden som landsförrädare. Ett straff som sedan förvandlades till livstids fängelse.

Filmen är en dramafilm om De Gaulle och motståndskampen under andra världskriget men det är samtidigt en film som tar upp allmängiltiga frågor kring om det är möjligt att vara balanserad och se saker ur olika perspektiv undre krig. Finns det något val att vara mitt-emellan när landet man bor i blir ockuperat? Kan man samarbeta med ockupationsmakten utan att sälja ut sitt land?

Presentationen av filmen från pressmeddelandet:
DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är ett storslaget historiskt krigsdrama om mod, ledarskap och övertygelse. En berättelse om en människa som vägrar ge upp när alla andra gjorde det. En man som mot alla odds skapade en armé i exil för det fria Frankrike och skulle komma att förändra Europas historia. En intensiv berättelse om familj, ansvar, tvivel och civilkurage – teman som känns lika angelägna i dag som för över 80 år sedan.

Det är en beskrivning som jag håller med om.

DE GAULLE: MOTSTÅNDETS PRIS är den första av två filmer om Charles de Gaulle och har biopremiär den 14 augusti 2026. Andra delen, DE GAULLE: FRIHETENS RÖST kommer på bio den 30 oktober 2026.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, DE Gaulle, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

The End of Oak Street

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: dinosaurier, Ewan McGregor, fantasy, Filmkritik, Filmrecension, The End of Oak street

Filmrecension: Arco – drömsk, magisk och vackert om existentiella frågor och miljön

12 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Filmrecension Arco

Arco
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Ugo Bienvenu

Den här animerade filmen är drömsk, magisk och vacker men också skrämmande kring frågor om miljöförstöring, klimathotet och existentiella frågor. Den är verkligen svår att sätta betyg på. Om målgruppen är vuxna skulle betyg bli högre. Men om målgruppen är barn är jag betydligt mer tveksam.

Berättelsen har flera starka teman: miljöförstöring och extremväder och tar upp existentiella frågor kring vad tid är. Att en sådan berättelse vänder sig till familjer i dagens värld säger något om vad barn kommer att möta när de är vuxna. Det är helt andra teman än sagorna om Rödluvan eller Hans och Greta, som ju också har skrämmande inslag men av annat slag än filmen Arco. Är det bra för små barn att ta upp dessa existentiella teman som små eller är det bättre att ta upp det senare? Det är en svår fråga som jag inte vet vem som kan ge bestämt svar på. På svenska biografer visas den med en gräns på elva år, vilket betyder att barn som fyllt sju år får se den om de är i sällskap av en vuxen.

Tänk om regnbågar faktiskt är tidsresenärer som flyger över himlen? Kan människor som lever långt fram i framtiden resa genom tiden och kan en liten pojke från oändligt långt fram i framtiden ta sig bakåt i tiden till 2075 och träffa en tioårig flicka som han blir vän?

Arco är en liten pojke långt fram i framtiden som lever med sina föräldrar och sin storasyster. De bor högt upp i träd, där de har en slags hus. Arcos mamma och pappa och storasyster gör tidsresor där de åker i sina regnbågsdräkter och besöker olika tider. Arco är sur över att han inte får göra sådana resor. Det är inte tillåtet för honom förrän han fyllt tolv år. Hans stora dröm är att få besöka den tid då dinosaurier vandrade på jorden. När hans föräldrar och syster inte ser det tar hans systern regnbågsdräkt och flyger iväg.

Arco hamnar dock inte inte dinosauriernas tid. Han hamnar i år 2075 där en tioåriga flickan Iris hittar honom då han kraschlandat. Det är inte bara Iris som hittar honom, tre mystiska vuxna män ser när han landar och försöka få tag på honom. Iris lever ett helt annat slags liv än Arco van vid. Hennes föräldrar jobbar långt bort så oftast träffar hon dem bara virtuellt. En robot tar hand om Iris och hennes babybror Peter. Det är två olika former av framtid som möts. Intressant och tankeväckande.

Iris och Arco blir vänner och efter en del äventyr ska Iris hjälpa Arco att ta sig hem igen, vilket inte är så lätt. De ger sig iväg genom en värld som hotas av miljöförstöring och extremväder .

Filmen har fått fina priser och tog pris som bästa film i Annecy Animation Festival och pris som bästa animerade film på European Film Awards 2026. Den var nominerad till både Oscarspris och Golden Globes i klassen Bästa animerade film.

Animationen är imponerande vacker och handlingen både tänkvärd, spännande och överraskande. Men det är viktigt att den vuxne som tar med barn som är under elva år ger sig tid efteråt att prata med barnen om vad de sett. För övrigt tycker jag också barn som är elva, tolv och tretton kan vilja prata om filmens budskap och teman efteråt. Filmen visar med originalspråk, franska, med undertexter på svensk och de allra minsta barnen kan oftast inte läsa undertexterna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Animerade film, ARco, Extremväder, Filmkritik, Filmrecension, Klimathot

Göteborgs Bluesfestival 2026 – Lyckat utfall för blå toner i nedbantat skick

11 augusti, 2026 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt – Kokomo Kings

9/8 2026

Villa Belparc i slottsskogen Göteborg

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Senast det begav sig var 2023 under en helg i juli. Recenserade den påkostade bluesfestivalen och troligen någon till tidigare år. Bestämde mig för att anmäla intresse för att bevaka då jag hade både tid och lust. Ska påpekas att det var en chanstagning på uppstuds även om jag läste presentationen av utbudet på hemsida. Osäker på om jag lyssnat på någon av grupperna, fast en initierad vän sa att jag hört Sofie Reed i Trollhättan. Arrangören ska berömmas för hur evenemanget organiserades och tillgången till faciliteter. Publiken uppgick till närmare femhundra enligt artistvärd/ presentatör Bertil Löfdahl, vilket var en glädjande hög siffra.

Man kunde sitta under tak och de som ville dansa hänvisades till ytan längst fram och sidorna. På Belparc fanns bar, servering och tillräcklig tillgång till toaletter. Vädret var drägligt och ljudet starkt i bakre delen, men inte smärtsamt högt. Till listan på goda förutsättningar ska den goa stämningen tillfogas. Tippar på att merparten av de som skaffat sig biljett till ett rimligt pris frekventerar Bluesbåten S/S Marieholm. Gladdes åt samma vibe när fyra-fem gånger större publik umgås och diggar, sittande eller dansande. Sista avgörande pusselbiten, de fyra akterna, återstår att analysera. Första framträdandet började sent på eftermiddag efter att det varit jam. Första tre akterna tilldelades cirka en trekvart medan finalen med Kokomo Kings pågick ungefär dubbelt så länge.

SOFIE REED & MARK L HAYNES får äran att inleda, en svensk-amerikansk udda fascinerande duo. De har spelat på festivalen tidigare. Sofies remarkabla biografi återges på hennes hemsida. I ungdomen lämnade hon Ludvika för Minneapolis, oklart varför just den destinationen. Reed spelar dulcimer, lap steel och munspel. Efternamnet härstammar från giftermål Hon är multimedia-artist, sångare, låtskrivare och en visionär med en katalog bestående av fem album, varav senaste samarbetet med basisten från staden i Minnesota världsberömd på 80-talet för den funkscen Prince med flera roterade kring. Haynes medverkar på ett par soulalbum som sålt platina och guld och anlitats av legendariska producenterna/ musikerna Jimmy Jam och Terry Lewis ( The Time S.O.S Band etc.). Deras variant av tajt komprimerad rootsmusik jämte överraskande avstickare är enda internationella inslaget, det framträdande som håller festivalens högsta nivå.

Sugs in i lockande sound. Noterar emellertid sonisk obalans inledningsvis, då basen dominerar på bekostnad av Reeds dulcimer. Hon sjunger kraftfullt med auktoritet med ansenligt omfång, ibland tänker jag på en ung Monica Törnell vars ursprung är Häsingland. Ljust gung fräsigt vilda västern influerad avlöser öppningen. I Home Story tas munspelet fram. Haynes är en stabil klippa vars rytmiska grund tyvärr inte ges plats för utbroderade stick. Det är intimt och suggestivt, riffas och sjungs innerligt. Musiken flyter fram i en lite udda kombo som fungerar väl. Halvvägs in i deras tilldelade tid byter Reed till lap steel. Ett av konsertens krön infaller i upphottad version av Somliga går i trasiga skor där strängbändaren har ett uttrycksfullt feature. Suveränt sväng! Titelspåret från duons album Wish Free framförs med stor inlevelse. Ackordföljderna når ut betydligt bättre på lap steel Ett stampa-takten-beat adderas med slide, ibland kompletterat med munspelande. Gillar skarpt deras sömlösa samspel med tyund, inte sällan härrörande från Delta-blues. Uppfattar att Reed sjunger ett annat titelspår, nämligen balladen Simplicity Chased Troble Away vars refräng råkar vara ordlös. Med bett i rösten och skickligt slide-spel dras det på med effektfull intensitet i finalen.

foto Leif Wivatt

BLUES BOOSTERS tror jag var okända för de flesta Deras talesperson Pontus Nordh upplyser om att de brukar lira på mindre ställen. De består av förutom honom på gitarr och sång, Filip Bergström på dobro, akustisk gitarr och munspel, Robin Fredriksen på elbas samt Mattias Ollas bakom trummorna. Betraktar dem som duktiga epigoner vilka ändå väckte mitt intresse. Hantverket behärskas i vit bluesrockig tradition där hjältarna bland heter Duane Allman, Alvin Lee (Ten Years After) och Peter Green med flera. Man vågar sig också på svarta förebilder, vilket hedrar dem. Konceptet med tvilling-gitarrer exalterar i en repertoar där original varvas med covers. Rytmsektionen låter kompetent och vokala prestationen skäms inte för sig. Främsta behållningen är dock utan tvekan Bergströms slide-spel. Förbluffande moget och känsligt trakteras dobron. Bortsett från detta inslag hörs inga krusiduller.

Titlar som aviseras är bland andra Morning Light, Never Satisfied jämte en hyllning till Peter Green. En höjdpunkt uppstår när man gör snärtiga Too Late (W. Dixon), förevigas av Totta´s Bluesband. Här vräker Nordh på med ett gnistrande gitarrsolo och basist Fredriksen markerar sin närvaro med mycket energi. Hans bas blir tongivande också när det riffas i klassikern Baby Please Don´t Go med sina karaktäristiska höjningar och sänkningar. Vi får också en hyfsad tolkning av en av Howling Wolfs råaste låtar. Skulle trots allt säga att Blues Boosters mest ägnar sig år bluesrock även om de som framgått klarar av att variera sig. Får för mig att en energisk shuffle hämtats från Alvin Lee. I en låt sjunger för omväxlings skull Filip Bergström och i denna har han dessutom ett kreativt solo. Extranumret visar sig vara en rivig publikfriare, Shake Your Money Maker (E. James) i oefterhärmlige Rory Gallaghers anda.

.BLUEBIRDS från Skövde har hållit lågan uppe under Patric Carlsons ledning i cirka trettiofem år. Deklareras att herrarna skiftar obehindrat mellan ofiltrerad Rhythm & Blues, Louisiana Rock´n Roll, Tex/ Mex och Soul. Sju album har tagit dem till tre världsdelar. Och de har kuriöst nog spelat in på Marianne Records i Skara och blivit covrade av dansband. Sättningen numera är Patric Carlson på sång och gitarr och därtill låtskrivare, Peter Hamberg på trummor, Johan Johansson (intervjuats av undertecknad) på keyboard samt nytillskottet Peder Andersson på elbas som ersätter deras tidigare basist som förolyckades härförleden. Ska påpekas att jag i detta skede delvis tappade fokus då räkmacka inmundigades.

Trots rutin som genererar stabilitetsaknas något som sticker ut även om hantverket behärskas. Anser att bandet är lite småtråkiga eftersom jag inte utskiljer egenart i ett förvisso distinkt sound. Mina favoriter Roffe Wikström, Peps och Sven Zetterberg har rört sig med fabulös substans i en helt annan dimension. Vad tillför Bluebirds frågar jag mig ibland under konserten, när jag uppför mig som en nog alltför sträng smakdomare. Kompositören introducerar sina låtar och går i en av dem till och med runt avfyrandes licks bland festivalbesökarna som publikfriande grepp. Får fakta om låt från -89 där klaviaturspelaren jag hört så ofta live hamnar i framkant, Vi får veta att Wake Me Up tolkades av Streaplers(!) med annan text. Two Towns överraskar med nedtonad surf-stil. Ganska ny låt betitlad You Take My Blues Away lanseras. Johan Johansson solar elegant i låt som jag tycker mig snappa kommer från Freddie King. Genomgående framförs stilar som shuffle eller boogie i ett föredömligt samspel. Tajt och distinkt, fast låtarna stannade inte kvar hos mig. I´m So Glad You´re Mine levereras på slutet, sitter fint.

foto Leif Wivatt

Skam å sägandes kände jag inte alls till KOKOMO KINGS. Tre dagar tidigare hade jag blivit tipsad om deras spelning av Henrik ”Pilen” Pilqvist vars magnifika musicerande jag däremot stött på ett antal gånger. Bortsett från gitarristen ovan består bandet med fem plattor i ryggen av låtskrivande basist Magnus Lanshammar, Jonas Holmberg på gitarr och bakgrundssång, Daniel Winerö med trumstockarna samt numera Marino Valle som vokalist. Deras generöst tilltagna show bedrivs i lika hög grad som frejdig bruksmusik för dansande som för oss lyssnare. För mitt vidkommande kändes det splittrat. I mina öron öron sjunker kvalitén i låtar anpassade för mottagarna att främst röra på ben och höfter i takt. Uppseendeväckande både att pådrivande basist – mest kontra- men också elbas emellanåt – står för gruppens låtskrivandet och att man lyckats engagera den etablerade Marino Valle på lead vid sångmikrofonen. Mot hans insats kan inga anmärkningar riktas, tvärtom.

Första melodierna stuffar fram, görs med osvikligt självförtroende. Ofta lutar man åt rockabilly-stuk, vilket känns ovanligt för en bluesfestival. Precisionen i pulsen från rytmsektion blir ett fundament varifrån gitarristerna broderar. Utan yttre åthävor briljerar den respekterade ”Pilen” i en handfull solon, vilket är vad jag uppskattar allra mest i showen. Kanske att svära i kyrkan, men för min del hade en speltid på en timme varit lagom. Nu blir det aningen segt när boogie och långsammare låtar serveras en danslysten heterogen publik. Av de låtar jag blir mest förtjust ska framhållas en skönt lunkande shuffle jämte Dancing On The Graveyard. Förvånas att Jambalaya-stuk införlivas och ett sjok av låtar som nästan går in i varandra. Soundet skiftar verkligen karaktär flera gånger. Dras ibland in i deras sound för att i andra partier tappa engagemang. Måste ändå medge att det svänger skönt emellanåt med groove i upptrampade fotspår och och de allra flesta ur publiken fick sannolikt vad de önskade sig. Och den exalterande tvillinggitarr effekten gjorde sig gällande också här.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Hjärtat Mitt

11 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Hjärtat Mitt

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

​ 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 911
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Foto: Mats Bäcker Jag är Ulla … Läs mer om Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

15/9 2026 Utopia Jazz på Karl … Läs mer om Genrefri magi med tvenne virtuoser – Emil Ernebro & Filip Jers på Utopia

Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Resident Evil Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Resident Evil – en hopplös lekstuga som mestadels liknar ett enda långt internetskämt

Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Tanaka/ Morgan/ Strönen Windflower … Läs mer om Alldeles för få höjdpunkter – Windflower av Ayumi Tanaka/ Thomas Morgan/ Yhomas Strönen

Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Bad Apples Betyg 4 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Bad Apples – en modig och överraskande film

Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Autofiction Betyg 3 Svensk biopremiär 18 … Läs mer om Filmrecension: Autofiction – något rörigt utforskande av gränsen mellan verklighet och fiktion

Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

The Weight Betyg 3 Svensk biopremiär 28 … Läs mer om Filmrecension: The Weight – skickligt genomfört thriller utan överdriven action

Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Manus och regi: Lisa … Läs mer om Udda uppslag leder obönhörligt till skräckisintrig – En mycket liten människa på Göteborgs Stadsteater

Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Manus Lars Norén i bearbetning av Svante … Läs mer om Fasansfull redogörelse med tveeggad skuldbörda fenomenalt framställd – En liten roman på Teater Trixter

Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Parzival Av Lukas Bärfuss efter Wolfram … Läs mer om Teaterkritik: Parzival – en explosion av färger och av allt med en imponerande insats av skådespelarna

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Jag har följt Markus … Läs mer om Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Practial Magic: Family Legacy Betyg … Läs mer om Filmrecension: Practical Magic: Family Legacy – suck

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in