Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Leftovers säsong 3 – som fenomenet Kejsarens nya kläder

by

The Leftovers säsong 3
Betyg 1
Visas på HBO Nordic

Bakom dramaserien The Leftovers ligger Damon Lindelof, en av skaparna bakom den legendariska kultserien Lost. Det som förenar båda serierna är att där finns en lek med mystik – men om Lost hade hög kvalitet i de första säsongerna har jag aldrig tyckt att The Leftovers nått upp till samma nivå.

Handlingen i The Leftovers startar utifrån att 140 miljoner människor – två procent av världens befolkning – försvann utan ett spår, en händelse som kallas The Departure. Men hur och varför dessa miljoner människor försvunnit får vi aldrig reda på och det är inte heller något som seriens skapare tänkt att serien ska handla om. Serien handlar om hur människor hanterar livet efter att ha varit med om en stor katastrof eller tragedi, hur människor lever vidare då de bär på en stor sorg. Människorna i hela världen är påverkade, givetvis.

Största delen av handlingen utspelar sig i ett amerikanskt förortssamhälle och polischefen Kevin Garvey. Han spelas av Justin Theroux och han är inte särskilt intressant och inte trovärdig heller. Skådespelarna är väldigt konturlösa i serien de har i princip samma uttryck och beteende hela tiden.

Eftersom jag själv upplevt stor sorg är jag väldigt krävande när kultur tar upp sorg och människor som lever med sorg och tragedier i sitt livsbagage. Visserligen är varje människa unik och hur vi hanterar livet efter en tragedi är individuellt, men en sak är säker: få människor är så ensidiga som karaktärerna i The Leftovers är skildrade. I serien visas hur många karaktärer flyr in i olika slags sekter och religiösa sammanhang för att hantera det obegripliga. Den delen är inte särskilt svår att ta till som serieskapare. Det är bara det att det inte görs trovärdigt. Det är så ytligt hanterad.

För mig går det inte att uppbåda någon sympati för någon av karaktärerna. Polischefen Kevin är ointressant och hans fru som överger honom känns flera steg för egotrippad, hans son Tom är minst lika egofixerad. Grannarna och Kevins nya flickvän Nora går inte heller att känna något engagemang för.

I denna tredje säsong närmar sig 14 oktober och sjuårs-jubileet för The Departure, dagen då miljontals människor försvann. Siffran sju har stort symbolvärden inom kristendomen och närliggande religioner. Världen spekuleras kring om något ska hända den dagen.

Första säsongen stod jag ut med, den andra; nja – men den tredje har inte känts kul att lägga tid på alls. Det är svårt att engagera sig i en serie där ingen karaktär är sympatisk och ingen är trovärdig. Alla har sitt ansikte och sitt beteende och det är likadant hela tiden.

Att många hyllar denna serie känns för mig som fenomenet Kejsarens nya kläder. Lost var legendarisk och därför måste det Damon Lindelöf gör vara bra. Men egentligen är kejsaren naken, ju.

Recension av tv-serie: Bosch säsong 3

by

Bosch säsong 3
Betyg 4
Visas på HBO Nordic

Harry Bosch är en envis polis i soliga Los Angeles. Men ett soldränkt Hollywood må synas glamoröst på ytan men under ytligheten vibrerar det av mörker och människor som inte bangar för att mörda eller beställa mord på människor som på något sätt står i vägen för deras ambitioner.

Harry Bosch är på sätt och vis urtypen för huvudpersonen i kriminalhistorier från 1900-talets slut och 2000-talets första år: en tjockskallig medelålders man som gör vad som faller honom in, envis som synden och ger sig inte en tum och anser sig alltid ha rätt. En typ som många av oss tröttnat på i dagens värld och samhälle där en helt annan typ fått ta plats i deckarserier: såväl kvinnor som mer känsliga personligheter. Men Bosch är inte så stenhård som han ser ut som och han lurar nog mest sig själv.

Tv-serien Bosch bygger på Michael Connellys internationella bästsäljare. Titus Welliver spelar huvudrollen och serien utvecklades av Eric Overmyer, en av genierna i ”The Wire”-gänget. Overmyer är också exekutiv producent tillsammans med bland andra Henrik Bastin, svensken som nu bor i Los Angeles och är en av de drivande krafterna bakom Fabrik Entertainment. Liksom de tidigare två säsongerna av serien bygger den nya säsongen på flera av böckerna. Det är bra, det gör att serien har flera handlingar som löper parallellt och fördjupar berättelsen.

Harry Bosch drivs av en envis kamp för vad han kallar rättvisa. Han är rätt tjurskallig vad gäller detta och han bedriver egen spaning vid sidan av sitt jobb, han till och med har satt upp några kameror för att kunna filma en man som begått mord på prostituerade, men aldrig ställts inför rätta. Harry förlorade sin mamma när han var tolv år. Hans mamma mördades och hon var prostituerad. Detta trauma sitter djupt i honom, som alla som sett de två tidigare säsongerna och/eller läst böckerna vet. Återigen kommer detta trauma upp, på flera sätt. Traumat driver honom förstås i sin jakt på att få fast alla män som begår brott på kvinnor och i synnerhet mot prostituerade.

Säsong 3 är intressant på flera sätt. Dels skildrar den mörka sidor av det amerikanska samhället och Los Angeles. Den visar också att de fulaste fiskarna finns på många nivåer i samhället. Frågan är också vad Bosch är på väg att utvecklas till. Denna tredje säsong är välgjord, spännande och berättar inte allt utan har flera nivåer av berättelsen där jag som tittare kan dra mina egna slutsatser.

En intressant del i säsongen är samspelet mellan honom och hans tonårsdotter, som är en av få som kan komma under huden på honom.

Recension av TV-serie: Poldark

by

Poldark
Betyg 3
Brittisk-amerikansk tv-serie som visas på SVT
Första säsongen finns i sin helhet på SVT Play och från säsong 2 visas/släpps ett avsnitt i taget

Året är 1783 och Ross Poldark återvänder från det amerikanska frihetskriget till sitt älskade Cornwall, bara för att upptäcka att hans gamla värld är i ruiner. Hans far är död, den familjeägda gruvan stängd sedan länge, huset fallfärdigt och till råga på allt ska kärestan Elizabeth gifta sig med hans kusin.

Poldark är en brittisk-amerikansk dramaserie som hade premiär på BBC 1 den 8 mars 2015. Den första säsongens åtta delar bygger på två romaner av Winston Graham, som gjorts om till tv-serie-format av Debbie Horsfield och regisserats av Edward Bazalgette och Will McGregor. Romanerna har gjorts om till tv-serie tidigare och då också sänts av BBC 1 mellan 1975 och 1977.

Brittiska tv-serier som kommer till Sverige har oftast mycket hög kvalitet med duktiga skådespelare. Det har Poldark också, det är en serie som det är svårt att inte dras in i. Huvudkaraktären Ross Poldark är en intressant karaktär som vågar bryta med den brittiska klassindelningen. Ross står ofta på arbetarnas och de sämre lottades sida. Arbetarklassen hade det svårt under den tid. Många arbetade inom gruvnäringen och det var vanskligt och oförutsägbart, många gruvor började bli tömda på sitt innehåll.

Varför jag ändå inte ger serien ännu högre betyg än 3 av 5 möjliga beror på dess skiftande kvalitet och att vissa avsnitt är för smöriga, för övertydliga. Som tittare märker jag alltför väl vad regissör vill att vi ska känna inför de olika karaktärerna, det märks för tydligt hur regissören vill påverka oss.

Avsnitten har haft flera olika regissörer:
Edward Bazalgette, fyra avsnitt 2015
William McGregor, fyra avsnitt 2015
Charlie Palmer, fyra avsnitt 2016
William Sinclair, fyra avsnitt 2016
Joss Agnew, tre avsnitt 2017
Stephen Woolfenden, tre avsnitt 2017
Richard Senior, två avsnitt 2016

Jag tror att serier ofta håller högre långsiktig kvalitet om regissörerna inte byts för ofta. I fallet Poldark tror jag det påverkat en del.

Men det är ändå en bra brittisk-amerikansk serie och det är svårt att låta bli att vilja se varje avsnitt, svårt att inte bli engagerad i händelserna. Det är välgjort, med fina foton och fantastiskt arbete med miljöerna från den tiden och skickliga skådespelare som Aidan Turner, Eleanor Tomlinson och Jack Farthing. I andra säsongen dyker John Nettles upp, känd som kommissarie Barnaby i Morden i Midsomer.

BBC har meddelat att en tredje säsong också kommer.

Recension av tv-serie: Big Little Lies

by

Big Little Lies
Betyg 4
TV-serie som visas på HBO Nordic med Reese Witherspoon, Nicole Kidman, Shailene Woodley och Alexander Skarsgård.

Shailene Woodley spelar Jane, en ensamstående ung mamma som flyttar till kuststaden Monterey. På väg till den första skoldagen med sin son Ziggy träffar hon Madeline (spelas av Reese Witherspoon) som är på väg dit med sin dotter. Madeline tar Jane under sitt beskydd. Hon har alltid en massa projekt där hon får visa sig duktig och omtänksam. Det händer

Serien skildrar livet i en amerikansk ort där fortfarande en majoritet av kvinnorna är hemma med barnen. Bara några få kvinnor har ett yrkesliv och det orsakar en av de många konflikter som bubblar under ytan.

Serien bygger på en roman av Liane Moriarty. Ett stort plus med serien är att regissören inte dragit ut på den utan förpackat den i precis så många avsnitt (sju avsnitt) att innehållet går ihop på ett bra sätt. Det skulle säkert vara frestande annars att dra ut på säsongen med fler avsnitt med så många superstjärnor i roll-listan.

Varje roll är noggrant besatt. Reese Witherspoon är perfekt i rollen som Madeline, frustrerad hemmafru som egentligen är jättetrött på sin situation och sin nuvarande man, Nicole Kidman är lika rätt i rollen som den både psykiskt och fysiskt misshandlade hustrun och som inte vill erkänna ens för sig själv att hon är misshandlad, Alexander Skarsgård är så äcklig i sin roll som den misshandlande maken att jag nästan mår illa och Shailene Woodley spelar Jane infernaliskt träffsäkert (det ligger mycket under ytan där och allt får vi inte veta i den här säsongen) – och Laura Dern träffar på pricken den amerikanska karriärkvinnan Renata Klein som i sitt undermedvetna plågas av dåligt samvete för att hon inte är hemma med dottern.

När närmare 20.000 hade röstat på Internationella filmdatabasens sajt IMDB hade serien fått betyg 8,8 av 10 möjliga. Det är högt betyg och serien håller hög klass. Den är spännande och den har mycket svart humor. Den känns väldigt amerikansk dock, det liv som skildras i Monterey kan nog inte riktigt många känna igen sig i Sverige och i svenska förhållanden. Här kan mycket få kvinnor vara hemma med barn i så många år. Däremot finns det män som misshandlar kvinnor i alla världens länder och skildringen av paret Celeste och Perry Wright (Nicole Kidman och Alexander Skarsgård) är, tyvärr, en träffsäker universell berättelse.

Också hur Madeline och hennes nya man agerar och har det i förhållande till barnen och Madelines före detta man och hans nya fru är något som många i svenska hem kan associera till. Succén för SVT:s serie bonusfamiljen visar på behovet av skildringar av dessa nya former av familjebildningar som är så vanliga i vårt samhälle idag.

Vi får redan första avsnittet reda på att ett mord ska begås, för handlingen pendlar lite mellan slutet och det pågående skeendet. I slutet är polis på plats och utreder ett dödsfall och flera invånare i bygden uttalar sig om händelserna som ledde fram till dödsfallet.

Miljöerna och fotona är fantastiska, musiken jättebra, handlingen spännande och engagerande och skickliga storstjärna i rollerna – det enda negativa är att det är inte för perfekt gjort in i minsta detalj, det kan kännas lite oäkta då.

Det kommer troligen en uppföljare till den första säsongen, uppger Aftonbladet:
Författaren till serien, Liane Moriarty, har fått flera förfrågningar på en fortsättning. Nu arbetar hon för fullt på att planera en andra säsong, skriver The Sydney Morning Herald.
– Jag har börjat fundera på hur detta kan fortsätta, säger hon till tidningen.
– Producenterna har bett mig att fundera på idéer. Jag skulle inte skriva en ny bok, men kanske en berättelse och sedan får vi se vad som händer. Jag är helt öppen för det, eftersom när jag började tänka så kändes det kul att återse karaktärerna och se vad jag kan göra.

The Path – spännande, engagerande, stark och ställer intressanta frågor om religion och andlighet

by

The Path
Betyg 4
Tv-serie, två säsonger visas på HBO Nordic

The Path är en drama-serie som skildrar människor som är med i en slags religiös grupp. Serien skildrar på ett engagerande sätt människorna som är med och vad som gör att de är med i en sekt-liknade organisation. Serien har flera styrkor och när detta skrevs i mars 2017 har det sista avsnittet av den andra säsongen precis sänts på HBO Nordic. Skådespelarna är skickliga väl valda för sina roller och de är mänskliga, det går att förstå vilka val de gör, varför en del stannar kvar i organisationen och varför andra bryter sig ut. Den skildrar både styrkorna och baksidorna med en religiös organisation.

Sekten, eller rörelsen, kallar The Meyerist Movement, meyrerister, efter grundaren Steve Meyer. Trossystemet är en slags blandning av kristendom, scientologi och buddism och kanske något kryddat av new age-tankar också. Medlemmarna tror på att det finns en trappa de kan vandra på, ett system för att lära sig hantera livets smärta och negativa sidor. Det påminner om japanska kampsporter som har olika bälten där den som tränar kan klättra upp i graderna.

Meyeristerna har en form av terapi där varje medlem får hjälp att bli av med sina jobbiga tankar och känslor. De sitter då med en medlem som klättrat upp till de högre trappstegen och de får berätta om vad som tynger dem. Det kan vara något de gjort som de skäms för, det kan vara att de varit otrogna, det kan vara något olagligt, kriminellt eller bara att de känner att de varit lata eller själviska. Deras bekännelser spelas in. De får hjälp att lämna sina skuldkänslor – men vad de bekänt finns kvar på band i ett hemligt arkiv. Denna del av meyeristernas organisation påminner om scientologernas metoder. Att allt finns inspelat på band ger ju organisationen en enorm makt gentemot varje enskild individ.

Meyeristerna skiljer dock på flera sätt från scientologerna. Meyeristerna har ett socialt engagemang och hjälper utsatta människor. Där har deras verksamhet stora likheter med kristna kyrkor. Inom meyeristierna talar de inte om gud men de talar om ljuset. De mediterar och ber till ljuset – och detta påminner om såväl kristna kyrkor som om meditation inom en del buddistiska rörelser.

Steve Meyer, ledaren och grundaren sägs vara i Peru för att skriva klart de sista stegen till full upplysning. Cal Robertson (spelas av Hugh Dancy), är den enda personen som har kontakt med sektens överhuvud och som därför styr i hans ställe. Cal har nästan allas förtroende – den enda som grubblar, som tvivlar på sina val, är Eddie (Aaron Paul). Han kan inte prata om sin tvekan med frun Sarah (Michelle Monaghan), hon måste i så fall rapportera honom som ”icke-troende” och Eddie riskerar då att förlora parets två barn.

Vi får framför allt följa familjen kring Eddie och hans fru Sarah. Deras son, Hawk, blir snart sexton år, den ålder då ungdomar får börja vandringen på trappstegen. Hawk är uppväxt inom rörelsen. Hans mamma och pappa är med, hans mamma är en av frontfigurerna och hans morfar och mormor, morbror och moster och kusiner, alla är med. När Hawk träffar en tjej och blir förälskad – och hon inte är medlem, då kommer problemen. Hans mamma, Sarah, säger vid ett tillfälle att hur ska hon kunna längta till att komma till ljuset och leva där i evighet om inte Hawk, sonen är med. Detta förklarar så mycket om varför föräldrar i sektliknande rörelser vill påverka sina barn, uppfostra dem in i ”den rätta läran”.

När första säsongen kom hyllades den av Expressens tv-serie-kritiker som skrev:
”The Path” hos HBO Nordic är en av årets bästa nya tv-serier

Vi får se hur människor agerar på alla möjliga nivåer inom organisationen och hur det blir när de medlemmar som klättrar högst upp och varit med längst ser på organisationen på olika sätt. Vi får se varför olika människor går in i sådana här sammanhang och vi får se hur svårt det är att stå upp för sina ideal när ens familj och barn är hotade. Ja serien är spännande, engagerande, trovärdig och ställer många viktiga frågor.

I den andra säsongen tätnar maktkampen inom rörelsen och samtidigt hotas dess baksida att avslöjas av FBI. Rörelsen betyder mycket för många och har räddat många människor och gett dem meningsfulla liv men den har också en baksida och människor i ledande funktioner som kan pressas till att begå stora fel, som måste döljas till varje pris. Hur långt ska en ledare gå för att hindra en organisation från att falla samman? Och ska sanningen komma fram, även om den skulle ta bort en del människors tro? Dessa frågor ställs på sin spets i den andra säsongen.

Blir det någon ytterligare säsong? Jag skulle tippa det. Slutet är ganska öppet. Det finns flera serier som fått fler säsonger än vad som riktigt fungerat bra. Men jag tycker det finns en hel del mer att följa upp för duktiga manusförfattare när det gäller The Path utan att serien skulle bli urvattnad.