Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Tidying Up with Marie Kondo

by

Tidying Up with Marie Kondo
Betyg 2
Premiär på Netflix 2 januari 2019

Nyår. Tiden på året man ska ta tag i sitt liv, göra upp nya planer för att se till att det nya året blir lite bättre än det som just passerat. Tidying Up with Marie Kondo kunde inte ha släppts på ett mer passande datum. Marie Kondo är en japansk städkonsult (hade hon varit ett par år yngre hade hon kallats influencer) som sålt 6 miljoner böcker om konsten att städa, vilket också är den svenska titeln. Nu finns hennes städmetod, med devisen Tidy your space, transform your life, också som TV-serie på Netflix.

Jag är i grunden skeptiskt inställd till alla självhjälpsböcker (och tv-serier) som utlovar stora förändringar i livet. Olika mer eller mindre obskyra metoder som fungerar för alla. KonMari-metoden går ut på att gå igenom alla sina tillhörigheter en kategori i taget och bara behålla de som spark joy, på svenska brukar det översättas med “ger glädje” eller liknande. Fokuset ligger alltså inte på att rensa bort saker, utan att välja vad man vill behålla. På det sättet får man inte bara ett mer lättstädat hem, utan också en tydligare riktning i sitt liv. Tanken är att man ska omvärdera sitt liv och tänka efter vad som är viktigt för en. I tv-serien får man följa åtta familjer eller par som går igenom den här processen. Då jag och sambon just gjort detta hade vi stora förhoppningar på serien.

Förhoppningarna infriades inte. Serien dras med en del problem, varav det största är att tittaren inte lär känna deltagarna som går igenom processen ordentligt. Visst ser man skillnaden i hur rent och snyggt det blir i hemmen, men den största skillnaden sker egentligen inne i de personer som medverkar. Det är synd att det inte kommer fram, eftersom den här metoden faktiskt fungerar. Ett annat problem är att serien bara skrapar på ytan av djupet som finns i böckerna och hoppar över många viktiga delar som absolut bör ingå. Marie Kondo, som ska vara experthjälpen, tycks bara komma hem till familjerna på femminutersbesök och lär dem hur de ska vika plagg på ett effektivt sätt. I processen stöter man oundvikligen på problem, men tyvärr får man inte alltid veta hur Marie hjälper familjerna att lösa dem. Det verkar bara lösa sig självt. Och alla som gått igenom samtliga prylar i sitt hem vet hur besvärligt det är.

Detta för oss vidare till nästa problem: familjerna. Eller rättare sagt castingen. Det är tydligt att producenterna ville få med olika typer av människor i serien; ordet mångfald ligger nära till hands. Småbarnsfamiljen, studenterna, den ensamma änkan och så vidare. Tanken är såklart att få variation i serien, men variationen uteblir ändå. Alla deltagare råkar bo i Kalifornien och ha det gott ställt, alla verkar vara moderna och progressiva människor. Vad hade hänt om man tagit vara på den faktiska mångfald som finns i USA? Om de tagit sig till Kansas eller Oklahoma?

Jag hoppas på en mer ingående och variationsrik säsong 2. Jag vill se den mest konservative texasbon rensa bland sina vapen för att se vilka som ger honom glädje. Metoden behöver stöta på problem, den behöver utmanas. Kanske kan serien ändå inspirera människor att ta tag i sina liv och sitt hem. Det är alltid något.

Tv-serie: My Brilliant Friend

by

My Brilliant Friend
Betyg 5
Premiär på HBO 19 november 2018

Denna helt underbara tv-serien bygger på Elena Ferrantes hyllade romanserie om de två italienska flickorna Lila Elena som växte upp i efterkrigstidens Neapel.

Att filmatisera en fantastisk roman har sina sidor. Jag hade inte hunnit läsa böckerna när jag såg denna första säsong. Så jag tänker inte jämföra med boken. Men jag har svårt att tänka mig att någon som älskar böckerna skulle vara missnöjda. Denna första säsong verkar i stort sett stämma med den första boken i serien, boken som på svenska har titeln Min fantastiska väninna.

Så duktiga skådespelare. Vi får börja och följa flickorna när de är små och sedan som tonåringar och som unga kvinnor. Det är en stark och berörande och fascinerande berättelse om två unga kvinnors uppväxt. Att säga att en bok eller en film, eller tv-serie, är viktig, kan låta dumt och kan låta som om det inte har konstnärlig kvalitet. Denna tv-serie är viktig men samtidigt enastående och har högt konstnärligt värde.

Båda flickorna växer upp i fattiga, enkla omständigheter. Båda är duktiga i skolan med Lila är snäppet bättre. Lila är rent genialisk. Hon är bäst i klassen, utan tvekan. Hennes föräldrar och i synnerhet pappan har ingen förståelse för att en flicka ska studera vidare. Hon måste självklart sluta skolan när den obligatoriska delen är avklarad och sedan måste hon hjälpa till hemma och i pappans skomakeri. Sedan gifts hon bort som 16-åring. Elena har turen att hennes pappa lyssnar på när hennes lärarinna uppmanar föräldrarna att låta henne studera vidare.

De två flickorna följs åt i livet fast deras liv gestaltar sig väldigt olika. Det är en berättelse som känns äkta, människorna är begripliga, vi förstår hur de reagerar och varför även om i inte håller med dem.

Den är så vackert och snyggt filmad och Elena som är den som berättar kommer vi nära och det känns som att vi är där, som att vi upplever händelserna med deras ögon. Bilderna, ljudet, musiken, skådespelarna, berättelsen – allt är mästerligt.

Om du bara ska se en tv-serie: se denna. Nu längtar jag till säsong 2. Under tiden ska jag läsa övriga böcker i serien.

Aftonbladet skriver i sin recension av serien: Tidlös italiensk känsla i HBO:s mäktiga ”My brilliant friend”

Recension av tv-serie: Den långa flykten (Watership Down)

by

Den långa flykten
Betyg 4
Svensk premiär på Netflix 23 december 2018

Richard Adams debutroman från 1972 ”Den långa flykten” (Watership Down)tog världen med storm och har av svenska experter utsetts som en av världens 100 bästa böcker, och återfinns därför på listan Världsbiblioteket.

Den filmatiseras i en animerad version 1978 och i en tv-serie i 39 avsnitt som sändes 28 september 1999–4 december 2001. Nu har den kommit i en helt underbar ny version, i en mini-serie om fyra avsnitt på Netflix i samarbete med brittiska BBC.

Berättelsen om kaninerna som ger sig ut på vandring för att hitta ett nytt hem när en av dem, Femman, i en framtidssyn sett att deras boområde kommer att drabbas av något hemskt. Under sin flykt möter de farliga djur och människor och farligast av alla är varelser från deras egen art: kaniner.

En koloni kaniner de möter och blir välkomnade av att bo hos ser på ytan ut att vara mycket välmående. Kolonin har tillgång till mat i massor: morötter, sallader, ja allt som en kanin vill knapra. Där är dock något son inte stämmer. Femman, kaninen med stark intuition, vägrar att bosätta sig i den kolonin. Snart märker de andra i flykt-gruppen att det finns en stor fara att bo där. Det stora överflödet beror på närheten till människan. Människor är en varelse som alltid för med sig katastrof och förstörelse, i det här fallet farliga snaror och fällor i människors kaninjakt.

Kaninerna ger sig av därifrån och hamnar bland annat i en ännu farliga koloni. Där härskar general Svartstarr och han lovar alla sina invånare trygghet men de måste gå med på att bli märkta och indelade i grupper. Trygghet kräver att lyda och finna sig i att ha mindre frihet.

Det finns så mycket i denna berättelse som är hur aktuellt som helst. Metaforerna och parallellerna till nutidens värld är många. Att den kontrollerande kolonin som en symbol för diktaturer är ett sätt men det behöver inte vara så tydlig symbolik. Också i Sverige har vi ett övervakningssamhälle som kan begränsa vår frihet. Den första kolonin där kaninerna lever i överflöd ser jag som  en metafor för det kapitalistiska överflödssamhället i västvärlden. Överflödet har sina baksidor. Västvärlden har en ökande dödlighet i droger, i olika välfärdssjukdomar, i ensamhet, i psykiska sjukdomar och självmord.

Denna miniserie är enastående och så fint framtagen i en digital teknik. Kaninerna känns så mänskliga, vi har nog alla i våra liv mött karaktärer som har likheter med de kaniner vi möter i berättelsen.

Den är dock rätt mörk och skrämmande så de minsta barnen ska nog inte titta på den, absolut inte ensamma i alla fall.

Recension av tv-serie: Orange Is the New Black – säsong 6 – borde varit sista säsongen

by

Orange Is the New Black – säsong 6
Betyg 3
Premiär på Netflix 27 juli 2018

Tv-serien om kvinnorna på det amerikanska fängelset Litchfield gjorde stor succé som tv-serie. Serien bygger ganska fritt på boken av Piper Kerman som förvandlade sin upplevelse som intern i en bok. Serien är betydligt bättre och mer berörande än boken.

Mitt i sommarhettan 2018 släpptes nu säsong 6. Det är starkt av skaparna bakom serien att lyckas krama ur hela sex säsonger av en ganska tunn bok. Säsong 5 var rätt stark då den skildrade det stora fångupploppet. Säsong 6 är en enkel redovisning av hur det gick för de olika inblandade. Vi får följa Tasha ’Taystee’ Jefferson som utåt blev symbolen för fångupploppet eftersom hon förhandlade ör fångarna. Nu blir hon misstänkt för att ha orsakat den vidriga fångvaktaren Piscadellas död. Den som sett säsong 5 vet att han blev skjuten av de kravallpoliser som gick in i det källarutrymme i en före detta pool som fången Frieda gjort om till ett gömställe med mat och dryck. Detta är ingen spoiler eftersom detta berättas i första avsnittet av säsong 6.

Seriens styrka är att den pekar på olika aspekter kring hur problem med det amerikanska rättsväsendet och fängelsesystemet och den uppenbara strukturella rasismen. En annan av seriens styrkor är att de flesta karaktärer är relativt trovärdiga i att de skildras med både sämre och bättre sidor. Vi får följa både fångvaktares liv och utveckling och fångars och fängelsechefer.

I säsong 6 har fångarna flyttats till en högsäkerhets-fängelse och livet där är hårdare än de varit vana vid. Dessutom vill fängelseledningen och myndigheterna ha några syndabockar, några av fångarna måste få stränga straff och ställas inför rätta. Fångarna ställs inför svåra ultimatum och tvingas att ange varandra för att slippa förlänga fängelsestraff.

Också vakterna flyttas till den nya fängelset och vi får följa hur de tar sig vidare efter de påfrestande upplevelserna, några av dem var ju dessutom tagna som gisslan av fångarna under upploppet. För vakterna blir det också en svår omställning att jobba med högre säkerhet.

För alla fans av serien är säsong 6 efterlängtad. Vi vill se hur det går för de olika karaktärerna. Som
Doggett som lyckades rymma, hur går det för henne? Hur går det för Pipers och Alexs kärlekshistoria?

För fångarna blir det en helt nya förutsättningar när de inte längre hamnar på samma avdelning och dessutom råkar in i ett gängkrig. Vi får möta några nya karaktärer, de flesta lite väl ytligt och överdrivet tecknade.

Ett minus för säsong 6 är också att den bitvis är för gullig och för komisk, en del av karaktärerna blir en parodi på sig själva som Suzanne och Lorna Morello.

Tyvärr återstår minst en säsong. Digitalspy berättar att Netflix efter säsong 4 ett kontrakt på ytterligare tre säsonger – som innebär att manusförfattaren Jenji Kohan medverkar framtill säsong sju. Någon gång under 2019, troligen under sommaren, kan vi vänta att den säsongen kommer.

Om du vill se en serie om kvinnor i ett fängelse som känns både mer realistisk och är lite hårdare så har den australienska serien Wentworth precis släppt en säsong 6 som finns på C More Play.

Recension av tv-serie: Criminal Minds säsong 12

by

Criminal Minds säsong 12
Betyg 3
Finns på Viaplay

Den amerikanska tv-serien Criminal Minds om FBI:s beteendeanalysgrupp i Quantico måste bara en ovanligt lyckad spänningsserie som lyckats hålla i 13 säsonger (säsong 12 finns tillgänglig i Sverige via Viaplay, säsong 13 sänds i amerikansk tv och på amerikanska streamingtjänster). Det första avsnittet i den första säsongen hade premiär i den amerikanska tv-kanalen CBS 22 september 2005. Frågan är hur många säsonger den kommer att hålla? I säsong tolv har några av de tongivande karaktärerna lämnat serien som Aaron Hotch (spelas av Thomas Gibson) och Morgan (spelas av Shemar Moore som nu har huvudrollen som Daniel ’Hondo’ Harrelson i tv-serien S.W.A.T).

Enligt min åsikt nådde serien sin högsta kvalitet några säsonger in i serien, då Hotch blev gruppens chef. Det är något med den mix av karaktärer som var då som fungerade perfekt.

Spencer Reid är en tröttsam karaktär som i de senaste säsongerna mer och mer blivit en karikatyr av sig själv. Hans självgodhet och att han vet allt är riktigt tröttsam. På något sätt fungerade han bättre när Derek Morgan fanns med. Det blev en bra kombination. När Morgan nu lämnat serien för huvudrollen i en annan serie fungerar Reid inte alls lika bra. Han blir löjligare på ett sätt som inte uppvägs av Morgans varma humor. Det var därför ett genidrag att serieskaparna låter Reid bli gripen misstänkt för mord några avsnitt in i säsong tolv. I fängelsemiljön kan Reid inte fortsätta vara denna snusförnuftiga besserwissern och det tror jag var bra för skådespelaren om inte annat, att få visa att han kan spela något annat.

De tre nya karaktärerna i säsong tolv (Dr. Tara Lewis som spelas av Aisha Tyler har i och för sig varit med i några säsonger nu) fungerar inte tillsammans med Reid på samma sätt. Ett skäl är nog för att såväl Dr Tara Lewis som övriga två nya, Luke Alvez och Stephen Walker är något åt samma typ som Reid, de är mycket intellektuella och smarta och har inte samma muskulösa utstrålning som Morgan. Mixen fungerar helt enkelt inte längre – och dessutom har Penelope Garcia också börjat bli en karikatyr av sig själva i hög grad.

I de första säsongerna fick de ofta kämpa mot fördomar och motstånd inom amerikanska polisväsendet, poliser som inte trodde på deras profiler av mördare. I dagens USA finns en helt annan förståelse för profilering i jakten på kriminella. Det kommer till och med poliser från andra länder dit för att få utbildning. Serien har vunnit på att inte längre ta upp motstånd mot profilering.

Själva mordberättelserna är rätt ofta likartade – en människa som blivit illa behandlad som barn hämnas genom att begå seriemord. I några fall finns det några supersmarta seriemördare som tänker ut de mest avancerade mordplaner. Ibland är det svårt att tro på att det skulle kunna hända. Seriens stora behållning är karaktärerna och relationerna mellan Beteendeanalysgruppens medlemmar, hur de samarbetar och hur de klarar av att kombinera detta krävande arbete med sina privatliv.

Men i säsong tolv fungerade inte helheten i gruppen lika dynamiskt. Det räddas något av att Spencer Reid hamnar i fängelse och inte kan fortsätta vara den där överdrivna karaktären av jätte-smart.  En säsong 13 har sänts i amerikanska kanaler och streamingtjänster och lär väl komma hit också. Säsong 13 hade premiär 7 april 2017 och det avslutande avsnittet, nummer 22, sänds den 22 april 2018. I amerikanska recensioner berättas det att en av de nya karaktärerna, Stephen Walker, försvinner redan i första avsnittet. Jag förstår det, kan har för mycket samma egenskaper som både Luka och Dr Tara. Matt Simmons (spelas av Daniel Henney) kommer med i gänget. Matt Simmons var huvudkaraktär i den nu nedlagda Criminal Minds: Beyond Borders.

Kanske kan det behövas. Det behövs en helt ny karaktär för att gruppen ska bli mer intressant – annars måste serieskaparna jobba mer med de enskilda mordfallen om serien ska få hög kvalitet igen.

Nu är serien tydligen också ett tillfälle för skådespelarna att ta steget till att regissera. Joe Mantegna har redan regisserat avsnitt i tidigare säsonger. I säsong 13 ska både Adam Rodriguez som selar Luke Alvez Luke och Matthew Gray Gubler som spelar Spencer Reid regissera avsnitt.