• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: Manifest 4 – sista avsnittet förstör hela säsongen

12 november, 2022 by Rosemari Södergren

Manifest 4
Betyg 2
Premiär på Netflix 4 november 2022

Ett flygplan, plan 828, är fullsatt med passagerare och försvinner totalt. Planet går inte att upptäcka med radar. Myndigheterna förmodar att det störtar i havets djup. Fem år efter att flygplanet försvunnit landar det plötsligt på den flygplats det var schemalagt att landa, fem tidigare. Alla som varit med på planet ser ut som de gjorde när de steg på planet. Ingen har åldrats medan människor på jorden åldrats fem år.

Första säsongen av Manifest var oerhört bra. Spännande, fascinerande och sätter igång många tankar kring de existentiella frågorna såväl som att vi fick följa några människor och deras relationer. Säsong två var ok, men inte något mästerverk medan säsong tre var så dålig att NBC lade ner serien. Netflix köpte rättigheterna och har nu släppt en fjärde säsong. Den fjärde säsongen innehåller två delar med tio avsnitt vardera. Det är den första delen med tio avsnitt som nu släppts och som jag recenserar. Lite väl förutsägbar låter serieskaparna denna del sluta med stora frågor som inte fått svar, vilket sänker seriens betyg flera steg. Det är synd på en annars oväntad spännande säsong. Den andra delen av säsong fyra släpps troligen i början av 2023, enligt den brittiska sajten Express.

En av passagerarna var en pojke Cal som har en tvillingsyster som flyg hem med ett tidigare plan. När de nu återses har Cals tvillingsyster blivit en tonåring medan Cal fortfarande är den lilla tioåringen. Varje passagerare har sitt öde som väntar när de landar. Någon har förlorat någon anhörig, någon har en fästman som hunnit gifta sig med någon annan.

Ingen av passagerarna har något minne av vad de gjort under de fem åren. De har inte märkt att de varit borta i fem år och har ingen aning om var de varit. Myndigheter, politiker och experter står frågande. Ingen har något svar på vad som hänt.

Den första säsongen av serien hanterade berättelsen mycket bra, både det rent känslomässiga i relationer mellan människor och hur myndigheter och beslutsfattare agerar. Berättelsen skruvades snabbt till med att några av passagerarna märker att de har någon slags magiska krafter. De kan känna att något kommunicerar med dem telepatiskt och vill att de ska agera. I serien kallas dessa uppenbarelser för ”call”. En av de som känner dessa uppenbarelser starkt och följer dem är Michaela Stone som är polis. Genom att hon lyssnar på dess ”call” lyckas hon lösa några polisfall och hon får framgång som polis i början men sedan börjar en del inom poliskåren bli lite misstänksamma. När fler av passagerarna har dessa paranormala förmågor växer också misstänksamhet mot dem från folk i allmänhet och hat växer fram.

Första säsongen var jättebra. Den andra säsongen var godkänd med den tredje var seg och irriterande. En av de karaktärer som var som mest irriterande var Grace Stone, gift med Michaela Stones bror Ben, som också är en av de som tar sina uppenbarelser på djupt allvar. I slutet av tredje säsongen blir vi av med Grace. Det var ett stort plus när nu den fjärde säsongen kom att vi slapp Grace. Men istället har Ben Stone blivit oerhört irriterande. Ben sörjer Grace djupt och dessutom blev deras babydotter Eden kidnappad av Angelina, Graces mördare.

Den fjärde säsongen börjar spännande i drygt halva säsongen. Sökandet efter lösningen på hotet att alla passagerare ska dö 2024 är ett av de teman som dominerar den fjärde säsongen. Ett annat är jakten på att hitta Angelina och den kidnappade babydottern.

Ja ända till och med det åttonde avsnittet var det svårt att slita sig från denna säsongen. Det är mycket spännande berättat och fördjupar de intressanta existentiella frågorna om vad universum och tid är. Men i de sista två och framför allt det sista avsnittet börjar de bli skräckfilm och en sämre kopia av Strange Things-serien. Och uselt nog var slutet sådant att det måste bli en säsong till för att vi ska få reda på hur det går. Tyvärr var det sista avsnittet så dåligt och så överdrivet att hela säsongen som helhet sänktes två betygsteg.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt

Recension av tv-serie: Försvunna människor – en besvikelse

9 november, 2022 by Rosemari Södergren

Försvunna människor
Betyg 2
Premiär på SVT Play 8 november 2022

En mörk, deprimerande och högst orealistisk berättelse två män som ofrivilligt dras in i en katastrof. En stressande skildring som missar vad den egentligen berättar om.
Der är en sådan där bakvänd deckare som blivit vanlig på senaste år sombörjar med att vi får följa de som begår brottet och vi kommer dem nära och på sätt och vis förstår vi dem. Fast dt är svårt att sympatisera med nån, alla är skyldiga på sitt sätt. Inte ens poliserna är hjältar eller positiva förebilder.

Huvudpersonen Erwin (spelas av Peter Viitanen) tycks vara en rätt snäll man, inte särskilt våldsam i alla fall. Han jobbar på ett åkeri och då och då ställer han upp på att smuggla in flyktingar i en stor tankbil. Den här gången hämtar han åtta flyktingar i Köpenhamn, varav en är en liten krabat på under året. De är alla flyktingar från Syrien.

Erwin ville egentligen inte köra den här gången. Han är orolig av flera skäl. Hans gamla pappa som bor på ett äldreboende har trillat och brutit armen. Pappan är väldigt ledsen och vill helst att Erwin hälsar på varje dag. Det som stressar Erwin ännu mer är att hans fru vill skiljas. Frun är en riktig hemsk girigbuk till ragata. Erwin har en tonårsdotter som bor med sin mamma, som för övrigt verkar vara en mycket trevligare människa än Judit som vill skilja sig. Judit vill inte vara skiljas utan vill ha värdet av halva huset, som Erwin är uppväxt i och hans pappa hr byggt. Det är en rätt usel lag som säger att utan äktenskapsord får frun också halva huset som mannen hade redan innan de gifte sig.

Frun ringer och är otrevlig och det gör att Erwin gör ett ödesdigert misstag under körningen av flyktingarna. Det är en väldigt stark bild av den så kallade fjärilseffekten som talar om att alla i världen är vävt av samma material och hör ihop. Allt påverkar varandra. Om Judit inte hade varit så elak och grym hade inte kedjan av katastrofer satts igång. Det är för mig seriens tema. Tyvärr räcker inte det för att göra serien bra. För det första har den en lång rad orealistiska delar, som att ortens poliser får utreda fallet helt själv utan att det kommer utredare från högre ort. Den tragedi som inträffar borde dessutom lockat dig en stor hord av journalister.

Det är också rätt svårt att tro på att Erwin är så handfallen att han inte gör något för att inte bli upptäckt. Att han fortsätter cykla omkring med sin speciella cykel, att han inte gör något för att förändra sitt utseende. Att han mest sitter hemma och deppar och häller i sig sprit.

Andra detaljer som är helt omöjliga att tro på är att bebisen har feber i värmen och ändå tog ingen av honom jackan utan får fortsätta vara tjockt påpälsad. Varenda vuxen människa vet väl att man tar av småbarn kläder så de kan bli avkylda när de har feber. Det är minst lika svårt att tro på att varken Erwin eller kvinnan i utrymmet bakom förarhytten inte skulle höra blandningarna från de som är instängda.

Peter Viitanen i rollen som Erwin har i stort sett samma ansiktsuttryck i varenda scen, helt förstörd. Ahmed som jobbar på pappas äldreboende är också väldigt klushigt framställt, mentalt blåögd som på fullt allvar tror att svensk polis skulle efterlysa flyktingar som är på väg till Sverige och försvunnit längs vägen. Ahmed framställs också som så gullig som en prinsesstårta.

Det serien framför allt visar är att något måste göras i världen för att få bort flyktingsmugglare, det måste gå att fly från förföljelse utan att anlita flyktingsmugglare.
Det är ju flyktingsmugglarna som sätter flyktingars liv på spel i båtar över medelhavet eller i containrar.

Jag är förvånad över hur många orealistiska detaljer det är och hur klyschigt karaktärer skildras. Och det där att i stort sett alla på något sätt har flyktingbakgrund blir lite för övertydligt budskap. Erwins pappa flydde från ett baltiskt land, polisen Anja flydde som unge från Bosnien och så vidare, och så vidare. Med så många duktiga skådespelare hade jag högre förväntningar.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, SVT Play

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, The Crown, TV-serie

Recension av tv-serie: Young Royals 2 – minst lika bra som första säsongen

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Young Royals säsong 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 november 2022

Den första säsongen av Young Royals gjorde succé. Berättelsen om den ofrivillige kronprinsen Wilhelm och hans kärlekshistoria med underklass-pojken Simon var engagerande. Ett drama där det gick att känna med och förstå de olika karaktärerna och deras reaktioner. I den andra säsongen tar det några avsnitt innan intrigerna riktigt tar fart, men det är värt denna långa uppstarten. Säsong 2 är lika bra som den första säsongen.

Händelserna utspelas på den privata skolan Hellenska. utspelas på hillerska
unga människor i kläm mellan tradition och nya tider. mest av allt Wilhelm …Om jag inte träffat personen som berättat hur det varit att gå på en privat skola för överklassen hade jag sett skildringen av skolan och dess lärare som ironisk och överdriven, men vad jag förstår kan det gå till precis så traditionellt och ålderdomligt. Simon och hans syster Sara är några få av eleverna som inte kommer från en välbärgad bakgrund, de har fått plats på skolan genom stipendier.

Om det är något jag egentligen skulle vilja se mer av är det konflikterna mellan överklassen och de vanliga människorna. I säsong två är det framför allt Sara som får spegla den konflikten. Hon blir vän med Felice, en av de rikaste flickorna. Trots att Felice och hennes tjejgäng tror sig vara generösa som släpper in Sara i gemenskapen är det väldigt oförstående för Saras situation. Sara har inte råd att köpa fika i området ibland ens.

När det gäller Wilhelms och Simons relation är den förstås rejält infekterad. Simon tycker att Wilhelm varit feg som inte erkänt offentligt att det är de två på videofilmen som läckt ut. Wilhelm söker hämnd på August som läckt videon. Wilhelm utmanar hela svenska kungahuset i sin ilska.

Serien har en lång rad duktiga skådespelare, både de yngre och de mer erfarna som Pernilla August och Ingela Olsson med flera. Bland de yngre imponeras jag stort av Edvin Ryding som spelas kronprins Wilhelm. Trots sin unga ålder är Edvard Ryding en erfaren skådespelare redan som haft roller i bland annat Gåsmamman och Älska mig. Många av de yngre skådespelarna lär vi se mer av i fler sammanhang. Frida Argento som spelas Sara är en av de unga skådespelare jag hoppas få se mer av i andra sammanhang. Hon spelas så bra, det är lätt att känna med henne.

Jag är väl inte seriens främsta målgrupp som jag förmodar är tonåringar, gärna yngre tonåringar.
Det är så tydligt hur starka känslor unga människor kan ha. Hur de kan vara övertygade om att den de är förälskade i som tonåring är deras livs kärlek. Det är något jag tror de flesta kan känna igen. För min del är jag rätt glad att jag inte gifte mig med den person jag var kär i som 16-åring. Men oavsett vilken ålder man har är säsong 2 sevärd. Den har överraskande vändningar. Den är väl något sötsliskig mot slutet men säsongen har ett slut som absolut öppnar för en fortsättning.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, Young Royals

Recension av tv-serie: The Playlist – ger en hel del att fundera på

16 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

The Playlist
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 oktober 2022
Regi Per-Olav Sørensen och Hallgrim Haug
Medverkande Edvin Endre, Christian Hillborg, Ulf Stenberg, Joel Lützow, Gizem Erdogan, Janice Kavander och Hanna Ardéhn med flera

En stark och välgjord berättelse om hur Spotify kom till och som ger en hel del att fundera kring. Det är inte en dokumentär utan ett drama där allt givetvis inte stämmer exakt med verkligheten. Seriens styrka är att den visar både på Spotifys styrkor och svagheter och sätter igång tankar.

Denna miniserie på sex avsnitt är mycket professionellt genomförd där vi får följa sex karaktärer och uppleva hur de ser på vad som hände. I det sjätte och sista avsnittet möter vi musikerns syn på Spotify genom den påhittade karaktären, musikern Bobbie T, spelas mycket bra av Janice Kavander. I övriga fem episoder får vi följa grundaren och visionären Daniel Ek (Edvin Endre), skivbolagsveteranen Per Sundin (Ulf Stenberg), juristen Petra Hansson (Gizem Erdogan), kodaren Andreas Ehn (Joel Lützow) och medgrundaren och affärsmannen Martin Lorentzon (Christian Hillborg). Det sjätte avsnittet ser jag som seriens botten-napp samtidigt som den visar på ett viktigt problem med Spotify: det är skivbolagen och Spotifys ägare som tjänar storkovan medan de flesta artister som fyller tjänsten med musik knappt får kaffepengar. Endast de gigantiskt stora artisterna får bra ersättning från Spotify.

Spotify-grundaren Daniel Ek skapade inte Spotify för att musiker skulle tjäna pengar, enligt serien. Daniel Ek såg en stor öppning att tjäna pengar för den som var först med att skapa en streaming-tjänst som är gratis och där musiken strömmar direkt, till skillnad från det buggiga Pirate Bay och andra tjänster som fanns under den eran. Itunes var visserligen inte buggigt men där måste konsumenterna betala för varje låt de laddade ned. Spotify bygger på streaming och användaren behövde inte ladda ned musiken och tanken var från början att den skulle vara gratis, fast med reklam. Det är den fortfarande för den som inte vill betala för den reklamfria premium-tjänsten.

Liksom många andra som var aktiva på Internet tidigt var jag med på något sätt med kring de som skildras. Vi minns fildelningssajten Pirate Bay som var ett stort hot mot musikbolagens vinster. Vi minns när vi fick får första inbjudan till betaversionen av Spotify. Spotify gav musikintresserade möjlighet att lyssna på musik gratis utan att vara rädd för att bli haffad av polis och åklagare. Före Spotify var det en del musiker som blev lurade och utnyttjade av de stora musikbolagen. Det var ägaran av musikbolagen som snodde åt sig rättigheterna och de stora vinterna. Men Spotify är det fortfarande samma sak plus att huvudägaren av Spotify, Daniel Ek, också tjänat gigantiska summor på det musiker skapat.

En del skildringar stämmer inte hur jag uppfattade dem. Peter Sunde och hans kollegor på Pirate Bay upplevde jag aldrig som sådana fundamentalister som de skildras som i serien. Men det är viktigt att komma ihåg att det är en fiktiv berättelse, inspirerad av verkliga händelser men fortfarande ingen dokumentär. Jag ser serien dels som ett tidsdokument och dels som en diskussions-öppnare. Musikbolagen är de stora vinnarna, förutom Daniel Ek och den närmaste kretsen kring honom. Men att skivbolagen tjänar pengar på musikrättigheterna är förstås inte enbart av ondo. Skivbolagen bekostar studior för inspelning som utrustas med bra utrustning och ger ofta stöd på många sätt åt artister de satsar på.

Jag har läst olika recensioner och reaktioner på serien, som oftast speglar skribentens ståndpunkt, till exempel Daniel Johansson som jobbar inom musikindustrin skriver:
Bilden av att alla artister blir fullständigt lurade av Spotify är så fel, så fel, så fel, och grundar sig i ren okunskap. I research-arbetet borde man självklart också ha pratat med alla de artister som faktiskt HAR en bra karriär tack vare Spotify, inte de som ropar högst i sociala medier.

Som med det mesta finns det olika sätt att se på något och sällan finns det en enda sanning. Jag tycker The Playlist visar det på ett godtagbart sätt även om jag tycker att det sista avsnittet kändes lite överdrivet med stora demonstrationer av musiker som anser sig lurade av Spotify. Det är ju trots allt inte bara Spotify som utnyttjar dem utan musikbolagen och det kommersiella systemet i västvärlden.

Vad som inte togs upp är händelser under senare år, som Neil Young och flera andra artisters avhopp då Spotify i sin poddsatsning släppt igenom vaccinmotståndare.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Spotify, The Playlist

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 31
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in